Hej

Jag tror att min syster har Aspergers.
Jag har pratat med mina föräldrar om detta och vi är väldigt överens om att det troligtvis är så.
Nästan alla kännetecken stämmer.

Hur tar man upp detta med min syster?
Skulle behöva lite råd hur jag ska gå till väga.
Min syster är 37 och har alltså aldrig fått någon diagnos.

Frågan är isåfall, varför det är så viktigt att ge en diagnos? syfte?

Jag tror att hon hade mått bra av att få hjälp.
Hon isolerat sig alltmer och fungerar sämre socialt nu än tidigare.
Frågan är bara hur jag ska ta upp det med henne är det något jag behöver tänka på, råd tips?

Det är nog bra att prata med henne om hur hon mår, utan att kanske i första hand ta upp dina funderingar kring asperger. Om hon börjar isolera sig och verkar må sämre i vuxen ålder så kan det ju också vara tecken på begynnande psykiatriska problem, och det är då viktigt att hon får hjälp i tid.

lussebulle_ skrev:Hej

Jag tror att min syster har Aspergers.
Jag har pratat med mina föräldrar om detta och vi är väldigt överens om att det troligtvis är så.
Nästan alla kännetecken stämmer.

Hur tar man upp detta med min syster?
Skulle behöva lite råd hur jag ska gå till väga.
Min syster är 37 och har alltså aldrig fått någon diagnos.

Så du är säker på detta? Tror du inte också att din syster vet om samma sak? Om inte, vad vill du att staten alt. en privat vårdnadsgivare ska göra för din syster?

Hon har tidigare varit gift, men sen separationen så har allt blivit mer uppenbart och jag kan tycka att hon isolerar sig mer och mer. Vi har frågat och pratat med henne ett antal gånger om hur hon mår. Hon har i princip sagt att hon såklart inte mår bra, men det är jättesvårt att få henne att komma på besök eller ta emot besök.

lussebulle_ skrev:Hon har tidigare varit gift, men sen separationen så har allt blivit mer uppenbart och jag kan tycka att hon isolerar sig mer och mer. Vi har frågat och pratat med henne ett antal gånger om hur hon mår. Hon har i princip sagt att hon såklart inte mår bra, men det är jättesvårt att få henne att komma på besök eller ta emot besök.

Det låter inte bra, lussebulle. Men jag vill varna dig på så vis att det inte finns nåt känt botemedel, tvärtom så kan en diagnos innebära ytterligare problem. Det som kanske kan tala till fördel i ditt fall, är att hon är kvinna och inte purung.

lussebulle, kan hon inte bara få vara ifred då? Oftast är det ju mer omgivningen som får problem om man isolerar sig. För en introvert person (vilket jag inte vet om just hon är) så kan det vara det naturliga och föredragna tillståndet.

Vad är det för typ av hjälp du tror att hon skulle behöva? Det man kan få med AS-diagnos är väl mer av det praktiska slaget såsom boendestödjare ifall man har extremt svårt att hålla ordning hemma t ex, eller kontaktperson ifall man inte klarar viktiga kontakter själv.

Om du tror att hon skulle behöva någon att prata med så är det inte säkert att diagnos vare sig krävs eller hjälper. Det brukar vara svårt att få oavsett diagnos, fast de varierar mellan olika delar av landet. Och även om man skulle ha tur i det lotteriet så är det sällan de kan göra något, särskilt åt helt naturliga saker som att vara nedstämd efter en separation (om det nu är det hon är). Möjligen slänga till en lite piller, men det kan man ju som sagt få ändå på närmaste vårdcentral utan att behöva plåga sig igenom en lång utredning (efter att ha stått i kö något år eller två).

Det kanske är annat än isolationen som gör henne ledsen?, och det är uppenbart många med asperger som lever ensamma för att de mår bäst av det. Försök att ta reda på vad som gör henne deprimerad. Diagnosen kanske snarare riskerar vårdnaden och körkort. För pengar till insatser brukar sitta långt inne. Medan diskriminering är gratis.

Ja, du hör ju hur vi har det lussebulle, och det är inget skämt En diagnos kan vara en fin bekräftelse måhända men sen så ska man omsätta den också...

plåtmonster skrev:Det kanske är annat än isolationen som gör henne ledsen?, och det är uppenbart många med asperger som lever ensamma för att de mår bäst av det. Försök att ta reda på vad som gör henne deprimerad. Diagnosen kanske snarare riskerar vårdnaden och körkort. För pengar till insatser brukar sitta långt inne. Medan diskriminering är gratis.

Precis. Möjligen att hon skulle kunna uppleva en lättnad att förstå sig själv lite bättre ifall hon nu verkligen har AS. Men det kan också slå helt fel så att hon börjar känna sig defekt och ifrågasätta antingen sig själv eller den som kommit med förslaget. Beror ju både på hur nära ni är och hur hon funkar. Så jag vågar inte ge något råd i detta.

Jag tog risken och nämnde det för ett ex, men det tog 10 år innan han tog det till sig och han verkar fortfarande inte uppleva diagnosen som samma lättnad som jag gjorde när jag äntligen fick en förklaring till varför jag alltid varit udda.

Ok, då var vi klara då? Gå till din syster med dina funderingar men blanda inte in staten. Det kan nämligen innebära problem som är oöverstigliga ( oavsett vad socialister här på forumet medger ).

jag är inte nykter, bara så att folk vet, jag vill ha acceptans.

Ok, tack för ni tog er tid.

