sommar skrev:Bjäbbmonstret: Det är andra gången jag upplever det som att du inte läser mina inlägg ordentligt. Du kanske ska sakta ner lite?! (skriver det i all välmening).

Nja, det handlar nog snarare om att jag triggas av vissa aspekter på det du säger som hänger samman med mina egna personliga erfarenheter och inte riktigt tar in de andra.

Bjäbbmonstret skrev:

sommar skrev:Bjäbbmonstret: Det är andra gången jag upplever det som att du inte läser mina inlägg ordentligt. Du kanske ska sakta ner lite?! (skriver det i all välmening).

Nja, det handlar nog snarare om att jag triggas av vissa aspekter på det du säger som hänger samman med mina egna personliga erfarenheter och inte riktigt tar in de andra.

Aha. Så kan det kanske vara. Det kan ju inte jag svara på.

Gumman.

Du är borta hemifrån under något du själv upplever motsvarar ett halvtidsjobb.

Det vanliga i samhället är att man är borta hemifrån under det som motsvarar ett heltidsjobb, så alltså kan man säga att du redan är hemmavarande DUBBELT SÅ MYCKET som väldigt många andra!

Detta måste din man fatta! Jag tycker han framstår som väldigt styrande och ägande i förhållande till dej. En riktig gnällspik!

Självklart ska du få göra saker du känner är utvecklande och skapande för dej som person!

Och vill din karl få ut dej ur "bubblan" (är lite osäker på vad som menas med detta... du får gärna förklara vad den innebär för din del..) får han väl för bövelen locka ut dej därifrån! (OK, jag reserverar mej liite mot detta, beroende på vad för förklaring jag får på vad "bubblan" är.)

<TEORI>
Kan det vara så att du har gått från ett dåligt förhållande där dina föräldrar styrde dej till ett annat dåligt förhållande där din man försöker styra dej?
Gråter du av kärlek och saknad eller gråter du av rädsla att bli ensam? Det är två olika saker och där finns en stor och viktig skillnad.
</TEORI>

Nå, du skall inte behöva försvara ditt förhållande. Bara du kan avgöra om det är bra för dig. Och det kan vara bra även om du behöver gnälla på det ibland. Och du kan behöva gnälla här utan att sedan behöva försvara ditt va. Men det kan vara bra att tänka efter vad han har mer rätt i än dig.

Nu talar jag från mina erfarenheter:
Jag har AS, ingen annan i min omgivning. Inte min hubby.
Jag vet att jag ibland har svårigheter pga AS. Jag vet att jag ibland har fel pga AS. Men ibland gör det att jag tror att alla andra har mer rätt för att de inte har AS. Så är inte fallet.

Jag kan ha svårt att skilja mellan när någon lägger fram fakta och när någon lägger fram en åsikt.

Ett exempel:
Någon säger att bananer är bättre mellanmål än äpplen.
Det är faktabaserat och korrekt om man är ute efter mättnadskänsla, kalium och fibrer. Bananer har mer av det.
Det är fakta men felaktigt om man är ute efter vätska. Äpplen har mer av det.
Det är en åsikt om man är ute efter socker. Båda har det, så valet är en fråga om smak.

Jag kan ibland tro att någon har mer rätt till åsikter än mig eftersom de är "normala" och jag är "eljest". Men åsikter är tyckande och inte fakta.

Det behöver inte vara så att min man vet bättre än mig och att jag bör lyssna på honom. Han har fel ibland. Vi har olika åsikt ibland.

Och sedan gällande "bubbla". Självförsjunkenhet är ju ett autistiskt drag. Du har ett autistiskt syndrom. Men det betyder inte att du måste gilla det om du inte gör det.

Jag var mer i bubblan tidigare än nu. Jag hade ingen generalisering alls. Jag tolkade intryck ett och ett. Byggde ihop världen av bitar. När intrycken blev för många han jag inte bygga. Då klev jag ur världen och släppte inte in nya intryck. Blev tämligen autistisk. Genom att skaffa mig kunskap och strategier för att förstå världen i större bitar har den blivit lättare att hantera. Överlastningen går att undvika och jag kan kliva ur bubblan.

