Hur får ni era barn till skolan? Min dotter har skolvägrat till och från sedan ettan. Nu 3 månader kvar på sista terminen i sexan så har hon fullgjort 7 hela skoldagar denna termin, resten har hon varit hemma.

I morse kl 8 satt klassföreståndare, special lärare från BUP och en socialtant från familjeenheten. De försökte att övertala henne att gå och jag frågade hur mycket tvång ska jag som förälder utöva på ett barn som vet själv vad hon vill... Jag orkar inte att tvinga på byxor och tröjor på en människa lika stor som jag och som kan karate som hon gärna utövar på oss familjemedlemmar när hon blir upprörd...

Hon vet inte riktigt själv varför hon inte vill gå till skolan men säger att hon blir mobbad och utfryst. jag har ju själv sett hur de andra barnen tar avstånd.

Hur gör man ??? Hon förlorar ju så mycket på att vara hemma.. då sitter hon och läser om skäggagamer och akvariefiskar hela dagarna.. suck.

Jag har inte någon lösning på ditt problem, tyvärr, för i viss mån skulle jag behöva en lösning själv.

Min äldsta dotter fyller 11 i år och har AS, precis som mig. Nu är hon säkert yngre än din dotter, och deras situation skiljer sig på så vis att min dotter älskar skolan och har inte varit borta mycket egentligen, men en hel del mer än genomsnitts-barnet.

Jag kan ju bara utgå från min egen situation, och när jag gör det så är min spontana reaktion att din dotter möjligtvis kan tycka skolmiljön är mycket påfrestande och stressig, vilket i sin tur leder till att hon mår dåligt. Just detta med de andra barnen är ju också en viktig del i det hela. Det kan ju vara så att hon själv upplever sig som mobbad och utfryst, även om de andra inte ser det så, och det är ju hur just HON uppfattar det som är det viktiga.
Det kan vara så att de andra barnen tar avstånd från henne för att de märker att hon är annorlunda och för att de inte förstår sig på henne.

Många människor med AS tror att det bara är de själva som inte förstår andra, när det faktiskt är likadant åt båda hållen. NT förstår inte oss heller.

Nu svammlar jag, känner jag. Det var inte min mening. Det jag vill säga är att när min dotter vägrar gå till skolan så är det alltid för att hon mår väldigt dåligt den perioden. Att klämmas in med de andra barnen ger henne svår ångest, och hon känner sig annorlunda och konstig när hon är i skolan. När det vänder (ofta efter regelbunden psykologkontakt) så funkar allt bra igen.

Det jag undrar över när det gäller din dotter, är om de inte finns någon möjlighet för henne att få komma i en liten grupp, kanske 4-5 personer med liknande svårigheter, istället för att hon hamnar i en klass med 20 pers? Jag vet att denna möjlighet inte finns på många skolor, men om det finns där du är skulle det kunna vara ett bra alternativ.

Om jag ska spekulera så tror jag att det blir mycket stressigt och jobbigt med alla människor runt henne hela tiden på skolan. Jag vet ju även själv hur jag fungerar, och stora samlingar är mycket stressande och kör slut på mig med en gång.

Har inte skolan och BUP sagt något om mindre grupper eller alternativ undervisning?

Nåja, hoppas att detta svammel gav dig något iaf.
Lite rörigt i huvudet just nu eftersom min dotter är i en svacka. Jag blir alltid våldsamt tankspridd när jag oroar mig.

Det kan ju vara så att hon själv upplever sig som mobbad och utfryst, även om de andra inte ser det så, och det är ju hur just HON uppfattar det som är det viktiga.
Det kan vara så att de andra barnen tar avstånd från henne för att de märker att hon är annorlunda och för att de inte förstår sig på henne.

Precis så här har jag oxå uppfattat situationen och så har det ju varit hela hennes liv. Men hon har inte velat ta kontakt med andra bara velat vara accepterad för den hon är. Vilket är svår när det finns sociala konstruktioner och mallar för allt...Min dotter säger att hon försöker kopiera andra tjejers sätt och försöker efterlikna deras beteenden vilket säkert blir totalkrock när det verkligen gäller. Därav avståndstagandet i klassen.

