Jag har svårt att få mina föräldrar att förstå när jag har behov av hjälp. Jag säger att jag inte orkar och när jag verkligen behöver hjälp skäller hon på mig.
Vid ångest attack skäller hon och inte hjälper till. Och säger att hon gör allt.

Samma här. När jag säger hur jag mår får jag höra "Det är bara att rycka upp sig. Det är bara du som kan förändra ditt mående. Det är inget fel på dig. Alla mår dåligt ibland" osv osv

Trött att familjen inte förstår. De ska stötta inte stjälpa.
Säger ryck upp dig. Håll ut en timme till. När man kämpat sig genom hela dagen. .
Vad gör man. Jag har tagit upp ämnet men de förstår hos psykologen inte hemma där det behövs.
Man kan bli irriterad och arg.

Tror det är ganska vanligt att det blir så här tyvärr. En mamma vill inte att sitt barn ska vara annorlunda. Därför ignorerar de.

Tror det snarare rör sig om att de saknar insikt i hur en AS person fungerar. Inte minst att man vid ALL kontakt med NT måste jobba för att "vara normal" och att man därför blir trött när man jobbar 12 timmar per dag.

Ibland får man hamra hem budskapet genom att vägra kontakt när den stjäl energi. Det går oftast lättare att ordna tillvaron när man slipper andra som ska tala om hur det ska skötas. Utgå från att DU vet vad som fungerar för dig och ordna tillvaron därefter, hindrar någon dig från det så undvik den kontakten.

plåtmonster skrev:Tror det snarare rör sig om att de saknar insikt i hur en AS person fungerar. Inte minst att man vid ALL kontakt med NT måste jobba för att "vara normal" och att man därför blir trött när man jobbar 12 timmar per dag.

Ibland får man hamra hem budskapet genom att vägra kontakt när den stjäl energi. Det går oftast lättare att ordna tillvaron när man slipper andra som ska tala om hur det ska skötas. Utgå från att DU vet vad som fungerar för dig och ordna tillvaron därefter, hindrar någon dig från det så undvik den kontakten.

Jag har haft otroligt överviktiga vänner. Deras mammor säger att de absolut inte är överviktiga. Det ligger i föräldrars natur att boosta sitt barns ego men på ett sätt de tycker är ok. I de flesta fall fungerar det men i andra är det förödande.

Måste vara samma fenomen som gör att det finns många mobbare men inga föräldrar med mobbarbarn ..

Min moder är ganska hysterisk ibland och oroar sig riktigt mycket. Något som givetvis har infekterat mig lite grann. Jag vore nog inte så hypokondrisk om hon inte började tjata om aids varje gång jag skurit mig eller skadat mig när jag varit utomhus. Jag var 7-8 år ung.

Så, ja. Ibland har jag svårt med min moder, men jag vore inget utan henne. Är mycket tacksam för hennes stöd genom alla åren, hon försökte verkligen få skolan att förstå. Ensam slogs hon mot ett system som var byggt för att utesluta individer som oss. Det slutade inte väl, men det var inte hennes fel. Det är bara det att 50 andra föräldrar har mer att säga till om en 1 och kan därmed utesluta en elev från skolan. Way to go, sweden!

Min fader hörde av sig för första gången på 10 år för några månader sedan. Han ville ses och förklara sig osv, skvallrade lite om vad min moder gjort med mina pengar när jag var 6 månader etc. Vi hade knappt mat, klart moder använder pengarna till mat. Han var aldrig mycket för alkohol som ung, sa min moder. Men jag tror han har alkoholproblem nu och han har inte ringt på någon månad. Sist han ringde, ringde hans sambo för att kolla vems numret var och sedan var han "ah, vi måste ses och prata om vad du gillar och vad du gjort i livet, och jag vill vara ärlig och förklara för dig".

Så jag har lite mot min fader. Jag tror nog både jag och mina bröder (som inte är hans söner, men MINA bröder) skulle vilja ge honom en varsin smäll för hur han behandlat mig.

Ringer han igen blir det en konfrontation utan dess like. Då ska jag spy 27 års längtan (snarare 21, var så liten), behov (det var jag från början, min moder med) och ilska (snarare 21, var så liten) på honom.

earlydayminer skrev:Är mycket tacksam för hennes stöd genom alla åren, hon försökte verkligen få skolan att förstå. Ensam slogs hon mot ett system som var byggt för att utesluta individer som oss. Det slutade inte väl, men det var inte hennes fel. Det är bara det att 50 andra föräldrar har mer att säga till om en 1 och kan därmed utesluta en elev från skolan. Way to go, sweden!

