Wine skrev:Man kan ju försöka hitta en frisör som inte är så pratsugen utan koncentrerar sig på själva arbetet, att klippa en fin frisyr och vara noggrann och sen går man bara till den frisören i fortsättningen. Jag brukar själv föredra när frisörer inte pratar så mycket och tänker att jag själv inte ska säga ngt under själva klippningen för att inte störa dem i sitt arbete och sin koncentration.

Jag resonerar så eftersom jag själv fungerar på det sättet, jag kan eller vill inte gärna prata om jag ska göra något eller koncentrera mig på något eftersom resultatet då kan bli sämre, vill helst koncentrera mig till hundra procent och inte "bli störd".

Jag fungerar på samma sätt. När jag bodde i Kristianstad så fanns där en "aspievänlig" frisör, hon småpratade aldrig, utan man fick i lugn och ro läsa damtidningarna! Underbart!

Senaste gången jag var hos frisören var för tre veckor sedan. Då hade hon svårt att hitta på samtalsämnen, för jag följde inga TV-serier som hon tittade på (t.ex. Let's Dance) och jag tittade inte på Schlagerfestivalen. Jag brukar mest prata om somatiska sjukdomar med min frisör. Och om hur kundtillströmningen i gallerian har varit under dagen.

Jag har en frissa som jag gillar. Vi har ju lite samma intresse också; djur, växter, trädgård och allt kreativt.
Hon snackar mera än jag. Tycker det är roligt. Lite lyxig varje månad. Gillar skarp.
Har gått till henne i årtal so vi känner ju varandra.

Frisören ifråga är väldigt duktig tycker jag

Klipper mig själv, mycket lättare och billigare. Funkar med snaggat som kille. Det är även skönare.

Kommentera vad de pysslar med. Säg "lite mer åt vänster" / "kortare" osv så fort de tar andan för nästa mening.

Intressanta tekniker ni har utvecklat! Nästan så att jag måste boka klipptid för att testa!

Fast jag hanterar det hela genom att välja den frisör som jag gick till redan i tonåren. Hon har sett mig i radikalt olika skick, och det är ganska skönt. Jag behöver inte förställa mig särskilt mycket, och i den mån jag ändå gör det är det nog för att fler personer finns i närheten. Min frisör är i sin tur väldigt öppenhjärtig mot mig, så jag känner mig sällan sådär utsatt som man annars lätt gör i den där stolen.

När jag flyttade runt i landet och tvingades byta frisör hela tiden använde jag strategierna:

1) Svara undvikande/avledande utan att det blir uppenbart (till exempel "jo, en del har det bra" som svar på frågan "jaha, så du är ledig idag?", eller "bättre än håret" som svar på frågor om hur jag mår.

...och om det inte funkar

2) Svara mycket rakt och ärligt. Det blir ironiskt nog ofta "för mycket", vilket leder till en tystnad som kanske inte är så bekväm men ändå... ja, tyst.

Min frisör är den ultimata frisören för mig. Hon är knappast NT själv (det har hon sagt), hon vet att jag har AS. Men hon lyssnar verkligen på vad man säger och svarar inte nåt bara för att det låter bra. Läser jag så pratar hon inte. Hon är faktiskt en underbar människa och man känner sig otroligt upplyft och stärkt när man går därifrån. Dock har hon svårt att passa tider mm vilket kan vara irriterande, men det är smällar man får ta Känns bra att jag har hittat "min"!

Det är ju ett generellt problem. Inte bara hos frisören. I hissen, på jobbet, i kassan på affären... Hur mycket ska jag snacka? När ska jag säga stopp? När vill jag höra mer? Oj, vad jag har funderat på det. Varje ny situation är en thriller. Hjärnan letar överallt efter ledtrådar i tidigare upplevelser, försöker i panik upprätta regelsystem utifrån dem och spottar ut en analys som är extremt värdelös. Det går aldrig att räkna ut. För "vanligt folk" har inte en aning. Inte en jävla susning. De bara är.

Och om det är något som aspare är dåliga på så är det att bara vara. Jag skulle personligen vilja sammanfatta mitt funktionshinder som en oförmåga att bara vara.

Så. Jag har insett att jag inte har någon som helst ledning av min panikartade analys. Jag vet också att mina känslor inte är någon vettig ledning, jag blir lika skraj för människor som vill mig väl som för de som vill mig illa. Det enda som återstår är att försöka bara vara. Utifrån mina förutsättningar.

