Efter en lång diskussion med min pojkvän har jag nu fått reda på att jag är väldigt dålig på att kommunicera och att han tycker att vi är på helt olika nivåer när det gäller kommunikation inom förhållandet. Tydligen så isolerar jag mig och distanserar mig själv både fysiskt och emotionellt. Jag är också dålig på att visa att jag uppskattar min pojkvän och jag är dålig på att prata om vad som försiggår i mitt huvud. Tydligen ser jag även saker väldigt "svart eller vitt".

Att jag har dessa problem är ingen nyhet för mig. Däremot blev jag förvånad över att han känner så. Jag trodde jag var ganska bra på att läsa av honom men det här kom som lite av en överraskning. Dessa kommunikationsproblem har också mina föräldrar talat om för mig att jag har. De undrar ibland varför jag alltid vänder mig inåt och aldrig pratar om mina tankar och känslor.

Fyra frågor:

1. Är detta vanligt hos folk med AS?
2. Är detta vanligt hos folk som inte har AS?
3. Är det konstigt av mig att känna att jag VILL vända mig inåt och inte prata om saker med min pojkvän? Jag är fast i mitt huvud och trots att det ofta skapar mycket ångest och sådant så känner jag mig trygg där. I min värld.
4. Kan ni relatera till detta?

Tack för hjälpen,

Neutrino

Nämen...alltså...varför klagar de på en person med AS just för det som är AS-personens problematik?

ElsaS skrev:Nämen...alltså...varför klagar de på en person med AS just för det som är AS-personens problematik?

Antagligen för att ingen är säker på om jag har AS eller inte än.

Problematik är väl just problem men man kan också hitta sätt att hantera de på.

Neutrino skrev:

Spoiler: visa

Efter en lång diskussion med min pojkvän har jag nu fått reda på att jag är väldigt dålig på att kommunicera och att han tycker att vi är på helt olika nivåer när det gäller kommunikation inom förhållandet. Tydligen så isolerar jag mig och distanserar mig själv både fysiskt och emotionellt. Jag är också dålig på att visa att jag uppskattar min pojkvän och jag är dålig på att prata om vad som försiggår i mitt huvud. Tydligen ser jag även saker väldigt "svart eller vitt".

Att jag har dessa problem är ingen nyhet för mig. Däremot blev jag förvånad över att han känner så. Jag trodde jag var ganska bra på att läsa av honom men det här kom som lite av en överraskning. Dessa kommunikationsproblem har också mina föräldrar talat om för mig att jag har. De undrar ibland varför jag alltid vänder mig inåt och aldrig pratar om mina tankar och känslor.

Fyra frågor:

1. Är detta vanligt hos folk med AS?
2. Är detta vanligt hos folk som inte har AS?
3. Är det konstigt av mig att känna att jag VILL vända mig inåt och inte prata om saker med min pojkvän? Jag är fast i mitt huvud och trots att det ofta skapar mycket ångest och sådant så känner jag mig trygg där. I min värld.
4. Kan ni relatera till detta?

Bra ämne!

Dina frågor först - med mina enkla försök till svar:

1. Svårt att säga, tycker jag. Andra med mer gedigen erfarenhet, med fler direkta aspergerkontakter (i det s.k. verkliga livet, det utanför elektronikens/internets värld) kan nog ge ett mer insatt svar än jag. Tänker likväl att detta du tar upp förekommer både hos AS- och NT-personer. I vilken omfattning är just svårt att veta (enligt mig).

2. I min spekulation ligger att det även förekommer hos ickeaspergare. Gränsdragningen för vad som är vad av det du belyser: är inte alldeles enkel heller.

3. Det är inte alls konstigt av dig. För mig låter det helt allmänmänskligt, det du nämner och exemplifierar med.

4. Jag kan relatera till det du beskriver. Visst. Det kan dock variera i omfattning och påtaglighet, beroende på lite olika faktorer.