Det jag undrar över när det gäller din dotter, är om de inte finns någon möjlighet för henne att få komma i en liten grupp, kanske 4-5 personer med liknande svårigheter, istället för att hon hamnar i en klass med 20 pers? Jag vet att denna möjlighet inte finns på många skolor, men om det finns där du är skulle det kunna vara ett bra alternativ

Hon skriker rätt ut när jag nämner att det finns alternativa skolformer, hon vägrar att erkänna för sig själv att hon skulle vara annorlunda. Hon upprepar att hon själv har inte problem med sig själv utan andra har problem att med henne och förstår inte varför. Skulle hon hamna i en liten klass så anser hon att hon verkligen skulle vara utpekad.

det blir lite status que över situationen... framför allt beror det på hur långt en utredning har kommit och hur responsen är i kontaktnätet skola, bup och andra instanser.. suck,,, jag blir oxå helt virrig när jag blir stressad ingenting fungerar när hjärnan lägger av.

Tack ändå för olika tankevinklingar det behöver jag och tar tacksamt emot allt vad ni har att komma med...

Måste hon verkligen till skolan? Usch, stackars unge. Jag blev tvingad till skolan fastän jag var mobbad och skräckslagen, jag var 13. Skolsköterskan kom hem till oss och beordrade mig att gå till skolan. Jag vågade inte annat än lyda. Mest var jag rädd för skolgympan och att gå vilse i korridorerna.

Jag tänker bara instinktivt, måste hon verkligen dit? Vet inte, har inget vettigt att säga, annat än att daglig terror kan förstöra en människa väldigt mycket. Om skolan upplevs som terror har jag svårt att se nyttan med den alls...

Egoisten inom mig säger att skicka hem böcker till henne och låt hon få vila upp sig ett tag. Men skolplikten säger annat. Det står i skollagen att det är föräldrars skyldighet att skicka barn till skolan. Suck... Jag vill inte tvinga henne. Men "socialkärringarna" trycker på... Men en aspekt är ju att ju längre hon stannar hemma desto svårare får hon att ta sig tillbaka.

Jag förstår de perspektiv som beskrivs i svaren. Det enda jag egentligen vill är att ha ett svar.. Hur gör man? Inte ens de som arbetar med barn med särskilda behov har svaren... Hur svårt kan det vara för dem att säga.. NU är vi på ruta A och vi ska ta oss till ruta B...

Mitt barn kan ju inte vara den första ungen i vår kommun som skolstrejkar...

Förstår att det känns hopplöst. Du har ju svaret själv, skicka hem böcker och låt henne få ro. Svårigheten ligger i att få omvärlden att begripa att det är det bästa. utan att de får för sig att omhänderta barnet eller något annat tokigt, för det hotar de ju gärna med också. Min sambo, som var en skolkare blev hotad med både polishämtning och socialtjänst om han inte gick till skolan. Och då kände ju han ett ansvar där, inte ville han bli bortplockad från sin familj.

Jag vet inte i vilken utsträckning man kan sjukskriva barn, men det är nog vad jag hade behövt när jag var 13, entledigande från skolan.

Har man ett trotsigt barn så lär det vara omöjligt att få iväg det till skolan med rimliga (tvångsmetoder). Det är psykologi som gäller.

Den bästa metoden är naturligtvis att hennes skoilgång fungerar så att hon frivilligt vill gå dit. Detta är den överlägset bästa metoden att få sitt barn att gå till skolan. Funkar inte det så skulle jag i de flesta fall lägga skulden på skolan, och tvinga <b>skolan</b> att vidta åtgärder så barnet kan gå dit frivilligt. Vill man inte detta från skolans sida så skulle nog inte jag dra mig för att hålla mitt barn hemma, eller låta dottern stanna hemma tills man löst detta. Däremot skulle jag isf låtit henne jobba med skolarbete hemma, och inte specialintressen. Då blir det ju nämligen ingen poäng för henne att stanna hemma för att hon vill slippa skolarbetet och istället ägna sig åt specialintressen.

Jag kan ju säga att jag själv rekommenderat ett barn jag känner väl som har problem med skolan att stanna hemma tills skolan gör något åt hennes situation.

Låter vettigt som rdos skriver.

Kan man kompromissa? Tenta av biologi, gå till skolan två dar i veckan, läsa engelskan på grundvux, byta till annan klass eller skola? Som du märker har jag ingen aning om hur det funkar i verkligheten...

Grejen är faktiskt att hon inte vill slippa skolarbete. Hon tycker att det är roligt förutom matte och stavning.

Hon orkar inte med skolkamraterna i skolan. Hon vill inte ens se på dem. När hon sitter i klassrummet så har hon så många tankar om de som varit elaka mot henne att energin tar slut.

Jag pratade med henne idag och hon sa att det Tahlia skrev i inlägget ovan så känner hon sig...Det är hon, sa hon...

jag är tacksam för de olika alternativa svar jag fått.

