lindrin skrev:hur sjutton gör man det?

Den frågan är nog ungefär lika lätt som hur man får alla rätt på tipset. Men det gäller väl att dels få kontakt med en person som är tillräckligt kunnig om AS och för denna person troliggöra att man har så allvarliga problem på relevanta områden att det finns skäl att misstänka AS (eller annat NPF). I mitt fall så avslog jag ju dumt nog själv tankarna på det när min läkare sade att det inte var AS. Det var först långt senare, när en arbetsterapeut hade ägnat tre år att försöka för mig att fungera bättre utan större framgång gav upp och misstänkte att det kanske handlade om NPF. Hon hade då så pass bra underlag att hon kunde motivera det för min läkare (en annan än tidigare) och en psykolog med NPF-inriktning.

Ett annat alternativ är förstås att själv bekosta en utredning privat, men det lär väl kosta i storleksordningen 10 000 :-, tror jag mig ha förstått.

jag skulle gärna betala mer om det innebar att jag fick ett svar.

Precis som du beskriver har jag själv och andra ägnat mycket tid åt att få mig att "fungera normalt" utan resultat...Det är väl det som är det jobbigaste, det blir aldrig bättre och jag får aldrig några svar.

Ursäkta att jag vräker ur mig en massa här, inte så trevligt kanske.
Är inne i en dålig period, tror jag.

Har du råd och är angelägen så är ju privat utredning ett alternativ och går förmodligen också mycket snabbare än att vänta på att eventuellt få en utredning inom den offentliga vården. Men det finns ju ingen diagnosgaranti bara för att man betalar. Jag har själv ingen personlig erfarenhet av privat utredning, men jag tror det finns några andra på forumet som har det, även om de kanske inte alltid har bekostat den själva.

Här är en mail till. Lite närmare än 08

Neuropsykiatriskt team Kungälv
tel. 0303-983 73
Fästningsparken 2
E-post:psyk.npt.ksh@vgregion.se

Tack för alla bra svar iaf, känns som att jag har lite mer att komma med nästa gång jag träffar terapeften, eller vad fan han är.

Det kanske kan vara klokt att läsa igenom diagnoskriterierna, eller i alla fall någon beskrivning av vanliga symptom, för AS och fundera igenom konkreta exempel på hur det stämmer in på dig själv. Då är du bättre förberedd att argumentera för din sak.

det var precis det jag satt och tänkte...

lindrin skrev:jag skulle gärna betala mer om det innebar att jag fick ett svar.

Precis som du beskriver har jag själv och andra ägnat mycket tid åt att få mig att "fungera normalt" utan resultat...Det är väl det som är det jobbigaste, det blir aldrig bättre och jag får aldrig några svar.

Ursäkta att jag vräker ur mig en massa här, inte så trevligt kanske.
Är inne i en dålig period, tror jag.

Tips från coachen:

1) Läs in dej här på forumet. Klicka på lite länkar i Tipsa-avdelningen.

2) Det finns lika många definitioner av AS som det finns diagnosticerade, men de flesta håller med om att det handlar om ett ointresse för socialt tjafs, kallprat och innehållslöst jidder, samt vissa svårigheter att begripa vad folk i allmänhet vill när de åmar och kråmar sej. Många uppskattar ärligt tal och gillar att vara rakt på sak. Många begriper att alla inte är stöpta i samma form. En del har lite motoriska problem. Vissa anser att AS är pest, pina och helvetet på jorden, andra rycker på axlarna och bryr sej inte och rdos tror att personer med AS är en annan ras och härstammar från neandertalarna (nu har jag varnat dej!). Nästan alla försöker analysera och tänka logiskt inför blandade situationer de ställs inför, något som majoriteten av världen tydligen inte kan och alltså etiketterar dem som kan det.

3) Det är HELT OK att vräka lite när man är vill i världen och varken vet ut eller in. Hjälpsamheten är påtaglig! :-D

VÄLKOMMEN!

Tack för coachningen....

Jag förstår precis vad du menar med menigslöst babbel och tråkigt små prat som ändå är helt ovesäntligt och inte leder till ngt!!

Jag har verkligen fått drilla mig själv till att lära mig det(när jag väl fattade att jag ansågs otrevlig och allmänt svår)men fortf väldigt ofta vill jag bara vråla-MEN HÅLL KÄFTEN! JAG BRYR MIG INTE ATT DU VARIT OCH KÖPT INLAGGDA GURKOR!! eller vad ointressant det nu råkar vara

Kallprat gör mig ofta irriterad och stressad! Varför kan man för fan inte bara säga det som man vill ha sagt och sen är det bra!? Och jag har inget behov av att vara låtsas trevlig och blir inte ledsen i ögat om inte folk är det mot mig heller...
Jag har fortf inte förstått detta, därför har alla jobb jag haft varit inom mansdominerad områden, så man slipper så överdrivet mycket jams och flams och meningslöst tjatter (ja, jag är själv tjej) Det blir iaf lite mindre påfrestande med bara män.

