Jag har läst att barn med Asperger i stort sett ALLTID vill bestämma när de ska leka med andra barn, de ses som "bossiga" och uppfattas av andra barn som jobbiga på grund av det.

Är det alltid så?

När jag var barn var jag tvärt om, dvs jag kunde inte hävda mig utan lät andra barn bestämma allt till det extrema. Tror att det hänger samman med att jag dels inte visste att jag hade gränser (har fortfarande mkt svårt att känna mina gränser och behov) och dels för att jag hade svårt att veta hur jag skulle bete mig med andra barn, alltså att om någon är dum är det lämpligt att man står upp för sig själv. Man kan väl sammanfatta det med att jag var totalt oförmögen att hävda mig och stå upp för mig själv och fattade inte att man skulle göra det. Kunde ofta få kommentarer från andra barn som "du är ju ingen" eller "du vill ju inget".

Någon som känner igen detta?

Jag känner igen det mycket. När jag hade bedömningssamtal inför AS-utredning tog jag upp just det med psykologen. Jag har också hört att många aspergare är besserwissrar i barndomen. Psykologens sa att det där kan vara väldigt olika beroende på hur man är lagd. Är man ganska utåtriktad och säker på sig själv så kanske man alltid vill ha allt på sitt sätt, medan om man som jag är introvert och (som jag var i barndomen) extremt blyg vågar man inte hävda sig.

Jag hade heller ingen aning om hur jag kulle bete mig varken i lekar eller i något sammanhang som helst. Istället för att försöka bestämma över andra blev jag helt passiv och lekte egentligen sällan med andra barn. Såg oftast bara på.

Fortytwo skrev:Jag känner igen det mycket. När jag hade bedömningssamtal inför AS-utredning tog jag upp just det med psykologen. Jag har också hört att många aspergare är besserwissrar i barndomen. Psykologens sa att det där kan vara väldigt olika beroende på hur man är lagd. Är man ganska utåtriktad och säker på sig själv så kanske man alltid vill ha allt på sitt sätt, medan om man som jag är introvert och (som jag var i barndomen) extremt blyg vågar man inte hävda sig.

Jag hade heller ingen aning om hur jag kulle bete mig varken i lekar eller i något sammanhang som helst. Istället för att försöka bestämma över andra blev jag helt passiv och lekte egentligen sällan med andra barn. Såg oftast bara på.

Vad skönt att höra. Har fortfarande problem med detta för att jag inte känner mina gränser och inte riktigt har koll på vad som är vettigt att acceptera från andra och inte. Hur funkar det för dig numera?

maris skrev:Vad skönt att höra. Har fortfarande problem med detta för att jag inte känner mina gränser och inte riktigt har koll på vad som är vettigt att acceptera från andra och inte. Hur funkar det för dig numera?

Nu för tiden har jag inte just de problemen längre. Det beteende som jag beskrev har jag växt ifrån i takt med att jag lärt mig mer om det sociala spelet, mognat och börjat respektera mig själv. Idag upplever jag mig som bra på att sätta gränser, lätt att ha att göra med och inte uppenbart socialt inkompetent (vet inte om det är så andra ser mig iofs...). Dock krävs ganska mycket ansträngning från min sida för att upprätthålla bilden av mig själv som socialt kompetent. Blir för det mesta väldigt trött av allt socialt samspel som inte sker med mina allra närmaste, vilket är mitt största sociala problem idag. Har inga "sociala muskler"; ingen social uthållighet.

Trist att höra att du själv fortfarande har problem med gränssättning. Tyvärr har jag inga konkreta tips att ge dig.

Nej, det är inte lätt med gränssättning, men jag har en bra arbetsterapeut som hjälper mig så jag hoppas det ska bli bättre.

Jag har inte heller några "sociala muskler" (vilken bra liknelse!) utan blir oerhört trött av sociala sammahang, dels för att jag spänner mig och dels för att det, som du skriver, går åt oerhört mycket energi till att få det att verka som att man vet vad man gör.

Skönt att du får hjälp.

Uttrycket sociala muskler tror jag att jag läste i en bok av Gunilla Brattberg, en läkare med AS. Tyckte också det var en träffande liknelse.

Jag lekte mest på egen hand. De gånger jag lekte med andra, så anpassade jag mig om det var någon som visade respekt, frågade en hel del (har jag fått höra) varför en leker en viss lek etc, men fick en förklarat så var det ok att bara vara med. Strunt samma om det var sportlek, med dockor eller whatever.

Jag var ett väldigt dominant och viljestarkt barn fram tills jag runt 10 års ålder började inse hur socialt inkompetent jag var. Då blev jag istället väldigt introvert och passiv, och började agera undergiven "svans" till de mest extroverta barnen. Det vände nog tillbaka nångång i 20-årsåldern och blir bara värre med åren. Kommer med stor sannolikhet att vara helt jävla omedgörlig lagom till pensionen.

maris skrev:Är det alltid så?

nej

Nej, det vill de inte. Man kan inte generalisera så där... Det blir inte bra, alltså. Det blir konstigt. Nej, nej, nej...

För övrigt var jag en sådan där unge som "hängde på" när kompisarna drog med en på diverse aktiviteter. Jag var nog ganska passiv. Men jag hade ett jävla temperament också.

Sociala muskler, vilket bra uttryck, det ska jag införliva med mitt aktiva ordförråd!

Eftersom jag under min period som amalgamskadad fick antecknat "Aspergers?" i min journal, försökte jag lista ut vad diagnosen innebär. Och jag kände inte igen mig själv alls! Dock finns vissa beröringspunkter, men visst är det normalt att vara lite olika?

Som barn var jag mycket blyg, och i tonåren arbetade jag aktivt med att våga ta och besvara kontakt i samvaro med andra. Det gick bättre och bättre, och idag kan ingen tro att jag någonsin har varit blyg.

Förrän det gäller att tala inför en grupp, då får jag total tunghäfta!

Som riktigt liten var jag omöjlig att ge en order till, och detta har jag kvar än idag.