Lakrits skrev:Min bedömning grundar sig på att du gång efter annan vill påstå att vi tycker likadant, vilket vi inte gör.

Nej, jag frågade dig i tidigare inlägg om det var så att det inte var samma sak?

Wine skrev:

Lakrits skrev:Det finns någon slags föreställning i samhället idag, att barn och vuxna inte kan vara udda utan att det har en psykiatrisk eller neuropsykiatrisk orsak. Den ytliga, fördomsbaserade,kunskapen om NPF och psykiatriska tillstånd ökar, till förfång för den djupare kunskapen. Samtidigt blir det mindre och mindre skambelagt att själv ha eller ha en familjemedlem som har problem av det slaget. Resultatet blir att alla letar efter tomtarna på loftet istället för att se om de faktiskt finns. En diagnos kan för ett barn betyda en bra skolgång och hjälp att bygga upp sin förmåga att bli en självständig vuxen, men det kan också betyda att det blir föremål för en lång rad björntjänster, i de fall diagnosen är fel, hanteras fel eller faktiskt inte borde ha ställts.

Ja men är det inte det mycket utav diskussionen i tråden har handlat om?

Lakrits skrev:Om man har tur får man en bra läkarkontakt, som förstår sig på autism såväl som t.ex. depression. Men skulle patienten ha otur och endast utredas för det ena av de två, så finns det andra kvar i bakgrunden och kommer ställa till problem längre fram. I det avseendet är en överdiagnostisering att föredra, men det ställer i sin tur krav på att de som upptäcker och rapporterar problemen (föräldrar, lärare, scoutledare etc.) får såpass bra utbildning i ämnet, att de a) inte rapporterar för enskilda småsaker, b) inte bestämmer sig för vad det rör sig om redan innan utredningen, c) accepterar att diagnosen dras tillbaka eller ändras om patientens beteendemönster ändras bortom diagnoskriterierna och d) förstår att inte alla problem som patienten stöter på nödvändigtvis har med diagnosen att göra.

Ja och jag tycker att det är ungefär samma saker som diskuterats i tråden, skillnader i kompetens hos de som utreder och diagnostiserar, skillnader i kompetens inom psykiatrin, diagnoskriterier, vad olika diagnoskriterierna innebär, ev. problem med dålig självinsikt hos den som ska utredas, föräldrar som kanske inte kan vara objektiva, alternativa förklaringar till den av patienten upplevda NPF problematiken m.m.

Ja men alltså menar du också att det förekommer överdiagnostisering?

Ganesh skrev:(Långt och bra inlägg)

Du är min favorit bland elefantgudarna!

Lakrits skrev:

Ganesh skrev:(Långt och bra inlägg)

Du är min favorit bland elefantgudarna!

*vinkar glatt med snabeln*

Wine skrev:

Lakrits skrev:Min bedömning grundar sig på att du gång efter annan vill påstå att vi tycker likadant, vilket vi inte gör.

Nej, jag frågade dig i tidigare inlägg om det var så att det inte var samma sak?

Du missar huvudpoängen. Ja, vi har många gemensamma ståndpunkter. Men där du bestämt hävdar att det sker en överdiagnostisering, så försöker jag resonera i hypotetiska termer och endast dra logiska, rent teoretiska slutsatser.

Lakrits skrev:

mar0der skrev:Med uppfattning menar jag knappast känsla utan, som jag skrivit flera ggr tidigare, diskussioner med psykologer/läkare som jag handleder, diskussioner med psykologer/läkare som jag jobbar med och min uppfattning från att ha läst hundratals utredningar gjorda av andra som kommit till oss på 'second opinion' bedömning. Det har i samtliga diskussioner och observationer för mig (i de fall där det 'felats') uppdagats ett mönster, att kriterier och testresultat misstolkats, differentialdiagnostik har varit för komplex och missbedömning skett pga detta som lett till att kriterier inte uppfyllts fullt ut, eller att kriterier uppfyllts men man missat det, som i sin tur då leder till en feldiagnostisering och som när jag försöker lägga ihop plus och minus blir fler av kriterier som inte fyllts fullt ut och att diagnos då satts utan att det funnits fullt fog för det.