I morgon kommer en av sockärringarna förbi på morgonen för att se om min tjej är redo för skolan... Hmm superkoll ska de ha.. innan de norpar henne från mig.. kan jag tänka..Nu är jag syrlig men jag ger faktiskt inget för teamet som ska hjälpa oss..längre...

Har din dotter fått diagnos? Har hon asperger, så kan du kräva att hon får gå i aspergerklass, dvs en skola/klass anpassad för henne. Misstänker du asperger, kan du iaf prata om skolan/socialsekr om det behovet.

Problemet är om själv vägar erkänna att hon har AS. Men om hon känner sig annorlunda i en liten klass, säg att det är ännu mer annorlunda att inte alls gå i skolan.

Även om klasskamraterna fryser ut henne, så kan hon inte ändra på dem, för de är fler än hon. Man kan bara ändra på sig själv, inte på andra.

Och varför vill hon prompt vara som "alla andra"? Hon tycker ju inte de är så trevliga. Hon kanske är bättre än dem i vissa fall. Och då behöver hon inte bry sig om vad de tycker.

millan73 skrev:I morgon kommer en av sockärringarna förbi på morgonen för att se om min tjej är redo för skolan... Hmm superkoll ska de ha.. innan de norpar henne från mig.. kan jag tänka..Nu är jag syrlig men jag ger faktiskt inget för teamet som ska hjälpa oss..längre...

Det bör du nog inte göra heller. Allt som oftast är socialtjänsten inte ute efter att hjälpa barn utan att just "norpa" dem. Din dotter är visserligen väl gammal för att man ska kunna "norpa" henne, men så länge de inte är 15 får de oftast inte vara med själva och bestämma var de vill bo.

kl 07:10 ringde det på dörren idag. Soctanten stod där som avtalat. Men min dotter hade fått på sig kläder och var KLAR... skönt. Idag så är det ju spanska i skolan och det MÅSTE hon gå på. Då spelar inget annat roll inte ens människor.

Jag är ju superglad att hon gick till skolan idag men vet nästan till 100% att denna "ledighet" som min tjej tar ofta kommer upprepa sig. Hela förra veckan var hon hemma.

Det jag har märkt är ju att när hon verkligen bestämt sig för att stanna hemma så har jag inget att sätta emot. Då är det bara att acceptera hennes beslut. Det som gör mig förvirrad är att ibland så går det bra och vissa dagar ligger hon i fosterställning och gungar fram och tillbaka och skriker NEJ!

Det glädjer mig att hon säger ifrån och visar tydligt vad hon vill.

Jag önskar jag hade haft hennes mod, jag var ett menlöst, förvirrat offer som enbart lydde order och följde regler. Det var bara marsch pannkaka till skolan. Att trilskas skulle jag aldrig vågat av rädsla för repressalier.

1) Modigt av tjejen att vara så tydlig. Det är en bra egenskap, även om den säkert är fruktansvärt irriterande i den här situationen.

2) Precis som rdos säger tycker även jag att det är skolans ansvar att se till att barnen VILL gå dit. Skolan finns till för barnens skull, det är faktiskt inte tvärtom!

3) Behöver du hjälp med något relaterat till dumma sockärringar och oförstående skolpersonal så skicka PM till mej om du bor inom rimlig radie till Uppsala.

4) Hemundervisning är precis som rdos säger ett alternativ. Även där kan jag vara behjälplig.

5) Jonte har intressanta funderingar. Har du kollat med din dotter om ni kan göra sådana kompromisser? Tex att hon alltid går till alla lektioner i spanska plus två ämnen till? Eller någon liknande ök.

Kanske jag gör fel nu men jag måste bara skriva.

Ni har rätt också enligt skollagen att ha anpassad skolgång och hemundervisning.

Det står i lagen att det är skolplikt, ja men om eleven mår dåligt i skolan så sköter inte skolan sin andra plikt enligt lagen att eleverna ska må bra både kroppsligt och själsligt i skolan.

gå via skolhälsan, BUP, HAB, Skolchefen och skolverket.
Kolla med kuratorn - den är oftast inte via skolan utan typ fristående eller vad man ska kalla det.

Kräv anpassad skolgång, prata med din dotter och fråga henne hur hon önskade att skolan var?
Vill hon gå bara vissa lektioner, sen göra resten hemma, vill hon ha kortare dagar. Vad är det i skolan hon tycker fungerar och vad fungerar inte...Prata med utredande team och fråga hur ni kan tala med henne...

HON ska INTE behöva ha det så här.