Rädd att bli diagnostiserad

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Reina » 2017-04-19 15:37:23

Jag är en kvinna på 28 år och har inte en diagnos. Däremot är jag övertygad om att jag har någon form av autism. Jag är dock tveksam till att söka hjälp. Jag tror att det skulle vara bra att förstå mig själv bättre men jag är väldigt rädd för att förlora den respekt och värdighet som jag har idag, eftersom andra kan ha svårt att förstå vad det innebär. Dessutom är jag vuxen och har redan levt igenom den svåraste tiden. Är det någon som har råd eller tankar om det?

(Här är så kortfattat som möjligt min personliga historia, mest för att ringa in vad jag har problem med. Om ni inte vill läsa det så strunta i det och gå till sista styckena)

Under större delen av mitt liv förstod jag inte vad som var fel på mig, bara att något var det. Det var först när jag för några år sedan läste om hur autism kan uttryckas hos kvinnor som jag kände igen mig.

Jag har väldigt tidiga minnen av att vara rädd för att någon skulle upptäcka min olikhet, utan att själv veta vad den var exakt. Jag minns med klarhet hur nervöst jag gjorde utvecklings-tester hos husdoktorn. Noggrant tryckte på klossar när de testade min hörsel vid 2,5 år, såg till att rita 5 fingrar på teckningens figur och sträckte på varje liten muskel när jag mättes.

På familjens videoband ser man hur mina kusiner skriker, jagar och skrattar tillsammans. Jag är en ensam 3-åring som tyst studerar farfars prydnadssaker i bokhyllorna istället. Förskolan skriver att jag helst leker för mig själv och biter de andra.

När jag började skolan blev det ännu svårare. Jag var inte illa omtyckt, men alltid ensam. Jag kunde vara rolig och smart, spela teater och skriva historier som de andra tyckte om. Låtsas vara den som de ville att jag skulle vara, komma överens med alla, i alla fall ytligt sett.

Men när jag kom hem översvämmades jag av ångest. Mina sociala framsteg var så små och viktiga för mig. De krävde enorm ansträngning att smälta in. Jag hade väldigt svårt att sova. Jag kände att varje timmes sömn gav ytterligare lite energi åt att lyssna, lära och härma i skolan, och bara tanken på trötthet var så skrämmande att den höll mig vaken och gav upphov till hysteriska anfall om kvällarna. Om min familj åkte bort, tog ledigt i några dagar så var det det värsta som kunde hända, att gå miste om hela dagar av att studera det sociala samspelet. Då blev jag överrumplad av ångest, totalt hysterisk. Mina föräldrar var utom sig, förstod mig inte alls. Det var som om de trodde att jag var ett dåligt barn med flit, sa åt mig att sluta ropa på vargen, skärpa mig.

Så jag skärpte mig. Mina hysteriska anfall kunde jag inte kontrollera. Men jag kompenserade genom att alltid vara tyst, artig och lydig i alla andra situationer. Jag bad aldrig om godis eller leksaker, tog alltid den billigaste glassen om det bjöds. Hälsade artigt på tanter och farbröder och var duktig i skolan. Man pratade om att eventuellt skicka mig till en psykolog, men eftersom jag blivit mer skötsam och mindre hysterisk tyckte de väl inte att det behövdes längre.

Jag hade också blivit del av en liten kompisgrupp med pojkar som spelade tv-spel och köpte serier och skivor. Jag var aldrig särskilt pojkaktig, men föraktade det feminina som jag tyckte var undergivet och passivt. Jag hade en bästa vän som liksom jag var en missanpassad flicka som hellre spelade tv-spel än pratade känslor. Att förenas över ett intresse var också enklare än att förenas i något mer genuint.

