Är det givande att praktisera?

På rätt plats hos rätt arbetsgivare och hos rätt ledsagare så kan det bli väldigt givande.

Praktikplats kan nämligen fungera som undervisning.
Mer än så bör man nog inte se det som.

Frågan måste ställas mot praktikplatsers bakgrund, praktikens upplägg osv.. Det går inte att ge generella svar.

Går inte att svara. På min praktik på länstidningen lärde jag mig massor och hade jätteroligt! På andra praktikplatser har jag bara mått jäkligt dåligt av att ens vistas i lokalerna. Värst hittills var när jag blev släppt vind för våg på en lugnt sagt överbefolkad sjukhusavdelning, där de verkligen inte borde tagit emot praktikant utan minsta erfarenhet av vården just då... tre dagar klarade jag av de planerade två veckorna, sen blev panikångesten för hemsk.

Generellt fattar jag inte vitsen med praktikplats. Praktikplats kräver lika mycket stå-ut-med-obehag från min sida att skaffa, som att knacka på och fråga om man kan få jobb, plus att jag går minst 40kr minus per DAG ekonomiskt på att vara där (förutsatt att jag tar mig dit med stadsbuss, utan att behöva byta buss på vägen ens). Sannolikheten att jag får något positivt och konstruktivt ut av praktikplatsen har också varit försumbart liten hittills, även om jag samtliga gånger försökt göra mitt bästa.

Kristofer skrev:Frågan måste ställas mot praktikplatsers bakgrund, praktikens upplägg osv.. Det går inte att ge generella svar.

Jag är ute efter era subjektiva intryck.

Några korta och obetydliga praktiker jag har haft på ett bibliotek, ett dagis resp. "familjecentralen" i Härnösand har varit något sånär givande, men övriga praktiker jag har haft har varit helt misslyckade utom i att jag har lärt mig att jag absolut inte passar i äldrevården.

Nu pratar jag om sådana praktiker man kan få genom skolan, för trots att jag är 20 år gammal lever jag i stort sätt som en tonåring och har inte varit ute på arbetsmarknaden än.

Jag har inte röstat, för jag tycker inte att jag kan bestämma mig för ett klart ja eller nej i den här frågan. I princip tycker jag emellertid att det är roligare att fritt ägna sig åt specialintressen än att genomföra något som helst arbete, så det lutar nog mot ett nej, om man med givande menar att man trivs och känner sig stimulerad.

Däremot är jag medveten om att jag borde försöka få ett jobb av andra skäl än att det känns givande att jobba.

För mig var mina praktiker i början givande då det innebar att jag kom ifrån en miljö präglad av utvecklingstörda och liknade muppar och tanter på gymnasiesärskolan. Det var lärorikt och stimulerande att befinna sig på en arbetsplats där jag hade ett arbete som skulle göras.

Efter en tid blev det dock tröttsamt när jag förstod att jag aldrig någonsin skulle bli anställd på någon av dessa ställen utan förväntades vara tcksam över att jag fick vara där och ha något att göra på dagarna. Så trevligt var det dock inte utan då föredrar jag att studera eller rent av gå hemma om jag inte får ett fullvärdigt erkännande att jag utför ett arbete.

Praktik som sysselsättning är inget för mig, om det däremot är kopplat till en realistisk chans till anställning med riktig lön är det en annan sak och för den som är oerfaren av arbetslivet kan det vara mycket lärorikt.

KrigarSjäl skrev:

Kristofer skrev:Frågan måste ställas mot praktikplatsers bakgrund, praktikens upplägg osv.. Det går inte att ge generella svar.

Jag är ute efter era subjektiva intryck.

Vissa givande, andra var meningslösa.

Det beror på lite på, men ofta kan det var givande fast det tyvärr sällan leder till jobb. Min AF-handläggare sa så här; med tur kan du få anställning efter praktik. Dock kan man lära sig en del på praktik. Jag kom tex. fram till vilket yrkesområde jag vill jobba inom ( kontor/adm.) när jag nu inte kan & vill jobba som barnskötare längre oxå lärde jag mig bl.a. hur det kan vara att jobba på café o. det var himla kul att baka o. smaska på kakor. Oxå fick jag intyg från två praktikplatser o. ev. referenser o. slapp gå hemma o. dega igen.
Väldigt stor skillnad på de två; det ena bra handledare, roligt men för stökig miljö att jobba i -cafè, det andra ok. arbetsmiljö o. precis det jag vill jobba med - kontor/adm, men ovillig handledare.