Det har varit massor med arbete med arbetsterapeut. Vi har diskuterat regler och ramar. Vad är en diskning? Var går gränserna? Torkar man bänkar då? Skåpsluckor? Golv? Tvättar man håret när man duschar? Klipper naglar? Byter kläder? Skurar badrum? Osv, osv, osv. Det har hjälpt mig. Men också att jag och mina närstående vet hur jag är och att det är ok har hjälpt. Det lättar pressen vilket kan mildra symptomen.

Var inte rädd för att skriva vidare. Du måste inte försvara din relation för någon annan än dig själv. Men du är å andra sidan skyldig att göra det inför dig själv.

Ojoj, långt blev det. Sry! /pH

Hej, pH!

Det gör inget att det blev långt. Du skriver bra och tänkvärt.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej, pH!

Det gör inget att det blev långt. Du skriver bra och tänkvärt.

Hälsningar

Lilla Gumman

*phu*
Tack!

Jag får ibland upplevelsen att trådar självdör när jag kliver in i dem. Jag blir så rädd att jag trasslar till med för komplext språk eller långrandiga och invecklade utläggningar. Som om jag kväver all inspiration till vidare samtal. Sådan vill jag inte vara, då blir jag ledsen.

Tack för din uppmuntran, jag behövde visst den. Trots att jag från början trodde att det var jag som skulle stötta dig... /pH

Hej!

Vi kan väl stötta varann? Det ena behöver väl inte utesluta det andra?

Hälsningar

Lilla Gumman

Låter utmärkt
/pH

Det blir ju MER bubbla om du inte får egna externa intryck ju!

Savanten Svante skrev:Det blir ju MER bubbla om du inte får egna externa intryck ju!

Jag håller med. Vill din man att ni två ska leva i er egen bubbla?

Om dina föräldrar styrde dig förr, verkar det som din man styr dig nu.

Jag är också borta på daglig verksamhet två gånger i veckan. Om du mådde dåligt av det och gjorde det bara för att nån kurator inbillat dig att du måste, du fanns det anledning att sluta. Men du mår bra av det, alltså ska du fortsätta. Ev skulle du kunna vara fler timmar en gång i veckan i stället, om själva resan fram och tillbaka tar lång tid.

Att umgås med utvecklingsstörda är bättra än att inte umgås med nån alls (utom din man) tycker jag. Utvecklingsstörda är ju som NT, fast med lägre begåvning. Störs inte du av de utvecklingsstörda, så tycker jag inte din man borde göra det s a s å dina vägnar.

Har din man inga egna intressen? Kan ni inte rida och spela boccia tillsammans?

Bara för att man är utan jobb, ska man inte sitta hemma hela tiden. Folk som har jobb har ändå fritidsintressen utanför hemmet. Har man inte jobb och inte får den stimulansen utifrån, behöver man sina fritidsintressen ännu mer.

Jag tror att om du mår bra, orkar du kommunicera mer också.

Lilla Gumman skrev:
Dessutom har han räddat mitt liv, förut var jag rätt styrd av mina föräldrar och så deprimerad att jag inte alls såg någon mening med livet. Sedan jag träffade honom är de lyckliga dagarna många.

Jag vet inte om du minns detta, men för ett bra tag sedan var du och jag aktiv i samma tråd, och jag var nog bland de första att vifta röd flagg när du då berättade om din man.
Jag blir lite ledsen att höra att han fortfarande struttar runt som värsta översittaren och drar i dig åt alla håll för att göra som han behagar.
Hårda ord? Javisst!
Men det finns få saker som gör mig så satans förbannad som översittare (man eller kvinna spelar ingen roll).
Kännetecknet för dessa människor är att de söker ut en partner som redan är försvagad. I ditt fall av dina föräldrar.
Han kunde då traska in och styra en jävla massa och ändå få dig att känna dig som om du hade massor av frihet, bara för att du var så extremt kontrollerad av dem.
Nu har du (tack gode gud!) börjat visa vissa prov på självständighet, bland annat genom att envisas med daglig verksamhet. Det kan jag lova dig att han inte alls uppskattar.

