Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Kouzelny » 2013-04-07 9:51:49

Att få sina diagnoser som 54 årig kvinna är ju inte alldeles okomplicerat. Speciellt inte som man faktiskt klarat sig igenom livet, med jobb och barn t.ex.

Man ställer många frågor till sig själv. Är detta verkligen jag? Vem är jag? Vilka personer är jag som tagit mig ända hit?

Vad händer nu?

Jag har diagnoserna ADHD/ AS, depressions epos. Efter många år gick jag till slut med på en långvarig noggrann utredning.

Berätta om dig, fråga mig.
ALLA är välkomna, även män.
Kouzelny
 
Inlägg: 160
Anslöt: 2012-09-17

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav radix » 2013-04-07 10:33:01

Såg den här boken nånstans, har inte läst den men den verkar läsvärd;
Aspergers syndrom : har jag verkligen det? av Gunnel Norrö
Spoiler: visa
Jag har inte förstått att jag inte förstår, förrän jag fick min diagnos."

Så brukar det stå på affischen när Gunnel Norrö föreläser om livet med högfungerande autism; ett rikt och intensivt liv, fyllt av obegripliga motgångar (som diagnosen kastat ljus över) och samtidigt ett yrkesliv som socionom, pastor, konsthantverkare, yrkesförare och ett antal yrken till.

"Gunnel förklarar vad diagnosen är och inte är samt att den inte på något vis upphäver ens kompetens eller människovärde. Hon beskriver kortfattat de typiska svårigheter - och styrkor - vi med AS har. I boken finns det också tips om vad som är viktigt att tänka på inför, under och efter sin utredning. Diagnosbearbetning är en konst! Hur vet man till exempel att diagnosen stämmer?"

Hanna Danmo, handledare Empowerment/Riksföreningen Autism

"Gunnels beskrivningar av de på ytan subtila men ofta förvirringsskapande 'kulturkrockarna' mellan det autistiska sättet att bearbeta information och kommunicera och det vanliga är belysande, träffande och lärorika."
radix
 
Inlägg: 911
Anslöt: 2012-05-22
Ort: Malmö

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Kouzelny » 2013-04-07 11:02:07

radix skrev:Såg den här boken nånstans, har inte läst den men den verkar läsvärd;
Aspergers syndrom : har jag verkligen det? av Gunnel Norrö
Spoiler: visa
Jag har inte förstått att jag inte förstår, förrän jag fick min diagnos."

Så brukar det stå på affischen när Gunnel Norrö föreläser om livet med högfungerande autism; ett rikt och intensivt liv, fyllt av obegripliga motgångar (som diagnosen kastat ljus över) och samtidigt ett yrkesliv som socionom, pastor, konsthantverkare, yrkesförare och ett antal yrken till.

"Gunnel förklarar vad diagnosen är och inte är samt att den inte på något vis upphäver ens kompetens eller människovärde. Hon beskriver kortfattat de typiska svårigheter - och styrkor - vi med AS har. I boken finns det också tips om vad som är viktigt att tänka på inför, under och efter sin utredning. Diagnosbearbetning är en konst! Hur vet man till exempel att diagnosen stämmer?"

Hanna Danmo, handledare Empowerment/Riksföreningen Autism

"Gunnels beskrivningar av de på ytan subtila men ofta förvirringsskapande 'kulturkrockarna' mellan det autistiska sättet att bearbeta information och kommunicera och det vanliga är belysande, träffande och lärorika."



Tack för tipset! Jag köpte en annan bok. Men den var alldeles för tung...orkade inte läsa den.
Kouzelny
 
Inlägg: 160
Anslöt: 2012-09-17

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Alien » 2013-04-07 14:55:04

Tidigare trådar:

hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html

hfa-i-mogen-alder-t20816.html

I den första tråden har jag skrivit ett inlägg om mig själv.

Och en diskussionstråd om Gunnel Norrös bok:

gunnel-norro-aspergers-syndrom-har-jag-verkligen-det-t4063.html
Alien
Moderator
 
Inlägg: 46091
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav vallesmamma » 2013-04-07 17:57:48

Jag är snart 39 år. Fick diagnos för tre år sedan. Jag har inte kunnat jobba någon gång och nu har jag sjukersättning. Med diagnos har jag äntligen rätt till hjälp! Jag och sambon har ett barn. Jag får stöd i min mammaroll.
vallesmamma
 
Inlägg: 918
Anslöt: 2010-01-05
Ort: Luleå

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Motlut » 2013-04-09 23:02:13

Äntligen en "tant"-tråd! :-)Happy (Även om den är öppen för alla.)
53 år, fick diagnosen för fyra månader sedan. Utmattningsdepression och depression föregick utredningen. Omvärderar livet och mig själv för fullt. Mycket frivilligt barnlös. Har inte förvärvsarbetat (= varit anstäld) många år i mitt liv och nu börjar jag förstå varför. Har däremot f-skattsedel men söker deltidssjukersättning.