Det skulle vara väldigt intressant om du och dina kollegor kunde sammanställa data om de bedömningar som andra gjort före er och som ni sedan antingen ändrar eller låter stå kvar. Det är visserligen endast av pilotstudiekaraktär och egentligen är det Socialstyrelsens bord, men det vore som sagt väldigt skoj att få ta del av lite statistik.

Håller helt med. Ovärderlig information. Landstinget är dock inte så 'glada' i undersökningar av detta slag som tar tid och resurser. Således hittar 'vi' ingen tid mellan våra sedvanliga uppgifter att genomföra dessa. Det är en väldigt frustrerande paradox där ledningen lååångt upp vill ha siffror, men inte ger mottagningar resurser till att skaffa fram dessa. För om jag ex. bestämmer mig för att genomföra en sån 'studie' så kommer mina andra uppgifter bli lidandes eftersom den 'studien' inte ingår i mina uppgifter.

mar0der skrev:

Lakrits skrev:

mar0der skrev:Med uppfattning menar jag knappast känsla utan, som jag skrivit flera ggr tidigare, diskussioner med psykologer/läkare som jag handleder, diskussioner med psykologer/läkare som jag jobbar med och min uppfattning från att ha läst hundratals utredningar gjorda av andra som kommit till oss på 'second opinion' bedömning. Det har i samtliga diskussioner och observationer för mig (i de fall där det 'felats') uppdagats ett mönster, att kriterier och testresultat misstolkats, differentialdiagnostik har varit för komplex och missbedömning skett pga detta som lett till att kriterier inte uppfyllts fullt ut, eller att kriterier uppfyllts men man missat det, som i sin tur då leder till en feldiagnostisering och som när jag försöker lägga ihop plus och minus blir fler av kriterier som inte fyllts fullt ut och att diagnos då satts utan att det funnits fullt fog för det.

Det skulle vara väldigt intressant om du och dina kollegor kunde sammanställa data om de bedömningar som andra gjort före er och som ni sedan antingen ändrar eller låter stå kvar. Det är visserligen endast av pilotstudiekaraktär och egentligen är det Socialstyrelsens bord, men det vore som sagt väldigt skoj att få ta del av lite statistik.

Håller helt med. Ovärderlig information. Landstinget är dock inte så 'glada' i undersökningar av detta slag som tar tid och resurser. Således hittar 'vi' ingen tid mellan våra sedvanliga uppgifter att genomföra dessa. Det är en väldigt frustrerande paradox där ledningen lååångt upp vill ha siffror, men inte ger mottagningar resurser till att skaffa fram dessa. För om jag ex. bestämmer mig för att genomföra en sån 'studie' så kommer mina andra uppgifter bli lidandes eftersom den 'studien' inte ingår i mina uppgifter.

Utlys ett examensarbete/en magisteruppsats i ämnet och låt en student göra jobbet åt er. Tala med lämplig institution vid närmaste vårduniversitet om saken.

Det jag inte förstår i den här diskussionen är det jag hela tiden uppfattar som ett slags nedvärderande av NPF utredares/mottagningars kompetens, faktiska observationer av att det visat sig att många är feldiagnostiserade och att det förekommer överdiagnostisering i förhållande till de diagnoskriterier som finns för närvarande. Måste man inte förhålla sig till de diagnoskriterier som faktiskt existerar och inte basera sina åsikter om huruvida det sker en under- eller överdiagnsotisering på ett tyckande om vad AS/NPF "borde vara" och hur diagnoskriterierna borde se ut enligt ens personliga åsikter?

Wine skrev:Det jag inte förstår i den här diskussionen är det jag hela tiden uppfattar som ett slags nedvärderande av NPF utredares/mottagningars kompetens, faktiska observationer av att det visat sig att många är feldiagnostiserade och att det förekommer överdiagnostisering i förhållande till de diagnoskriterier som finns för närvarande. Måste man inte förhålla sig till de diagnoskriterier som faktiskt existerar och inte basera sina åsikter om huruvida det sker en under- eller överdiagnsotisering på ett tyckande om vad AS/NPF "borde vara" och hur diagnoskriterierna borde se ut enligt ens personliga åsikter?

Jo, precis.

mar0der skrev:
1. Känsla??? Jag jobbar inte efter känsla. Med uppfattning menar jag knappast känsla utan, som jag skrivit flera ggr tidigare, diskussioner med psykologer/läkare som jag handleder, diskussioner med psykologer/läkare som jag jobbar med och min uppfattning från att ha läst hundratals utredningar gjorda av andra som kommit till oss på 'second opinion' bedömning.....

