I hundratusen generationer har mänskligheten (eller det som kommit att bli den) fokuserat nästan all sin energi på det för livet essentiella, dvs det som handlat om överlevnad, sex och familj. Detta fortgår än idag. Även om denna strategi är darwinistiskt effektiv så framstår den för mig som fylld av tomhet. Min egen existens verkar mest handla om det essentiella för själen: Nyfikenhet, fantasi och filosofi. Jag upplever att jag inte är synkad med världen omkring mig, inte för att jag har svårt för att få vänner eller har svårt för att veta om någon ljuger eller för att jag aldrig haft någon flickvän eller något sådant utan för att jag inte är så intresserad av det. Vem som är ihop med vem är för mig meningslös information, jag föredrar att fundera över fascinerande problem, fraktaler och medvetandetes mekanismer.

"Människan" har länge ansett sig stå över "djuren" (som om människor inte är djur) och försökt hitta vad som skiljer ut människan från djur, vad som ger en människa hennes själ. Det tycks för mig vara så att endast ett fåtal människor verkligen har en själ.

Jag har inga problem med ensamhet. Mina problem har (huvudsakligen) att göra med att min ensamhet blir accentuerad i det sällskap jag varje dag tvingas till. Det är själsdrenerande. Jag behöver därför ett sammanhang där jag inte är ensam om att i första hand vara en tänkare och möjligtvis människa i andra hand. Var hittar man det?

Jo. Du har all rätt att tänka så och jag kan också både tänka och känna som du. Men har verkligen mänskligheten fokuserat enbart på fortplantning och överlevnad? Vi människor är visserligen som ett intelligent mögel, en virusinfektion med attityd, men musik, konst, filosofi, litteratur kommer väl inte till av sig själv? Själv har jag haft massor med flickvänner, men har lagt ner det nu. Behovet bara finns inte där längre. Ändå är också mitt liv relationer. Även om jag inte behöver fysisk närhet, även om jag inte känner mamma-pappa-barn-tvånget längre så ser jag på mänskligheten med ömhet och tacksamhet. Det blir alldeles för ensamt i funderingarna utan andra människor. Klart att de allra, allra flesta människor är ointressanta, men jag är också ointressant för de allra, allra flesta människor.

(Jag tyckte alltså väldigt mycket om det du skrev.)

Kärleken då? Att möta en annan själ och älska?

Nu återupplivar jag tydligen denna tråd...

Kärleken ja... Om man tänker sig att man är ett instrument och spelar melodier så kan man låta vackert i sig själv, men ibland kan det vara vackrare med fler instrument. Det gäller bara att de kan spela ihop med varandra, låter bra tillsammans och kan varandras melodier, eller några av dem. Kärlek är nog när man lär sig den andres melodier och hur man spelar med eller mot dessa själv samt jammar ihop något nytt emellanåt. Det är kanske det som är problemet. Jag gillar att jamma och göra någonting nytt eller göra något gammalt på ett nytt sätt, men min genre är abstraktion och matematik. Det kan sägas att det finns många med den genren men det är få som är sin genre. En passionerad person gör vad denna är, inte tvärt om. Man är utformad på ett visst sätt. Jag kräver inte att någon ska vara som jag men jag kräver tolerans för den jag är och dessutom resonans. De underliggande tonerna ska harmoniera helt enkelt, men allt detta är ändå bara en aspekt i det komplex som kallas tillvaro. Att möta en annan själ och älska är en detalj av många och inget som är heligare än något annat.

I en mening kan man fundera över mening om meningen finns endast genom meningen man har för andra. Det blir ett nätverk av meningslös meningsfullhet som bottnar i ingenting. Någonstans måste man börja. Kärlek ur det perspektivet är ett cirkelresonemang.

Det ger oss dock en fråga: Var finns ni besjälade människor med vackra melodier i harmoni med mina egen?

Oh, en person som evolverat ordentligt. Du har nog inte långt kvar. Bra jobbat

Jag slutade försöka vara en enda stor hjärna sissådär 7 år sedan.

DIProgan skrev:Jag slutade försöka vara en enda stor hjärna sissådär 7 år sedan.

Min pappa påstår att min hjärna består av en enda cell Det säger inget om storleken dock.

Krake skrev:
Kärleken ja... Om man tänker sig att man är ett instrument och spelar melodier så kan man låta vackert i sig själv, men ibland kan det vara vackrare med fler instrument. Det gäller bara att de kan spela ihop med varandra, låter bra tillsammans och kan varandras melodier, eller några av dem. Kärlek är nog när man lär sig den andres melodier och hur man spelar med eller mot dessa själv samt jammar ihop något nytt emellanåt. Det är kanske det som är problemet. Jag gillar att jamma och göra någonting nytt eller göra något gammalt på ett nytt sätt, men min genre är abstraktion och matematik. Det kan sägas att det finns många med den genren men det är få som är sin genre. En passionerad person gör vad denna är, inte tvärt om. Man är utformad på ett visst sätt. Jag kräver inte att någon ska vara som jag men jag kräver tolerans för den jag är och dessutom resonans. De underliggande tonerna ska harmoniera helt enkelt, men allt detta är ändå bara en aspekt i det komplex som kallas tillvaro. Att möta en annan själ och älska är en detalj av många och inget som är heligare än något annat.

