Dunderbar skrev:Jag har inte förstått varför man ska låtsas vara något man inte är.
Jag vet ju själv hur ont det kan göra när någon lismar och är trevlig, för att i nästa sekund tala skit om samma person som man tidigre varit trevlig mot.

Om man inte tycker om en person behöver man ju inte heller låtsas att man gör det, det sårar mycket mer än att säga det rakt ut.

Jag förstår vad du menar o. sådana personer är vedervärdiga o. de ska man försöka komma undan, men jag är säker på att Jonsch avsikt inte är av den arten. Kan förstå att du har svårt att tyda o. det finns fler än du som har det, men det märks att han försöker iaf.

Weasley;. Visst kan man påpeka fel, men lugnt & stilla! Som jag typ skrev ovan tror jag han gör sitt bästa o. verkar inte ha några dumma avsikter

*Med risk för att missförstå trådskaparen*... Det låter för mig som om du är ganska introvert och har en upplevelsevärld som du enligt dig själv misslyckas med att applicera på den "verkliga" världen. Den personliga upplevelsevärlden är den som vi alla lever efter... Skillnaden kan vara huruvida man förstår att man själv har en inre värld och att det finns ett "yttre spelrum" där de flesta människor bör samsas i viss mån för att kunna leva och kommunicera...

För mig låter det som det du beskriver är ämnen som du gott kan förverkliga i ditt eget liv. I det liv du tar dig omkring med i det "yttre rummet"... Att få in "exotiska" och annorlunda vanor i vardagen. jag tror man är ganska bra på sådant i tex Japan... Kanske de själva inte ens vet om i vilken grad deras vardag avviker sig från våran i skandinavien.

Det är olika lätt för folk att förstå det yttre rummet och alla har inte ens lust att förstå det... Observera att inget av dessa påpekanden har något med dig personligen att göra... Även om varje människa är unik så finns det dock ett statistiskt medeltal... Ett sätt att se på världen som fler människor kan skriva under på än antalet som inte kan det.

Jag hade själv ett ganska bryskt uppvaknande för några år sedan då ett skynke föll från mina "ögon". Plötsligt insåg jag att jag gick runt i en värld som få verkade dela med mig. Vad som gällde för mig gällde tydligt inte för andra. Det var en svår tid och jag gick in i en relativt depressiv period. I början tyckte jag att allt jag såg med mina "nya ögon" var främmande, obehagligt, otrevligt osv. Jag avskärmade mig ganska ordentligt från omvärlden. Satte mig på tvären och sa att "jag inte ville veta av det".

Efter en tid så började jag dock känna mig ganska ensam. Jag insåg att det var dags att iallafall försöka ta del i det som "de andra" verkade tycka så mycket om och ha gemensamt.

Jag kan fortfarande känna mig ensam och känna mig isolerad från omvärlden... Fast jag är mitt bland vänner eller bland folk i allmänhet. Jag har kommit fram till att det är en del av mitt handikapp. Andra kan göra allt som står i deras makt för att fösöka nå mig... Men problemet sitter på min sida. På mitt nervsystem och mina avvikelser. Jag har helt enkelt svårt för att uppfatta de andras känslor och tolka när vi faktiskt talar om samma sak eller delar samma känslor.

Jag säger inte att detta även är ditt problem. Jag bara berättar om min "värld". Jag har spenderat mycket tid till att "skapa" språk som gör att jag kan tolka den "yttre världen" så att jag kan ta den till mig och därmed känna mig mindre ensam. Till viss del har jag lyckats men känslan av att vara den som kör i fel färdriktining har jag inte kommit ifrån.

Som många av de andra skribenterna har även jag tidigare spenderat mycket tid åt att försöka passa in och vara allas vän. Det körde mig dock i väggen och "jag" blev om intet. Jag blev tvungen att sluta upp med det men är än idag inte helt fri från vad andra tycker och tänker. Fast det börjar gå bättre.

Mina idéer om hur världen "är" och vad som bör finnas i den är ganska avvikande från det statistiska medeltalet. Jag påstår att den är såpass avvikande att jag inte ens vågar prata om den längre. Människor med stor förståelse eller med mycket erfarenhet av liknande skulle nog säga att jag inte har något att oroa mig för; att världen har plats för alla människor. Att jag bär på en massa "hjärnspöken" och komplex. Vilket jag uppskattar...att de vill trösta mig. Ändå vågar jag inte vara mig fullt ut. För det är så smärtsamt. Alla de stunder då jag gör bort mig, alltså. Då jag berättar frimodigt om mina tankar och idéer och möter den ena frågande minen efter den andra.

