Den i Sverige bosatta finlandssvenska författaren Merete Mazzarella skriver i Vasabladet om våra nyspråkligheter.

Hon berättar att hon skrivit till Skatteverket, inte fått något svar och därför skrivit igen. Då fick hon ett brev som började:
"Det är tråkigt att du upplever att du inte fått svar."

"Jag hade av allt att döma varit för rak på sak. Vad Skatteverkets brev uttryckte var att det var min reaktion som var tråkig, ingalunde det faktum att de inte svarat." Eller snarare, det var inget faktum att de inte svarat, det vara bara hennes "upplevelse". Folk "upplever" och "känner" i tid och otid, men det är inte vad en myndighet ska göra.

Ett annat exempel var när en vän till Mazzarella fick ett samtal från vad som på rikssvenska kallas "en personal", men på finlandssvenska "någon i personalen", på ett vårdhem, där hennes gamla moster vårdades. Hon tillfrågades om hon kunde komma på ett "vårdmöte". Hon blev förvånad för mostern hade vårdats där i flera år utan att det varit tal om något vårdmöte. Men hon svarade att hon skulle till Stockholm om en månad och då skulle hon komma.

"Jaha" sa "personalen" och avrundade samtalet. I Sverige är det också alldelse för rakt på sak att avsluta samtal (eller möten), så avrunda av vad alla gör. Att avrunda känns mjukare, mer konsensusbetonat."

Men efteråt kom vännen på att "personalen" inte låtit riktigt nöjd, så hon ringde tillbaka. Då fick hon veta att mostern var döende och att det egentligen var döden och inte vården som skulle planeras. Men det var tydligen underförstått, för något sådant kan man inte säga rakt ut.

Ett rredje exemepel är uttrycket "höll jag på att säga":
"Till exempel så här: 'vid det har laget kunde man kanske sluta upp med personalskärningarn - höll jag på att säga."
Då gör man först något så osvenskt som verkligen vara tydlig, men sen tar man tillbaka. "Man lägger till en fras om gör det sagda osagt, på sin höjd tänkt."

Ibland säger man "lyfta" och menar "uppmärksamma" eller "prioritera".
'Nu kommer vi att lyfta den här frågan.'
"Fast visst låter ordet 'lyfta' i den här betydelsen förstå att det finns oändligt mycket man har sopat under mattan och aldrig kommer att lyfta?"
Ja, jag tycker också att det väldigt mycket katten runt en het gröt och omständligt ibland, den som säger rakt ut vad den menar ses som oartig och burdus.

Edit: Rättat fel och kursiverat citaten från krönikan.

Inget av det där är väl nyspråkligheter? Bara att vi har lite extra dimensioner på områden där de verkar sakna dessa. Finns säkert andra områden där de kan uttrycka sig mer, inte insatt.

I går hörde jag ordet "svinna" av en butiksanställd bekant. Hon sa att hon hade svinnat någon vara i butiken. Jag frågade vad "svinna" innebär, men enligt henne var betydelsen uppenbar; "man svinnar när det inte stämmer, vi har aldrig sagt nåt annat". Det visade sig att när varornas verkliga antal vid kontroll understiger det beräknade antalet så avför man det saknade som svinn och för in det verkliga antalet i listan. Det är att "svinna". Den betydelsen finns inte med i SAOB.

kvicksilver skrev:Inget av det där är väl nyspråkligheter? Bara att vi har lite extra dimensioner på områden där de verkar sakna dessa. Finns säkert andra områden där de kan uttrycka sig mer, inte insatt.

Jag tycker det visar på en förändring i Sverige: Allt mer omskrivningar och ovilja att säga något rakt ut. Vilket iaf för mig är förvirrande.

Sedan är det en annan sak att finlandssvenskarna kan påverkars av rikssvenskan. Men de påverkas säkert minst lika mycket av finskan (fennicismer).

"Svinna" (ej att förväxla med "svina") är nytt för mig också.

Påminner mig om "skrinna" (åka skridskor) som en rikssvensk tjej föraktfullt talade om som felaktig svenska. Jag sa inget, men harmades inom mig och beslöt mig genast för att alltid säga "skrinna". (Men tyvärr har jag just inte haft så mycket tillfälle att använda det.) Likaså ansåg hon att "skida" (som verb) var fel, "åka skidor" hette det. Visst, ett längre uttryck är ju så mycket finare!