I en mening kan man fundera över mening om meningen finns endast genom meningen man har för andra. Det blir ett nätverk av meningslös meningsfullhet som bottnar i ingenting. Någonstans måste man börja. Kärlek ur det perspektivet är ett cirkelresonemang.

Det är som att du läst mina osammanhängande tankar och formulerat dem perfekt. Mycket bra skrivet!

Hallå Krake

Jag kände/känner igen mig massor i dina båda "lite längre" inlägg. Vidare funderar jag på saker som vad som utgör "själen"; är själen enbart materia, enbart "tanke"; hur kommer det sig att själen är medveten om sig själv? Och "hur uppstår gravitation, och varifrån kommer den?" (den frågan ställde jag till en person som är väldigt kunnig inom geologi i samband med en geologikurs jag gick för ett eller två år sedan, och han berättade för mig att han ställt exakt samma fråga till en professor i ämnet, men att den professorn inte heller kunde ge något svar). En annan sak jag tänker en del på är om tiden alltid har funnits, eller om den "började" i och med att människan uppfann klockan.

Skriv gärna tillbaka om du vill.

@Kromatik Tack! Utryck gärna dina egna tankar även om du inte tycker att du kan formulera dig. Du kanske är bättre på det än du tror. Prova att skriva dikter också. I poesi kan man ibland utrycka det som är omöjligt i prosa (så jag blandar in en del poesi i min prosa ibland).

@geocache Själen är knepig och jag tror inte någon har några definitiva svar. Jag har funderat lite kring definitioner och formalia att beskriva dessa frågor i, men det är mattespråk... Gravitationen kanske jag kan hjälpa till med men det hör inte till den här tråden.

@DIProgan Vad blev du istället för "en enda stor hjärna"? För övrigt ska man inte ha för stor anknytning till vem man tror sig själv vara. Det är nämligen ett bra sätt att begränsa sig på.

Återkommer när jag har något att säga på riktigt eller någon riktig fråga att svara på eller ställa.

Krake skrev:@DIProgan Vad blev du istället för "en enda stor hjärna"?

Något mediokert men inte självmordsbenäget.

Hallå Krake!

Känns det ok för dig, så pm-a gärna dina svar om själen och om gravitation.

Krake skrev:@geocache Själen är knepig och jag tror inte någon har några definitiva svar. Jag har funderat lite kring definitioner och formalia att beskriva dessa frågor i, men det är mattespråk... Gravitationen kanske jag kan hjälpa till med men det hör inte till den här tråden.

Krake skrev:För övrigt ska man inte ha för stor anknytning till vem man tror sig själv vara. Det är nämligen ett bra sätt att begränsa sig på.

Får man be om en utveckling (eller inveckling, för all del) av detta?

Det är ganska enkelt. Identitet tenderar att vara mycket viktigt för människor, faktiskt i vissa sammanhang mer viktigt än livet självt, och genom att ha en stark uppfattning om sin egen identitet försöker man undermedvetet att efterlikna denna. Likaså strävar människor efter att skaffa sig en identitet men tyvärr är detta bara en av många instinkter som måhända gagnar arten men inte individen ty vägen till lycka är inte att göra så som man vill bli uppfattad utan att följa det som man egentligen är och acceptera detta. Man kan säga att det är lite som att måla in sig i ett hörn i den mening att man tar bort många valmöjligheter och alternativa jag eftersom man är tvungen att följa sin egen självbild. Med detta sagt hävdar jag att det är en skillnad mellan självmedvetenhet/självuppfattning och självbild/identitet. Det förra syftar endast till kännedom om sig själv vilket är viktigt medan det senare är en mall att rätta sig själv efter.

Krake skrev:Likaså strävar människor efter att skaffa sig en identitet men tyvärr är detta bara en av många instinkter som måhända gagnar arten men inte individen ty vägen till lycka är inte att göra så som man vill bli uppfattad utan att följa det som man egentligen är och acceptera detta.

Tror det är rätt träffande för många. Mycket av reklamen tar sin utgångspunkt i detta och säljer att man kan uppfattas på ett visst sätt om man köper deras produkt.

Dessvärre så är det så att man kanske ej uppnår det man tänkt sig efter att man blir uppfattad på det sätt man önskar sig ändå. Att det blir ett vilseledande om målsättning, det sägs att en sak är viktig när det i realiteten är något annat man mår bra av som man kanske inte vet om. Men som man kommer fram till om man själv styr över vilka perceptioner (input) som man tar åt sig.


Det viktiga kanske inte är om näsan är ful som ungarna säger för de ungarna saknar relevans utan att man kanske får lära sig allt om stökiomtri. Det viktiga kanske inte är att köpa de snygga kläderna som reklamen säger utan att hitta rätt aktiviteter att sysselsätta sig med osv.