Jag är inte bitter och jag tror mig ha kommit förbi "ungdomstrotsen" då jag bara vägrade att vara som alla andra... Jag börjar istället se det möjligheter jag har som människa att leva det liv jag önskar...med mina förutsättningar förstås. I den mån jag förstår så anpassar jag mig efter andra där det krävs. Det har jag märkt leder till ett lättare och trevligare liv. De stunder då jag missar att anpassa mig kan jag ju faktiskt inte dömmas för... Jag visste ju inte att jag gjorde något som inte passade.

Som sagt, inget hårt och kantigt om dig och din värld... Jag delger bara tankar om min egen... Att leva större delen av livet i min egen fantasivärld har haft både för och nackdelar... Men jag har nog kommit fram till att, trots smärtan, så kan det vara väldigt givande att ägna tid åt att försöka förstå andra människors världar.

Chipp o haj!

jonsch...

... förstår jag dej rätt när jag tolkar dina ord som att

1) du är ute efter en större mening med allt som görs, att allt som görs ska nyttomaximeras eller optimeras?

2) du upplever att du själv inte kan leva livet så eftersom du hindras av omvärldens oseriösa inställning?


sommar,

jag hänger inte med på vad du menar. Tycker du jag har uttryckt mej oklart nånstans? Eller har jag uttryckt mej FÖR klart?

weasley skrev:jonsch...

... förstår jag dej rätt när jag tolkar dina ord som att

1) du är ute efter en större mening med allt som görs, att allt som görs ska nyttomaximeras eller optimeras?

2) du upplever att du själv inte kan leva livet så eftersom du hindras av omvärldens oseriösa inställning?


sommar,

jag hänger inte med på vad du menar. Tycker du jag har uttryckt mej oklart nånstans? Eller har jag uttryckt mej FÖR klart?

Menade att du lät hård mot Jonsch. Din förklaring var det inget fel på - tydligt & klart.

Till skillnad från Helena, så är jag helt tillfreds med att vara ensam. Faktum är att jag mår mycket bättre om jag "slipper" ha vänner. Detta kan iofs komma sig av att jag inte kan bli vän med någon i den sanna meningen, för att jag inte känner någon som helst gemenskap med någon annan person (utanför släkten).
Den insikten skulle nog göra endel människor nedstämda, men för mig gör det detsamma. Jag har försökt. Jag har haft vänner, men upptäcker att jag blir irriterad och känner mig pressad om de så bara ringer en gång i månaden. Reaktionen blir "kan de inte lämna mig ifred!!!".

Den situationen uppstår när jag fått vara ifred ett tag, och upptäcker att jag mår enormt mycket bättre då.

När det gäller att vara sig själv och att spela en roll kan jag säga att jag har slutat spela roller, förutom när det gäller kontakt med t.ex skola och BUP, då jag måste anstränga mig för mina barns bästa.

Utöver det anstränger jag mig inte det minsta för att vara trevlig med människor jag inte har någon lust att umgås med eller ens prata med. På så vis får jag vara ifred, och det är helt underbart!

*citerar mig själv från annan tråd, där jag tror saken kom bort. Varning, kryptiskt (tror jag)*

Zombie skrev:Det ligger någonting i att ingenting kan sägas.

Zombie skrev:[...] är OT i original. Sudda bort O:et får man göra själv. Med ett suddgummi som är osynligt för andra. Eller som de kanske retar sig på och plockar sönder. Och sedan ringer det ut. Ur händelsehorisonten.

(Som så ofta vet jag inte vad jag ska skriva som inte Helena redan har uttryckt så bra. Och Jonsch och Tahlia delar av.)

sommar: Ingen fara! weasley tog inte i mer än vad jag tål.

thalia (och Bjäbbis? ): Jag känner mig klockrent förstådd. För övrigt, thalia, så är det ... lustigt?... att det är lätt att inbilla sig att man känner dig samtidigt som du tydligen inte känner gemenskap med andra. Oväsentligt på alla sätt, tror jag men det är en reflektion.

weasley:

weasley skrev:1) du är ute efter en större mening med allt som görs, att allt som görs ska nyttomaximeras eller optimeras?

jo, med den justeringen att det är skönhet och livsglädje jag vill se maximerad.

weasley skrev:2) du upplever att du själv inte kan leva livet så eftersom du hindras av omvärldens oseriösa inställning?