Jag går till frisören och sätter mig i stolen och är den jag är. En som inte är intresserad av att prata med vem som helst. En som gärna lyssnar om någon har nåt intressant att säga, men annars föredrar tystnad.

När tvivlet ansätter mig, när fulhjärnan säger att jag är konstig påminner jag mig om att människan som står bakom min rygg tar betalt. Att det är hennes jobb att klippa mitt hår.

Och. Viktigast av allt. En grej som vi aspergare är dåliga på. Frisören bryr sig fan inte. Han klipper hundratals människor varje månad. Lär nog glömma dig rätt snart. I synnerhet om du håller tyst medan han klipper.

Kan ju vara en välsignelse också med en tyst kund. Vanliga människor lever i den där småpratande bubblan som jag bara inte pallar med ens kortare stunder, men de håller på jämt. Tvångsmässigt. Klart de kan behöva lite semester.

I hissen pratar man inte, punkt. Inte i Sverige.

I kassan säger man "Hej" till svar på kassörens "Hej", sen betalar man och går och låter bli att ta upp mer av dennes tid än nödvändigt.

Hos frisören kan man lätt överlåta kallpratsproblemet på denne, det ingår i jobbet. Vill frisören ställa frågor så kan man ju svara men man behöver inte komma på något själv att säga om man inte vill.

På jobbet varierar det beroende på hur länge man jobbat, hur väl man lärt känna varandra, hur nära man jobbar etc, där går inte att ge några generella råd.

Enligt min erfarenhet är det oftast bättre att säga för lite än för mycket. Har hänt att jag fått små sociala impulser och försökt kallprata lite med folk i omklädningsrum, i kassan, i toalettköer etc men de flesta brukar mest se besvärade ut. Till skillnad mot i andra länder så har vi helt enkelt inte den traditionen i Sverige; här verkar man mest bara påflugen och konstig om man tilltalar någon man inte känner i offentlig miljö utan att ha något specifikt ärende.

Jag går inte så ofta till frisören men brukar oftast sitta tyst. De brukar inte säga så mycket, bara fråga hur jag vill ha håret.
Annars kan man ju ta med en bok och se ut som om man läser så slipper man prata.

Jag hade med en bok som jag läste, det var väldigt effektivt.

Skinny skrev:

Bongskraparn skrev:En sak jag har märkt är att frisörer som är invandrare inte pratar så mycket. Kan iofs vara ett sammanträffande men.

I en del fall har jag märkt av att frisören i fråga inte behärskar det svenska språket så bra. Det kan ju vara en förklaring med.

Samt frisörer man spontant bokar en tid hos i Stockholm/Stockholms närförorter - de e mer inriktade på sitt jobb o ställer inte en massa frågor. I småstäder har jag erfarenheten av att frisörer frågar mer om ens privatliv o gärna berättar om sina egna. Undantag förekommer givetvis.

Stämmer med min erfarenhet också. Den frisör jag gått till i många år är från Asien. Han kallpratar bara om man själv ställer frågor, t ex om hans hemland eller vad han gjorde på semestern, men annars koncentrerar han sig på jobbet och verkar inte besväras av om det blir tyst. Perfekt!

Värre är det om man någon gång tvingas ta en taxi. Där är det verkligen ett lotteri (oavsett om det är en svensk eller en nysvensk) om man får en tystlåten typ eller en sån där översocial lustigkurre som fått för sig att verbal underhållning ingår i jobbet. Det är då man drömmer sig tillbaka till tiden när det fanns en glaslucka emellan som man kunde dra för.

Har sällan upplevt taxi som ett problem.

plåtmonster skrev:Frisören ifråga är väldigt duktig tycker jag

Visst blev det fint igen ?

Nu kan jag inte se dig. Men mitt hår lär nog bli fint så fort jag bara är tillgänglig för klippning på en tid då de klipper.

Jag tyckte det var jobbigt förut, men nu har jag hittat en som jag gillar.

Trodde först att jag ville ha en som var tyst och inte frågade en massa, men när jag väl hamnade hos en sådan märkte jag att det blev nästan lika jobbigt som en som pratar väldigt mycket. Dessutom såg jag hemsk ut i håret efter den gången.