Sedan säger du hela tiden att det är din man som säger att dittan och dattan är bra. Vem är han att avgöra det? Det är DIG det handlar om och hur DU mår. Mår han dåligt av att du mår bra, så kan kan ha flytta! Det är nämligen HANS problem, inte ditt.
Vore jag du skulle jag ta mitt pick och pack och sticka. Men jag är också medveten om att jag är en helt annan person än du, med helt andra förutsättningar. Mig sätter man sig helt enkelt inte på, och har aldrig gjort. Jag önskar jag kunde överföra en massa sådant till dig också, för du är värd mycket mer.

Samtidigt förstår jag att du kan känna det oerhört jobbigt att lämna honom. Inte så konstigt när först dina föräldrar har knutit dig så hårt till sig, och sedan kommer han och gör samma sak.
Har du någonsin stått helt och hållet på egna ben? Levt ensam?
Det kan vara enormt skrämmande, men långt ifrån omöjligt.
Tänk igenom varför du inte vill lämna honom. Är det för att du trivs så enormt bra med honom och tycker han är så stödjande och förstående, eller är det för att du räds ensamheten?

Jag önskar dig lycka till.
Vissa av denna sortens partners kan möjligtvis ändra sig, men jag måste tyvärr säga att det är sällan det händer.

Intressant.
... Men är jag den ända som undrar om Lilla Gumman är snygg?

Hej!

Först vill jag säga att ja, jag har levt ensam. I två år. Visserligen hade jag då några kilometer till mormor och 1 mil till mina föräldrar. Men jag levde själv.

På den tiden hade jag inte så många kompisar. Egentligen bara en, som var utvecklingsstörd. Dansade i Vi-Kan-grupp för utvecklingsstörda, gick på disco för utvecklingsstörda etc. Kompisar hade jag i stort sett aldrig haft och visste inte hur man skaffade sig det. Men aktiviteter för utvecklingsstörda damp ner i brevlådan regelbundet och det såg jag som ett sätt att komma ut och träffa folk.

Rida, nej, min man vill absolut inte sitta upp på en häst. Spela boccia får jag också göra själv. Men vi har ett stort gemensamt intresse, som heter geocaching. Med en GPS-mottagare letar vi efter lådor som andra lagt ut koordinaterna till på http://www.geocaching.com. Vi har också lagt ut en egen låda. Makens förslag är att vi skulle geocacha två gånger i veckan i stället för att jag går på min dagliga verksamhet. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Förut har han kommit med förslag på att vi ska sitta hemma och pyssla två förmiddagar i veckan.

Det tar mig sju minuter att gå till min dagliga verksamhet. Närmare kan det inte bli. Är det riktigt bråttom kan jag cykla, när jag nu får ork att laga punkteringen på cykeln, och då halveras ju den tiden. Tycker det är skönt att få en kort promenad på morgonen. Lyssnar på mp3-musik och tänker på saker.

Maken tycker att det är något negagivt jag har med mig därifrån. Tog långledigt efter jul för att få struktur på städningen. Började den 7 februari igen. Det blev ingen stor förändring, jag började att dammsuga en gång i veckan. Maken sa då att en månad kanske inte räckte, att jag behövde vara ledig mer. Men det betvivlar jag.

Att jag är gift med min man och inte med Nisse Hult i Korpolombolo, beror på att vi har en massa saker gemensamt. Och att vi älskar varandra.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla gumman


Jag hoppas du läste mitt förra inlägg.

Hej!

Jag läste ditt inlägg, Weasley. Jag har läst allt i den här tråden.