Kouzelny: Hur många personer är du som tagit dig ända hit? Själv är jag glad att jag bara är en, för jag skulle inte orka med fler av mig. :wink:
Motlut
 
Inlägg: 25
Anslöt: 2012-04-12
Ort: Lappland

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Alexis » 2013-04-10 0:04:32

Jag blir också glad av att se en "tant"-tråd! :-)Happy
Fick min diagnos för knappt fyra år sedan, i år är jag 44.

Jag var på väg att krascha i livet på flera plan, och gjorde några drastiska ändringar i livet vad gäller relationer, jobb m.m., vilket jag - så här efteråt - tror är en starkt bidragande orsak till att jag fortfarande inte gått in i väggen, utan jobbar och har ett ok liv idag.

Men jag märker att jag blir alltmer känslig för stress och yttre förändringar ju äldre jag är, så jag är tacksam så länge jag har det ok - jag tar det inte för givet, inte längre!

Jag har min tolkning av den där frågan om vem som tagit en dit man är. Jag kan se personer som hjälpt mig genom livet, och vars stöd och/eller praktiska hjälp gjort att jag hamnat där jag är idag. En del av dem har jag - av skäl jag fortfarande kan stå för - brutit eller tappat kontakten med, ändå är jag tacksam över att de funnits i mitt liv.
Alexis
 
Inlägg: 375
Anslöt: 2009-02-26

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav plåtmonster » 2013-04-10 2:39:22

Vilka drastiska ändringar i livet gjorde du när det gäller relationer och jobb?
(kanske även fritid?)
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav blyger » 2013-04-10 9:17:50

Läser om det är ok men är "bara" 35 år, med barn, sambo o gård. :wink:
blyger
 
Inlägg: 404
Anslöt: 2011-04-26

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav flisan » 2013-04-10 13:56:48

Jag fick diagnosen i december förra året, är 58år. Fick även AD/HD diagnos. För 11-12 år sedan fick jag en utmattningsdepression, försökte återgå till heltidsarbete men det fungerade inte, nu har jag halv pension.
Har hela mitt liv känt ett utanförskap utan att förstå varför. Men i diagnoserna kan det kanske finnas förklaring till varför jag är som jag är.
Det är ett heltidsarbete detta eviga letande efter mej själv.
:wink:
flisan
 
Inlägg: 84
Anslöt: 2013-02-26

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Motlut » 2013-04-10 15:01:53

Ja, Flisan, även jag har ett heltidsarbete med att hitta mig själv. Nu verkar det vara så att nå'n Asperger står i vägen och hindrar mig.:wink: En del säger att AS är en del av deras personlighet och att de inte skulle vara den de är utan AS. Och det är ju riktigt. Så är det för mig också. Men jag skulle bra gärna vilja veta vem, och hur, jag vore utan AS. Vilket för mig skulle vara den jag är "på riktigt".
Motlut
 
Inlägg: 25
Anslöt: 2012-04-12
Ort: Lappland

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Kouzelny » 2013-04-11 18:46:17

Motlut skrev:Äntligen en "tant"-tråd! :-)Happy (Även om den är öppen för alla.)
53 år, fick diagnosen för fyra månader sedan. Utmattningsdepression och depression föregick utredningen. Omvärderar livet och mig själv för fullt. Mycket frivilligt barnlös. Har inte förvärvsarbetat (= varit anstäld) många år i mitt liv och nu börjar jag förstå varför. Har däremot f-skattsedel men söker deltidssjukersättning.

Kouzelny: Hur många personer är du som tagit dig ända hit? Själv är jag glad att jag bara är en, för jag skulle inte orka med fler av mig. :wink:


Oj vad kul att du gillar "Tant-tråden" :)
Då måste vi självklart hålla oss på banan.

Att det finns mäniskor som inte pallar tempot tog det mig lång tid att förstå. Tills jag hamnade där själv...
Jag har verkligen dåligt med empati. Jag har själv trott att det är ett sätt att försvara mig. Här gäller det bara att överleva.
Mitt liv har varit så fyllt av olika JAG. Och det är jobbigt att aldrig vara bara jag.
Sorgligt nog ser jag mitt ena barn följa mig tätt i hälarna...
Jag har två söner. Vi är mycket driftiga alla tre! Därför döljer vi våra funktionsnedsättningar väl.
Kouzelny
 
Inlägg: 160
Anslöt: 2012-09-17

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Kouzelny » 2013-04-11 18:55:23

flisan skrev:Jag fick diagnosen i december förra året, är 58år. Fick även AD/HD diagnos. För 11-12 år sedan fick jag en utmattningsdepression, försökte återgå till heltidsarbete men det fungerade inte, nu har jag halv pension.
Har hela mitt liv känt ett utanförskap utan att förstå varför. Men i diagnoserna kan det kanske finnas förklaring till varför jag är som jag är.
Det är ett heltidsarbete detta eviga letande efter mej själv.
:wink:


Jag pratar just nu med min psykoteraput om utanförskap. Det är svårt att förstå att en sådan som jag skall känna utanförskap. Jag har t.o.m jobbat 10 år som förmann och ridlärare (men orkade inte till slut).

