Krigis mfl.: Jag säger inte emot er. Men för mig handlar det om att jag känner mig misslyckad inför mig själv när jag ser vad man faktiskt kan uppnå hör i livet. Det handlar alltså om vad jg tycker om mig själv, och med det jag uppnått hittills i livet (väldigt lite i förhållande till ålder) så tycker jag inte om mig själv. Det är inte Svenssonprylarna jag vill åt, det är att jag inte vill sitta som en akterseglad looser. Ja, jag känner mig som en sådan.

Jag förstår. Du skulle må bra av att släppa lite på åldershetsen, du hinner. Sluta inte kämpa mot dina mål. Du är kanske mer noggrann än de andra? Hastverk är hafsverk . Allting går för snabbt i detta samhälle, du har upptäckt det. Andra upptäcker det för sent och då är de helt utbrända både till kropp och själ. Så rätt vad det är kör du om dem där de ligger utbrända i diket med sin Volvo, kanske gör du det i en Amerikansk bil .

Det är inte ålderhetsen. Det är att mycket känns så kört för min del... Jag vet inte hur jag ska ta mig ur saker. Samt att jag känner mig så jefla loose:ig för det.

Å hur fan ska jag ha råd med en amerikansk bil. I så fall, bättre ingen bil än en [insert valfritt töntmärke här, t.ex. SAAB eller Toy-ota] iaf. Skulle känna mig kastrerad i en sådan bil, om jag ägde den.

Tyvärr börjar det se ut som om Detroit kanske inte går att rädda ur krisen.

KrigarSjäl skrev:Vadå "riktiga män", Kristofer? Menar du att dina gamla gymnasiepolare är mer män för att dom tagit sig fram genom svenssons livsceremoniformulär 1A? Konfirmation+sluta nian+gymnasiet+lumpen+vidareutbildning+jobba+barn, dop, giftermål+skilsmässa+fyrtioårskris+annat jobb+förslitningsskador+deltid+pension+mata duvor+döden? Är det så man ska leva eller ska man ge fan i alla allmänna föreställningar om hur man bör leva, ge fan i att vara en förkrympt medelmåtta som när sina drömmar i ensamhetens sken?

Personen ifråga är inte en svensson. I synnerhet inte eftersom han är frireligiös. Men jag gillar honom som person. Dessutom flitig också så jag missunnar honom inget. Det är bara det att vi låg på vad som såg ut att vara samma nivå under hela gymnasiet. Sen gick bara allt åt helvete för mig pch sen fick jag AS-diagnos. Nu lappar jag ihop saker så gott det kan, men det svider hårt att veta vad jag går miste om.

Kristofer skrev:Det är inte ålderhetsen. Det är att mycket känns så kört för min del... Jag vet inte hur jag ska ta mig ur saker. Samt att jag känner mig så jefla loose:ig för det.

Kristofer, jag lyckades skaffa mig en hög utbildning och forskarutbildning och göra vad andra kallar en väldigt snabb forskarkarriär, men hela tiden kände jag ofta precis sådär, att livet var kört och att allting var försent. Så tror jag många kan känna, alldeles oavsett hur många examina, fruar, ungar, hundar, villor, och sportbilar de har.

Hej!

Efter gymnasiet blev det några återträffar efter något år. Där satt några av mina klasskamrater med kille och barn, jag blev så avundsjuk. Ett sådant liv skulle jag aldrig få, trodde jag. Min mamma sa att jag var bättre än dem, eftersom de var så unga skulle deras killar sticka om några år och de skulle bli ensamma mammor.

Men ... tja, jag fick en kille till sist och blev gift. Barn kommer jag aldrig att få. Min man vill inte ha barn med mig och that's it. Man kan inte få allt man vill, men en del av det. Och vad spelar utblidning och jobb för roll? Tja, visst är det pinsamt om någon gammal klasskamrat frågar vad jag jobbar med nu för tiden och jag måste svara att jag har förtidspension. Tur är att jag bor cirka 30 mil från den ort där jag gick i gymnasiet.

Hälsningar

Lilla Gumman

Har man AS så brukar man mogna senare än andra. Det kan också hända att man inte får jobb i nivå med sin utbildning. Ungefär som en flyktinginvandrare. Det språk och det sätt han lärt sig duger inte här. Hemma kan han haft värsta statusjobbet, men här blir han städare, taxiförare el jobbar nästan dygnet runt i sin lilla närbutik.

Alien skrev:Har man AS så brukar man mogna senare än andra.

Tala för dig själv.

