Saxat från -er på a-ord kompromiss?:

Tallerger skrev:

HGJ skrev:

Tallerger skrev:Ord som slutar på trycksvagt -a brukar ju få or-plural i svenskan (åtminstone i skriftspråk). Ett par sådana ord ser man dock nästan alltid med er-plural i medier och tryckta texter. Jag tror också att -er är förstahandspluralen i ordböcker, fast jag tycker att -or känns naturligare. Ett sådant ord är kollega, ett annat är musa. Båda är lånord från latin, där de har plural (i nominativ) på -ae/-æ (collegae/collegæ, musae/musæ). Ändelsen uttalades under antiken ungefär [ai], i senare latin med e- eller ä-ljud. Är det så att den svenska er-pluralen här är en sorts kompromiss, blandning, mellan svensk och latinsk plural: vokalen e från latinskt æ och r från svenska pluraländelser? Det kan förklara varför de lärde så gärna vill se den, men jag skulle föredra antingen rent latinsk plural eller, ännu hellre, svensk or-plural.

De inhemska orden på -a i sg. och -or i pl. är ju femininer. Latinets collega är däremot maskulint, och i svenskan har väl ordet åtminstone tidigare använts oftare om män än om kvinnor. Det kan nog ha bidragit till att plural på -or inte känts passande.

Men muserna var väl kvinnoväsen? Collega är ett av enstaka latinska ord som är maskulina (oftast), men som böjs enligt feminint mönster (1:a dekl.). Sådana undantag har det väl funnits i svenskan också?

Att man delar in orden i genus är väl en form av intellektuell klassificering av språket som skiljer sig väldigt mycket från processen att spontant använda den böjningsform som "känns rätt"? Det är lättare att räkna upp två eller tre genus än alla deklinationer. Deklinationerna är en implicit kunskap, normalpersonen vet man inte hur många deklinationer den känner till.

Det pratas ofta om maskulint och feminint genus, men lägg märke till att de centrala familjeorden "moder", "syster" och "dotter" inte någon speciell form som skiljer dem från "fader" , "broder" och "fetter" (norska för manlig kusin), utan ser ut att tillhöra samma ordkategori. Det antyder att det i ett tidigare skede fanns andra sätt att kategorisera substantiven än i genus. Exempelvis i animata och inanimata som det är i hettitiskan.

Rester av ett sådant system finns i de moderna slaviska språken och i forngrekiskan. Exempelvis är ackusativformen av ryska animata maskuliner och plural densamma som genitivformen medan ackusativformen av inanimata maskuliner och plural är nominativformen.


Även om den absoluta majoriteten av ord som slutar på "a" är feminina i slaviska och germanska språk och latin så stämmer det inte för alla indoeuropeiska språk. På sanskrit skiljer man på substantiv som slutar på kort respektive långt a-ljud. De förstnämnda är maskulinum eller neutrum medan de senare är femininum.

Jag läste en teori om hur tregenussystemet kan ha uppstått. Den går ut på att man började dela upp inanimaterna i konkreta och mer eller mindre abstrakta substantiv. Till de senare hörde substantiverade adjektiv och verb samt kollektivformer av animater. Med tiden kom de gamla animata substantiven att uppfattas som maskulina, de abstrakta som feminina och de konkreta som neutrala.

Era tankar kring detta?

Det pratas ofta om maskulint och feminint genus, men lägg märke till att de centrala familjeorden "moder", "syster" och "dotter" inte någon speciell form som skiljer dem från "fader" , "broder" och "fetter" (norska för manlig kusin), utan ser ut att tillhöra samma ordkategori. Det antyder att det i ett tidigare skede fanns andra sätt att kategorisera substantiven än i genus.

Jag tycker inte det antyder så mycket. Genus är ju i första hand inte ordens egen form och böjning, utan en inneboende klasstillhörighet som avgör vilka pronomen ett substantiv kan ersättas med och hur attributsord och artiklar ska böjas. Attributsord brukar ju ha olika böjningsmönster för maskulinum och femininum, även om de maskulina och feminina ord de hör ihop med tillhör samma substantivdeklination. "efter sin gode fader" hette ju på runsvenska "æftiR faður sinn goðan", medan "efter sin goda moder" hette "æftiR moður sina goða".

Vildsvin skrev:Rester av ett sådant system finns i de moderna slaviska språken och i forngrekiskan. Exempelvis är ackusativformen av ryska animata maskuliner och plural densamma som genitivformen medan ackusativformen av inanimata maskuliner och plural är nominativformen.

Markeringen av animat och inanimat i slaviska är en innovation i den grenen och har inget med genussystemet i hettitiskan att göra. Polska har förresten tagit det ett steg längre och skiljer i plural på mänskligt och icke-mänskligt (delmängder av animater).

Om hur det skulle reflekteras i grekiska kommer jag inte på något.

Det kanoniska indoeuropeiska genussystemet är ju förstås post-anatoliskt, men alla andra grenar har det fullt utvecklat antar jag.

Vad gäller femininums uppkomst så är ju frågan huruvida ett samband finns mellan suffixen för att bilda neutrum pl resp femininum, och den gemensamma nämnaren skulle vara någon typ av abstrakthet. För dessa suffix torde ju nämligen se likadana ut, nämligen *-h2.

Den pluralformen (som blivit grekiska -a, urspr egentligen långt på tematiska såsom i vediska) var ursprungligen kollektiv, och inte direkt en plural, vilket kan ses i att i bl.a. grekiska tar neutr pl verb i singularis. Antagligen kunde även animater bilda kollektiv plural från början, det finns former bevarade vid sidan av varandra. Det används för avledning av abstrakter redan i anatoliska. Hur semantiskt det sen gick från abstrakthet till feminint är dock svårare att säga.

(Värt att notera ang neutrum är för övrigt ju att ett av de indoeuropeiska språkens än idag mest typiska drag är att neutrer har samma form i nominativ och ackusativ, vilket ju har att göra med att inanimater inte är kanoniska subjekt.)

Orden moder och fader böjdes lika dant, dvs. moder har inte det där feminin-suffixet (båda har agent-suffix *-ter-). När sedan genuskontrasten utvecklats till en renodlad distinktion mask/fem räknades ju orden med naturligt genus förstås till respektive genus i samtliga post-anatoliska grenar.

Även om den absoluta majoriteten av ord som slutar på "a" är feminina i slaviska och germanska språk och latin så stämmer det inte för alla indoeuropeiska språk. På sanskrit skiljer man på substantiv som slutar på kort respektive långt a-ljud. De förstnämnda är maskulinum eller neutrum medan de senare är femininum.

Anledningen till a i mask/neutr i sanskrit är sammanfall av *e och *o (och *a) till a. Alltså, sanskrit mask -ah. motsvarar grekiska -os, latin -us; och skt neutr -am motsv -on och -um. När det gäller långt a för femininum utvecklar de allra flesta språken *-eh2 till detta.

Moderator Alien: Ändrade så att det framgick vem som citeras.

Tack för svar!