Är du sparsam eller slösaktig med pengar?

Hur är det med aspie och pengar vanligtvis?

Är intresserad av att höra hur ni andra gör med pengarna.

Jag är och har alltid varit slösaktig. Älskar fina prylar, elektronik, kläder och Gud vet vad. Jag är hopplös ett enkelt.

Dock har jag råd att leva så, inga betalningsanmärkningar och så. Betalar alltid fakturor i god tid och sånt.

Tänker att om jag dör i morgon så har jag iaf njutit av mina pengar.

Går inte ändra mig. Omöjligt.

Ni andra då?

Jag är sparsam som den smålänning jag är och försöker har något kvar vid månadens slut till sparkontot, som jag nyttjar till saker som kan behövas: ny dator, TV, laga bilen och andra stora kostnader som kan uppstå eller som jag kanske vill unna mig (ska snart till Turkiet två veckor med mina föräldrar exempelvis). Sparar även för den händelse jag skulle flytta i framtiden.

Och tur är det jag är sparsam med tanke på Försäkringskassans förmåga att jävlas med utbetalningar bitvis, annars vet jag inte hur de skulle gå.

Om jag har ett mål kan spara ihop pengar. Annars har jag nog lite svårt när det gäller ekonomin. Köper inte något till mig själv, får dåligt samvete då. När barnen bodde hemma köpte jag till dom, nu köper jag till min man. Om han behöver något till sin bil eller till garaget, så försöker jag spara ihop till det. Men jag har svårt att spara ihop till mig själv. Känns som om jag slösat och gjort något dåligt då.

Jag är slösig med pengar, köper mycket på impuls. Glömmer fakturor som ligger men har ingen skuld eller anmärkning.

Samtidigt så är jag något snål med vad vissa saker får kosta.

Jag tror aldrig jag kommer bli sparsam.

Jag har pengar nog för att nästan klara mig, dvs jag måste göra avkall på mycket av det som tas för givet av medelsvensson. Till det är jag ganska fixerad vid kvalitet och köper helst högkvalitativa prylar.
Så det skär ihop sig med jämna mellanrum men jag har tillräckligt mycket vett för att inte dra på mig betalningsanmärkningar och skulder.

Jag har inget riktigt koll på pengars värde och vad som är billigt eller dyrt.
Hur mycket får man egentligen för 100 kr? osv...
Jag betalar mina räkningar sen köper jag det jag anser jag behöver för det som blir kvar.
Det där med matpengar funkar inte riktigt för mig.
Köper hellre annat än mat.
Spara är jag usel på.
Behöver nått konkret att fästa det vid, bara siffror på en skärm hjälper ingenting.

Jag kan spara som en tok om jag måste det. Jag drar då in på allt onödigt. Jag har inga skulder,handlar aldrig på kredit. jag tror min asperger kräver att jag har så lite rörigt som möjligt med min ekonomi. Känns lugnast då.

Jag och mina bekanta anger emellanåt sakers priser i pizzor, ibland ger det perspektiv på billigt och dyrt.

Jag är en katastrof när det gäller pengar. Hade nästan behövt en godman eller liknande.

Red and green skrev:Går inte ändra mig. Omöjligt.

Jag och pengar trivs inte ihop. Så jag sätter sprätt på dom så fort som möjligt.
Hur jag med mina vanor lyckats överleva så här länge är och förblir en gåta.

Jag är impulsiv när det gäller det mesta. och fattar fortfarande inte mig på ordet konsekvenser?
På något mysko vis ordnar det sig alltid. Oro existerar inte i mitt lilla liv.

Jag har bra koll men köper alldeles för mycket godis, skulle kunna spara de ca 1800 kr i månaden till bättre saker än godis och läsk.
Har en kredit på 1000 kr på visakortet som jag använder varje månad. Kredit är bra i nödfall men nu har det blivit nåt jag tar till varje månad, inte bra.

