Jag har en son på snart 6 år som jag börjar fundera på om han eventuellt har någon diagnos. Han har ett beteende som emellanåt är oerhört frustrerande för både honom själv och oss i hemmet - dock inte annars. Har sedan 2-årsåldern haft en väldig vilja och vid 2½ års ålder började han bli vädigt trotsig och fick oerhörda vredesutbrott så fort han inet fick som han ville. Tänkte det var tidigt 3-årstrots men det har fortsatt sedan dess men endast korta uppehåll på några veckor emellanåt.

Han vill styra och ställa allt här hemma, han har "procedurer" kring väldigt många moment, t ex måste gå först i trappan hemma alltid, måste dricka ur visst glas, äta olika saker med olika specifika bestick, måste ha sällskap ialla rum, kan inte vara ensam för då blir han rädd, jag måste torka honom när han kissat och det säkert 5-10 ggr för det kommer nya "droppar" hela tiden, han måste ha olika kläder för olika göromål; kockkläder om han ska göra mat, snickarkläder om han ska snickra, speciella kläder om han ska cykla etc - det går absolut INTE att rucka på osv. Om vi hemma försöker tala med varandra och inte bara med honom gapar han och hoppar runt och stör och ska ha uppmärksamhet, samma om vi går ut på resturang eller det kommer vänner itll oss hit. Han beter sig då allmänt illa. Känner att han suger all energi ur familjen med sitt sätt, med sina utbrott så fort han inte får som han vill osv så jag har insett att vi måste få hjälp att lösa situationen/bryta mönstren för att orka.

Har börjat med att tala med dagispersonalen som bara menar att vi måste vara mer bestämda (= att jag känner att vi misslyckats med uppfostran och att vara goda föräldrar). Jag har dock stått på mig och de ska nu kontakta specialpedagog till att börja med för att se om hon kan hjälpa oss. En god vän nämnde att han tyckte det lät som att en del symptom påminner om en bekant till dem som har Aspberger och rådde mig att i alla fall kolla upp saken. Dock har min son mycket god motorik både fin- och grovmotik vilket inte verkar stämma alls med personer som har Aspberger. KAN ETT BARN MED ASPBERGER HA ETT BETEENDE HEMMA OCH ETT ANNAT PÅ DAGIS? Tänker att där är rutinerna mer precisa och hemma kan de vara mer flytande?

Tacksam för all hjälp


Moderator Alien: Flyttade tråden till Barn och föräldraskap, rättade stavningen av "Asperger" i rubriken och delade in texten i stycken så den blev mer lättläst.

Till att börja med: Alla barn (eller åtminstone nästan alla barn) har ett beteende hemma och ett på dagis, ytterligare ett annat när de är med andra osv osv, jag kan inte se att det skulle vara något annorlunda med Aspergerbarn (notera stavningen, utan b).

Jag tror att den hjälp du söker är det som behövs för att ni tillsammans med sonen hitta en fungerande vardag, det känns som om han kräver väldigt speciella rutiner och du måste tyvärr acceptera rutinerna till största delen, men du ska inte acceptera fullt ut, du måste vänja honom sakteliga vid avbrott från rutinerna och få honom att inse att världen inte rasar ihop för att en rutin bryts.

Jag tror även att det är bra att försöka hitta något som han gillar att göra som kan få honom att koncentrera sig på det och därmed ge en viss avlastning under tiden, men även här är det viktigt att sätta gränser, tillåt honom inte att hålla på för länge, för då slutar han aldrig. Mattider måste hållas osv. Många (för att inte säga de flesta) med Asperger kan glömma bort att äta när de fastnar i ett specialintresse!

Hej Miche!

