Tänkte drista mig till att fråga om någon eller några medlemmar möjligtvis har några tips och trick för att bli tagen på allvar vid läkarbesök.

Det är så att jag under ett flertal år har upplevt en mängd olika symptom som sakta men säkert förvärrats. Min tilltro till vården var sedan tidigare en hel del tilltuffsad i kanterna så det dröjde innan jag till slut beslutade mig för att söka hjälp. Resultatet av detta blev att när läkaren undrade hur länge jag upplevt dessa symptom och jag ärligt svarade "drygt 2 år" så slutade karln lyssna.
Bra precis där bestämde han sig för att jag inte gick att lita på eller på något sätt ta på allvar, för uppenbarligen kan ingen människa kuta runt i 2 år utan att söka hjälp.
Fick samma resultat vid mitt andra besök och "diagnosen" jag gavs vid båda tillfällen var "ett virus" (alltid lika behändigt att skylla på).

Nu får jag diverse påtryckningar om att åter söka hjälp då mina symptom bara tycks eskalera. Så, hur sjutton gör jag för att faktiskt bli tagen på allvar? Hur får man en läkare att begripa att, jo - man kan faktiskt undvika vården trots att man inte mår på topp?

Alla tips och tankar mottages tacksamt.

Det enda som funkat för mig är ihärdighet. Jag låg på vårdcentralen i över ett år innan jag fick utmattningsdiagnos. Jag krävde prover, fler tider och mer utredning. Tills jag fick konstaterat att jag faktiskt har utmattningssyndrom. Sket fullständigt i om de tyckte jag var tjatig, min kropp och mitt välmående är min prioritet.

Kanske du kan ta med dig någon vän/anhörig vid nästa besök och be de hjälpa till att förklara?

Jag blir aldrig tagen på allvar. Varken på vården eller någon annanstans.
Tills jag fick åka ambulans. Och de konstaterade att jag hade 8 åtta, aktiva discbrock.

Vad det gäller det psykiatriska såg nog redan läkaren en pressumtiv AS..har hamnat på utredning utan att be om det.

Mitt råd får väl annars vbli: Lägg dig på golvet och skrik! Det brukade mitt X göra...

Något som funkat för mig är att ta med mig en anhörig som kan intyga i det jag säger. jag har inte heller gärna sökt hjälp i första taget och gått länge.Då har den som varit med kunna intyga om detta och påpekat att han/hon själv fått se hur jag mått och i dennes fall fått vara den som "pushat" på för att jag skall söka hjälp/vård.

Tack för intressanta råd!

Nihilith skrev:Det enda som funkat för mig är ihärdighet.,,,

Tyvärr inte ett alternativ för mig, har varken ork eller ekonomisk möjlighet att kuta på VC stup i kvarten. :/

Yv Ericsson skrev:Jag blir aldrig tagen på allvar. Varken på vården eller någon annanstans. Tills jag fick åka ambulans. Och de konstaterade att jag hade 8 åtta, aktiva discbrock.

Helvete människa! Vilken vansinnig värk du måste ha haft.

Yv Ericsson skrev:Mitt råd får väl annars vbli: Lägg dig på golvet och skrik! Det brukade mitt X göra...

Det hittills mest kreativa och underhållande förslaget.

Nihilith skrev:Kanske du kan ta med dig någon vän/anhörig vid nästa besök och be de hjälpa till att förklara?

Thurizas skrev:Något som funkat för mig är att ta med mig en anhörig som kan intyga i det jag säger. jag har inte heller gärna sökt hjälp i första taget och gått länge.Då har den som varit med kunna intyga om detta och påpekat att han/hon själv fått se hur jag mått och i dennes fall fått vara den som "pushat" på för att jag skall söka hjälp/vård.

Det här förslaget tycks onekligen vara effektivt. Det som oroat mig lite är tanken på att man då lätt kan uppfattas som än mindre trovärdig eftersom man "inte ens kan gå till läkaren själv" vilket å andra sidan kan göra att personen som följer med uppfattas som än mer trovärdig av samma anledning. Det spelar ju ingen roll vem som får fram informationen - det som spelar roll är att de tar den på allvar.
Ja, lutar nog åt att jag får dra med mig någon på besöket helt enkelt.

Alla läkare är ju kända för att hata aspies, bara för att vi har så svårt att uttrycka oss verbalt. En läkare vill alltid vara boss och förstår han inte vad patienten verkligen känner så blir samtalen förkortade.

Eftersom så många kommer och klagar till vården på sådana saker som virus så är det många som inte blir tagna på allvar.Man får vara ihärdig och byta läkare om den första inte lyssnar alls.

SwordlessLink skrev:Alla läkare är ju kända för att hata aspies, bara för att vi har så svårt att uttrycka oss verbalt. En läkare vill alltid vara boss och förstår han inte vad patienten verkligen känner så blir samtalen förkortade.

Har jag aldrig hört, källa?
Många läkare jag träffat är däremot aspiga. Jag har inte svårt att uttrycka mig verbalt enligt min utredningspsykolog så det gäller inte alla.
Tror mer att samtalen blir korta och folk blir lätt avfärdade eftersom det finns så många puckon som söker hjälp när dom har haft ont i halsen någon dag.
Varför skriver du så många påståenden om hur världen fungerar utan att bemöta svaren?