Milyc skrev:För mig var mina praktiker i början givande då det innebar att jag kom ifrån en miljö präglad av utvecklingstörda och liknade muppar och tanter på gymnasiesärskolan.

Hur i hela fridens namn kunde du hamna på särskola?

Kristofer skrev:

Milyc skrev:För mig var mina praktiker i början givande då det innebar att jag kom ifrån en miljö präglad av utvecklingstörda och liknade muppar och tanter på gymnasiesärskolan.

Hur i hela fridens namn kunde du hamna på särskola?

Jag hade problem att klara av miljön i den riktiga skolan och en viss verksamhet inom särskolan påstods vara specialicerad på autism och jag hade i början av högstadiet fått AS-diagnos.

Särskolan är bara anpassad för förståndshandikappade men tar enligt lagen emot alla som inte bedöms klara av den riktiga grundskolan. I efterhand sa naturligtvis att jag blivit felplacerad men det var så dags då.

Vad värre är att jag inte är den enda aspergaren som skickats dit trots normal till hög intelligens.

Hur blev det med din utbildning om det bara var anpassat för förståndshandikappade?

Mina gymnasieår som blev inom särskolan var i princip bortkastade. Jag fick ta igen det genom att läsa upp gymnasiekompetensen på folkhögskola vi 22 års ålder sedan jag slutat på den praktikplats som särskolan ordant åt mig som sysselsättning när jag slutade där.

Nu läser jag mitt tredje år på universitet så det ordnade ju sig till sist men det känns som att jag tappat många år som kunde ha använt bättre och det var i sig väldigt förnedrande att befinna sig i de utvecklingsstördas miljö.

Lyckades du inte "protestera" och markera att du var felplacerad?

Sånt här upprör mig enormt när människor har "hamnat fel" och hoppas du verkligen klarar av att komma vidare i livet! Hoppas dom som bestämt sånt här sover dåligt om nätterna. Tänker på två killar som var på TV häromdagen med liknande historia, hur många finns det!!! Enligt programet så får ingen gå på särskola som har normalbegåvning ändå så "råkar dom" få några där.

Nej, nu får jag lugna ner mig och önska dig lycka till!

Kristofer skrev:Lyckades du inte "protestera" och markera att du var felplacerad?

Jag kom dit som omyndig (16 år) och personliga protester tolkades som en del av min "problematik" och vändes alltså istället till argument FÖR att jag behövde vara där. Jag kännde ju själv att det var fel för mig att vara där men blev inte förrän alltför sent medveten om vilka alternativ som fanns. Lärarna gjorde gällande att det inte fanns några alls förrän efteråt. Då hette det att de minnsan ansett att jag skulle ha gått i vad jag kallar riktig skola men vad gäller det faktum att jag inte fått hjälp att komma ifrån dårhuset skyllde de på varandra.

Själv kom jag med tiden att skolka mer och mer från den meningslösa undervisningen under dess senare del fast jag tidigare varit helt främmande för detta under hela skoltiden, tills jag kom ut på praktikplatser som jag såg som flyktväg.

Milyc skrev:

Kristofer skrev:Lyckades du inte "protestera" och markera att du var felplacerad?

Jag kom dit som omyndig (16 år) och personliga protester tolkades som en del av min "problematik" och vändes alltså istället till argument FÖR att jag behövde vara där. Jag kännde ju själv att det var fel för mig att vara där men blev inte förrän alltför sent medveten om vilka alternativ som fanns. Lärarna gjorde gällande att det inte fanns några alls förrän efteråt. Då hette det att de minnsan ansett att jag skulle ha gått i vad jag kallar riktig skola men vad gäller det faktum att jag inte fått hjälp att komma ifrån dårhuset skyllde de på varandra.