När vi kom in i puberteten blev min vän och jag inte längre välkomna. Då ville de ha de där "undergivet, passiva" flickorna istället och det fanns inte längre någon plats för oss. Min bästa vän blev allvarligt sjuk i anorexia (även diagnostiserad med asperger) och togs ur skolan i över ett år. Jag blev oerhört ensam igen. Jag slutade prata helt och blev mycket deprimerad. Jag planerade ofta självmord och kände att det var omöjligt för mig att någonsin nå en annan människa. När jag tidigare spelat en roll i skolan började jag istället göra det hemma. Jag låtsades må bra och berättade om vad jag och kompisar som jag inte pratat med på ett år hade gjort tillsammans under dagen.

Sommaren då jag slutade högstadiet blev jag förförd av en 10 år äldre man. Min familj tyckte att jag var mogen för min ålder och reagerade inte nämnvärt på det. Men jag tror att jag i själva verket var ganska emotionellt omogen. Jag minns att jag tänkte att om jag bestämmer mig för att vilja det här så är det inte en våldtäkt. Det var en väldigt destruktiv relation. Han behandlade mig förnedrande och tog sig sexuella friheter som var direkt emot min vilja. Mot slutet av relationen slog han mig också. Men eftersom han sa att han älskade mig kände jag en enorm skyldighet att vara lojal. Jag stannade i relationen i nästan 8 år.

Min andra relation valde jag mycket mer pragmatiskt. En trygg, generös och snäll man som skulle vara enkel att leva med, snarare än att jag egentligen var attraherad av honom. Men det visade sig att han förutom dessa egenskaper var alkoholist, dvs motsatsen till snäll, trygg och enkel när han drack. Efter ett av hans fylleslag kom han tillbaka och försökte våldta mig med sån kraft att han lämnade stora blåmärken på mina armar och min hals. Trots det valde jag att återigen att vara lojal och stanna, eftersom han älskade mig.

Tillslut träffade jag någon som jag för första gången kände en genuin kontakt med och lämnade relationen. Vi är lyckliga tillsammans, men jag känner mig ofta överkänslig för nyanserna i hans humör och blir rädd att jag missförstår hans intentioner.

Jag är förstås mycket mer. På många vis känner jag mig starkare än andra också. Jag tar mig an prövningar och vågar ta risker. Jag har rest och levt i olika länder i världen själv. Jag har lätt för att ta hand om mig själv och behöver sällan praktiskt stöd. Jag tror att min förmåga att se på saker annorlunda har varit den direkta orsaken till varför jag varit framgångsrik i min karriär. Förutom de gånger då min lojalitet varit oförtjänt ser jag den som en tillgång i mina relationer. Människor uppfattar mig som intressant och vänlig. Jag har givande vänskapsrelationer. Jag tycker att jag fungerar bra över lag.

Däremot så förstår jag att självreflektion inte alltid räcker. Jag är rädd att jag ändå är så pass funktionsnedsatt att det kan bli problem på sikt. Jag är rädd för prövningen som föräldraskap skulle innebära, men vill också gärna ha barn. Jag är rädd att min brist på kommunikationsförmåga ska skada min relation. Men jag är också rädd att om någon annan än jag själv inser att jag har de här problemen så skulle de döma mig. Att jag skulle sluta vara mig själv och reduceras till en stereotyp.

Jag smälter in bra. Väldigt bra numera. Jag spelar fortfarande, men det fungerar. Så därför är jag osäker på om en diagnos skulle hjälpa mig i ett såhär sent skede.

Jag tänker att ni om någon är de enda som kan ge mig råd och kanske förstå.

Tacksam för era tankar och åsikter!
(och ledsen för den långa texten)

L
Reina
Ny medlem
 
Inlägg: 10
Anslöt: 2017-04-19

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Pingla95 » 2017-04-19 17:41:16

Reina skrev:Jag är en kvinna på 28 år och har inte en diagnos. Däremot är jag övertygad om att jag har någon form av autism. Jag är dock tveksam till att söka hjälp. Jag tror att det skulle vara bra att förstå mig själv bättre men jag är väldigt rädd för att förlora den respekt och värdighet som jag har idag, eftersom andra kan ha svårt att förstå vad det innebär. Dessutom är jag vuxen och har redan levt igenom den svåraste tiden. Är det någon som har råd eller tankar om det?