Riktigt tolkat; värre är visserligen att ingen kan leva så eftersom de hindras av omvärldens oseriösa inställning (jag vill rädda världen lika mycket som få ett lyckligt liv själv) men poängen i den här tråden är att jag tycker det tvingar mig att spela roller för att folk ska vilja umgås med mig. Egentligen är jag alldeles för seriös på just det beskrivna sättet.

Tja, jag borde väl inte ha "skrivit" innan orkat läsa mer av tråden. Tycker inte någon eller något verkar principiellt svår(t) att förstå - men ett väldigt famlande efter ord (begrepp). *hittar inga bättre själv just nu*

Men, det är skuggorna som umgås - idealbilder umgås inte.
Många identifierar sig bara med skuggan.
Sedan en glidande skala ända till den som är helt i idealbilden?
...
eller person (?)/persona, eller vad man nu vill
...
med mera, förstås.

Helena:
Jag har sluppit ditt bryska uppvaknande - levt med det sedan femårsåldern och tycker mig vara bättre än medelsvensson på att förstå människor (och inte introvert alls ) men i princip sitter vi nog i samma situation. Naturligtvis hänger det ihop med det här du skrev:

Helena skrev:Andra kan göra allt som står i deras makt för att fösöka nå mig... Men problemet sitter på min sida. På mitt nervsystem och mina avvikelser. Jag har helt enkelt svårt för att uppfatta de andras känslor och tolka när vi faktiskt talar om samma sak eller delar samma känslor.

En korrigering kommer jag alltid dragandes med här: Min upplevelse är att alla andras "alla" känslouttryck uppfattas men att den aspiga hjärnan kräver stor tydlighet för att gå med på att fastslå vad det egentligen var den uppfattade. Det är bara empatiskt handikappade människor som missar andras känslouttryck men såna kan förstås också finnas i våra led. De torde oftare få diagnos än vi andra, faktiskt.

Hur som helst så är vi långsamma med att tolka rätt. Det i sig tvingar en att välja tålmodiga och fördomsfria vänner (bästa sorten, trevligt nog) och gör det lockande eller nödvändigt att ta till rollspel ibland för att dölja att man inte hänger med i kommunikationen. Dessutom är det förstås det utanförskapet som fått mig att vilja ha en vackrare värld, en där orsak och verkan inte avgörs godtyckligt i hjärnor som gör lättvindliga tolkningar. Lättvindliga hjärnor kan vi väl kalla dem.
Jag ser för mig ett ovanligt glest blomkålshuvud.

Helena skrev:Som många av de andra skribenterna har även jag tidigare spenderat mycket tid åt att försöka passa in och vara allas vän. Det körde mig dock i väggen och "jag" blev om intet. Jag blev tvungen att sluta upp med det men är än idag inte helt fri från vad andra tycker och tänker. Fast det börjar gå bättre.

Tyvärr är vi helt lika även i det här, trots att den sortens "anpassning" svor mot hela mitt väsen redan från dag 1 för tjugo år sen.

/ J

Zombie skrev:Men, det är skuggorna som umgås - idealbilder umgås inte.
Många identifierar sig bara med skuggan.
Sedan en glidande skala ända till den som är helt i idealbilden?

Jag är för trött för att kolla länken just nu. Menas med "Idealbild" något i stil med själen, personlighetens innersta? Åtminstone i så fall tycker jat att det ser ut som en rätt träffande poetisk beskrivning.

Själens, eller vilketsomhelst fenomens i "sinnevärlden" motsvarighet i "idévärlden".
(Sedan måste man ju inte följa Platon mer än man har bruk för heller - hans gamla bild dök bara upp för mig som ett slags scen för trådämnet.)

J- Tur att du slapp det uppvaknandet. Det var ganska underligt må jag säga. Jag var tvungen att omvärdera det mesta jag ditintills tyckt mig kunna eller veta... Nå väl, ingen större skada skedd antar jag Jag har ju i det sista fått ut mer av livet än vad jag fick innan min "God morgon världen, mig vara Mowgli...Vem vara ni och vad ni pratar?"-upplevelse... Jag känner mig ofta som en apa från djungeln förflyttad till storstaden.