Tack snälla för svar, jag uppskattar det mycket! Känner så väl igen det du skriver om maten. Ibland har jag undrat (skojat, men nu förstår jag ju att det inte är ett dugg skojigt ) hur länge det skulle gå innan han sa att han var hungrig om jag inte gav honom någon mat? Kan bara minnas att han vid ett (!!) tillfälle sagt att han varit hungrig...Han är så inne i det han gör, vad än det är. Han har aldrig bråttom till matbordet och även om han sätter sig när vi andra äter oftast så har han ofta inte börjat äta förrän vi är färdiga, han sitter mest och pratar långa monologer om något i all oändlighet fast ingen egentligen orkar höra färdigt. Vi måste avbryta honom ideligen för att påminna om att nu måste du börja äta om din kropp ska orka fungera och växa, då kan han titta på mig en stund men sedan bara fortsätta prata som om jag inget sagt och inte börja äta ändå. DETTA ÄR BARA ETT PROBLEM HEMMA!

Jag har egentligen inga problem att följa hans rutiner om jag vet att de är viktiga för honom av en anledning, men dagis har mycket stora problem med att förstå att han har detta beteende hemma och har lite svårt när jag lämnar/hämtar på dagis då han vill ha det med vissa rutiner (20 klappar, 20 pussar, 20 kramar etc var det länge tills dagis sa stopp och tvingade oss att sluta. Helst ska jag bara säga hej då och gå direkt). De menar att det bästa för sonen är att jag klarar av hämtningen/lämningen så fort som möjligt, det får inte ta någon extra tid med pussar och kramar etc. Detta har efter viss ångest gått väl men idag stod en hel avdelning vid dörren där vi alltid säger hej då och vinkar och då kan inte han klara av det utan börjar gråta och vill att jag ska vänta tills de gått ut och han får vinka själv och slutat gråta. Jag blir jättestressad när fröken står och "hökar" och vakar över oss och till slut kommer fram och bara tar honom skrikandes och helt förtvivlad och säger att jag bara ska gå. Han storgrät och mitt hjärta lika så....känns inte bra men de menar att jag bara gör det jobbigare för honom, han måste vänja sig för i skolan kommer det ändå alltid att vara barn omkring honom och kanske har de rätt...jag vet ju inte och det är därför jag söker hjälp att reda ut vår ohållbara situation så vi och vår älskade gullig unge kan få må bra, med eller utan Asperger eller annan diagnog eller men föräldrar som bara behöver lite hjälp med att lösa problemen....

Lämning på dagis är ett klassiskt problem, nästan varenda unge har en period i början innan de hittat rätt då de spelar upp ett galleri för mamma (eller pappa) vid lämningen, när man väl har gått så slutar de, för det är ingen som bryr sig och då är det ingen vits att fortsätta med gråten.

De brukar hitta rätt ganska fort och har något att göra hela dagen igenom. Det finns dock autistiska barn (dit även Asperger hör) som aldrig passar in på dagis, men brukar personalen säga till om att barnet har något problem.

Asperger finns där från födseln. Mamman till en vuxen aspergerman nämnde en gång till mig att när hon höll upp honom efter födseln så följde han inte henne med ögonen utan tittade bara rakt fram. Då blev hon rädd för att han var autistisk, men när han blev lite äldre försvann det och han verkade normal. Sen när han blev några år äldre så började förstås fler aspergertecken dyka upp men diagnos fick han först när han var nästan 30. Idag är han såpass dysfunktionell att han inte kan bo själv och i princip vägrar lämna pojkrummet. Ett sorgligt fall.

Angående TS fråga, så kan hennes son mycket väl ha asperger. Isåfall har han ärvt det av mamma eller pappa. Annars är det autism. Asperger spontanuppstår inte utan det löper i familjen.

Problem som associeras med AS blir allt tydligare med åldern. Ju högre sociala krav som ställs desto tydligare blir det när man inte hänger med på något. Det är ofta kring fyraårsåldern som väldigt klassiska symtom kan visa sig när man börjar på dagis, skola och framåt.

Ankan skrev: Dock har min son mycket god motorik både fin- och grovmotik vilket inte verkar stämma alls med personer som har Aspberger.

Dålig motorik är inget krav för AS-diagnos.

Zima33 skrev:

Ankan skrev: Dock har min son mycket god motorik både fin- och grovmotik vilket inte verkar stämma alls med personer som har Aspberger.

Dålig motorik är inget krav för AS-diagnos.

