Varför leva tillsammans?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Inläggav Titti » 2008-02-10 16:53:57

nallen skrev:
Debbido skrev:...Vi har särbos och delsbos, älskare/älskarinneförhållanden, KK och dem som valt att leva ensamma.

och dom som inte har något att välja på

och de som har bestämt sig för att alternativet bara kan se ut på ett bestämt sätt och inte vågar eller vill vara öppna för att det kan finnas andra möjligheter...
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 11:33:00, redigerad totalt 1 gång.
Titti
 
Inlägg: 9003
Anslöt: 2007-09-16

Inläggav Debbido » 2008-02-10 20:37:04

Titti skrev:
nallen skrev:
Debbido skrev:...Vi har särbos och delsbos, älskare/älskarinneförhållanden, KK och dem som valt att leva ensamma.

och dom som inte har något att välja på

och de som har bestämt sig för att alternativet bara kan se ut på ett bestämt sätt och inte vågar eller vill vara öppna för att det kan finnas andra möjligheter...


De flesta här har aspergerdiagnos, men vi är dessutom MÄNNISKOR.
Alla människor kan med hjälp av sin vilja och tanke rikta in sig på något man kan tänka sig som ett livsmål. Vi kan meditera, affirmera, längta, agera, gå i en viss riktning. Kanske går jag då rakt in i :-)064 Risken finns! Men i så fall får jag väl gå på en annan väg åt ett annat håll och se vad som händer då?

Att som människa vara kapabel till en total neutralitet, dvs att man inte känner,önskar, vill något har jag svårt att tänka mig.

Mina tankar påverkar materia, händelser, vilka jag möter och inte.

Vi aspergare tycks ha mindre att välja på än andra, när det gäller relationer. Men trots, det, NÅGON form av påverkan på vår yttre verklighet måste väl ändå våra tankar ha???
Själv tror jag inte längre på drömprinsen, men kanske kan jag träffa på en trevlig groda? :-)134
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 11:33:00, redigerad totalt 1 gång.
Debbido
 
Inlägg: 5689
Anslöt: 2007-09-24
Ort: Vid Västerhavet

Inläggav Isse » 2008-02-11 19:00:24

Hm, att finna glädjeämnen e kanske en pusselbit i livets mysterier dolda för det stängda sinnet? Härligt med människor som delar med sig av sin livsglädje tycker jag. Hade jag haft tid och pengar hade jag nog utforskat en för vissa självklar sak som kulinariska upplevelser. Tanken på ett hippiekollektiv med bara aspergerfolk kanske är främmande och omöjlig att realisera?
Senast redigerad av Isse 2011-05-04 11:33:00, redigerad totalt 1 gång.
Isse
 
Inlägg: 578
Anslöt: 2007-06-17
Ort: Göteborg

Inläggav Helena » 2008-02-11 19:14:29

Tanken på ett hippiekollektiv med bara aspergerfolk kanske är främmande och omöjlig att realisera?


Nja, inte nödvändigtvis. Det enda som blir svårt är det kollektiva... :wink:
Senast redigerad av Helena 2011-05-04 11:33:00, redigerad totalt 1 gång.
Helena
 
Inlägg: 459
Anslöt: 2007-05-04
Ort: Långtbortistanien

Inläggav Helena » 2008-02-11 19:15:30

Själv tror jag inte längre på drömprinsen, men kanske kan jag träffa på en trevlig groda?


