barracuber skrev:

Jag tror på följande tes: om någon gjort något dumt så ska man inte säga "du är en dålig människa för att du gjorde det där" utan "det där var dumt men jag är inte arg på dig som person utan på det du gjorde". Inte minst viktigt är detta när det gäller barn.

Reagerar jag på barracubers sätt. Men då är det anpasslingen, PK-kappvändaren som styr. Egentligen känner jag att man är sina handlingar. Mallen för tolkning är denna: Ens handlingar är en reflektion av ens själ. Handlingar visar vem man egentligen är.

Finns det mycket skändligheter och skamligheter man kan göra och sen säga: Ursäkta, men ni kan inte döma mig efter mina fula handlingar, det är min fina själ ni skall bedöma. Skall man inte stå för vad man GÖR?

Man ska stå för det man gör. Ibland kan det man gör missuppfattas eller få icke avsedd effekt. Då tycker jag att man ska vara såpass självkritisk att man kan be om ursäkt.

Weasley

Jo, jag med som Barracuber. Men då har jag underförstått att roligheten är kläderna på bra och vettiga saker att säga. Annars hade (kanske någon annan, men) inte jag skrivit så.

Ganesh

Komplext det där. Väldigt. I princip håller jag med Barracuber. Men då får det inte bli newageflum eller utochsyndabaradubergudomförlåtelsesen av det. Sant är att person och handlingar inte helt kan isoleras från varandra - då blir det också farligt!
Men vi har nog också (så gott som) alla hela skalan i oss, som potentialer för olika omständigheter, och i regel hinner väl även bra mycket för mycket av det dåliga slå igenom i handling under vårt liv. Från Hitler till moder Teresa (minus hennes prydhet och litet sådant - och vad med det, inte ens hon var perfekt). Så vi ska vara försiktiga med att döma ens Hitler hårdare än oss själva - på den nivån. Men väldigt tydliga med det på andra nivåer.