Punkt 6 hos Gillberg och Gillberg:

Motorisk klumpighet
dåligt resultat vid neurologisk undersökning

HGJ skrev:

Zima33 skrev:

Ankan skrev: Dock har min son mycket god motorik både fin- och grovmotik vilket inte verkar stämma alls med personer som har Aspberger.

Dålig motorik är inget krav för AS-diagnos.

Punkt 6 hos Gillberg och Gillberg:

Motorisk klumpighet
dåligt resultat vid neurologisk undersökning

Det är enligt de kriterier som numera används minst (om alls?). De vanliga är DSM:s och ICD:s och i inga av dem är dålig motorik något kriterium. ICD nämner det som något som kan finnas där:

ICD F84.5 punkt A i svensk översättning skrev:Den motoriska utvecklingen kan emellertid vara något försenad och motorisk klumpighet är vanlig (dock inget nödvändigt diagnostiskt kriterium).

Ankan, vi kan som du förstår inte ställa någon diagnos på din son men jag tycker spontant det du beskriver stämmer in ganska väl på någon form av autismspektrumproblematik eller annat NPF, t ex tvångssyndrom. Kanske kan vara värt att undersöka i alla fall.

Att han är på ett sätt på dagis och på ett annat hemma kan ganska enkelt förklaras. Det får mig att tänka på en som beskrev sin troligen aspige far som hypertrevlig mot sina grannar och arbetskamrater men sedan när han kom hem blev han ett asocialt monster som inte tålde minsta störning från familjen. Sannolikt för att hans energi var helt slut av att ha anpassat sig och spelat normal hela dagen. Även personer med Tourette har beskrivit det som att de ibland kan skjuta upp ticksandet några timmar för att skona omgivningen eller för att inte bli socialt stigmatiserade men att det tar oerhört mycket energi att hålla igen och sen när de kommer hem så ticksar de järnet som kompensation för det som blivit uppdämt under dagen. Jag har bara AS och jag kan också vara jättesocial och pratsam när jag är ute men sedan behöver jag få vara helt ostörd i flera dagar för att ta igen mig, och få sova och äta på de tider som passar mig.

Eftersom hemmet normalt är ens ventil, trygghet, ställe att återhämta sig och få vara sig själv så skulle jag låta honom vara som han är när det gäller kläder, mat, intressen, behov av att få ha just den koppen etc, men att dra en gräns vid beteenden som är skadliga för honom själv (jättebra att du tjatar om maten, många med NPF har inga naturliga hungerkänslor eller glömmer bort dem när de hyperfokuserar på något intressantare) eller där han stör er på ett sätt som inte är acceptabelt (t ex när ni pratar med varandra eller gäster).

Kanske ni kan diskutera saken med honom och förklara att ni låter honom få sina viktigaste behov tillfredsställda, men att ni också behöver få era tillgodosedda ibland och kanske t o m knyta hans 'privilegier' till krav på eller önskemål om att han låter er vara ifred när ni behöver så att det blir en mer ömsesidig respekt. Om han har AS så har han redan mindre förmåga till anpassning och ömsesidighet än andra, men det skadar inte att upplysa honom om att andra också har behov eftersom det kanske inte är något han kommer på av sig själv.

Om han har sinne för siffror så kan ni kanske börja sätta nummer från 0-5 på hur viktiga olika saker är för honom och för er andra, och försöka att i möjligaste mån få allas viktigaste behov tillfredsställda. Då kommer ni också se om det finns områden där det går att sätta gränser utan att i onödan klampa in på det som är viktigast för honom. Och vice versa. Kanske det kan funka med jämförelser. "När du kommer och avbryter oss är det lika plågsamt för oss som när du inte får byta kläder mellan olika aktiviteter." Eller också ta reda på varför han gör det, vad det är för behov han har just då.