2. Ja tidigt i karriären kan jag i efterhand se att mina bedömningar inte varit helt i linje med de resonemang jag för idag......

3. Vet inte vad du syftar på när du säger "att 'det' är ett krav". Vad är 'det'? Kravet för att få sätta diagnos är att du är legitimerad och där området tillhör ditt kompetensområde.

1 Det jag kallar känsla är just det. Samtal etc. genererar en känsla att det ser ut som om... Jämför detta med hur experter på sport, politik etc känner av hur de de kollar har för tankar.

2 Ok. Bra att du är ärlig ^_^ finns för lite av det i samhället. Intressant att det tycks finnas ett tänk att "bara för jag har utbildningen så kan jag..". Dock blir jag lite orolig och tänker då att kanske man borde införa att även specialister skulle ha några års "arbetsträning" innan de får sätta egna diagnoser själva. Vet inte om det redan finns eller ej.

3 vad jag menar sammanställs och förklaras av Wine:

Måste man inte förhålla sig till de diagnoskriterier som faktiskt existerar och inte basera sina åsikter om huruvida det sker en under- eller överdiagnsotisering på ett tyckande om vad AS/NPF "borde vara" och hur diagnoskriterierna borde se ut enligt ens personliga åsikter?

Koboshi skrev:2 Ok. Bra att du är ärlig ^_^ finns för lite av det i samhället. Intressant att det tycks finnas ett tänk att "bara för jag har utbildningen så kan jag..". Dock blir jag lite orolig och tänker då att kanske man borde införa att även specialister skulle ha några års "arbetsträning" innan de får sätta egna diagnoser själva. Vet inte om det redan finns eller ej.

3 vad jag menar sammanställs och förklaras av Wine:

Måste man inte förhålla sig till de diagnoskriterier som faktiskt existerar och inte basera sina åsikter om huruvida det sker en under- eller överdiagnsotisering på ett tyckande om vad AS/NPF "borde vara" och hur diagnoskriterierna borde se ut enligt ens personliga åsikter?

2. Nej det finns inte. Både PTP och AT får sätta diagnoser idag. Det är bestämt så. Men diagnoser är arbetshypoteser som i vissa fall ger en berättigad till samhällsinsatser. I dessa diagnoser kanske man kan tycka att det bör vidimeras av en mer erfaren men så ser det inte ut idag. Ett problem är ju att AT läkare idag sätts som bedömare på psykiatriska akutmottagningar och gör avgörande bedömningar på samhällets tyngsta och mest svåra personer. Helt vansinnigt enligt mig. Har sett AT läkare som satt upp till fem diagnoser, från bipolär, till paranoid personlighetsstörning och AS på ett 45 mins bedömningssamtal på en patient som inkommit till akuten vid HSL för att h*n mår skit.

3. Jo det är självklart man måste förhålla sig till kriterier när man diagnostiserar. Men det är ju här det blir komplicerat eftersom kriterier i psykiatrin inte är lika 'enkla och tydliga' som i somatiken. De är tolkningsbara och kräver en bedömning. Finns få jag känner till som baserar sina diagnoser på personliga åsikter, men visst det förekommer väl.

mar0der skrev:Ett problem är ju att AT läkare idag sätts som bedömare på psykiatriska akutmottagningar och gör avgörande bedömningar på samhällets tyngsta och mest svåra personer. Helt vansinnigt enligt mig. Har sett AT läkare som satt upp till fem diagnoser, från bipolär, till paranoid personlighetsstörning och AS på ett 45 mins bedömningssamtal på en patient som inkommit till akuten vid HSL för att h*n mår skit.