Min uppfattning är att det är upp till varje människa om den känner behov av en utredning eller inte. Om du känner att du vill veta säkert för att kunna förstå dig själv bättre nu och när du var liten så tänker jag att en utredning kan vara bra. Men om du inte känner behov av det utan tycker att du redan är hundra procent säker och inte känner att du behöver en utredning för att må bra nu kanske en utredning skulle vara bra i alla fall. Utifall något inträffar i livet som sätter livssituationen och det en har lärt sig hantera på gung.

Jag var själv nästan vuxen (17 år) när jag fick reda på att jag har asperger syndrom. Alldeles för sent för att kunnat bli skyddad från tillägsproblematik i form av ångest för skolan förstod mig inte och trodde att jag inte var så smart när mina problem handlade om att jag fick panik av skolmiljön för att den var ovan för mig. Det tog 6 år att bli van vid skolan och kunna klara ämnena men samtidigt tror jag inte att det hade varit bra för mig att genomgå en utredning som liten för jag var så orolig och lättstressad att jag inte hade kommit till min rätt i en utredning då. Jag hade löpt stor risk att bli feldiagnostiserad, vilket inte heller är bra. När jag blev äldre kunde jag förklara mer för psykologerna om hur jag kände och hur jag fungerade och då kunde de ta med det i bedömningen.

När jag var 17 valde jag själv att genom gå en utredning eftersom jag hade sådan ångest att jag knappt ville vara vaken. Jag hade dessutom känt mig utanför i flera år och sökte gemenskap. Jag sökte även efter orsaker till mitt sätt att fungera och tänka samt min ångest. Jag hade ångest för saker så som att folk skulle bli kära, något som fick mig att känna mig väldigt ensam. Jag fick även ångest om någon jag tyckte om gjorde något som jag inte gillade och som inte gick ihop med min bild av den personen. Ofta handlade detta om idoler jag hade och jag kände mig galen och var ofta arg på mig själv för att jag reagerade med ångest. Därför sökte jag en utredning, för att slippa vara arg på mig, slippa grubblandet och en gång för alla kunna få handtag i mitt sökande efter att förstå mig själv bättre.
Jag tycker inte att det någonsin kan vara för sent att genom gå en utredning om man själv känner att man vill genomgå en. Det kan hjälpa en med en massa inre strider och sådant. I alla fall hjälpte det mig.

Jag har inte upplevt att någon har tappat respekten för mig efter att jag fick reda på min diagnos men det har förstås med personerna runtomkring en att göra. Men en diagnos ska inte vara något som gör att folk tappar respekten för en. Det ska vara något som gör att man förstår sig själv, sin barndom och sitt nuvarande liv bättre. Min synpunkt är att en diagnos ska vara till för att öppna vägar för en istället för att stänga dem. Detta eftersom det blir lättare att hitta sätt att hantera sig själv på när man förstår varför man reagerar på saker så som man gör.
Pingla95
 
Inlägg: 187
Anslöt: 2016-09-01

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Reina » 2017-04-19 18:11:20

Tack för svaret Pingla95. Skönt att läsa om det från en annans perspektiv. Jag känner igen dina tankegångar och det låter som att en diagnos är en lättnad och förklarar mycket.
Jag vet ju någonstans att de som står mig närmast älskar mig oavsett och att jag skulle må bra av att förstå mig själv bättre. Men jag vet också att mina närmaste skulle ifrågasätta mig betydligt mer om jag fick en diagnos. Jag har till och med hört dem använda ord som autistisk eller aspberger som roliga förolämpningar. Det förväntas av mig att vara en av dem, och en av dem är en av de "normala". Kanske har jag en ovanligt fördomsfull krets...
Reina
Ny medlem
 
Inlägg: 10
Anslöt: 2017-04-19

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Huggorm » 2017-04-19 18:52:07

Vad finns det egentligen för fördel för dig med att ha en diagnos? Psykologen kommer antagligen inte att kunna ställa en bättre diagnos än du kan själv ändå.
Huggorm
 
Inlägg: 22215
Anslöt: 2011-12-12
Ort: I en kundvagn bak konsum

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav ankhh » 2017-04-19 18:52:39

"Sent skede" - ha!