Jag har haft usel koll och dragit på mig skulder, min plan för framtiden nu när jag äntligen fattar hur jag ska hantera pengar är att arbeta för att bli skuldfri.

Jag har sen ett antal år tillbaka begripit vad mina föräldrar gjorde för fel, de pratade aldrig pengar med mig, så fort det blev någon fråga om pengar så svarade pappa Vi har inte råd vilket ju var en lögn, det var bara en fråga om prioritering, min "protest" var att jag tog mig råd men drog på mig skulder istället...

Det är väl tur att jag inte intresserat mig för estetiskt vackra saker av diverse sorter för då hade det kunnat bli dyrt då jag märkt av att jag har dyr smak. Istället går min livsstil jämnt upp med min fattiga ekonomi. Det kan bli riktigt jobbigt om det dyker upp ett större specialintresse men är inte dummare än att jag gör avkall på något som inte gör livet till ett helvete. På tal om helveten så måste det vara ett att vara Aspergare med en sådan ekonomi som aldrig tillåter sitt specialintresse. Kanske då som folk orkar jobba?

Jag har stenkoll på mina pengar och min ekonomi. Min moder är skuldsatt på 1 miljon kronor i lån som hon hade under hela min uppväxt, jag antar att jag lärde mig av hennes misslyckande att göra det motsatta.

Detta är mitt svammel om hur min mor har påverkat min syn på egen ekonomi - Om du inte vill läsa bläddra ner till nästa fetstilta
Och nej hon skuldsatte sig inte för att betala för saker som gav familjen/barnen hennes man ett bättre liv, alla pengar som hon är skuldsatt i spenderades på att fullfölja hennes vilja.
T. ex. så fick jag inte månadspeng förräns jag fyllde 18, så resten av året fick jag leva på födelsedag/julklapps pengar.
I tonåren hade jag en period där jag stal kläder från affärer för jag inte hade råd att köpa några själv, åkte aldrig ditt för det men man kan ju tänka sig hur mitt liv skulle se ut idag om jag gjort det.

Medans hon samtidigt impulsköpte en pool till vårat hus när hon redan var skuldsatt högt över örat, hennes oansvariga sätt att agera äcklar mig så pass mycket att jag inte kan förmåga att ha kontakt med henne idag.


Oj vad jag gick offtopic nu men kände att en del av det var relevant för hur mina ekonomiska val ser ut, nu går vi tillbaks till den mer relevanta pengar delen:

Den relevanta delen för denna tråden
Är på försörjningsstöd i dagens läge där "existensminimum" på riksnormen är 3700kr(riksnorm=mat/nöje/kläder/blabla.

Före jag hade försörjningsstöd så var min månadskostnad för riksnormen 400 kr
Levde på detta viset i 6 månader, minns att jag var tvungen att göra gurksoppa när gurkan började ruttna för att spara pengar.

Jag ser det som en snålhet men min terapist försöker inbilla mig att det är "ekonomiskt", antar att ge mig själv beröm är alldeles för svårt... låg självkänsla vrider verkligen om den realistiska bilden till överdriven negativitet.

Idag brukar jag lägga undan 2000 kr i månaden när jag inte köper några kläder. Vilket som lämnar mig 1700 kronor för mat och godis/chips varje månad, mina "nöje" aktiviteter kostar ingenting så sparar mycket där.
1700 kronor är inte lite för mat och grejer om man lever själv.
Har blivit så pass trygg att när jag går i affären och ser någonting som kanske är gott eller intressant så köper jag det även om jag inte behöver det.
(Jag gillar att tänka att detta är mitt omedvetande sätt att acceptera att jag kan njuta av saker utan att oroa mig)

Min ekonomi ger inte utrymme för någon slösaktighet, det handlar om att överleva en månad för att sedan försöka upprepa det nästföljande månad och månaden efter det etc. Så har mitt liv sett ut de senaste 10 åren och så kommer det att fortsätta se ut till den dag jag dör.