Vad försökte hon göra och specifikt varför? samt vad var det som fick 50 andra föräldrar att engagera sig så för att hindra det?

Vad har ni för knep. Hon driver mig tokig, min mamma.
Hur har ni gjort?

Man måste ju ha viss kontakt med henne, jag iallafall.

Jag personligen är väldigt trött på att inte få förståelse utav mina föräldrar, så jag undviker dem när jag mår som sämst och har därmed också slutat att be dem om hjälp. Det är helt enkelt inte värt besvikelsen.

Tack för alla goda råd . Jag hör er och förstår.
Men det är en sak att säga och en att göra.
Jag ska inte dela tak med min mor. Inte umgås socialt heller med henne.
Vi jobbar ihop och det går bra hittills. Så länge det bara gäller jobb.

Är det någon mer som är rädd för stora steg eller jobbiga beslut man måste
leva med sedan? Det är jag. Hatar sådana sitsar där man inte har något väl.
Therese

Nej, i dag har jag inte alls svårt med mina föräldrar. Mamma har alltid varit där för mig och kommer alltid att göra det.

Pappa har däremot tidigare gått på mina nerver. Emellanåt riktigt jävla mycket. Behöver jag nämna att det står Asperger på hans panna?

Dock med åren har jag förstått att han visste inte bättre, han har odiagnoserad Asperger som bara en hjärndöd tomte skulle missa. Men jag har förstått att han har inte fått den hjälp från sjukvården som jag har fått, han har varit så upptagen med sina egna problem och förnekelse att det inte fanns nån plats för någonting annat.

Det är OK idag. Han har mognat och blivit bättre. Jag tittar inte bakåt och har förlåtit allt. Jag skyller inte någon annan om jag i dag mår dåligt (vilket jag inte gör), jag har eget ansvar över mitt liv för jag har kommit så långt att jag förstår att det är upp till mig själv hur jag vill att mitt liv ser ut. Jag har val och jag har gjort mitt val.

det känns otroligt skönt att fler känner så.
jag ger inte upp och det ska ni andra heller .
inte den bästa att hålla en tråd öppen. Jag det bästa jag kan.

Min mor, kan inte vara i samma rum som henne i mer än nån minut innan hon börjar göra så att jag får huvudvärk

Inte direkt "svårt" kanske, men jag besväras oerhört mycket av att mina föräldrar ständigt ska ifrågasätta allting som jag gör. Det blir väldigt frustrerande, eftersom jag inte har någon annan att be om hjälp. Ett exempel senast idag: jag har försökt att måla några dörrar i min lägenhet, men jag blir inte nöjd, eftersom jag är en extrem perfektionist. Det är svårt att måla så stora ytor för hand utan att det blir ränder eller nyansskillnader, och extra svårt är det med vattenburna färger.

Så jag ringer till min mor - som har lovat att hjälpa mig så att jag någon gång kan bli klar med lägenheten - och frågar om de kan hjälpa mig att transportera dörrarna till en firma, så att jag kan få dem lackade av ett proffs för någon tusenlapp. Och istället för att bara säga "ja, vilken dag/tid?" så drar hon igång: "men du blir ju inte nöjd då heller", "hur vet du att du kommer att bli nöjd då", "du blir ju aldrig nöjd", "du har inte råd", BLA BLA BLA BLA.

Det är först när jag säger: "okej, då slänger jag bort dörrjävlarna då eftersom 1) jag inte är nöjd med min egen målning, 2) ni inte tänker låta mig få åtgärda det" som jag äntligen får den hjälp som jag ber om.

Och såhär är det med allting, oavsett vad det gäller. Jag kan gå i samma kläder varje dag i ett halvår, men när jag säger att jag har beställt lite nya kläder på nätet så börjar hon direkt: "har du verkligen råd med det", "du har ju redan massa T-shirtar", osv. Jag är f.ö. 30 år gammal.

