Det där med trohet är inte alltid så svartvitt. Jag kan utan problem vara lojal in i döden med min tjej, men det innebär inte att jag alltid är trogen sexuellt. Är dock öppen med hur jag är, då jag inte kan ljuga och smussla. Är hellre singel än är med en kvinna som inte kan acceptera min polysexualitet, detta för bådas bästa. Har dock en fantastisk kvinna som accepterar mej för den jag är.

Tror aldrig jag har varit förälskad. Kan liksom inte relatera till det folk säger när de beskriver hur det är/hur det känns.

Hmm.. detta känner jag själv är mitt enskilt största problem (vilket kan uppfattas lite som ett lyxproblem..). Känner en otrolig längtan till närhet dagligen, även tidigare då jag haft flickvän.. I början av förhållandet kändes det euforiskt vilket jag tror berodde mest på att känslan var sensationell och jag aldrig känt hur det varit att ha någon som "verkligen gillade en". Men snart, när man lärde känna personen, blev det tomt och det enda som betydde något var i princip sexet. Detta kommer låta lite arrogant men det är bara sanningen... de jag varit med har aldrig varit nära att matcha min intellektuella nivå eller "djup", vilket logiskt sett borde kunna förklara varför min "kärlek" inte bestod. Fast eftersom jag aldrig varit med någon som jag verkligen kan säga att jag älskat, vet jag ju inte om det är en förmåga jag ens besitter..

Besattheten av att träffa nån som det bara klickar med är tyvärr rätt stor.. I detta avseende hatar jag mina känslor och önskar bort dem. Det känns som om jag är ganska utseendefixerad också vilket jag inte gillar, men inte blir av med. Som att en förutsättning för att jag ska kunna ha känslor är att personen har en snygg kropp och gulligt utseende. De flesta NTs förstår sig ju inte på detta alls, tycker väl det är grymt omoget.. men jag har funderat jättemycket kring det, verkligen försökt vända ut och in på mig själv, och inte funnit nåt annat än att jag är så. Är det nån som känner igen sig? Tror det kan spela in att jag är rätt träningsfixerad själv. Det är som att jag längtar efter bekräftelse från nån som tränar lika mycket och håller min ungefärliga nivå träningsmässigt själv.. skitjobbigt

Joakoni skrev:Och jävligt svårt att släppa...

Släppa? Hur ska man kunna släppa när man fortfarande minns vad det är man saknar?

Deadly_Nightshade skrev:Tror aldrig jag har varit förälskad. Kan liksom inte relatera till det folk säger när de beskriver hur det är/hur det känns.

Inte jag heller. Tror jag. Kan inte påstå att jag saknar det heller baserat på hur mycket dumt som folk gör då...

nallen skrev:

Joakoni skrev:Och jävligt svårt att släppa...

Släppa? Hur ska man kunna släppa när man fortfarande minns vad det är man saknar?

Kanske man har ett extra bra minne som aspie i kombination med tankelåsningar? Man har ju svårt för förändringar överhuvudtaget, att byta spår.

Det där med utseendefixering känner jag igen hos mej själv. Visst, på ett intellektuellt plan så fattar jag ju att det är sekundärt men när det väl kommer till kritan så är jag rätt utseendefixerad. Det jag bryr mej mest om är att tjejen ska vara lika strikt klädd som jag, hade stora problem med tidigare tjejer som utan problem lufsade ut i mjukisbrallor och luvtröja och ville prompt att dom skulle ta på sej någon snygg blus, kjol och kappa. Då jag ser dåligt och hörseln och känseln är mycket mer utvecklad hos mej än hos fullt seende så kan jag vara lika kräsen på det som hörs och käns som på det som syns. Har hänt att jag dissat folk p.g.a deras röst eller kroppsform (hur sexigt är det att krama en planka? )

Alltså, jag fungerar som så att jag ofta hittar "objekt" för mina känslor. Sedan kan jag kära ner mig i en person jag knappt känner och därefter idealisera denna människa med egenskaper som jag önskar att den hade. Jag inser dock ganska snabbt att det är idealisering jag håller på med och i efterhand kan jag inte förstå varför jag har blivit förälskad i just den personen.Detta behöver nödvändigtvis inte bero på min mildare form av Asperger, förklaringen kan också vara någon form av kärlekstorka.