I övrigt vill jag säga att "svart eller vitt"-definitionen/begreppet är en vansklig företeelse och egentligen en särdeles konstruktion. Det finns nog alltid andra nyanser med i färgskalan. Hoppas att du inte tar åt dig och låter detta påverka dig för mycket (att andra, så som din pojkvän, anser att du ser saker svart/vitt). I somlig mening ser alla människor saker i livet i termer av svart eller vitt, i så fall, måhända.

Det här med "kommunikationsproblem" förtjänar att sägas något om. Du säger att dina föräldrar säger att du har det och även att din pojkvän är inne på detta ("dålig kommunikation", som du skriver inledningsvis).
Hur tänker/tycker du själv här? Jag tänker att det är det som är mer/mest viktigt för dig: vad Du anser och känner själv! Det kan ju också vara så att det i faktisk mening är någon av de personerna (föräldrar och pojkvän) som är de-n som har problem att kommunicera på ett bra och förnuftigt sätt?!

Det krävs två för att kommunicera

När det blir en konflikt eller något annat som behöver lösas så brukar människor reagera på ett av två möjliga sätt. Endera försöker man kommunicera så mycket som möjligt eller annars drar man sig undan. Vad som är vanligt vid AS vet jag inte men båda dessa reaktionsmönster finns även hos oss som inte har det antingen det beror på läggning eller uppfostran.

Människor som känner sig i underläge i kommunikation drar sig också naturligt undan såvida de inte reagerar med aggressivitet.

Jag tycker inte att din pojkvän har rätt att döma ditt sätt att kommunicera och klassa det som sämre än hans. Det är ingen tävling och ni måste hjälpas åt. Samtidigt går det givetvis inte att "smita" ifrån kommunikation för mycket men är det något som man tycker är svårt att prata om kan man säga det och be om att få välja en annan tid och plats.

Att inte prata om sina tankar och känslor med sina föräldrar behöver dock inte vara fel utan kan vara ett uttryck för att man vill hävda sin egen intregritet som vuxen.

Det är nog relativt vanligt att inte ta strider man inte behärskar utan vänder dessa inåt, ofta som ångest eller självkritik. Strider man däremot behärskar tar man och blir en verbal stridsvagn med ångvältkomplex. Så är jag i alla fall.

AS brukar inte kunna argumentera eller kommunicera i NT-takt utan behöver mer tid på sig då man ofta först tar in vad den andre sagt, sen processar det och sist formulerar ett korrekt svar. Det här gör NT blixtsnabbt ( kanske utan det korrekta svaret dock ) utan att reflektera över det men vi gör det steg för steg och därför tar det lite längre tid. Innan vi är färdiga har de redan gått vidare och då blir det lätt så att vi backar och vänder oss inåt hellre än att ge oss in i något vi inte får grepp om.

Så är det nog för mig i alla fall. Det kan nog upplevas som att vi inte kan kommunicera men det är snarare kommunikationshastigheten som brister.

Jag hamnar ofta i tillfällen då jag inte vet vad jag ska säga/svara och kan ofta hamna så att jag bara säger "okej" hela tiden, vilket jag märker själv och direkt försöker fixa men klarar inte av att göra det utan det blir ett "okej" ännu en gång.

Men, jag leder ett företag och har gett mig själv rollen som försäljare och kan sälja in företaget med hjälp av endast (obs) ett mejl, så i vissa sammanhang så är jag suverän på att prata. Brukar även kunna sälja in min egen telefon till typ Elgiganten-anställda samt kan använda språket på ett väldigt bra sätt så att jag kan fatta mig kort men fortfarande få fram vad jag vill (det här svaret kanske är ett dåligt exempel, heheh).

Neutrino skrev:Fyra frågor:

1. Är detta vanligt hos folk med AS?
2. Är detta vanligt hos folk som inte har AS?
3. Är det konstigt av mig att känna att jag VILL vända mig inåt och inte prata om saker med min pojkvän? Jag är fast i mitt huvud och trots att det ofta skapar mycket ångest och sådant så känner jag mig trygg där. I min värld.
4. Kan ni relatera till detta?