Att jag är i bubblan innebär att jag är i min egen värld, är svår att få kontakt med. Att jag tänker mina egna tankar. Drömmer mig bort. Sitter och spelar datorspel eller läser en bok, men är inte kontaktbar. Till exempel. Vanligtvis är en del av hjärnan "på" så att man lätt hör omvärlden, försjunker man i det man gör så att man inget hör är man i bubblan.

Vi har en ny hobby, geocaching. Vi har en GPS-mottagare och letar efter lådor som folk har lagt ut koordinaterna till på http://www.geocaching.com. Vi tycker det är jättekul. Maken vill göra det varenda dag. Hans förslag är att jag slutar på Textil och att vi geocachar på förmiddagen när vi bägge är utvilade. Mitt förslag är att vi gör det på eftermiddagen. Vi har nu bestämt att vid frukosten pratar vi om vad som ska göras den dagen med städning etc. och beslutar vilka ställen vi kan åka till och geocacha.

Du skrev:
Gråter du av kärlek och saknad eller gråter du av rädsla att bli ensam? Det är två olika saker och där finns en stor och viktig skillnad. Jag gråter av kärlek och saknad. Jag tänker på alla fina stunder vi har haft. På att vi har badat tillsammans i badkaret. Att vi har geocachat ihop. Gått promenader. Ätit på restaurang. Skulle jag skilja mig från min man, skulle jag med all sannolikhet leta efter en man som har samma intressen som honom och behandlar mig på samma sätt. Därför skulle jag inte få det bättre om jag skilde mig.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!

Jag läste ditt inlägg, Weasley. Jag har läst allt i den här tråden.

Att jag är i bubblan innebär att jag är i min egen värld, är svår att få kontakt med. Att jag tänker mina egna tankar. Drömmer mig bort. Sitter och spelar datorspel eller läser en bok, men är inte kontaktbar. Till exempel. Vanligtvis är en del av hjärnan "på" så att man lätt hör omvärlden, försjunker man i det man gör så att man inget hör är man i bubblan.

Vadå bubbla? Det är väl bra att du har en god förmåga att koncentrera dig på det du håller på med? Det är ju en förmåga också inte bara en belastning?!!

Hej, Bjäbbmojnstret!

Ok, det är en tillgång också. Men inte i alla situationer. Fast kanske jag ska omvärdera det där med bubblan. Du har gett mig något att tänka på.

Hälsningar

Lilla Gumman

Frågan är väl också vad du mera precist menar med "bubbla"? Det är ju som bekant ganska typiskt för AS att man glider iväg i egna tankar och att man kan ha svårt att koncentrera sig på att hänga med i samtal och vad som händer i omgivningen etc.

Lilla Gumman skrev:Hej, Bjäbbmojnstret!

Ok, det är en tillgång också. Men inte i alla situationer. Fast kanske jag ska omvärdera det där med bubblan. Du har gett mig något att tänka på.

Hälsningar

Lilla Gumman

Det låter som om din "bubbla" är min "förmåga att fokusera". Och beroende på vad man gör när man fokuserar, fokuserar väldigt mycket, kan det vara en jättetillgång. Tex i arbetslivet.

Hej!

Kvasir, du satte huvudet på spiken. Det är precis det jag menar med bubbla.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!

Kvasir, du satte huvudet på spiken. Det är precis det jag menar med bubbla.

Hälsningar

Lilla Gumman

OK, men då är bubbelproblemet i alla fall inte något som är specifikt för just dig, utan något som många av oss andra här också har. Frågan är i vilken utsträckning det är ett problem och i vilken utsträckning det är en tillgång, som Ganesh var inne på. Men det varierar förstås både mellan individer och beroende på situation. I första hand är det kanske viktigast att både du själv och din man blir medvetna om att det är ett vanligt och typiskt AS-symptom, och kanske inte något som är helt lätt att bli av med heller. Bubblan kanske är viktig för dig?