Någon som känner igen sig?

Leviti skrev:Alltså, jag fungerar som så att jag ofta hittar "objekt" för mina känslor. Sedan kan jag kära ner mig i en person jag knappt känner och därefter idealisera denna människa med egenskaper som jag önskar att den hade. Jag inser dock ganska snabbt att det är idealisering jag håller på med och i efterhand kan jag inte förstå varför jag har blivit förälskad i just den personen.Detta behöver nödvändigtvis inte bero på min mildare form av Asperger, förklaringen kan också vara någon form av kärlekstorka.


Någon som känner igen sig?

Jag känner igen mig. På pricken! Exakt så gör jag. Hände mer frekvent när jag var yngre, inte så ofta numera.

Och jag tror också att det hör till min personlighet, i vilken aspergers syndrom ingår.

Jag tror att det är ett sätt för hjärnan att försöka få en att hitta någon För man mår ju aldrig så bra som när man är kär, även om det också ställer till med en del besvär.

Syrenlila skrev:Jag känner igen mig. På pricken! Exakt så gör jag. Hände mer frekvent när jag var yngre, inte så ofta numera.

Och jag tror också att det hör till min personlighet, i vilken aspergers syndrom ingår.

Jag tror att det är ett sätt för hjärnan att försöka få en att hitta någon För man mår ju aldrig så bra som när man är kär, även om det också ställer till med en del besvär.

Vad skönt med någon som känner/har känt likadant
Det värsta med den här typen av förälskelse enligt mig är att man kan misstolka personens intentioner, och därmed tro att kärleken/attraktionen är besvarad genom att tolka in signaler hos denne person på ett sätt som stämmer överens med ens egna önskningar.

Om du känner igen dig i detta också, anser du då att detta blir ett problem för dig? Eller tycker du helt enkelt att det är angenämt att fly bort från verkligheten ett tag? Har det hänt någon gång att kärleken faktiskt har blivit besvarad?

Har aldrig varit förälskad

Jag har aldrig heller vart förälskad, jag har känt mig lite äcklig glad ibland, dock så stämmer det inte in på hur folk beskriver "kär/kärlek". Kör lite på "För och nackdelar" till varför man ska vara med någon, så länge en viss procent uppnås så stannar jag hos den personen.
Kan det vara så att jag helt enkelt inte bara träffat rätt person? Visst, jag orkar bara inte vara naiv i mitt tänkande att det kommer "blir bra".

Den där "besattheten" som några av er andra beskriver har jag aldrig känt av (hoppas ingen tycker att jag jämför mig med honom eller henne nu?), inte i någon av de tjejer jag varit ihop, förlovad eller gift med. Däremot har jag alltid känt en enorm trygghet och samhörighet med de. Och det tycker jag är långt långt viktigare.

Jag var kär i en tjej första gången när jag var 15 år, men inte ens då kände jag den där "himlastormande" känslan man "ska" känna när man blir förälskad, och det verkade för övrigt som att hon kände på samma sätt.

Jag var närmare 30 år när jag inledde mitt första "riktigt fasta" förhållande med en tjej som jag kort tid efter att vi träffades förlovade mig med (hon är dessutom några år äldre än jag), och det tror jag på har bidragit till att jag har haft en mera "mogen" syn på förhållandet till/med de tjejer/kvinnor jag varit tillsammans med.

Om det jag beskrev ovan har något eventuellt samband med min autism vet jag inte, och det spelar heller inte någon roll för mig att veta eller inte.

Jag söker nog oxå mer trygghetskänslan än den där himlastormande passionen. Att det finns någon vid ens sida när man behöver det och att man får finnas för den andre av samma skäl.

Ordet " livskamrat" tror inte jag många förstår betydelsen av idag. Allt går enbart ut på sex sex sex. Personligheten glöms bort. att man resonerar som jag betyder ju inte att man är " asexuell" för jag känner sexuell laddning oxå. Men jag vill hellre ha en partner som jag kan umgås med i vardagen och som man vågar prata med allt om.

Min pojkvän och jag tänker lika i denna frågan och därför tror jag att det kommer funka bra mellan oss. Jag vågar satsa på detta för det känns tryggt.


