Jag har haft ett förhållande med en man med AS och ADD i snart ett år. Vi provade att bo ihop ett tag, men det fungerade dåligt, så nu är vi särbos. I perioder har det fungerat väldigt bra. Vi har många gemensamma intressen och vänner. Han växlar mellan att vara supersocial och att ligga i sängen med persiennerna neddragna och mobilen på ljudlöst. Jag har alltid varit välkommen in, men nu stänger han mig plötsligt ute. Sedan några veckor tillbaka är han inne i vad som verkar vara en djup depression. Han dricker sig jättefull varje dag för att dämpa sin ångest. Sen tar han ut all frustration på mig via sms, där han tar upp alla mina brister punktvis. Han låter bli att svara på det jag skriver, svarar inte heller när jag ringer och väcker mig avsiktligt på nätterna. Jag växlar mellan att vara arg, ledsen och uppgiven, trots att det jag allra mest vill finnas där och stötta honom. Han är uppenbarligen i mycket dåligt skick och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Eftersom jag inte får sova på nätterna går det ut över min vardag, som jag måste ägna åt husdjur och jobb, två saker som han verkar ha svårt att relatera till. Jag måste gång på gång förklara för honom att jag måste jobba för att ha råd med hyran och att jag måste ta ansvar för mina djur. Han anklagar mig för att prioritera dem över honom och att det är ett tecken på att jag inte älskar honom och att jag är känslokall. Han vill hela tiden att jag ska älska honom mer och helst av allt tror jag att han vill att jag ska hålla honom sällskap i sägen dygnet runt.

Det största problemet är nog egentligen att han inte vill kännas vid de diagnoser han fått och vägrar äta några mediciner. Enligt honom själv är han långtidssjukskriven för att han är "trött". Samtidigt så känns det som att han brottas med vetskapen om diagnoserna och att det gör honom sämre. Han intalar sig att det går att bota, men innerst inne kanske han förstår att det inte är så. Ibland är jag rädd för att han ska försöka ta livet av sig.

För mig är allt det här svårt att hantera; lust att hjälpa övergår i lust att lämna honom när elakheterna haglar. Han har ofta ställt upp för mig när jag har har behövt hjälp eller mått dåligt, men någonstans måste ju ändå gränsen gå. Om det inte vore för diagnoserna och hans psykiska hälsa hade den passerats med råge, men nu vet jag inte alls.

Även som nära anhörig är du inte skyldig att göra mer än du själv kan och orkar. Man ska inte hoppa i vattnet för att rädda någon om man inte själv kan simma-sägs det.
Han är vuxen man trots allt, med eller utan diagnos, något självansvar måste han såklart besitta.
Dum tror jag inte han är heller så han lär troligast vara allra högst medveten om problemen.

Vad jag personligen tror och råder dig att du kan göra är kontakta hans vårdare, dvs, eventuella läkare och varna för det aning destruktiva mönstret som verka ske.
Det finns en gräns här också. Bryr du dig måste du vara införstådd att ögonblicket du tar ansvaret att gå till vården och be om hjälp ska du låta dem göra det.
Dra inte på dig någon skuld även om det kan kännas "hemskt".

Finns ni i Stockholms regionen finns ju de Ambulerande akutpersonalen, även så kallade Akuta Mobila enheten. På Karolinska finns de på 08-517 750 40
Ring och fråga om råd där direkt.

Man ska inte skämmas heller för gå i par-terapi på kommunen. Det är underskattat.
Åter igen, finns ni i Stockholm, erbjuder tydligen Asperger center nåt stöd där för par.
Jag vågar inte säga mer om det då jag inte vet mer än vad de i förbifart nämnt.

Men åter igen, ju dystrare situationen känns, är det tyvärr nog så, ta inte lätt på varningarna.
Lyssna på ditt hjärta, våga be om hjälp precis som du gjort nu.

Lycka till.