Jag var med jobbet på en mässa i veckan, vi åkte vid 06 på morgonen och var hemma vid 22, alltså en heldag, på mässan , och i en buss, med en massa människor.
På slutet började jag tappa orken med att hålla "masken" hela tiden och började bli ganska snäsig, så jag fick dra mig undan och ignorera alla.

Behöver jag berätta att jag var helt slut i flera dagar efter, sjukanmälde mig dagarna efter...och bara "var" här hemma i lägenheten.

Hade inte tänkt på det som ngt annat än att jag "aldrig kan vara normal" tills jag av en slump halkade in på en sida om Asperger och kände igen mig totalt. Efter att ha läst på som en galning om det,(vilket jag nu vet oxå faller in där) känner jag mig ganska övertygad om att jag har det här, och eller AD/HD

Fast jag kan ju inte veta säkert såklart.

Tack för att jag får skriva av mig!

Det är synnerligen normalt att vara den man är. Fler borde vara det.

Dessutom är det oftast så att man inte får diagnos om man inte lider av det, så om du har arbete och står i är det inte troligt att någon bryr sej om att ta tag i det såvida du inte hamnar i trubbel på något sätt.

Man måste krascha INNAN man får landningsställ alltså? knepigt

That's the world we live in!

lindrin skrev:Man måste krascha INNAN man får landningsställ alltså? knepigt

Det var en ovanligt bra och slagkraftig beskrivning, men ja, tyvärr verkar det ofta vara så för oss som hunnit in i vuxenlivet utan diagnos.

Jag har mina bra stunder...

Ja, det ledsamma är ju att jag verkligen varit tvungen att krascha en gång redan.....jaja

lindrin skrev:Jag har mina bra stunder...

Ja, det ledsamma är ju att jag verkligen varit tvungen att krascha en gång redan.....jaja

Det räcker inte med nödlandningar tyvärr. Det måste till en rejäl krasch, och därefter en rejäl näve tur i vårdsvängen. Om vi säger så här, jag är inte den enda på forumet som gått sjukskriven för utbrändhet i tio år innan jag plötsligt fick en AS-diagnos.

Det tycker jag låter bedrövligt igentligen!!
Tänk vad annorlunda ens liv kanske hade varit om man fått rätt råd och hjälp från början.

Men jag förstår det, jag är 30 snart och känner mig mkt,mkt trött...

lindrin skrev:Det tycker jag låter bedrövligt igentligen!!
Tänk vad annorlunda ens liv kanske hade varit om man fått rätt råd och hjälp från början.

Man vill gärna tro det i alla fall, men det är inte säkert. Det verkar att döma av det här forumet som att många av de som fått diagnos redan som unga är väldigt negativa till den och ser den som en belastning och aldrig riktigt har fått någon chans att komma in i ett vuxenliv. Vi däremot som är äldre och har kämpat på med att försöka leva ett "normalt" vuxenliv och kraschat på kuppen, vi verkar oftare se diagnosen som något positivt som förklarar varför det har varit som det har varit. Fast vi har ju till skillnad från förstnämnda grupp varit tvugna att försöka leva "normalt" och konstaterat att det inte fungerar.

Så har ju inte diagnosen funnits så länge heller, bara 15 år ungefär, så många av oss skulle aldrig ha kunnat bli diagnosticerade som unga ens.

Men jag förstår det, jag är 30 snart och känner mig mkt,mkt trött...

Jo, det är typiskt, tyvärr. Det verkar som vi med AS oftare än andra blir utbrända.

lindrin

Känner igen mig i kusligt mycket av det du skriver. Från sådär en tio-tjugo år sedan. Fick min diagnos för ett par tre år sedan, och då var jag helt i botten sedan rätt länge. Det är jag i stort sett än. Frågan är om jag kan repa mig, det känns som om jag kan ha förstört det lilla som annars kunde ha fungerat av (signalsubstanser, synapser, doseringssystem för) stresstålighet, vakenhetsreglering, koncentrationsförmåga, överblick, social ork och sådant genom att göra våld på mig själv i så många år. Och påpiskad av en oförstående omgivning.

Kämpa på nu så kanske du slipper något sådant.

Det är planen!
Jag kan förstå att det går illa, med tanke på att jag blir tröttare ju äldre jag blir...

Uppdatering!

Med alla eras goda råd i ryggen (råg i ryggen? ), tog jag nya tag med min terapeft, och hör och häpna, han ska boka en tid åt mig hos en psykiatriker/läkare så att jag då ev kan få remiss om ordentlig utredning!

Va skönt, hoppas det går bra.
Jag kommer ihåg känslan av lättnad när det plötsligt börjar hända saker och hoppet om utredning kändes verklig.
Lycka till.