En vackrare värld... Låter flott. Utan att gå in på alltför beskrivande detaljer ur min upplevelsevärld så kan jag säga att jag önskar mig det samma. Naiv som jag är så önskar jag att alla människor vore sams och ville inte bara sitt eget utan även sin nästas väl. Jag hamnar även ofta i långdragna fantasiutspel om hur detta skulle uppnås... Jag har dock kommit någonlunda fram till att jag inte kan förändra hela världen (alla vill nog inte förändras efter mina recept ändå)...men jag kan förändra min värld... Jag läste nån gång ett väldigt talande citat av någon jag inte minns vem det var... Det löd något i stil med "En lycklig människas värld är en lycklig värld"... Jag tog till mig det och bestämde mig för att vara på den sidan av citatet då jag antog att motsatsen av dess innebörd är minst lika sant. Och jag vill ju inte vara olycklig i en olycklig värld.

Så istället för att ägna tid åt att fyndera på vad andra kunde göra annorlunda så funderar jag över vad jag kan göra... Och hur jag ska hantera det faktum att alla inte vill som jag. Men det är svårt att inte alltid säga sin mening om vad som skulle vara "den bästa vägen". En annan gång såg jag något väldigt roande på en t-shirt med tryck. Fritt översatt från engelska så stod det "Jag skulle älska dig mer om du var lite mer som mig". Det fick mig att inse att det skulle vara en ganska ensam och platt värld om jag försökte få alla att närma sig mig och mina ideal... Istället för att "embrase" (finns inget bra uttryck för det på svenska) de personligheter och liv som andra människor tillför världsordningen.

Till allt detta bör jag tillägga att det har varit sunt för mig att ta mig ut i "världen"... Jag tror inte jag skulle föredra att de flesta levde efter min upplevelsevärld. Det skulle vara våldsam oordning och allmänt kaos på de flesta håll i världen då. Folk skulle missförstå det mesta, lägga tandborsten i kylen, gå igenom dörren utan att öppna den först och antagligen hoppa högt varje gång de såg sig själva i spegel "Aaaahhhhh!!! Vem är du!? Vad vill du mig???? Gå bort! Försvinn ur mitt hus!!!!"

Så, allt väl! Frid vare med er jordbor. Mig hälsa blekansikte, mig inte använda knuten näve...

*skär mig i hjärtat
all denna ofrivilliga alienation hos rikt begåvade människor som vad jag kan se inte kan hjälpa att de gör världen bättre

och när ingen av er idioter ändå kan se att det är ni därinne som är tillsammans i Mänskligheten och jag som är den ensamma utanför * ( )

Jag gick in i mig själv och kände efter igårkväll.....
Stort sett varje dag har jag varit på stan, eller försökt komma på vad jag vill jobba med så jag har socialt liv varje dag.

Men nu har jag kommit fram till att jag mår bäst av att ta det lugnt, vara ute och gå några timmar (älskar frisk luft), vara med min fru och träffa de kompisr jag redan har.

Men att gå på stan hela dagarna som jag gjorde innan var för att få bekräftelse att jag dög....även om jag inte ville inse det, så var det så.
Det satt kvar från min tid som mobbing och ensam, men nu har jag rivit ner den mur jag hade runt mitt inre och funnit mig själv.

Kan utan problem gå in i mig själv och fråga mig vad jag själv känner EGENTLIGEN.

Vill även passa på att be om ursäkt för mina inlägg för om att tänka positivt med mer....FÖRLÅT MIG!!!

Jag kan inte helt sätta ord på varför jag gjorde det, men ändå....FÖRLÅT!!

jonsch

Tack, nu hänger tom jag med på vad du menar! Och jag försökte verkligen inte vara taskig mot dej i mitt förra inlägg, jag ville bara vara tydlig. Hemskt ledsen om du tog illa upp! (Jag tror iofs inte du gjorde det, tror du förstår skillnaden på taskig och tydlig. Men om jag nu skulle ha fel så ber jag om ursäkt.)

Jag känner inte igen mej så mycket i det där med nyttomaximeringen. Det är klart att jag kan irritera mej över allt pynt som måste finnas när man umgås (tex att jag kanske hade behövt pynta mitt förra inlägg till dej) men en sak som är väldigt viktig att komma ihåg är:

ALLA ÄR INTE JAG

Alla tycker inte som jag, resonerar inte som jag, tänker inte som jag. För dem är det kanske nyttomaximerat att pladdra, kvittra och tjattra. Det vet jag inte, eftersom jag inte är de. De kanske erövrar andra sorters nyttomaximering än den jag är ute efter. Jag kan irritera mej som fan på fenomenet, men det gäller att komma ihåg att man kanske är ute efter OLIKA sorters optimering.