Det finns även något som heter Kat-Kittet som kan hjälpa till med kommunikationen genom att visuellt beskriva känslor och behov. http://www.cortexutbildning.se/katkittoversatt.htm

Jag har fått diagnosen Asperger, jag har nog ovanligt bra finmotorik. Tror jag själv iaf. Jag skriver fint, är duktig på att teckna, på att skapa figurer osv. Jag var också väldigt duktig i sport. Däremot så går jag ofta in i saker, dörrkarmar slår i axeln osv Så på ett sätt verkar jag ha dålig koll på var min kropp är, men det är nog mest när jag inte fokuserar på det, i idrott har det gått bra, men då är man väl kanske bara fokuserad på just sånt.

Samma här. Jättebra finmotorik och oändligt tålamod när jag får sitta ifred och pilla med något. Högsta betyg i teckning genom hela skolan.

Men när jag måste använda hela kroppen går det inte alls lika bra... Som barn slog jag mig jämt och gymnastik i skolan var en mardröm. Även som vuxen har det tenderat att sluta i olyckor de gånger jag fått för mig att ge mig på arbeten som innefattar stegar o dyl. Bäst att hålla sig på marken för min del. Får också en känsla av att jag spiller och klantar mig oftare än gemene man.

Håller med Iridia. Starta en egen tråd om dina idéer, Defekt Mupp.

Jag tycker ändå det är viktigt att tala om här, för dem som läser tråden utan så mycket förkunskaper om Asperger, att vi är många andra aspergare som har sett väldigt stora olikheter mellan hur vi fungerar. Praktiskt och psykiskt, i fråga om "intellektuell"/"känslomässig" läggning, rutiner (helberoende av dem, allergisk mot dem eller blandat i olika fördelning), över- och underkänsligheter, kroppskemi (vilket har betydelse till exempel för medicinering mot medföljande ADHD, sömnproblem, depression), och så vidare. Det verkar också som om åtminstone en del av oss kan förändras rätt radikalt i vissa avseenden under livets gång.

Och det verkar inte ovanligt att det som är lösningen för en aspergare är direkt förvärrande för en annan.

Zombie skrev:Jag tycker ändå det är viktigt att tala om här, för dem som läser tråden utan så mycket förkunskaper om Asperger, att vi är många andra aspergare som har sett väldigt stora olikheter mellan hur vi fungerar. Praktiskt och psykiskt, i fråga om "intellektuell"/"känslomässig" läggning, rutiner (helberoende av dem, allergisk mot dem eller blandat i olika fördelning), över- och underkänsligheter, kroppskemi (vilket har betydelse till exempel för medicinering mot medföljande ADHD, sömnproblem, depression), och så vidare. Det verkar också som om åtminstone en del av oss kan förändras rätt radikalt i vissa avseenden under livets gång.

Och det verkar inte ovanligt att det som är lösningen för en aspergare är direkt förvärrande för en annan.

Bra förtydligande, lätt att glömma bort.

Min son som snart fyller 7 och ska utredas för Asperger snart har alltid varit lite annorlunda. Redan när han föddes var han det, men det var inget jag tänkte på då. Ungefär vid 2,5 års ålder började han också uppvisa mycket av det du skriver om. Inte heller vår dagispersonal märkte något speciellt. Jag trodde också att det var "normal" trots. Men det gick ju aldrig över. Min son "höll ihop" för det mesta på dagis, men bröt samman hemma.

Jag pratade mycket med en BVC sköterska som skrev en remiss åt oss till BUP där vi föräldrar fick prata med en barnpsykolog. Vi bollade mycket tankar om ev. diagnoser och tillslut bestämde vi oss för att en utredning behövde göras. Man behöver alltså inte gå via dagis om man vill ha en utredning. Men däremot var dagis tvugna att lämna in en pedagogisk beskrivning för att en remiss skulle skickas för utredning. Dock hade vi bytt dagis vid det laget och de nya fröknarna kunde intyga att något var annorlunda med honom.

Jag tycker att mycket av det du säger skulle kunna stämma in på Aspergers, så det är definitivt värt att gå vidare. Kontakta BUP och be att få prata med en barnpsykolog. Kanske kommer du fram till att en utredning behöver göras, kanske inte. Men det är iallafall skönt att få prata av sig och dessutom få lite tips på hur man kan försöka förbättra situationen.

Lycka till!