Nej, jag menar inte att vara spydig. Men jag hade kommit över 50 innan jag fick en diagnos, så att tala om under 30 som "sent" känns lite kul från min synvinkel.

Sen är det lite dubbelt. Jag har gjort en del kul grejer i livet som jag kanske inte hade gett mig på om jag hade varit medveten om att jag inte bara var lite konstig och utanför, utan faktiskt i någon mening funktionsnedsatt. Å andra sidan kan jag tänka på tillfällen (t.ex. jobb där jag inte lyckades så bra som jag egentligen hade kapacitet för) där den insikt en diagnos kan medföra hade varit till stor hjälp.

Det är självklart bara du som kan bestämma. När det gäller självinsikt, och strategier för att hantera just de problem du känner av - det behöver du ju ingen diagnos för.

Men om du skulle behöva anpassningar på arbetsplatsen, och/eller annat samhälleligt stöd, då underlättar det definitivt att ha diagnospapper att vifta med.

Det jag, givet mina egna erfarenheter, skulle vilja varna dig för är det här med skådespeleriet. Jag tror att vi som blir (relativt) sent diagnosticerade har tvingats lära oss framstå som normala. Jag är väldigt duktig på det, om jag inte är för trött. Och det är till stor del det där med tröttheten som är problemet: masken kostar ohyggligt mycket energi, och jag tror att det kostar mer och mer ju längre man har hållit på (eller ju äldre man blir).

Dessutom tycker jag själv att det blir knepigt med många relationer. Om de gillar den mask de ser, vad skulle de då tycka om de fick träffa mitt verkliga jag? :-)063

Jag tror alltså att det är viktigt att kunna vara sig själv åtminstone i nära relationer av olika slag. (Och det förutsätter ju att man själv kan se skillnad på masken och det "riktiga jaget".) Eller hur? :-)Happy
ankhh
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 2959
Anslöt: 2016-06-27

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Reina » 2017-04-19 20:02:09

Tack för era svar! Känner igen mig i dina tankegångar Pinglan95. Det verkar skönt att få en förklaring till sånt i en själv som är svårt för en själv (eller kanske mest för andra) att förstå. Skönt att höra en annans perspektiv

Vad finns det egentligen för fördel för dig att ha en diagnos?

Det är nog det jag funderar över huggorm. Jag tror att det skulle vara skönt för mig själv, inte att ha en diagnos i sig, utan snarare att kunna förstå och förklara för andra varför jag är som jag är. Ofta blir jag orolig och låser mig utan att helt begripa varför själv. Det är det jag vill ha hjälp med. Men som du skriver så har jag börjat förstå mig själv bättre de senaste åren, och har kanske ingen anledning att söka mer hjälp.

"sent skede" - ha!


Nej kanske inte sent i livet Ankhat ;) men efter en väldigt jobbig ungdomstid ändå. Känner mig som en ganska färdig person nu trots allt. Men om det hjälpte dig vid 50 så kanske jag har fel om att det värsta ändå är över. Jag är egen företagare och jobbar lite hur och när jag vill, och så bor jag inte i Sverige så skulle oavsett inte ha tillgång till stöd i arbetet. Så det är lyckligtvis inget problem :) Det som oroar mig mest är att jag vill bilda familj och jag är rädd att bli en otillräcklig förälder.
Reina
Ny medlem
 
Inlägg: 10
Anslöt: 2017-04-19

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav cirkusfreak » 2017-04-19 23:18:32

Reina skrev:Det är nog det jag funderar över huggorm. Jag tror att det skulle vara skönt för mig själv, inte att ha en diagnos i sig, utan snarare att kunna förstå och förklara för andra varför jag är som jag är. Ofta blir jag orolig och låser mig utan att helt begripa varför själv. Det är det jag vill ha hjälp med. Men som du skriver så har jag börjat förstå mig själv bättre de senaste åren, och har kanske ingen anledning att söka mer hjälp.