Själv har jag ibland väldigt svårt för majoritetens syn på vad som är optimalt. Ibland har jag -så- svårt för det att jag hoppas att ragnarök och atomvintern är nära förestående så att bara de vettiga, de som ägnar sej åt RIKTIGA saker, överlever.
Annars finns det inte så mycket jag kan göra. Jag kan se till att min närmsta omgivning är som jag vill ha den - dvs inte försöka anpassa mej när jag är min privatperson. Som anställd måste jag ju naturligtvis göra vissa eftergifter, som jag skrev om tidigare.

Zombie:

Själens, eller vilketsomhelst fenomens i "sinnevärlden" motsvarighet i "idévärlden".
(Sedan måste man ju inte följa Platon mer än man har bruk för heller - hans gamla bild dök bara upp för mig som ett slags scen för trådämnet.)

Då förstod jag dig rätt. En rätt given scen för trådämnet, håller jag med om.

weasley skrev:Tack, nu hänger tom jag med på vad du menar! Och jag försökte verkligen inte vara taskig mot dej i mitt förra inlägg

Fint! Och ingen fara, jag uppskattar att du skippade pyntet.

weasley skrev:Jag känner inte igen mej så mycket i det där med nyttomaximeringen. Det är klart att jag kan irritera mej över allt pynt som måste finnas när man umgås (tex att jag kanske hade behövt pynta mitt förra inlägg till dej) men en sak som är väldigt viktig att komma ihåg är:

ALLA ÄR INTE JAG

Alla tycker inte som jag, resonerar inte som jag, tänker inte som jag. För dem är det kanske nyttomaximerat att pladdra, kvittra och tjattra.

...

Det gäller att komma ihåg att man kanske är ute efter OLIKA sorters optimering.

Sanning med modifikation. För att ta ett konservativt exempel så ger det mindre livsglädje totalt om man roar sig med att tända eld på hela åkern än om man skördar så mycket att man finns på plats att tända eld på ett mindre stycke även nästa år och de 50 åren därefter. Om vissa tjattrar istället för att tänka på framtiden så blir det svårare för övriga att hålla ragnarök på avstånd.

Detta skrivet så är förstås inte pladdrande per definition av ondo, inte åkerbränning heller även om den är mer åt det hållet. Tvärtom består livsnjutning väl av slöseri?

Ikväll ska det pladdras igen, för stundens och framtidens livsglädje (märklig sak att skriva så glädjelöst om). Inte nog med att man måste välja sina ämnen efter vilka man umgås med, dessutom måste man förstås välja sina ord så att man blir förstådd eller åtminstone inte missförstådd på så vis att vänliga människor tar illa upp. Det är den balanserna som ligger i mitt sökarljus just nu.

Även om vi skriver mer innan dess så glad Valborg, allihop!

/ J

Ja! Förstådd igen!!

Glad Valborg!

Zombie skrev:*skär mig i hjärtat
all denna ofrivilliga alienation hos rikt begåvade människor som vad jag kan se inte kan hjälpa att de gör världen bättre

och när ingen av er idioter ändå kan se att det är ni därinne som är tillsammans i Mänskligheten och jag som är den ensamma utanför * ( )

Sitter vi inte lite i samma båt...? Att tänka att alla andra vet så mycket mer än en själv i alla möjliga situatoner... Mina ord var kanske bara en lite längre utläggning av det samma som rymdes i dina "ni därinne/jag den ensamma utanför"... Kanske det är en sida av detta handikapp som många bråttas med. Att känna sig alienerad...

Nästan alla spelar roller, oavsett om de har någon diagnos eller inte. Man talar "olika språk" i olika situationer. Om man sitter och chillar med kompisar talar man inte på samma sätt som om man pratar med sin mamma, eller med sin chef för den delen. Samma sak med beteende. Jag kan lägga upp fötterna på bordet och rapa i vänners sällskap, men det skulle jag aldrig få för mig att göra inför en chef på jobbet.
Jag tror inte att det här med roller är något specifikt för Aspies, utan något som alla spelar med i. Sen hur mycket man lider att detta rollspeladet varierar ju så klart.
För egen del så brukar det funka bra. Jag behåller min egen personlighet men följer ändå det sociala reglerna, dels för att få de runt mig att inte känna sig besvärade, och dels för egen del för jag skulle känna mig besvärad om andra kände sig besvärade. Det är ingen uppoffring för mig, utan det känns bra och är ofta inget jag tänker på.

jonsch skrev: För övrigt, thalia, så är det ... lustigt?... att det är lätt att inbilla sig att man känner dig samtidigt som du tydligen inte känner gemenskap med andra. Oväsentligt på alla sätt, tror jag men det är en reflektion.