Jag har överklagat tre ggr om pension på halvtid. Min behandlingsenhet tycker inte ens jag skall behöva jobba. Jag har svårt att hålla reda på verkligheten
Kouzelny
 
Inlägg: 160
Anslöt: 2012-09-17

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Kouzelny » 2013-04-11 18:58:51

blyger skrev:Läser om det är ok men är "bara" 35 år, med barn, sambo o gård. :wink:


Men hallå! Du är med. Jag känner mig mera som en fjortis, en som 55...snart 56
Så 35 är väl en bra ålder ;)
Kouzelny
 
Inlägg: 160
Anslöt: 2012-09-17

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Alexis » 2013-04-11 22:40:00

plåtmonster skrev:Vilka drastiska ändringar i livet gjorde du när det gäller relationer och jobb?
(kanske även fritid?)


Jag bröt upp ur ett långt förhållande med mitt barns far och sade upp mig från ett fast och stabilt jobb jag trivdes med i en storstad. I stället flyttade jag till en helt annan del av landet utan att ha fast jobb och utan att ha en aning om hur framtiden skulle se ut. Nu bor jag i en verklig landsortshåla. Och eftersom jag i och med detta slutade pendla ca tre timmar om dagen, så fick jag även en fritid. :-)Happy

blyger skrev:Läser om det är ok men är "bara" 35 år, med barn, sambo o gård. :wink:


Självklart. Man får väl själv avgöra när man "inte är alldeles ung kvinna". Efter tonåren, kanske? :wink: Känner mig jämnårig med en väninna som är 27.
Alexis
 
Inlägg: 375
Anslöt: 2009-02-26

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav blyger » 2013-04-12 13:20:55

Tackar hörni :D
Ja jag tänkte att nu när jag haft vattkoppor till sist så kanske jag blir vuxen/äldre eller något. :wink:
blyger
 
Inlägg: 404
Anslöt: 2011-04-26

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Motlut » 2013-04-12 14:24:48

Kouzelny skrev:Mitt liv har varit så fyllt av olika JAG. Och det är jobbigt att aldrig vara bara jag.

Jag har ju hört att man har olika roller i olika sammanhang, så jag undrar om det är det du upplever? Eller är det på nå't annat sätt för dig? Eller är det extra jobbigt för personer med AS att gå in i dessa olika roller? Så till den grad att man "tappar bort" sig själv? Jag skulle vilja vara "samma person" hela tiden och slippa rollspelandet. Men det kanske är ett AS-drag som visar sig hos mig; brist på flexibilitet och social kompetens.

Jag vill påpeka att det är valfritt att svara på mina frågor. Jag är bara en nyfiken en som aldrig upphör att undra över tillvaron. :-)063

Kouzelny skrev:Jag pratar just nu med min psykoteraput om utanförskap. Det är svårt att förstå att en sådan som jag skall känna utanförskap.

Men vem känner innanförskap? Jag tror inte att jag träffat nå'n. Fast det lär ju finnas grader av utanförskap. Och vem/vad beror utanförskapskänslan på? Och är innanförskap samma sak som gemenskap? :-)063

Ha det gott, tanter! Och andra.
Motlut
 
Inlägg: 25
Anslöt: 2012-04-12
Ort: Lappland

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Alexis » 2013-04-12 18:46:03

Motlut skrev:Men vem känner innanförskap? Jag tror inte att jag träffat nå'n. Fast det lär ju finnas grader av utanförskap. Och vem/vad beror utanförskapskänslan på? Och är innanförskap samma sak som gemenskap? :-)063


Jag har några riktigt goda vänner som jag umgås med på fritiden (efter ork och lust). Jag trivs i deras sällskap, och då och då pratar vi om allt möjligt, ibland om sådant här som att man känner sig udda och utanför. Skillnaden som jag upplever den mellan mig och de andra är att de har den här "gruppkänslan", att vi hör ihop i ett litet gäng och vi gör en hel del tillsammans, även om de känner sig utanför i andra sammanhang lite till mans.

Men jag känner mig inte som en naturlig del i gruppen. När jag inte är i deras direkta sällskap så kan jag ibland nästan glömma bort att de finns, eller tänka att jag knappt känner dem och att de inte känner mig. Att de känner varandra mycket djupare. Märkligt det där, för jag är rätt övertygad om att de upplever mig som en naturlig del i gruppen. Det förändrar dock inte min upplevelse. Men jag tror att det där med utanförskap är en annan "känsla" eller har en annan innebörd för mig än för dem. Jag menar inte med detta att alla andra aspergare tänker eller känner så, jag pratar bara för min egen del.