Sett ur det perspektivet är det en jäkla tur att jag inte har intresse för lyxprylar, kläder, parfymer eller resor (t.ex). Tyvärr är jag dock stresskänslig och ekonomin gör att jag lever under konstant stress - inte den bästa kombinationen. Av den anledningen skulle det vara rätt skönt att ha en bättre ekonomi, en som är precis tillräcklig för att inte behöva pussla och oroa sig varje månad.

Tror att förutsättningar i mångt och mycket styr. Hade jag haft en väldigt bra ekonomi med mycket utrymme för nöjen, prylar eller andra lyxgrejor så är det antagligen möjligt att mina intressen hade sett annorlunda ut - kanske hade jag tyckt om att handla kläder eller att resa.

Jag har full koll på min ekonomi!

Visserligen tycker jag om att shoppa (via internet) och det kan bli en del impulsköp, men jag betalar alltid mina räkningar, och har inga skulder eller betalningsanmärkningar.

Jag har heller inga lån/krediter då de oftast utgör en högre summa i slutänden med ränta etc. Jag har dock ett kort med en BEVILJAD kredit på 10.000:- som jag aldrig har använt.

Jag sätter undan 2000:- varje månad till oförutsedda utgifter, en buffert som är bra att ha när man bor i hus. Om tex kyl/frys tvättmaskin eller liknande går sönder vill man gärna kunna köpa nytt direkt.
Likaså om bilen skulle behöva repareras eller om mån av hundarna blir sjuka -då är det bra att ha en buffert som täcker självrisken.

Jag ser även till att alltid ha pengar till mat naturligtvis, även om det bara går på ca 800:- i månaden.

Måste jag spara kan jag givetvis skära ner på allt onödigt också!

Jag har alltid varit sparsam. När jag var liten sparade jag ofta pengar till större saker jag ville ha, men tyckte sen inte att de vara värda pengarna.

Nu planerar jag noga alla inköp och har aldrig spenderat över min tillgångar eller varit försenad med någon räkning. Jag har noggrant bokfört alla utgifter sedan sju år tillbaka. Trots avsaknad av arbetsinkomst har jag sparat ihop en relativt stor summa och kan utan problem hantera alla eventuella oförutsedda utgifter.

Om jag inte tycker något är värt vad det kostar så köper jag det inte oavsett hur mycket jag har över när månaden är slut (vilket ändå aldrig avgör mitt handlingsutrymme). De flesta "onödiga" utgifterna går till böcker och mjukisdjur (jag vill alltid ha något som jag väntar på ska komma med brevbäraren). Den enda egentliga begränsningen jag upplever av mina små inkomster (sjukersättning), är att jag inte kan köpa ett hus på landet.

Mitt starka kontrollbehov och försiktighet omöjliggör impulsköp, men kan tyvärr ofta leda till stor beslutsångest.

Hej!

Bär det finns pengar, vill jag gärna handla. Men jag har inga skulder, har aldrig haft. Jag har tagit större saker på avbetalning förut, som en ny dator till exempel.
Nu undviker jag att ta saker på avbetalning. Min bärbara dator är köpt kontant.

Jag försöker att spara ihop till en buffert, men det är svårt. Så fort jag börjar få ihop lite tusenlappar, så är det alltid nåt som händer så att bufferten töms.

Jag försöker att inte köpa så mycket saker. Men jag gillar att handarbeta, så jag köper garn. Ofta på loppis eller så. Jag rider en gång i veckan. Pengar har en tendens att försvinna om jag inte ser upp. Jag tänker mig noga för numera. Men jag har en bit kvar till att bli den där sparsamma typen som jag egentligen vill vara. Ju mer prylar man har, desto mer kan gå sönder, och desto större utgifter.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag köper det jag behöver och vill ha och har ingen budget. Jag lyckas lägga undan pengar varje månad ändå. Lever på CSN.

Jag är något mellanting mellan en spara och en slösa, men det ska tilläggas att jag inte har så många "cravings" - jag köper sällan kläder till exempel. Är det något som jag absolut köper för mycket av är det godis, glass och chips.