Att bli liggande i sängen med persiennerna nerdragna låter som depression. Pendlandet mellan supersocial och ju det med att inte ta sig upp ur sängen, KAN vara bipolär sjukdom.
Det är jobbigt att leva med en person som har en psykisk sjukdom. Jag växte upp med en psykiskt sjuk förälder och gud vet att det var rätt vedervärdigt periodvis. Man behöver vara öppen för kommunikation, också när man har AS. Jag vet att jag inte är världens enklaste person att leva med. Stort behov av ensamhet. Nu arbetar min man och det gör inte jag så jag har åtta timmars (och mer) "frihet". Är man inte öppen för att se sina egna egenheter och den biten hela tiden vilar på den ene; det blir tungt, ÄR tungt. Det kan självfallet, utan vidare, bli för tungt att ro ett helt förhållande i land på egen hand.
Det med att inse hur man kan vara att leva med, och vad som kan förväntas utifrån ett förhållande (som lite ömsesidighet), det varierar från person till person. Det är inte ditt ansvar att försöka förklara dess innebörd för din särbo, AS eller inte. Visst behöver man arbeta på ett förhållande, oavsett allehanda diagnoser, men man kan bara göra så mycket.

clivia skrev:Även som nära anhörig är du inte skyldig att göra mer än du själv kan och orkar.

+1 !!!

Det har ingen som helst betydelse hur många diagnoser han har, han måsta ta ansvar för sitt eget handlande och hur han beter sig mot dig. Även om hans elakheter och fullständiga egoism beror på depression skall du inte behöva acceptera hur mycket som helst.

clivias råd är bra: Kontakta hans vårdgivare, be om hjälp, kräv att han följer med till någon form av parrådgivning.

Jag vet inte hur relation ser ut ...
men hade jag varit i din sits hade jag skrivit ett kort brev där jag förklarade hur jag påverkades av hans beteende, talat om att jag vill fortsätta relationen men enbart om han är villig att söka hjälp.

Jag hade aldrig accepterat det du nu går igenom!

DEpression tror jag också, det där med bipolär ska man dock vara försiktigt med.
Många AS-personer tenderar att pendla, mer ofta pga bristande energi som lätt förväxlas med depressioner och annat. Han brister nog i förståelse om sin ork, vilket i sin tur kan få en hel del följdeffekter.
Speciellt om man vill förneka det som ÄR, den man är.

Jag har själv varit i den förnekande situationen, har fått lära också många som är och varit där.
Det kan ta lång tid att anpassa, göra om, börja om.
Men det är när man ger det en chans som man blir friskare, trust me on that one.
Kontakta läkare för egentlig bedömning om depressionen är något temporärt eller om det kan röra sig om annan (annat än depression) psykisk åkomma (bipolär tex).

Ett tips jag själv fick och jag kan dela med mig, är om du orkar, skriva nån slags logg om när dom negativa perioderna kommer och går. Ifall du kan se ett mönster i att tex hans energi tar slut, han blir frusterad över "inte vara som de andra", försöker rätta det eller bara blir sur och det går över allt annat. Man hamnar lätt i en ond cirkel, för sig själv och för, samt med andra.

Ett annat råd mer till dig direkt, är att se till att du själv ha någon att prata ut med, inte bara på nätet (även om nätet nu kan faktiskt hjälpa mycket så är det aningen mindre än en real-life kontakt kan göra). Du kanske redan har det, isåfall är det bra.
Om inte, försök skaffa det. Någon kurator på jobbet eller vad som helst.
Precis som du beskriver så har du ditt liv och dig själv som du måste ta hand om.
Du behöver orken du med!

Ta hand om dig!
När du tar hand om dig själv, blir du starkare och motståndskraftigare för tex angrepp från din särbo när han har sina låga stunder. Det kan ge honom styrka att ta itu med honom själv. Lite som att vara förebild.

Jag har själv bipolär sjukdom. Den diagnostiserades innan AS. Jag äter medicin och pendlingarna har slätats ut mot en mer normal humörbild men jag får ändå vissa dippar. Det har delvis med AS att göra men även i högsta grad med bipolär sjukdom. Den ena diagnosen utesluter inte den andra men det var också därför jag skrev "kan vara". Man kan göra en enkel screening på bipolär sjukdom. Inte mer än en självskattning och sedan tar man det därifrån.

Juddy, hoppas du inte tog åt dig, jag menade inte så
Det jag menar är, en för snabb diagnosering av bipolär kan också innebära tvärtom, att problemen förvärras om det inte är det. Läkare är aaaalldeles för lättsamma med ge ut piller.
Kan låta korkat men, man ska inte ge sin läkare dumma ideer

Tack för era svar! De är ett fantastiskt stöd. Jag har själv ingen erfarenhet av vare sig psykiatri eller terapi och visste knappt att det finns hjälp att få och än mindre vart jag skulle vända mig. Just nu är min kille sitt glada och positiva jag. Han har insett hur illa han har bettet sig och han har bett om ursäkt. När nästa dipp kommer vet jag att jag inte behöver känna mig lika osäker och maktlös.