Detta är ändå personer som jag känner mig helt trygg med, som vet hur jag fungerar och som jag kan vara i det närmaste mig själv med. Utanförskapet finns där ändå. Skumt. :-)063
Alexis
 
Inlägg: 375
Anslöt: 2009-02-26

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Motlut » 2013-04-14 19:45:46

Känner igen mig i en hel del av det du skriver, Alexis. Det verkar som att (om man inte är mobbad eller faktiskt utstött) det sitter i en själv, den här känslan av utanförskap. Det är ju lätt att klandra omgivningen för sitt utanförskap, men jag börjar förstå att det min egen förmåga att känna gemenskap som inte är vad den borde eller kunde vara. Det gör det faktiskt lättare att hantera utanförskapet.
Motlut
 
Inlägg: 25
Anslöt: 2012-04-12
Ort: Lappland

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Zokka » 2013-05-02 23:26:45

Tant 53 här. Har en "halv" autism-diagnos. Har funkat dåligt i relationer och mått dåligt av och till hela livet och fick en borderlinediagnos för 3-4 år sen. Gjorde en AS-utredning samtidigt och fick full pott för en autism-diagnos men enligt neuroläkaren gick inte detta att fastställa eftersom jag ansågs ha borderline... Jag ifrågasatte inte för jag visste inte vad autism var ens.

För drygt ett år sen fick min 14-årige son, efter flera års helvete i skolan, en autism-diagnos. Jag läste på, gick på kurser och pluggade autism och insåg att det är ju det alltihopa handlar om. Ärftligheten - jag känner igen dragen från flera andra i släkten. Och framförallt, det jag förstått om autism förklarar i princip allt som hittils varit helt obegripligt, för mig och för andra, för doktorerna och psykologerna.

Vid återkoppling till neuroläkaren blev jag erbjuden att få diagnosen justerad. Helt utan ytterligare utredning. Jag blir förbannad och tycker att de är nonchalanta mot mig. Det känns som som de delar ut diagnoser på väldigt lösa grunder. Så jag gick till en annan klinik och beägrde en "second opinion" vilket jag ska få, i form av en helt ny utredning, i september.

Jag vet att jag har en autism-diagnos men jag vill ändå ha en professionell bedömning. Det jag lärt mig om autism förklarar det mesta av mitt livs svårigheter, framförallt i relationer. Det förklarar också min underliga barndom, utanförskapet jag alltid levt i och inte minst varför jag är så bra på saker som många andra tycker är svårt samtidigt som det finns mycket jag inte ens kan lära mig.
Zokka
 
Inlägg: 67
Anslöt: 2009-06-06
Ort: Roslagen

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Alexis » 2013-05-08 19:33:44

Motlut skrev:Det är ju lätt att klandra omgivningen för sitt utanförskap, men jag börjar förstå att det min egen förmåga att känna gemenskap som inte är vad den borde eller kunde vara. Det gör det faktiskt lättare att hantera utanförskapet.


Oj, det var länge sedan jag läste i tråden, så det är först nu som jag såg din kloka kommentar. Jag tänker som du, och det gör att jag inte känner mig stressad över att det är så där jag tänker. Det påverkar ju faktiskt inte min relation till mina vänner ett dugg! :-)Happy

Idag träffade jag några riktigt trevliga ungdomar med asperger. Det fick mig att känna mig dels riktigt "gammal" (på ett positivt sätt trots allt), dels fick det mig att inse hur mycket jag förändrats och mognat genom livet, hur jag nu vågar ta för mig och vilken självkänsla jag fått trots allt, både pga genomlevda svårigheter och framgångar. Jag gillar mig själv som "ung" tant! 8)
Alexis
 
Inlägg: 375
Anslöt: 2009-02-26

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Motlut » 2013-05-20 0:10:17

Alexis skrev:Oj, det var länge sedan jag läste i tråden, så det är först nu som jag såg din kloka kommentar.

:-)Happy
Motlut
 
Inlägg: 25
Anslöt: 2012-04-12
Ort: Lappland

Tråden om och med, inte alldeles unga kvinnor med diagnoser.

Inläggav Motlut » 2013-05-20 0:20:19

Jag gissar att en del "inte alldeles unga kvinnor med diagnos" drabbats av utmattningssyndrom. Så jag undrar om ni har kunnat återhämta er i så pass grad att ni kan fungera som innan? Eller är er kapacitet, åtskilliga år senare, fortfarande påtagligt försämrad?
Motlut
 
Inlägg: 25
Anslöt: 2012-04-12
Ort: Lappland

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in