Ha, ha! Dagens citat står Debbido för!
Senast redigerad av Helena 2011-05-04 11:33:00, redigerad totalt 1 gång.
Helena
 
Inlägg: 459
Anslöt: 2007-05-04
Ort: Långtbortistanien

Inläggav Pemer » 2008-02-12 0:28:15

Tycker det är fint uttryckt också. Jag tycker så himla många verkar mer bara leta efter en färdig prins, och inte ser åt några grodor. Lite ansträngning måste man väl lägga ner själv också (likaväl som när man väl är i en relation, men många verkar ju inte inse det då heller), alla kan väl för hundra gubbar inte räkna med att möta superduperprinsen. Men det känns som jag sagt förr som att det är det de flesta räknar med. Den som inte ser ut som någon prins fnyser man bara åt. Sådan är inte jag. Då är man konstig och desperat. :roll:
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:33:00, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13588
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Inläggav Titti » 2008-02-12 1:02:43

Pemer skrev:Jag tycker så himla många verkar mer bara leta efter en färdig prins, och inte ser åt några grodor. Lite ansträngning måste man väl lägga ner själv också (likaväl som när man väl är i en relation, men många verkar ju inte inse det då heller), alla kan väl för hundra gubbar inte räkna med att möta superduperprinsen.

Tanken på att hitta en man som kanske kan bli vad jag vill ha har jag nu ä-n-t-l-i-g-e-n slagit ur hågen. Nej, ska jag ha någon så är det någon som jag tycker om som han är, annars får det vara. Prins eller inte. Att försöka göra om en annan människa är lönlöst, den enda man kan göra något med är sig själv. Och göra om mig för att passa en annan människa gör jag INTE. Jag kan visst försöka förändra mig själv lite i taget då och då men det är för att passa MIG bättre och leva ett bättre liv.

Prins eller groda är däremot inte så himla fjäskigt bara han passar mig som han är. Livet är för kort för annat och det är bara barn man ska behöva uppfostra.
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 11:33:00, redigerad totalt 1 gång.
Titti
 
Inlägg: 9003
Anslöt: 2007-09-16

Inläggav Pemer » 2008-02-12 1:34:36

Nåja, nu kanske jag uttryckte mig dumt, jag menade det inte som att man ska behöva göra om en person, utan mer det här att folk oftast är så otroligt präglade på ytan och har så svårt att ge personen en chans och upptäcka en fantastisk insida, om man inte finner ytan prinslik direkt.

Jag menar, många har invänt mot ord om detta från mig tidigare, att "det måste finnas en attraktion", "det måste finnas kemi" osv, och det tycker väl jag med - bara det att jag tycker det gör det med de klart flesta jag träffat i olika grad.

Ser jag till mig själv så kan jag tycka om de flesta tjejer jag träffar, börjar prata med och lär känna. Snabbt inträder principen "du älskar inte någon för att hon är vacker, hon är vacker för att du älskar henne" - vad man än skulle ha tyckt i det allra första ögonblicket man såg dem, så är ju tjejer man känner och gillar söta...

Sedan ska det mycket till för att jag ska lägga in någon mental spärr att *henne här skulle jag bara kunna tänka mig som vän, inget annat*. Visst, jag fogar mig alltid ögonblickligen om tjejen gör klart att den begränsningen finns från hennes sida, och jag lägger själv in den när mina käpphästar om hundarna, rökningen, geografiskt avstånd och möjligheter till framtida barn fallerar.

Men ett utseende ska vara bra konstigt och anmärkningsvärt för att jag ska bli helt renons på attraktion att över huvud taget kunna känna mer än vänskapskänslor, eller inte ens vänskapskänslor... Jag har varit med om att ha skrivit med en tjej på nätet innan jag sett foto, och sedan blivit så paff över hennes direkt märkliga utseende på det foto jag fick se att jag inte ens kunde hålla masken och skriva något vettigt efteråt, utan kontakten dog där och då, men jag har inte tyckt att en enda tjej jag träffat har sett så *konstig* ut att ingenting alls skulle kunna ha varit möjligt enbart utifrån känslan man fick av hennes utseende.

När man har den känslan och de erfarenheterna för egen del, och inte har det ringaste dåligt självförtroende över det egna utseendet känner man sig lite ufo-betonad i en värld så full av kvinnor man lärt känna till höger och vänster som klarat att gilla en som vän, men känner direkt från start att de absolut inte känner någon gnista för något mer.

Och är jag verkligen så otroligt ovanlig som har en såpass vidsynt smak?
Pemer
 
Inlägg: 13588
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in