Alien skrev:Har man AS så brukar man mogna senare än andra. Det kan också hända att man inte får jobb i nivå med sin utbildning. Ungefär som en flyktinginvandrare. Det språk och det sätt han lärt sig duger inte här. Hemma kan han haft värsta statusjobbet, men här blir han städare, taxiförare el jobbar nästan dygnet runt i sin lilla närbutik.

Det gör inte att saker suger mindre, snarare låter detta som ytterligare ett bevis på att man är lite av trash när man är aspie (om man nu inte tillhör de fåtal av oss som faktiskt lyckas)

KrigarSjäl skrev:

Alien skrev:Har man AS så brukar man mogna senare än andra.

Tala för dig själv.

Var inte så jäkla sur och snarstucken!

Alien skrev:

KrigarSjäl skrev:

Alien skrev:Har man AS så brukar man mogna senare än andra.

Tala för dig själv.

Var inte så jäkla sur och snarstucken!

Jag är precis som jag känner för. Skyll dig själv när du framställer egna funderingar som fakta.

Kristofer skrev:

Alien skrev:Har man AS så brukar man mogna senare än andra. Det kan också hända att man inte får jobb i nivå med sin utbildning. Ungefär som en flyktinginvandrare. Det språk och det sätt han lärt sig duger inte här. Hemma kan han haft värsta statusjobbet, men här blir han städare, taxiförare el jobbar nästan dygnet runt i sin lilla närbutik.

Det gör inte att saker suger mindre, snarare låter detta som ytterligare ett bevis på att man är lite av trash när man är aspie (om man nu inte tillhör de fåtal av oss som faktiskt lyckas)

Nu tycker jag du pratar som en riktig snobb. Se över dina värderingar!
Jag är ta mig tusan ingen trash bara för att jag är förtidspensionerad och inte haft nåt högavlönat statusjobb. Och det är inte hårt jobbande invandrare heller. Ser du ner på alla andra som har sjukdomar el funktionshinder också?

Nej det är inte så jag menar. Ber om ursäkt om det låter så. Vad jag menar är att jag är satans trött på att känna mig misslyckad.

Känner igen mig i dina funderingar, Kristofer. Jag är lika gammal som du och har "åstadkommit" betydligt mindre. Håller ju fortfarande på med gymnasiebehörigheten...! Visst fan är det frustrerande att man pga vissa aspergerdrag inte fixar att fullfölja lika bra som andra. Det sociala spelet tröttar ut mig. Bokstavligen. Efter en skoldag är jag mentalt slut när jag kommer hem. Det andra ser som trevligt, att umgås etc är för mig en utmaning, varje dag. Lägg till en taskig dygnsrytm jag har stora problem att styra och att jag är väldigt opraktisk så har du mitt handikapp i ett nötskal. Det är frustrerande att jag har så svårt att rätt kanalisera mina starkare sidor, göra någonting av mina begåvningsområden. Särskilt med tanke på att jag bevisligen är abnormt begåvad i en del avseenden. Medelmåttorna passerar mig för att de har lättare att handskas med vardagen, det är allt. Inte för att de är smartare, bättre eller finare på något sätt.

Men å andra sidan brukar jag tänka att: vadå misslyckad? Saknar jag villa, volvo & vovve? Vill jag leva ett svenssonliv? Och hittills har svaret alltid blivit nej. I stort sett lever jag som jag vill.

KS:

Du forumulerar precis den frustration jag känner.

Jag håller också med dig om att jag inte vil leva svenssonlivet, dock så vill jag lyckas och sedan bara ta bort svenssondelen.

Ja, samma här. Men jag vet inte riktigt på vilket sätt jag vill 'lyckas'.
Klart är iaf att jag vill lyckas på mitt sätt & inte gå i några som helst ledband. Att bli en välbetald nickedocka i ett sammanhang där andra drar upp riktlinjerna är uteslutet.

Frustrationen gör sig förresten särskilt gällande snart; jag bor mitt emot en gymnasieskola & studentparaderna åker förbi precis under mitt fönster. Hela området känns då som Mardi Gras eller vad det heter. Det är amerikanare som glider förbi, dunkande stereos som skriker ut popdängor, girlanger, kavajer & plakat. Alla småbrudar känner sig som Paris Hilton tack vare kombon champagnefrukost & balklänningar. Stolta föräldrar står och tar kort.

Jag tänker vara någon annanstans, så mycket är klart.

Jag älskar hur du formulerar dig KrigarSjäl. Du är grym.