De skulder jag har är CSN-lån och sen klädkonto hos Ellos och avbetalning från cdon.se, men betalar alltid de som jag ska.
Min arbetskonsulent försöker få mig att godkänna att ha en godman, men det vägrar jag. Vill inte ha nån främling som ska peta runt i mina pengar och räkningar.

Min relation till pengar är ganska enkel... Så länge de finns märker jag dom inte och när de inte finns för jag panik...

Så jag har alltid automatiskt anpassat mina utgifter till mina inkomster. Men jag har aldrig gjort någon budget. Det skulle jag nog inte orka med... Då blir det ju svart på vitt om det är så att utgifterna är större än inkomsterna och då skulle ju paniken komma.

Så jag antar att det blir en hel del huvudet i sanden från min sida.. Har man inga pengar får man låta bli att käka... Men samtidigt blir jag dj.. sur på mig själv när det är den 15:onde och jag har hundra spänn kvar. Så ser jag att de säljer fem st 2l liters Cola för 59:- plus pant. Då köper jag givetvis den där Colan utan en tanke på att jag då har 31 spänn kvar till käk... Det är dagen efter det som jag hälsar på mina föräldrar, då brukar de bjuda på mat och så för jag resterna med mig hem...
Givetvis med skitdåligt samvete på köpet... Men Colan var ju så billig..........

Så det är ur det perspektivet dj.. jobbigt att leva på försörjningsstöd då de hela tiden av olika anledningar hotar att sluta betala ut pengar...

Jag har alltid haft jobb med alldeles för mycket betalt så jag är verkligen inte van att leta efter billiga priser... Men det är ju den höga lönen som gjort att jag överlevt de perioder då jag mått för dåligt för att arbeta.... Fram till nu då...

Skulderna jag skaffat mig genom åren ligger numera hos KF då min bank ansåg att jag ljög när jag sa att jag inte fick någon ekonomisk hjälp från samhället... Banken skickade skulderna till KF när jag väntade på att de skulle återkomma angående amorteringsnivån...
Personalen på banken hade sedan vänligheten att informera mig om att man i Sverige får ekonomisk hjälp av staten om man inte har några inkomster............

Deras verklighetsbild är ju samma som delas av politiker och myndigheter så de tror stenhårt på att bara för att man behöver hjälp så får man det....

Sen att den reellaverkligheten som jag och många andra lever i inte ser riktigt så ut, har jag nu tagit på mig som livsuppgift att försöka förklara för Politiker och myndigheter. Kan medge att de första sex året varit ganska fruktlösa... Men jag tänker fortsätta ändå.... "För vi ger aldrig upp" ett citat att känna igen för de initierade... )

Gersa skrev:Deras verklighetsbild är ju samma som delas av politiker och myndigheter så de tror stenhårt på att bara för att man behöver hjälp så får man det....

Jo, det är skrämmande, dessutom är det förbannat dyrt att vara fattig, den "hjälp" man får gör definitivt inte situationen bättre, snarare tvärtom, man blir bara än mer beroende av soc tills man blir totalt livegen och hoppas att pengarna faktiskt kommer innan den sista (de har klantat sig ett antal gånger och pengarna kommer några dagar in på nya månaden).

Osäkerheten över när pengarna kommer gör inte heller livet direkt enklare.

Jag har också märkt en viss korrelation mellan antalet konflikter och hur sen utbetalningen blir.
Min första Socialsekreterare sa rakt ut "skickar du in en massa "onödiga" ansökningar måste jag lägga min tid på det och då kommer jag förmodligen inte hinna med att godkänna din utbetalning i tid".
Jag hade med mig mitt personliga ombud vid detta tillfälle så jag anmälde denna händelse. Men det var helt korrekt hanterat enligt hans chefer och inte heller Socialstyrelsen kunde förstå hur jag kunde uppfatta hans uttalade som ett hot....