Men kan en sådan patient verkligen, efter en sådan bedömning, ha fortsatt kontakt med psykiatrin (om den har kontakt) utan att bli närmare granskad? Det låter lite skrämmande tycker jag att en undersökning kan gå till på ovanstående sätt och att man sedan sätter, kanske på felaktiga grunder, flera olika diagnoser. Så förvirrande om man som patient går och tror man har något fel som man inte har.

mar0der skrev:
2. Nej det finns inte. Både PTP och AT får sätta diagnoser idag. Det är bestämt så. Men diagnoser är arbetshypoteser som i vissa fall ger en berättigad till samhällsinsatser. I dessa diagnoser kanske man kan tycka att det bör vidimeras av en mer erfaren men så ser det inte ut idag. Ett problem är ju att AT läkare idag sätts som bedömare på psykiatriska akutmottagningar och gör avgörande bedömningar på samhällets tyngsta och mest svåra personer. Helt vansinnigt enligt mig. Har sett AT läkare som satt upp till fem diagnoser, från bipolär, till paranoid personlighetsstörning och AS på ett 45 mins bedömningssamtal på en patient som inkommit till akuten vid HSL för att h*n mår skit.

3. Jo det är självklart man måste förhålla sig till kriterier när man diagnostiserar. Men det är ju här det blir komplicerat eftersom kriterier i psykiatrin inte är lika 'enkla och tydliga' som i somatiken. De är tolkningsbara och kräver en bedömning. Finns få jag känner till som baserar sina diagnoser på personliga åsikter, men visst det förekommer väl.

2 Kan inte du och jag komma överens om att vi skall arbeta för att så blir fallet (med "arbetsträning). Jag utifrån Attention och du utifrån din position? Skulle vara bra att man kunde lita på att det är rätt folk som sätter diagnoserna.

3 Gott för även om man måste lägga in en personlig bedömning av kriterierna så är det ändå en fast mall att utgå ifrån. T. ex. om man väljer att ha röd färg på sin V50 är det ändå en V50.

Kan inte vi alla komma överens om att alla har olika uppfattningar och att ämnet "diagnostisering" hamnar i händerna på de professionella individer som arbetar med det här. Även där, som här, är det individuellt. Detta ämne kan diskuteras i oändlighet.

Det jag finner intressant är att inget kallas originellt längre, nu är det freak/nörd/konstig/fel..
Vi lever i ett strikt samhälle.

Wine skrev:

mar0der skrev:Ett problem är ju att AT läkare idag sätts som bedömare på psykiatriska akutmottagningar och gör avgörande bedömningar på samhällets tyngsta och mest svåra personer. Helt vansinnigt enligt mig. Har sett AT läkare som satt upp till fem diagnoser, från bipolär, till paranoid personlighetsstörning och AS på ett 45 mins bedömningssamtal på en patient som inkommit till akuten vid HSL för att h*n mår skit.

Men kan en sådan patient verkligen, efter en sådan bedömning, ha fortsatt kontakt med psykiatrin (om den har kontakt) utan att bli närmare granskad? Det låter lite skrämmande tycker jag att en undersökning kan gå till på ovanstående sätt och att man sedan sätter, kanske på felaktiga grunder, flera olika diagnoser. Så förvirrande om man som patient går och tror man har något fel som man inte har.

Sånt här upptäcks ju när vi sedan får kontakt med patienten (vi har riktlinjer om att alla som legat inlagda erbjuds tid i öppenvården). Att läkare sätter diagnoser lättvinnigt spär ju bara på det faktum att det sker en överdiagnostisering, men om konsekvensen blir att någon tar beslut om medicinering eller andra insatser på den här AT läkarens bedömning, DÅ blir det problem. I detta fall kom patienten till oss för att bli av med sin AS diagnos (som inte stämde) och då upptäckte vi detta och gjorde en avvikelseanmälan på läkaren.

Ganesh skrev:Över- eller underdiagnosticering? Eller litet lagom mittemellan?

Var man hamnar beror väl till syvende och sidst vad man jämför med?

-Hjälpbehovet?
-Ekonomiska resurser?
-Tolkningar av diagnostiska kriterier
-Jämförelser mellan olika diagnostiska system
-Forskning på området
-Andra saker, tex ideologiska och andra föreställningar, tex människosyn

För mycket eller för litet. Det finns ingen nivå på antalet utredningar eller ställda diagnoser som i sig är lagom. Vare sig det gäller absoluta tal eller procentsatser eller något annat mått man vill använda. Det är bara genom att jämföra som man kan säga något om detta.

Frågan blir då:

Vad skall jämföras med vad, och varför det då?

Innan dessa frågor besvarats och empiri baserat på dessa presenterats kan man inte säga något bestämt. I övrigt är det gissningar och spekulationer.