Folk säger att det är svårt att lära känna någon som inte känner sig själv. Jag känner mig själv rätt bra (bättre och bättre för varje dag) och det är inte svårt att lära känna mig. Jag är en rätt öppen person som dessutom drar mig i det längsta för att spela roller. Det hjälper folk att lära känna mig snabbt. Om de förstår mig är dock en annan fråga.

Jag håller med dig. Det är rätt lustigt att jag inte känner gemenskap med andra, när jag är rätt lätt att lära känna....
Skulle jag kasta upp en anledning sådär rakt av, utan längre betänketid, så skulle det nog vara för att jag alltid väntar på den där berömda kniven i ryggen från andra.

Många träffar andra människor med inställningen "det ska bli kul att lära känna dessa personer". Jag träffar andra människor med inställningen "de kan verka bra, men vänta, förr eller senare kommer de visa sitt rätta jag - och det är ingen trevlig person".

Ändå bryr jag mig mycket om mina medmänniskor... jag är nog en rätt motsägelsefull människa.

"Uppriktighet är inte att säga allt man tänker utan att mena allt man säger" är ett veksamt visdomsord - man måste ju fortfarande på något sätt bestämma vad av allt det man uppriktigt menar som man ska säga.

tahlia skrev:Jag håller med dig. Det är rätt lustigt att jag inte känner gemenskap med andra, när jag är rätt lätt att lära känna....
Skulle jag kasta upp en anledning sådär rakt av, utan längre betänketid, så skulle det nog vara för att jag alltid väntar på den där berömda kniven i ryggen från andra.

Det var det jag var rädd att jag pressade dig att ta upp. Det betyder ju att du väntar dig en kniv eller svek också från exempelvis mig. Med vilka människor kan man egentligen gå till botten med hur mycket man kan lita på varandra och med hur mycket man betyder för varandra? Hur mycket ska man säga av det man verkligen menar?

Visst har jag plockat på mig knivar i skoskaften d.v.s. fördomar och feghet. De flesta litar mindre på en om man avslöjar sin dolda beväpning, även om man gör det under försök att befria sig från den. De mer realistiska låter en istället avslöja sina stiletter och talar sedan om hur mycket det begränsar deras tillit för en - för visst förtjänar man bristande tillit från sina medmänniskor så länge man har så många stiletter att man riskerar att få upp dem av misstag.

Ett brott mot citatet om uppriktighet är att "egocentrerat" ösa på med allt man har att säga i ett ämne. För stunden lägger jag ner skrivandet här.

Jag har gått och fnulat på detta en längre stund och övervägt huruvida jag ska skriva eller inte. Uppenbarligen så bestämde jag mig för att skriva.

Det första jag vill säga är att problemet självfallet ligger hos mig. Jag är min egen bromskloss. Det kan omöjligt vara fel på alla andra människor, utan felet torde vara jag.

Efter att ha funderat en längre period så har jag insett hur mycket jag egentligen begränsar mig själv när det kommer till vänskap och umgänge. Jag är fullt medveten om att ingen människa är perfekt, ändå är det mer eller mindre perfektion jag kräver.

Låt mig ge ett exempel:
Jag börjar prata med en person som verkar jättetrevlig. Vi tycks ha mycket gemensamt och börjar umgås lite smått. Efter 2 månader släpper personen i fråga ur sig en sådan liten sak (andra tycks tycka det är en liten sak iaf) att personen tycker homosexuella är äckliga. Vips så är detta det enda jag ser hos personen. Alla positiva sidor jag upptäckte innan är som bortblåsta och jag kommer aldrig att känna likadant för den här människan igen.

Det enda "felet" den här människan gjorde var att vädra en åsikt som jag tycker vittnar om en oförstående och oempatisk personlighet.

När det gäller de frågor som är stora för mig så tar det tvärstopp. Annars har jag inga problem med att man har olika åsikter.

Det är också av den anledningen jag själv är så ärlig med den jag är, för att jag inte ska råka ut för den reaktionen jag själv har emot andra.

Så du ser, felet ligger hos mig.

(Det var slutet på min egotripp den här gången)

Vad det gäller dig så uppfattar jag dig som en mycket intelligent och trevlig person. Nu vet jag ju inte vilka "signaler" du sänder ute i verkligheten, men det är de signaler du skickar här.