Blev jag off topic nu?

Ja, trygghetskänslan är tror jag avgörande i mina förälskelser. Framfört allt annat. Och då blir det väldigt allvarligt och går inte över hur som helst.

Leviti skrev:

Syrenlila skrev:Jag känner igen mig. På pricken! Exakt så gör jag. Hände mer frekvent när jag var yngre, inte så ofta numera.

Och jag tror också att det hör till min personlighet, i vilken aspergers syndrom ingår.

Jag tror att det är ett sätt för hjärnan att försöka få en att hitta någon För man mår ju aldrig så bra som när man är kär, även om det också ställer till med en del besvär.

Vad skönt med någon som känner/har känt likadant
Det värsta med den här typen av förälskelse enligt mig är att man kan misstolka personens intentioner, och därmed tro att kärleken/attraktionen är besvarad genom att tolka in signaler hos denne person på ett sätt som stämmer överens med ens egna önskningar.

Om du känner igen dig i detta också, anser du då att detta blir ett problem för dig? Eller tycker du helt enkelt att det är angenämt att fly bort från verkligheten ett tag? Har det hänt någon gång att kärleken faktiskt har blivit besvarad?

Ja eftersom man antagligen vill bli kär till varje pris så griper man efter minsta halmstrå och tolkar det till vad man vill att det ska vara. Jag har tänkt många gånger efter en sådan förälskelse att HUR kunde jag tolka det på DET sättet?! Men så har jag problem i övrigt att tolka folks signaler och det gäller även i kärlek. I relationer måste jag ofta ha mycket bekräftelse, övertydlighet, annars förstår jag inte vad den andra känner för mig.

Jag har absolut upplevt det som ett problem. Men som jag skrev så har det blivit bättre. Nu är det första gången för mig jag inte är kär i någon överhuvudtaget, förr var det alltid någon som jag tänkte på. Men det är klart, det är ju härligt att vara kär, så under inledningsfasen kan det vara härligt, men det slutar ju inte sällan med ett platt fall, så jag skulle helst slippa att bli låtsaskär titt som tätt

Förälskad kan jag vara på håll, eller är det lite så där extra förtjust jag tänker på kanske?
Några gånger så har jag valt att vara förälskad utan att göra något åt det och mer sett på mig själv och hur jag blivit i denne persons närhet och då studerat mig själv.

Förälskade människor är ofta enligt mig rätt ologiska men kan vara lite roliga att se på håll.
Jag tror det är många förälskade som blir besatta. Av mina normala vänner(NT's) så har det i alla fall varit en rätt rejäl besatthet dom haft då dom varit det. Och dom har blivit grymt jobbiga att vara i närheten av då det mestadels dom pratar om är sin förälskelse.

Att bli utsatt för en förälskad människa kan vara en pina om det inte är besvarat. Så har det varit för mig i alla fall. Trots att jag varit rak på sak och sagt ifrån att det inte är besvarat och tackat för komplimangen så är det inte alltid den förälskade fattar eller vill ta till sig och det kan resultera i pinsamma situationer. Dikter/blommor och framförallt något som förbryllar mig något enormt hur dom spelar på skuldkänslor för både omvärlden och mig som sagt ifrån. Det verkar alltid vara den som är tydlig och säger ifrån som är boven/ondingen.
Ibland verkar det mer humant att låta förälskade tro att man är intresserad så dom kan gå runt i sina lyckorus snarare än att ha gett dom sanningen.Men det går dessvärre emot min egen natur.

Förälskelse för mig i alla fall verkar ha flera olika nivåer.Jag känner tydligt när en förälskelse kan utvecklas till mer och när den bara är tillfällig.

Thurisaz...det du just skrev förklarar varför så många kvinnor bara flamsat med när jag varit förälskad i dom utan att ge ett rakt nej. Det känns väldigt enerverande när en kvinna man är förälskad i verkar ge gensvar men sen bara slingrar sej undan och blir oåtkomlig. Då har jag lättare för ett rakt nej, då kan jag sörja i ro och sen släppa det hela.

Många upplever tydligen besatthet vid förälskelse vad det verkar. Kan inte säga att jag fungerar så alls. Förälskelse är sådär pirrigt, smått osäkert, mysigt och upplyftande. För min del går det tämligen raskt över till kärlek (när förhållandet då har inletts) och blir en lugn och trygg känsla.