Tack för hjälpen,

Neutrino

1. att vara dålig på att kommunicera och särskilt med att uppfatta icke verbal kommunikation är ju ett av dom klassiska symptomen för någon med AS.

2. klart att det finns folk utan AS som har samma problem.

3. det är inte alls konstigt, dock så verkar det ju ställa till problem i eran relation.
Så du får kanske fundera på vad som är värst, att försöka tala ut eller riskera relationen.

4. jag kan relatera till att vara dålig på att kommunicera och att vilja isolera mig.
Och att det skapar ångest att tänka på problemen. Jag har dock inget partner som det ställer till problem med, dock vill jag ha en och då är det inte så lätt om man inte kan kommunicera.

Jag bör kanske säga att jag inte endast syftar på att min kommunikation är så här i konflikter. Jag menar att den är så rent generellt. Hamnar jag i konflikter reagerar jag istället med att bli arg men även då vända mig inåt. Jag säger "ok" gång på gång och till slut blir jag så arg att jag antingen säger något i stil med "nu orkar jag inte lyssna på dig mer så jag stänger av nu" (eller bara "tyst!") och håller för öronen eller så slår jag något (bordet till exempel) och går därifrån (mitt i konflikten). Sen vänder jag mig inåt. Kan lätt vara arg resten av dagen och inte prata med någon. Får många gånger höra att jag hanterar konflikter på ett omoget sätt. Att jag är vuxen och alltså bör kunna diskutera det som gör mig så arg.

AS messenger, du frågade vad jag tycker. Vad jag tycker om vad? Min kommunikation? Om jag anser att folk runtomkring mig är dåliga på kommunicera?

Bjäbbmonstret, som du kanske läste så försökte jag förtydliga att det inte bara handlar om hur jag kommunicerar i konflikter utan i allmänhet. Jag tror inte riktigt min pojkvän försökte döma mitt sätt att kommunicera. Han var genuint upprörd. Han var ledsen. Han grät till och med för att han tycker det är så jobbigt att jag inte kommunicerar på det sätt han behöver att jag kommunicerar på.

Du skrev även att det att man inte pratar om sina tankar och känslor med sina föräldrar också kan vara ett uttryck för att hävda sin egen integritet som vuxen. Så kan det nog vara. Dock inte i mitt fall. I alla fall inte medvetet. Dessutom säger mina föräldrar att jag haft dessa problem sedan jag var ett litet barn.

Matgar, du skrev att det hela inte är så konstigt men att det verkar ställa till problem i vår relation. Att jag "kanske får fundera på vad som är värst, att försöka tala ut eller riskera relationen." Jag vet inte hur jag ens kan ändra mig. Jag har alltid fungerat på det sättet. Jag förstår att det kanske vore bättre om jag ändrade på mitt sätt att kommunicera, men jag förstår inte hur jag ska kunna göra det.

Neutrino skrev:1. Är detta vanligt hos folk med AS?
2. Är detta vanligt hos folk som inte har AS?
3. Är det konstigt av mig att känna att jag VILL vända mig inåt och inte prata om saker med min pojkvän? Jag är fast i mitt huvud och trots att det ofta skapar mycket ångest och sådant så känner jag mig trygg där. I min värld.
4. Kan ni relatera till detta?

Du har fått många kloka svar. Jag ger mina ändå:

1) Förmåga till kommunikation och social interkation är ju ett av diagnoskriterierna - så ja. Det kan ju dock varier från person till person hur det tar sig uttryck. Jag delger ingen mina innersta rädslor, tankar och farhågor. Inte ens min make. Har aldrig delat sådant med någon - inte ens en psykolog jag gick till pga av detta. Det innebär inte att min make inte är viktig för mig. Han är den absolut viktigaste människan i mitt liv och den vars input jag behöver.

Fysiskt är jag ganska avogt inställd i perioder. Jag har inte så stort behov av fysisk kontakt och är väldigt avvisande i dessa perioder.