Det låter ju hemskt. Lärarna måste ha vetat men gjorde inget. Dina föräldrar borde aldrig låtit dig skrivas in i särskolan, men de kanske hade för stor respekt för auktoriteter.

Jag har genomgått arbetsträning, vilket väl kan liknas vid praktik. Efter lång tids sjukskrivning så initierade FK det. Jag sa att jag ville veta om jag klarade att arbeta. Jag tänkte mig förstås kontorsarbete, som jag tidigare arbetat med. Men i stället så tolkades mina ord så att jag måste sitta i ett stort rum och sortera skruvar i påsar etc. Det var inte precis vad jag trivdes med, men jag satt snällt och sorterade. Sen fick jag äntligen göra kontorspraktik på kommunen. Men givetvis blev det ingen anställning.

Vad jag ville var att sen få återkomma till min arbetsgivare, eftersom jag ju hade tillsvidaretjänst. Men de vägrade. Jag hade ju visat att jag inte klarade av ett arbete på "öppna marknaden". Vuxenhabiliteringen skulle "ta hand om mig". Så arbetsträningen gjorde ingen nytta i detta fall.

När nu arbetsgivaren vägrade ta tillbaka mig så gav FK mig i stället förtidspension.

Aspkvinna skrev:Sånt här upprör mig enormt när människor har "hamnat fel" och hoppas du verkligen klarar av att komma vidare i livet! Hoppas dom som bestämt sånt här sover dåligt om nätterna. Tänker på två killar som var på TV häromdagen med liknande historia, hur många finns det!!! Enligt programet så får ingen gå på särskola som har normalbegåvning ändå så "råkar dom" få några där.

Nej, nu får jag lugna ner mig och önska dig lycka till!

Jag vet tillräckligt mycket om människorna för att våga påstå att Milyc är en fighter. Vilket han bevisat en gång för alla genom sina universitetsstudier. "Från särskolan till universitetet", hur många hade fixat det på en skala? Särskolan är helt enkelt inte till för normal- och högbegåvade, i den miljön får man en mindervärdesstämpel i pannan, trots eventuellt välmenande. Skulle tro att det finns en icke obetydlig mängd aspergare som hamnat i den miljön; dagcenter, särskola samt övriga kommunala handikapprojekt. Och där får de lära sig att de är mer handikappade än vad de är, att de tillhör de mindre vetandes skara. Och bemöts därefter.


En positiv sak som kommit ur det hela, tänker på Milycs situation, är Organiserade Autister. Om jag förstått det hela rätt är det Milyc som är skaparen, och att organisationens tillblivelse är pga missnöje med RFA & Attention. Så den negativa erfarenheten har iaf vänts till något positivt.

[quote="KrigarSjäl" En positiv sak som kommit ur det hela, tänker på Milycs situation, är Organiserade Autister. Om jag förstått det hela rätt är det Milyc som är skaparen, och att organisationens tillblivelse är pga missnöje med RFA & Attention. Så den negativa erfarenheten har iaf vänts till något positivt.[/quote]

Där har jag läst och tycker att det är mycket bra formulerat. Har ju inte varit runt ännu i alla vårdvrår med min "nya" diagnos, och mina andra diagnoser har jag hållt mig undan med till de mina jag litat på i vården, men ser fram emot diskussionerna nu när jag måste göra min utredning. Speciellt om dom börjar prata över huvudet på mig.

jag praktiserar just nu och jag älskar det, jag är huvudansvarig för teavdelningen som chefen kallar det, jag behöver mest hålla på med saker som ha med teförsäljningen att göra (te är då mitt spec intresse) men även göra saker som stå i kassan, plocka av och på disk (det är ett cafe och butik i samma) plocka pp varor flytta om etc...
däremot märker jag att jag absolut inte klarar mer än 25% för jag är slut vid dagens slut... så jag lär mig och har nån stans att vara på dagarna men om jag praktiserat inom tex vården (där jag sommarjobbat innan jag fick diagnosen) skulle jag aldrig ha klarat av det, det beror på plats och hur människorna är där om det är bra eller inte tror jag

Alltså.... vanlig praktik tycker jag är jättebra! (Jag älskade iaf mitt lite-mer-än-ett-halvår med specialeffekter.) Det är dessvärre den enda praktikplatsen jag har haft om man inte räknar prao i åttan-nian (fick deltidsjobb vid sidan av gymnasietiden på det stället så det övergick iofs från en väldigt kort prao till arbete ^_^) och direkt efter det pluggade jag ju på universitetet och sedan februari har jag ju jobbat på två olika arbetsplatser. Så jag kan inte riktigt ställa mig ordentligt i den debatten.