Som sagt, för en kort logg, behöver inte vara så avancerat. Förberedd er i god väg inför dipparna, så de inte blir lika mycket tsunamis utan mer skvallvågor. Det är lättare att simma då, om du/ni förstår mig.

Ni får ha en God Jul om ni nu firar det eller Glad Hanuka!
Angående dipparna så finns det också arbetsterapeut att tillgå.
De finns antingen genom kommunen, vårdcentralen eller habiliteringen. De är duktiga på utvärderas ens aktivitetsnivå och kan då tillsammans hitta praktiska lösningar om hur man kan kringgå ett och annat praktisk problem. De är alltså inte psykologer eller kuratorer utan har mer fokus på det praktiska såsom hjälpmedel och annat sånt.
Tror mig, sånt kan underlätta också.

Här hemma använder vi oss av pictogram för kommunikation ibland. Alltså bilder när jag inte alls är på humör att prata. En STOOR SKYLT med arg gubbe indikerar jag är inte på så trevligt humör och då plockar folk fram sina livvästar (skämt å sido).

Är det så att man måste kämpa väldigt aktivt för att få den typen av hjälp? Min kille verkar bara ha fått en diagnos som han inte vet vad den innebär, ångestdämpande (Stesolid) och en sjukskrivning. I övrigt verkar han vara helt bortglömd och lämnad åt sitt öde. Så har det varit i 4-5 år nu. Jag ska googla och se vad som gäller för vår ort.

Jag vet liksom inte vad Asperger innebär för just honom och det tror jag inte att han gör själv heller. Han är lite mer komplicerad än de killar jag varit ihop med tidigare och han har liksom ingen ordning på livet, men så kan det ju vara ändå. När jag läser här känner jag igen mig själv mer än honom. Jag är till exempel en nördig, ganska tystlåten ensamvarg och jag har väldigt svårt för fysisk kontakt, men inte i den utsträckningen att det är ett problem för mig. Han är pratsjuk och kramig, om än ganska nördig, men någon sorts problem har han ju uppenbarligen eftersom han inte riktigt får saker och ting att fungera för sig.

God jul till dig med clivia!

Lindsey skrev:Är det så att man måste kämpa väldigt aktivt för att få den typen av hjälp? Min kille verkar bara ha fått en diagnos som han inte vet vad den innebär, ångestdämpande (Stesolid) och en sjukskrivning. I övrigt verkar han vara helt bortglömd och lämnad åt sitt öde. Så har det varit i 4-5 år nu. Jag ska googla och se vad som gäller för vår ort.

Jag vet liksom inte vad Asperger innebär för just honom och det tror jag inte att han gör själv heller.

Gör en ansökan till vuxenhabiliteringen där ni bor. De kan hjälpa till i labyrinterna till vad man bäst behöver i termer av hjälp.

Som Judy säger, kontakta habiliteringen.
Du kan, om han är villig till, följa med honom till en läkare på vårdcentralen och be dem att ge er/han remiss, i vissa fall kan det påskynda.
Läkare på vårdcentralen kan också i mån av ekonomin på just den vårdcentralen/landsting, ge ger remiss till tex arbetsterapeut.

Väldigt ofta har dessa terapeuter i sin tur kontakt med en rad olika nätverk inom vad nu kan tänkas finnas för insatser och behov för.

Habiliteringen kan ni oftast finna genom att googla Habilitering+ ert län.


Vad det gäller hans medicinering, tycker jag personligen om jag nu ska ha en åsikt i frågan, att stesolid är en idiotisk piller att ge om de inte följer upp kontakten. Om jag minnes mig fel kan den medicinen i sin tur orsaka en och annan trubbel det med. Det finns gott om trådar här i forumet om olika psykofarma. Sök på stesolid så lär du få många träffar.

Under forumets träff-avdelning kan du tjuvkika kanske vilka som kan kanske bo i er närhet, ifall det skulle finnas möjlighet för er att träffas, så våga PMa någon. Det är oftast värt att ta den chansen.
Bor ni inte alltför långt ifrån Stockholm, så vet jag att Stockholms Asperger center ger bra föreläsningar för anhöriga. Har hört folk åkt från Göteborg och Norrland för att gå på dessa.

Och ja, tyvärr, historien om att bli överlämnade efter diagnos är något alltför ofta förekommande berättelse här på forumet. Det är nog många som känner igen oss i det.

Han har tur som har dig. Det är oftast sådant som tur som gör skillnaden.