Tänk på att du ändå skulle ha rätt till viss typ av hjälp med din diagnos, även fast du inte kanske behöver den idag så kan det komma senare. Allt vad gäller extra hjälp från arbetsförmedlingen, habiliteringen och gud vet vad det finns för hjälp att få här i Sverige. Då är det ju enklare att få diagnosen officiellt nu när du faktiskt verkar må ganska OK än när det väl skiter sig totalt sen(om det gör det!)
cirkusfreak
 
Inlägg: 136
Anslöt: 2017-03-16

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav slackern » 2017-04-20 1:04:15

Huggorm skrev:Vad finns det egentligen för fördel för dig med att ha en diagnos? Psykologen kommer antagligen inte att kunna ställa en bättre diagnos än du kan själv ändå.


Hypokondriker brukar diagnostisera sig själva med allt möjligt, nu påstår jag inte att någon utav er är det men försiktighet bör nog råda med att diagnostisera sig själv.
slackern
 
Inlägg: 43690
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Pingla95 » 2017-04-20 2:40:45

Tänker att det självklart är man själv som känner sig själv bäst men misstänker man att man har någon diagnos så kan det vara bra med en utredning eftersom psykologen och psykiatrikern som utför utredningen ofta har mer kunskap i vad de olika diagnoserna innebär än man själv.

Innan jag genomgick en utredning gissade jag på att jag hade en rad olika diagnoser men jag kände mig inte säker på någon. Det var delvis därför jag efterfrågade en utredning. Så att jag kunde få pratade folk som visste mer om vad mina symptom var symptom på. Några personer som med säkerhet skulle kunna säga om jag hade Asperger eller inte.
Asperger var en av de diagnoserna jag själv hade funderat över och det visade sig att jag hade den plus två ångestdiagnoser.
Pingla95
 
Inlägg: 187
Anslöt: 2016-09-01

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Reina » 2017-04-20 4:50:42

slackern skrev:Hypokondriker brukar diagnostisera sig själva med allt möjligt, nu påstår jag inte att någon utav er är det men försiktighet bör nog råda med att diagnostisera sig själv.



Jag håller med om det. Hitills har det jag läst hjälpt mig att känna igen mig väldigt mycket, men det är ju såklart svårt att avgöra vad som är ett stort och vad som är ett vanligt problem, eller vilken typ av ångest man egentligen har. En diagnos känns snarare nödvändig för andra än för en själv tänker jag också. Förstår man sig själv finns väl ingen anledning stt kalla det något

cirkusfreak skrev:
Tänk på att du ändå skulle ha rätt till viss typ av hjälp med din diagnos, även fast du inte kanske behöver den idag så kan det komma senare. Allt vad gäller extra hjälp från arbetsförmedlingen, habiliteringen och gud vet vad det finns för hjälp att få här i Sverige. Då är det ju enklare att få diagnosen officiellt nu när du faktiskt verkar må ganska OK än när det väl skiter sig totalt sen(om det gör det!)



Jag bor inte i sverige, så någon hjälp är inte aktuell varesig nu eller framöver (om jag inte återvänder då). Det jag eventuellt skulle vilja få hjälp med är bara att förstå mig själv. Men om jag gör det bäst genom att läsa böcker själv eller genom att prata med någon är väl det som är frågan. (Eller snarare om det är tillräckligt snarare än bättre att göra det själv)

Pingla95 skrev:Tänker att det självklart är man själv som känner sig själv bäst men misstänker man att man har någon diagnos så kan det vara bra med en utredning eftersom psykologen och psykiatrikern som utför utredningen ofta har mer kunskap i vad de olika diagnoserna innebär än man själv. .