Men det betyder ju inte att jag inte kan ha ögon och öron öppna. Det jag har märkt av observation och hört berättas är att man INTE vill vara ARBETSPRAKTIKANT. D.v.s. genom arbetsförmedlingen.

Det jag observerat på mina arbetsplatser är att de flesta andra anställda ser ner på arbetspraktikanter eftersom det är "allmänt känt" att de som är det har mycket stora problem i livet (läs: droger, är "invandarare eller annat drägg", är lätt förståndshandikappade eller som inte kan sköta sig som vanliga anställda och folk som inte får plats på Samhall).
De får ofta göra de tråkigaste och mest bisarra uppgifterna och cheferna ser dem bara som "gratis arbetskraft" som kan slängas bort så fort praktiken är över.

Min kusin är en av dem som berättat om liknande erfarenheter. Hon har en högskoleutbildning men kände att hon ville pröva på något annorlunda innan hon sökte ett jobb som hon egentligen är utbildad för. Ingen av hennes arbetskamrater eller arbetsgivare ville tro på henne när hon väl berättade att hon hade en utbildning och de frågade varför hon i så fall var arbetspraktikant. Hon berättade att hon inte kunde bli vanlig praktikant inom företaget eftersom man då samtidigt ska utbildas till det man praktiserar som (eller ha väldigt många inflytelserika kontakter) och därför endast kunde pröva på som arbetspraktikant.

En annan person berättade en nästan exakt likadan historia. Hon är biomedicinsk analytiker men fick nog och ville göra nåt annat ett tag. Eftersom hon inte hade någon journalistutbildning var hon tvungen att ta arbetspraktikantjobb i två månader och hon blev konstant behandlad som att hon hade lägst IQ på hela arbetsplatsen.

(Ja, båda är NT.)

Men båda dessa personer sökte ju till jobb där det egentligen krävs en utbildning. Men vad jag märkte på ett lager var att den negativa mentaliteten kring arbetspraktikanter är ÄNNU mer utpräglad. Kanske beror det på att man inte måste ha en utbildning där och att de som då är arbetspraktikanter är de lägsta av de lägsta. (OBS: denna mentalitet fanns nästan uteslutande hos de fast anställda. Folk som jag som bara var där under en tidsbegränsad period med det enda syftet att tjäna pengar så att man slipper CSN under sommar och höst -vi var väl ca 10 st- och andra timanställda, brydde sig i allmänhet inte om vilken anställningsgrad de andra hade.)

... och där sade forumet att jag måste dela upp mitt inlägg i två.

Så min slutsats är väl att ifall man hamnat på rätt plats så kan det vara mycket givande och trevligt! Men jag tror att det är bra mycket svårare att få ut en positiv erfarenhet om man får en arbetspraktikantplats genom arbetsförmedlingen eftersom man då måste slå sig igenom den extremt negativa mentaliteten kring en sådan praktikvariant.
Fast å andra sidan... är man helt omedveten eller oförmögen att läsa av sådana stämningar så kan ju en sådan praktikvariant vara minst lika givande som en vanlig. ^_^

Tomtenissa skrev:Det jag observerat på mina arbetsplatser är att de flesta andra anställda ser ner på arbetspraktikanter eftersom det är "allmänt känt" att de som är det har mycket stora problem i livet (läs: droger, är "invandarare eller annat drägg", är lätt förståndshandikappade eller som inte kan sköta sig som vanliga anställda och folk som inte får plats på Samhall).
De får ofta göra de tråkigaste och mest bisarra uppgifterna och cheferna ser dem bara som "gratis arbetskraft" som kan slängas bort så fort praktiken är över.

Här sammanfattar du precis det som jag tidigare också försökt påtala som motivering till min skepsis kring praktik.