Tonårsmamma

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, atoms

Tonårsmamma

Inläggav Calciopeia » 2012-10-06 2:44:25

Min underbare son! 15 år, just börjat nian. Han fick sin diagnos Asberger just när han gick in i tonåren och då det är som viktigast att vara som alla andra. Han vägrar acceptera den. Vägrar prata om den. Vi har som föräldrar slitit så hårt under alla år för hans rätt och hans bästa under skoltiden. Han har fått så mycket skuld och orättvis behandling av både barn och vuxna för sådant han inte har varit skuld till. Han har fått uppleva hårda motgångar av alla missförstånd och okunskap. När han så får sin diagnos ser man i skolan på honom som ett stort hot och att han kan vara farlig!! Min Son har aldrig varit våldsam, aldrig varit bråkig, alltid ärlig, omtänksam och snäll. Men alla förändringar och avsked har varit mycket jobbiga för honom.

Högstadiet, ny skola, nya klasskamrater, nya lärare och känslan av att vara annorlunda och missförstådd blev tufft. Skam den som ger sig, vi har gjort och gör allt som står i vår makt för att hjälpa honom indirekt och till viss del direkt (så mycket man nu kan ge till en tonåring som inte vill ha någon hjälp och i synnerhet inte av sina föräldrar som är "päst och pina"). Fortfarande är det så obegripligt hur man i skolan idag kan mötas av så mycket okunskap. Även de som tycker sig vara kunniga i ämnet visar hur lite de egentligen vet och gör vid upprepade tillfällen ikke genomtänkta missar, som givetvis går ut över min son!

Åttonde klass blev ett sådant lyft! Tuff start men sen har det gått så bra och vi har kunnat njuta av hans framgångar i socialsamvaro tack vare en persons helhjärtade engagemange. Vi börjar kunna se utgången av högstadiet och tonåren som en lyckad fas och utan katastrofer.
Men så bryts den trygghet vi byggt upp av att just den personen "försvinner"!
Starten av nian blir katastrofal. Nya stora förändringar, många nya personer att förhålla sig till och till på köpet hinner han både uppleva stark förälskelse och smärtan vid uppbrått med hjärtesorg. Det är som om en orkan har dragit fram.
I sin förtvivlan gjorde han just det som vi pratat sååå mycket om Han dricker sig berusad och börjar röka!! För att "stilla stressen inombords"
Jag som varit så in i bomben pedagogisk och förberett honom med alla medel- öppna samtal, 0 tolerans, ramar, regler och begränsningar men dock uppmuntran till självständighet och ett krav på ömsesidig respekt och ärlighet.

Det gör så ont i mig att se honom så smärtsamt förtvivlad, höra sorgen. Vad i all världen gör man nu som mamma...? :-)Crying
Calciopeia
Ny medlem
 
Inlägg: 1
Anslöt: 2012-10-06

Tonårsmamma

Inläggav Braincandy » 2012-10-06 13:53:42

Tonåren är svårt för alla, och ja som du sa att få reda på det då när man ska bilda sig sin egen identitet är inte lätt.

Det du skriver är lite förvirrande, men så som jag tolkar det verkar det som om ni kanske försöker för hårt, låter ni honom vara sig själv? Finns en sån fixering i dagens samhälle att man ska vara på ett visst sätt vilket inte fungerar i praktiken.

Vad jag hoppas är att ni inte försöker göra allt så perfekt som möjligt, för om man har krav på att allt ska bli perfekt... kan det snarare gå åt andra hållet och bli kaotiskt.

Försök att slappa av, ta en sak i taget, stress fungerar inte.

Lätt för mig att säga att slappa av kanske du säger, nåväl... försök att slappna av ändå, och om det inte går, försök igen, och igen, och igen tills det fungerar, för att ta saker lugnt fungerar bättre än att stressa fram förbättringar.
Braincandy
 
Inlägg: 1570
Anslöt: 2012-09-27

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in