Nu går jag hos en som pratar precis lagom mycket i mitt tycke. Det är inte total (ansträngd) tystnad, men inte heller ett evigt supertjatter.

Ska faktiskt dit idag, och jag gissar att vi kommer prata lite om melodifestivalen. Vi har olika smak, men är båda intresserade av musik. Tycker nästan det är lite kul att gå dit, åtminstone om jag inte ska göra mer än att klippa mig. Tar det lång tid är det jobbigt vem som än håller i saxen...

Vilse skrev:1) Svara undvikande/avledande utan att det blir uppenbart (till exempel "jo, en del har det bra" som svar på frågan "jaha, så du är ledig idag?", eller "bättre än håret" som svar på frågor om hur jag mår.

...och om det inte funkar

2) Svara mycket rakt och ärligt. Det blir ironiskt nog ofta "för mycket", vilket leder till en tystnad som kanske inte är så bekväm men ändå... ja, tyst.

Det där var riktigt bra!

vadloink skrev:Kan ju vara en välsignelse också med en tyst kund. Vanliga människor lever i den där småpratande bubblan som jag bara inte pallar med ens kortare stunder, men de håller på jämt. Tvångsmässigt. Klart de kan behöva lite semester.

Ja, de måste själva bli trötta på att ställa samma, slitna frågor,(som ändå inte betyder att de bryr sig på riktigt). Så snart jag har svarat kort på några frågor om de envisas med att babbla, leder jag in dem på på hår och frisyrer och ointressanta vanliga intressen. Det oroar mig om deras babblande tar koncentration från själva klippningen.

Nu går jag till en frissa som både klipper bra och inte pratar extremt mycket. Hennes kollega är värre. När kollegan kom på att jag är fotointresserad slutade hon klippa och övergick till att visa sin smartphone.

Det förvånar mig att inte fler frisörer har som affärsidé att låta sina kunder vara på "spa" eller "retreat" i klippstolen för en stunds avkoppling mitt i vardagsstressen. Anonymitet och tystnad är visst fult för en frissa. Det ingår inte i deras kultur. Men tänk så mycket obehag en sån frisör besparar sjukskrivna, arbetslösa, eller människor som bara vill ladda för att orka vara sociala på sina jobb.

kattkvinna skrev:Det förvånar mig att inte fler frisörer har som affärsidé att låta sina kunder vara på "spa" eller "retreat" i klippstolen för en stunds avkoppling mitt i vardagsstressen. Anonymitet och tystnad är visst fult för en frissa. Det ingår inte i deras kultur. Men tänk så mycket obehag en sån frisör besparar sjukskrivna, arbetslösa, eller människor som bara vill ladda för att orka vara sociala på sina jobb.

Lysande idé! Kanske du kan tjäna pengar på?

Men seriöst, det vore ju verkligen ett sätt för en frisör att profilera sig. Och jag tror inte att det bara är kunderna som skulle må väl av det.


(OT: Vill be känsliga/noggranna läsare om ursäkt för den oavslutade parentesen i mitt tidigare inlägg. Upptäckte den nu och min självbild är närapå krossad – det trodde jag verkligen inte om mig. Men den här parentesen ska jag komma ihåg att avsluta. Nu.)

jag brukade säga: "Jag betalar dig för att klippa mitt hår, inte för att du ska låtsas vara intresserad av mitt liv. var tyst och klipp mig"

Jag går alltid till samma frisör så hon vet att jag inte är intresserad av småprat. Det enda prat som förekommer är typ att hon ber mig ändra ställning på huvudet lite för att underlätta att klippningen blir bra. Sen när hon är klar fumlar jag efter mina glasögon så jag kan se hur det ser ut i nacken, betalning, tack och hej!

Annars brukar jag mest svara kortfattat eller bara mmmm om någon försöker småprata.

Fenren skrev:jag brukade säga: "Jag betalar dig för att klippa mitt hår, inte för att du ska låtsas vara intresserad av mitt liv. var tyst och klipp mig"

Fenren skrev:jag brukade säga: "Jag betalar dig för att klippa mitt hår, inte för att du ska låtsas vara intresserad av mitt liv. var tyst och klipp mig"

Brutalt men ärligt.

Jag pratar gärna, om det är intressant, t.ex avancerad sexteknik o.dyl