Ja det är väl det som är den absoluta fördelen, att någon annan kan se en utifrån på ett sätt som kan vara svårt själv, även fast man känner sig själv bäst.
Reina
Ny medlem
 
Inlägg: 10
Anslöt: 2017-04-19

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav slackern » 2017-04-20 11:51:30

Pingla95 skrev:Tänker att det självklart är man själv som känner sig själv bäst men misstänker man att man har någon diagnos så kan det vara bra med en utredning eftersom psykologen och psykiatrikern som utför utredningen ofta har mer kunskap i vad de olika diagnoserna innebär än man själv.

Innan jag genomgick en utredning gissade jag på att jag hade en rad olika diagnoser men jag kände mig inte säker på någon. Det var delvis därför jag efterfrågade en utredning. Så att jag kunde få pratade folk som visste mer om vad mina symptom var symptom på. Några personer som med säkerhet skulle kunna säga om jag hade Asperger eller inte.
Asperger var en av de diagnoserna jag själv hade funderat över och det visade sig att jag hade den plus två ångestdiagnoser.


Vilka fler diagnoser trodde du att du hade innan du utredes?
slackern
 
Inlägg: 43690
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Pingla95 » 2017-04-20 11:58:07

slackern skrev:Vilka fler diagnoser trodde du att du hade innan du utredes?


En diagnos jag mins att jag trodde jag hade och som jag inte hade var Borderline. Andra diagnoser jag trodde jag hade men inte hade var fobier av olika slag. Googlade jätte mycket på den tiden och hittade ett berg av olika fobier som jag trodde att jag kanske hade. Jag hade ingen av dem.

Innan utredningen hade jag funderat på Asperger syndrom och på GAD också och dessa visade det ju sig att jag hade. Tvångssyndromet var jag relativt säker på att jag hade redan innan jag gick genom utredningen för när jag var yngre sa en psykolog till mig att jag visade symptom på tvångssyndrom.
Pingla95
 
Inlägg: 187
Anslöt: 2016-09-01

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Batte » 2017-04-22 11:35:32

Reina skrev:Jag är en kvinna på 28 år och har inte en diagnos. Däremot är jag övertygad om att jag har någon form av autism. Jag är dock tveksam till att söka hjälp. Jag tror att det skulle vara bra att förstå mig själv bättre men jag är väldigt rädd för att förlora den respekt och värdighet som jag har idag, eftersom andra kan ha svårt att förstå vad det innebär. Dessutom är jag vuxen och har redan levt igenom den svåraste tiden. Är det någon som har råd eller tankar om det?

Noen tanker ja, men er ingen ekspert.

Jeg er noen år eldre enn deg, og har heller ingen diagnose. Jeg tror det er viktig å vurdere nøye om man trenger en diagnose på papiret. Dersom man har behov for hjelpemidler eller støtte på grunnlag av diagnose, bør man nok gå for utredning.

Hvis man ikke har behov for diagnose, slik at den potensielt bare kan oppnå ulemper, da bør man nok ikke oppsøke utredning. Jeg tenker at en dokumentert diagnose kun er en fordel dersom dokumentasjonen i seg selv bidrar til at behov dekkes. Rett og slett bør man nok veie fordeler opp mot ulemper.

Hvis du skulle bli utslitt, eller at du senere har behov for dokumentasjonen, er det fortsatt ikke for sent å be om en utredning.

Denne norske, vitenskapelige artikkelen tar for seg temaet på en fin og reflektert måte: http://www.psykologtidsskriftet.no/index.php?seks_id=38145&a=3

Når det gjelder selvinnsikt, basert på det du skriver, har du mer enn nok av det. Det er tydelig at du kjenner deg selv, og vet på hvilke områder du er annerledes, med eller uten diagnose.

ankhat skrev:Dessutom tycker jag själv att det blir knepigt med många relationer. Om de gillar den mask de ser, vad skulle de då tycka om de fick träffa mitt verkliga jag?

Mine refleksjoner om dette: Hvis de er i målgruppen (din), skulle de tenke at du er tipp topp. De som søker og lengter etter å nå sitt ideal. Sitt fulle potensiale. Man trenger ikke alltid være perfekt, og det er lov å ikke ha overskudd. Jeg forstår dette konseptet med en maske så alt for godt.