Alien skrev:Visst, ett längre uttryck är ju så mycket finare!

Ja, det är en annan källa till att rikssvenskan blir allt krångligare. Förutom omskrivningsviljan alltså. Att skriva om verb med substantivuttryck är överhuvud taget en omtyckt bildningsprotes för osäkra rikssvenskar. Som i stort sett alla går på, även i skolan, och då hjälps ju ingen enkelhetsrörelse.

Vore en glad överraskning om det inte gällde finlandssvenskan, litet i efterhand. Så länge den nu får finnas kvar. (Rikssvenskarna brukar ju inte bry sig.)

Alien skrev:Då fick hon veta att mostern var döende och att det egentligen var döden och inte vården som skulle planeras. Men det var tydligen underförstått, för något sådant kan man inte säga rakt ut.

Ett rredje exemepel är uttrycket "höll jag på att säga":
"Till exempel så här: 'vid det har laget kunde man kanske sluta upp med personalskärningarn - höll jag på att säga."
Då gör man först något så osvenskt som verkligen vara tydlig, men sen tar man tillbaka. "Man lägger till en fras om gör det sagda osagt, på sin höjd tänkt."

Ja, jag tycker också att det väldigt mycket katten runt en het gröt och omständligt ibland, den som säger rakt ut vad den menar ses som oartig och burdus.

Den där grejen med att hennes moster var döende hade inte jag heller uppfattat. Jag hade fattat "vårdmöte" som att de ville ändra något i rutinerna eller att de upplevde att min släkting(eller annan) behövde annan hjälp än hen redan hade.


När jag var liten förstod jag inte alls varför man sa "höll jag på att säga", när jag fick veta att man faktiskt menade det man sa. Jag trodde att folk helt enkelt sa fel eller sa så för att de inte visste om de formulerade sig korrekt.
Nu för tiden använder jag det rätt ofta, och ja; jag kopplar det till min osäkerhet - mitt dåliga självförtroende.
Det får mig att tänka på när jag var liten när jag och en klasskompis var tidiga till skolan och ville gå in i klassrummet istället för att stå och hänga utanför. När en lärare gick förbi frågade vi henne ifall hon kunde låsa upp dörren åt oss. Hon öppnade dörren, vi klev över tröskeln varpå hon sa "Tackar." Jag svarade genast "Tack!" då min pappa kört med samma grej innan och förklarat det för mig, men min kompis förstod det inte alls

Alien skrev:"Svinna" (ej att förväxla med "svina") är nytt för mig också.

Påminner mig om "skrinna" (åka skridskor) som en rikssvensk tjej föraktfullt talade om som felaktig svenska. Jag sa inget, men harmades inom mig och beslöt mig genast för att alltid säga "skrinna". (Men tyvärr har jag just inte haft så mycket tillfälle att använda det.) Likaså ansåg hon att "skida" (som verb) var fel, "åka skidor" hette det. Visst, ett längre uttryck är ju så mycket finare!

Har inte "svinna" använts sen en rätt lång tid tillbaka i pengasammanhang? Att svinna pengar? Eller blandar jag ihop det med något annat ord nu*? Jag hade dock förstått vad hon menade med det uttrycket, även då jag aldrig hört någon använda det förut.


* stjärnstopp och hjärnstopp

Edit: Var ju "svinn" jag tänkte på i inventeringssammanhang.

Zombie skrev:

Alien skrev:Visst, ett längre uttryck är ju så mycket finare!

Ja, det är en annan källa till att rikssvenskan blir allt krångligare. Förutom omskrivningsviljan alltså. Att skriva om verb med substantivuttryck är överhuvud taget en omtyckt bildningsprotes för osäkra rikssvenskar. Som i stort sett alla går på, även i skolan, och då hjälps ju ingen enkelhetsrörelse.

Vore en glad överraskning om det inte gällde finlandssvenskan, litet i efterhand. Så länge den nu får finnas kvar. (Rikssvenskarna brukar ju inte bry sig.)

Spelar väl ingen roll för en stockholmare, de pratar ju så snabbt ändå,
hälsningar norrlänningen.

Hur är det med tydlighet och att vara rakt på sak i andra länder utanför Sverige?