Jobbigt ämne, detta

Ärade Modern är inte riktigt klok och efter 50 år av mitt liv, med en lååång rad av misslyckade försök att få relationen att fungera, så jag upp kontakten. Hon fattade absolut ingenting av hur jag fungerade under min uppväxt. Tunga år av att vara osedd, oförstådd, mobbad och slagen, både av mobbarna och Ärade Modern.

Föräldrarna skilde sig när jag var två år.

Pappa fanns där på den nivå han fick, för Ärade Modern och sin nya fru, under min uppväxt.
Han har gjort många mistag, Pappa, men han har stått för dem och jag har förlåtit honom. Pappa har även, i min vuxna ålder, funnits där i några kritiska ögonblick. För det Älskar jag honom.
Idag är han 92 år och stukad av ålder och en skallskada. Han har aldrig fattat min aspighet men det gör inget. Han har varit bra, totalt sett.

Så, om det finns en vettig grund för försoning, försonas!
Men det ska vara vettigt. Det får inte vara på bekostnad av en själv!
Om en måste "göra våld" på sig och sina värderingar och dölja sina behov, då ska en säga upp kontakten, även om det är ens förälder.

Som förälder har en enbart att vara tacksam för den tillgivenhet ens barn visar. Hur stor den tillgivenheten är beror mest på hur bra förälder en har varit.

håller med dig om att man ska försonas, om det är möjligt.
livet är för kort.

men det kan sitta långt inne. vissa kan inte acceptera att ta in en person i sitt liv igen efter att man blivit djupt sårad.

jag och min far har inget nära förhållande. vi har inte levt ihop när jag växte upp. vi har viss kontakt idag, men inte regelbunden.
han sätter sin katt framför sin dotter och barnbarn, det är en sak jag inte förstår. som mamma är det helt ologiskt.

hur är det med dig annars. Gladare än du var sist på Vasa. Går det bra med barnen? Mina barn som för tillfälligt inte bor med mig, de mår bra. jag ska baka pepparkokor med mina 2 systrar.
skriver på fel ställe.

vill du svara, gör det på ett pm. Therese

Jag är allergisk mot mina föräldrar och har så varit så länge jag kan minnas.

O ja! De lever alldeles för nära mig och tjatar och skäller på mig för att jag är så ohyfsad, för att mitt hem är stökigt, för att jag tvättar för sällan, för att mina tavlor hänger snett, för att barnen får för lite eller för mkt glass osv i all oändlighet.

Min far och jag har en ytterst ansträngd relation som dock ändå i nuläget kan kallas för relation. Jag insåg för ett tag sedan att min AS är ett arv från honom utan minsta tvivel - då blev det lättare att tycka om honom.

Men de är även ett stort stöd i mitt liv - de är som en stödfamilj för mina barn, dehjälper till med mycket osv.

Sedan jag fick min diagnos har skällandet och tjatandet tvärt upphört. Jag tror att de är chockade.

Det är oerhört kul att se att ni andra förstår mig.
Lite iallafall.

Jag och min mor har börjat prata med det är fullt med missförstånd.
Livet har blivit bättre, men gamla problem dyker dock upp.

treeman skrev:Jag är allergisk mot mina föräldrar och har så varit så länge jag kan minnas.

Jag tror ändå det är bättre än att ha en icke-relation, obefintlig, likgiltig relation.

Jag har numer inte så stora problem med mina föräldrar för jag har minimalt med dem att göra. När jag var liten och sedan i tonåren kändes det mest som att storken lämnat av mig på fel planet och absolut i fel familj.
Mina föräldrar fick mig att må sämre med mig själv därför undviker jag dem nu när jag har ett val.
Igår på telefonen så tänkte jag testa och se om mamma skulle reagera som jag trodde. Hon frågade en del om min skolgång programmet jag läser och hur det går.

Jag; Mamma jag tror att jag har ADD (vågar inte ens andas något om AS)
Mamma; NEJ! *SKRATTAR*
Jag; Jo mamma jag har nog det. Börjar så förklara för henne då gör hon som jag trodde, avbröt mig och sa vi ses senare och la på.

Mina föräldrar har aldrig varit till stöd för mig i ungdomen när jag mådde som värst hade jag lärt mig det.Bar allt inom mig och mådde väldigt dålig. De gånger jag sa eller betedde mig konstigt så fick jag skäll, folk skulle kunna tro att jag var störd. Det sämsta man kan vara är i vår familj annorlunda och eller psykisk sjuk.