Vad vill du ha källa på? Att samtalen blir förkortade om läkaren inte förstår vad patienten menar? Det tillhör sunt förnuft att inse detta, men man måste tänka självständigt och inte påverkas av samhällets påhittade normer och åsikter.

Nej, läkare är oftast NT, men tur för dig om du träffat en aspig läkare. Tycker personligen att alla aspies borde få träffa aspie-läkare. NT-läkare borde bara ta hand om NT-patienter.

SwordlessLink skrev:Vad vill du ha källa på? Att samtalen blir förkortade om läkaren inte förstår vad patienten menar? Det tillhör sunt förnuft att inse detta, men man måste tänka självständigt och inte påverkas av samhällets påhittade normer och åsikter.

Nej, läkare är oftast NT, men tur för dig om du träffat en aspig läkare. Tycker personligen att alla aspies borde få träffa aspie-läkare. NT-läkare borde bara ta hand om NT-patienter.

Du är så vilse...

SwordlessLink skrev:Vad vill du ha källa på?

Att läkare hatar aspergare och att det skulle vara välkänt.

SwordlessLink skrev:Nej, läkare är oftast NT, men tur för dig om du träffat en aspig läkare.

90% av alla läkare jag har träffat verkar lite socialt bortkomna men högst intresserade av sitt yrke, det tycker jag är aspigt.

Tänk efter när du skriver, det känns lite som du har en veta bäst attityd och inte är påläst alls. Det ger ett dåligt intryck tycker jag.

tahlia skrev:Det här förslaget tycks onekligen vara effektivt. Det som oroat mig lite är tanken på att man då lätt kan uppfattas som än mindre trovärdig eftersom man "inte ens kan gå till läkaren själv" vilket å andra sidan kan göra att personen som följer med uppfattas som än mer trovärdig av samma anledning. Det spelar ju ingen roll vem som får fram informationen - det som spelar roll är att de tar den på allvar.
Ja, lutar nog åt att jag får dra med mig någon på besöket helt enkelt.

Det har jag själv gjort ett antal gånger. Funkar bra, speciellt när man inte orkar/kan förklara saker och ting av olika anledningar.

Tror också att man kan begära att få en längre samtalstid om man vill. Har själv gjort det några gånger då jag känt att tiden blir för knapp för att hinna ta upp allt.

Nihilith skrev:Tror också att man kan begära att få en längre samtalstid om man vill. Har själv gjort det några gånger då jag känt att tiden blir för knapp för att hinna ta upp allt.

Låter lovande, speciellt om man är t.ex stresskänslig då man lätt glömmer hälften när man vet att tiden är knapp.

tahlia skrev:

Nihilith skrev:Tror också att man kan begära att få en längre samtalstid om man vill. Har själv gjort det några gånger då jag känt att tiden blir för knapp för att hinna ta upp allt.

Låter lovande, speciellt om man är t.ex stresskänslig då man lätt glömmer hälften när man vet att tiden är knapp.

Exakt. Jag brukar också skriva en lista. Glömmer lätt vad jag ska ta upp annars. Listor är bra grejer

Ja skriv en lista om du nu inte är akut sjuk förstås och inte hinner och undvik min läkare -som jag hade -87
juk.wordpress.com/tag/lena-marknas/

Jag brukar också ha en problem att göra mig förstådd på rätt nivå hos läkare ibland. Ett konkret tips om man får den frågan som du fått är att att formulera sig annorlunda. Om man har haft symptom i två år så kan man ju exempelvis "känt av dem" tidigare men att de nu "blivit värre" eller att man "fått tillbaks dem", och att man underförstått inte sökt tidigare eftersom man upplevde att det var lite bättre ett tag. De flesta symptom brukar ju variera lite över tid så det är vanligtvis ingen lögn. Annars får man väl helt enkelt erkänna att man haft dem länge men kanske att man hoppades att de skulle gå över. Det finns många skäl till att folk inte söker för olika saker förrän långt senare. Förutom de råd du har fått så har jag prövat att skriva brev till läkare innan besöket vid ett par tillfällen. Det fungerade bra den ena gången men inte alls den andra.

Måste tillägga något jag kom på i efterhand. Vet några stycken som sagt just att vården inte lyssnat på dem när dem kommit dit. En av dem visade sig ha cancer, en hade brutit en tå vilket inte är så allvarligt men det borde undersökas.

Många överdriver sina symptom och med internet så är det lätt att folk börjar inbilla sig vad det är dem har och går därför direkt till läkare trots att det inte är något som hade gått över av sig själv. Vet att många i min ålder springer till akuten för att slippa boka tid och går till vårdcentralen om dem har en fis på tvären.

Tack vare dem så har läkarna sådant i beräkningarna och då gäller det att tjata och kanske förklara att man inte är den som går till läkaren i första taget.

Nu har jag säkert upprepat mig väldigt mycket, dags att gå och lägga sig!

SwordlessLink skrev:Tycker personligen att alla aspies borde få träffa aspie-läkare. NT-läkare borde bara ta hand om NT-patienter.

Ush vilket hemskt sätt att tänka, låter som ett neuropsykiatriskt apartheid. Om man går efter odiagnostiserade allmänt aspiga personer och kallar dem för aspies så tror jag inte det räcker med antalet läkare som blir över till NT.

Nej nu får jag gå och lägga mig.

@Choklad

$språkpolis = on;

att-anvanda-de-och-dem-t7614.html

$språkpolis = off;