Jag får fundera lite hur jag ska prata med henne.

lars_britta skrev:Ok, då var vi klara då? Gå till din syster med dina funderingar men blanda inte in staten. Det kan nämligen innebära problem som är oöverstigliga ( oavsett vad socialister här på forumet medger ).

Vad kan det innebära för problem?

En sak man behöver veta om lars_britta är att han har sin egen personliga definition av en del ord. "Socialism" till exempel. Det är det förrädiskt, för att inte säga ohederligt, att inte tala om när man slänger ur sig dem på det här viset om andra människor. Och man måste ju undra vad mer det kan gälla av det han skriver, som man då inte kan lita på.

Zombie skrev:av Zombie » 2012-05-04 20:23:45

En sak man behöver veta om lars_britta är att han har sin egen personliga definition av en del ord. "Socialism" till exempel. Det är det förrädiskt, för att inte säga ohederligt, att inte tala om när man slänger ur sig dem på det här viset om andra människor. Och man måste ju undra vad mer det kan gälla av det han skriver, som man då inte kan lita på.

Jag ska försöka dra ned på frekvensen av det ordet. Dessutom så är jag införstådd med att det svenska samhället inte följer Marx ideér till punkt och pricka, utan det blandas upp med en bisarrt reglerad kapitalism.

Men du Zombie är definitivt mer påläst än mig vad gäller teknikaliteter, så det kan ju vara en orsak till att det blir lite otydligheter. Dock så ska man väl vara lika ifrån båda sidorna, så om inte jag ska säga socialism så kanske vissa borde tänka över ordet kapitalism likaså.

Svarar i ny tråd.

Hej. Jag är lussebullens fru. I den här frågan anser jag mig vara mer objektiv och rättfram än vad man kanske vågar vara som direkt anhörig. Det är faktiskt jag som efter en massa år vågade fråga om min svägerska S kanske har Aspergers. Av 10 snabbfrågor stämmer 11. Jag gillar S - och hon är smart, men hon har det svårt socialt, dvs inga vänner och inga bekanta, men kompetent på sitt jobb. Vi vill inte ställa diagnos för vår skull, utan är mer rädda för att vi inte gör tillräckligt - om vi nu kan göra någonting. Snälla, tack för det ni sagt hittills, men någon var på väg att förlora sig i en politisk diskussion, vi vill bara försöka göra rätt. Så egentligen; bör vi ta upp frågan, hur gör vi i så fall? Eller kan vi göra något annat - typ bara keep out?

Vad är det du/ni vill lösa?

Vill hon ha vänner / älskare men får ingen pga social interaktion eller annat?

Är det ett reservskyddsnät som det gäller?

Fråga om hon trivs med sitt liv. Om hon mår bra så finns det ju inget behov av en diagnos. Ofta är det omvärlden som kräver att någon ska umgås med andra, för att omgivningen mår bättre av det.

Får lite ångest av denna tråd. Har själv nyligen fått diagnos (är drygt 30 år) och vet inte vad det kommer att innebära, men hoppas på mer positiva förändringar än negativa i livet. Men på många här verkar det som det mesta blir negativt ..

Svar på frågan. Det viktigaste är hur hon var under sin uppväxt. Är en medfödd förändring som finns hela livet, även om vissa med normal eller hög intelligens lär sig kompensera och mer eller mindre dölja sina svårigheter. Om hon inte visade tecken på autism/asperger som barn finns det psykiska sjukdomar som kan ge liknande symtom, t.ex. egentlig depression. Kan vara svårt att objektivt minnas hur någon var för ca 30 mår sedan, speciellt om man fastnat för en specifik diagnos och sedan i efterhand letar "bevis" för det.

Från misstanke till diagnos i den åldern är det en lång väg som inkluderar många tester, intervjuer och inhämtandet av gamla journaler.

Meppe skrev:Fråga om hon trivs med sitt liv. Om hon mår bra så finns det ju inget behov av en diagnos. Ofta är det omvärlden som kräver att någon ska umgås med andra, för att omgivningen mår bättre av det.

Och för andra aspergare (eller samma andra perioder) kan det vara så att man har "precis lika stora" behov av åtminstone mer substansrikt socialt umgänge som "några andra", samtidigt som man har återhämtningsbehov som inte är förenliga med det. Ett dilemma som kan bli väldigt smärtsamt och kräva mycket lirkande av en omgivning som vill hjälpa en – än mer om man kanske inte kan formulera problemet riktigt ens för sig själv. Vilket man kanske inte kan med något som stämmer så dåligt ihop och som man kanske ingenstans kan få bekräftelse för hos omgivningen.

Till exempel. Det kan vara väldigt olika. Många verkar rikta in sig på att hon kanske vill vara mer ifred än den förmodade NT-omgivningen inser, men så måste det inte vara.

Så menade jag också fast det kanske inte framgick. Jag ville bara påpeka att det inte är självklart att den som isolerar sig mår dåligt (av att vara isolerad eller isolerar sig för att den mår dåligt) men det kan förstås vara så.

Håller med Meppe att det nog kan vara klokt att kolla vad hon själv önskar och hur hon trivs med sitt liv.

Några tidigare trådar där anhöriga frågar:

stottning-till-anhorig-t19584.html

nagra-fragor-om-aspergers-fran-en-anhorig-t19532.html

har-min-kille-asperger-t19105.html

har-min-arbetskollega-asperger-t19028.html

hur-ska-vi-gora-arbetskamrat-med-as-t18265.html

sambo-med-en-man-med-as-t17884.html

hur-gor-man-om-ens-partner-fornekar-sitt-as-t17802.html

anhorig-t13502.html

jag-tror-att-min-bror-har-aspergers-t17400.html