Vad jag har svårt att greppa är den där förmågan att bli förälskad och/eller att vara kär i ett flertal personer samtidigt. Det tycktes vara väldigt vanligt hos folk i tonåren och jag försökte väl länge lista ut hur det fungerade och om det var bättre. Själv har jag, från första början, fastnat för en och samma människa i åratal åt gången - även som ung/tonåring trots att det inte då ledde till förhållande.

Jag har mycket svårt att skilja på en intensivt positiv känsla för en person från en sak/ett intresse. Känslan är nästan exakt densamma om jag blir förälskad i en kille eller fastnar för en riktigt bra bokserie.

Min hjärna kan uppenbarligen inte skilja på "personer, saker och situationer" när det gäller förälskelser och jag kan inte heller koppla kärlek och sex automatiskt - men min sambo håller på och lära mig det nu, vilket är en intressant upplevelse...

Tror att jag, på ett sätt, kan sägas bli lättare förälskad än andra eftersom känslorna för saker och människor är så lika, men å andra sidan så är jag sjukt oromantisk och har först på sista tiden börjat lära mig att förspel inte enbart är slöseri med tid.

Besatthet med starka lyckokänslor blandat med en massa ångest.
Behöver mindre mat och sömn.
Jag har bara varit riktigt förälskad en gång och har nog inte släppt den personen ännu.
Jag kände enorm samhörighet med honom.
Har inte känns så sedan dess, men jag tror det kan bero på att jag inte vågat eftersom det var fruktansvärt smärtsamt.

Att bli förälskad innebär för mig att frånvaron av en viss person skapar känslan av ett tomrum som måste fyllas. Om detta tomrum fylls för att kärleken är besvarad uppstår en helt annan situation, saknaden har då ersatts av närvaro.

Kärleken måste vara ett ljus lika mycket som en låga. Som de gamla grekerna sade: ”Att älska är att känna glädje, glädje över att den andre finns”. Det finns en stor glädje i att kunna älska och väcka kärlek, då det är den kraft som hjälper oss inte bara att bibehålla vår existens, utan att även existera med större kraft.

Kärleken är den djupaste av hemligheter…

GuteS skrev:Att bli förälskad innebär för mig att frånvaron av en viss person skapar känslan av ett tomrum som måste fyllas. Om detta tomrum fylls för att kärleken är besvarad uppstår en helt annan situation, saknaden har då ersatts av närvaro.

Kärleken måste vara ett ljus lika mycket som en låga. Som de gamla grekerna sade: ”Att älska är att känna glädje, glädje över att den andre finns”. Det finns en stor glädje i att kunna älska och väcka kärlek, då det är den kraft som hjälper oss inte bara att bibehålla vår existens, utan att även existera med större kraft.

Kärleken är den djupaste av hemligheter…

Fint sagt

Jag hade turen att, som tonåring, tillbringa mycket tid i olika kloster och fick där lära mig av många kloka nunnor och munkar att en förälskelse är som en tårta: söt, god och oftast vackert dekorerad, men otjänlig som långsiktig näring, medan kärlek är som knäckebröd: grovt, lite trist ibland men mycket näringsrikt.

Sedan dess har jag (oftast!) kunnat betraktat mina förälskelser på ett nyktert sätt - vilket säkert också beror på min AS. Jag fick helt enkelt lära mig tidigt att det inte är bråttom och att, som en nunna jag känner sade till en besökare som undrade om hon inte kunde bli förälskad:

"Visst kan jag det, men man kan inte oreflekterat följa ett tillfälligt känslosvall."

Tror att många fler borde få känna att det är helt okej - och bra! - att inte stressa i sina förälskelser, för jag tror det är när man blir rädd/osäker för att den där första, intensiva förälskelsekänslan börjar blekna, som många drar fel slutsatser.

Förälskad = före det att man älskar.

Jag älskar min sambo djupt, men förälskad var jag bara i några månader. Kärlek är så mångfacetterat - det finns ju så himla många sätt att ge och ta emot kärlek, så numera brukar jag och min sambo bara rycka på axlarna och småle lite när jag får en förälskelseperiod i någon/något.