Saken er... Det er ikke en hvilken som helst maske man bærer. Det er et utsøkt kunstverk. Time etter time har man lagt i å utforme masken. Ikke som et monster. Ikke som en bøddel. Ikke som en tyv. Avatar. Ideal. Som det beste man i sin mest intense streben kan tenke seg.

Det viktige er ikke at man alltid har rett, eller at man gjør alle glad. Det viktigste er at man ønsker å være det beste man kan være. Det viktigste er idealene man streber etter. Hva er vel mer vakkert å ærlig enn å smykke sitt ansikt med den godhet og klarhet man så iherdig streber etter?
Batte
 
Inlägg: 6223
Anslöt: 2016-08-04
Ort: Smaalenenes amt

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav ankhh » 2017-04-22 17:31:31

Det var väldigt vackert skrivet, Batte - både till innehåll och i ord. :-)154
ankhh
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 2959
Anslöt: 2016-06-27

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Batte » 2017-04-22 17:50:44

ankhat skrev:Det var väldigt vackert skrivet, Batte - både till innehåll och i ord. :-)154
Takk! :-)Happy
Batte
 
Inlägg: 6223
Anslöt: 2016-08-04
Ort: Smaalenenes amt

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Reina » 2017-04-22 21:34:45

Batte skrev:Det viktige er ikke at man alltid har rett, eller at man gjør alle glad. Det viktigste er at man ønsker å være det beste man kan være. Det viktigste er idealene man streber etter. Hva er vel mer vakkert å ærlig enn å smykke sitt ansikt med den godhet og klarhet man så iherdig streber etter?


Du skriver väldigt bra om det. De flesta har ju problem med något. Att ta allt ansvar för alla ens relationer bara för att det kan finnas en mer konkret förklaring till ens egna beteende är varken rättvist eller produktivt egentligen.
Reina
Ny medlem
 
Inlägg: 10
Anslöt: 2017-04-19

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav hattifnatt » 2017-04-23 19:40:06

Jag är jätteledsen att jag inte orkat läsa allt som skrivits här, men jag tänkte ändå komma med några reflektioner.

Jag tyckte själv att det var jättebra att få en diagnos, eftersom det kändes bra för egen del att få en förklaring till varför jag är som jag är, att jag inte är "misslyckad" eller "konstig" eller vad det nu kan vara man tycker om sig själv, eller vad andra kanske tycker om en för den delen. Och att förstå och acceptera sina egenheter - jag är så här, jag måste få dra mig undan/vila emellanåt, eller vad det nu är man faktiskt *måste* göra för att fungera, trots att andra inte förstår.

Men bara för att man har en diagnos behöver man ju inte berätta om den för någon mer än den/de inom vården man har kontakt med. Om man inte vill. Utom den dag när man faktiskt kan behöva hjälp - nu ska jag t.ex. få en boendestödjare vilket jag är oändligt tacksam för, som ska hjälpa mig att röja i mitt hem och få lite struktur. (Jag har haft boendestödjare tidigare, när jag bodde i en kommun när man inte behövde nån speciell diagnos, det räckte med att min psykoterapeut tyckte att jag borde ha det.)

Läser igenom allt som skrivits här lite senare (tror jag ...) och återkommer kanske med nån kommentar. Eller bara läser vad ni skriver, alla kloka.
hattifnatt
 
Inlägg: 161
Anslöt: 2009-07-03
Ort: Stockholm

Rädd att bli diagnostiserad

Inläggav Reina » 2017-04-25 4:13:40

hattifnatt skrev:Men bara för att man har en diagnos behöver man ju inte berätta om den för någon mer än den/de inom vården man har kontakt med. Om man inte vill


Det är ju helt sant! Ens egen hjärna angår ju mest en själv
Reina
Ny medlem
 
Inlägg: 10
Anslöt: 2017-04-19

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in