2) Om jag är dålig på att kommunicera så är min mycket NT make helt värdelös! Han är möjligen tydligare än jag men säger helst ingenting. Någonsin. I vardagskommunikationen är jag drivande.

3) Om det är konstigt kan jag inte uttala mig om. Jag har dock lagt märke till att mina NT tjejkompisar i mkt större utsträckning vill älta händelser och känslor och allt sådant med varandra. Jag har inte det behovet. Jag löser det själv i mitt huvud och känner mig allt för utlämnad om jag måste tala med någon annan om det.

4) Japp.

Vi med as behöver ju mer tid på oss att analysera och förstå frågan, och då har ju redan fråga två kommit. Så jag håller på kommunikationshastigheten är för snabb.

Det är inte alls konstigt att du vänder dig inåt och går undan, är mycket normalt vid as.

Jag kan relatera till detta.

Men sen är man ju två i en kommunikation oxå så det är ju bådas fel.

blasmurfens skrev:Vi med as behöver ju mer tid på oss att analysera och förstå frågan, och då har ju redan fråga två kommit. Så jag håller på kommunikationshastigheten är för snabb.

Fast så är inte jag. Jag är mkt duktig på att behandla verbal information, även i kommunikation. Jag är mkt snabbare än gemene man och upplever att alla andra är långsammare än långsammast. Mina svårigheter med kommunikation handlar mer om att läsa av andra, om ömsesidighet och om outtalade regeler så som turtagning osv.

Jag kan både relatera mig och förstå dig. Tycker det är så typiskt att man inte ens kan vara inåt-vänd och blyg utan att få klagomål och ifall det hör till ens diagnos eller inte.

Mitt svar är att det har faktiskt inte med AS och göra eftersom det finns dom med AS som kan vara väldigt utåt och sociala trots svårigheter. Det har mera och göra om ens personlighet plus, av min egen erfarenhet, vad man själv varit med om och vad man blivit utsatt för. Men andra ord, kanske inte är så konstigt att man blir blyg, inåtvänd och allt när folk bara klagar och hackar på en o.s.v!
Dessutom, personligen så är jag själv en väldigt inåt-vänd person och går mellan blyg och social beroende på hur jag mår och vilka jag pratar med. Och sen vet jag också att jag är en hopplösdagdrömmare som gillar att vara i min egen värld, eller mitt eget personliga Underland.

Visst är det svårt att läsa av den andra parten, det hör väl till kriterierna. Oftast går väl vi med AS på det som sägs och inte något kroppspråk...

blasmurfens skrev:Visst är det svårt att läsa av den andra parten, det hör väl till kriterierna. Oftast går väl vi med AS på det som sägs och inte något kroppspråk...

Visst kan det vara så men samtidigt bara för att det står i AS kriterierna så behöver det inte stämma heller. Och även om man har ett par utav kriterierna så behöver det inte vara för ens AS skull heller. Dessutom är det så olika från person till person plus uppväxt och livserfarenheter.

Ja visst har du rätt i att det är mycket personligt och vad man varit med om, och vilken ryggsäck man bär på. Självklart är vi olika varandra. Det är bara synd att inte vården tänker så, tycker de tänker väldigt fyrkantigt.

blasmurfens skrev:Ja visst har du rätt i att det är mycket personligt och vad man varit med om, och vilken ryggsäck man bär på. Självklart är vi olika varandra. Det är bara synd att inte vården tänker så, tycker de tänker väldigt fyrkantigt.

Ja, det är tyvärr väldigt sorgligt att vården inte tänker längre och rundare en så, dom tänker verkligen bara inskränkt och fyrkantigt. Och tyvärr är det mycket folk inom vården som inte ens ska jobba inom vården heller, tycker jag personligen, o i och med att dom inte har det där förståendet och empatin på samma sätt.

what we got here, is failure to communicate.
det finns en amerikansk låt, som handlar om det.

Issa Jesus, Krishna
Jesuiten magnus.