Ovationer! Åh, vad du är bra på att analytiskt bena ut komplexa sammanhang!

Nu skall jag återgå till att läsa i tråden.

Koboshi skrev:3 Gott för även om man måste lägga in en personlig bedömning av kriterierna så är det ändå en fast mall att utgå ifrån. T. ex. om man väljer att ha röd färg på sin V50 är det ändå en V50.

Bedömningar alltså. Tolkningar.

I en del sporter kravs bedömningar. Inom hästeriet finns tex passage och piaff, och särskilt övergången från passage till piaff. Och tvärtom. Eller inom simhopp, mycket bedömning där. Likaså inom konståkning. Inom ishockey finns också bedömningar, man pratar om nivåer på våld. Peta litet på motståndaren med klubban är ok, men att använda den som yxa för att skada anses oftast vara för mycket. Graden av brutaliteten i tacklingar i fotboll kan också vara ......kontroversiella.

Överallt bedömningar, tolkningar. Vad såg domaren? Var han eller hon skymd? Blinkade domaren når det påstådda över- eller underslaget skedde? Det är mycket som kan påverka bedömningen. I dessa sammanhang handlar det oftast om mycket erfarna domare med stor kompetens. Men det kan ändå bli fel.

Värderingar hos bedömaren. Tidigare erfarenheter. Fördomar. Dagsformen.

Vare sig det gäller sport eller npf-utreningar är det bara delvis en fråga om teknik. Kullagerkulor och deras kvalitet, rundhet, är tekniskt mätbar. Man kan använda apparater för att få exakta mått.

När det gäller saker som är eller inte är är det hela digitalt. Är lampan på eller av. Ganska enkelt att avgöra.

Så är inte fallet när det gäller sporterna ovan. Inte heller när det gäller npf-status. Här handlar det om an glidande analog skala. Det är inte en fråga om ett symptom finns eller inte finns, det handlar om i vilken grad det finns. Och då blir det alltid en grannlaga uppgift att bedöma på vilken sida om gränsen man hamnar.

mar0der skrev:Ja ritualbeteenden är mycket likt tvångsbeteende och på ett sätt så är det detsamma som tvångsbeteende . Men det som skiljer dem åt skulle jag säga är bakomliggande orsaker. Vid autism handlar det generellt om en strategi för att kompensera för ev. medfödd brist att se helheten. Vid tvång är det ett inlärt beteende eller kompensation för kontrollförlust mer rotat i personligheten och influerad av miljö. Men i de fall när båda förekommer så kanske det är så att personer med autism som binder sig hårt vid ett ritualbeteende i kompensatoriskt syfte lär in detta beteende som sedan generaliseras till andra situationer och därmed utvecklas till en OCD. Möjligheterna och förklaringarna är många.
Det kan yttra sig i ilska, irritation, att man 'stänger av', blir trött, matt eftersom man måste 'börja om igen' etc. Det ser olika ut för olika personer. Men ilska är vanligt enligt min erfarenhet.

Tack igen, för tydliggörandet! Den här typen av förklaringar hjälper mig att förstå mig själv. Det här var också vad jag själv tänkt, men inte formulerat så stringent i ord. Som barn hade jag väldigt tydliga tvång, men nu har jag det inte i sådan utsträckning att det fordrar en egen diagnos (även om jag kan behöva jobba med det själv).

Jag tänker att det är oerhört viktigt att bena ut skillnaderna, eftersom man bör förhålla sig till de olika fenomenen väldigt olika, både själv (alltså personen med detta sätt att fungera) och som professionell:

Strategierna av det mer "autistiska" slaget är ju så oerhört viktiga för att personen skall kunna fungera. Dem måste man respektera. Man kan bygga vidare på dem för att hitta fler strategier, eller anpassa en viss strategi till nya sammanhang för att öka personens egen flexibilitet när så behövs (baserat på personens eget välbefinnande och fungerande i förh t sina egna mål). Man behöver förstå strategin för att finna nya verktyg som fungerar - jobba med strategin istället för emot den.

När det gäller den bit som handlar om tvång, i den bemärkelse som avses med OCD, så kan man "enklare" lära om - eller hur? Enkelt är det så klart inte, eftersom det ligger en så stor psykisk investering i det (tar jag mig friheten att säga utan att vara insatt i terminologi på området). Men det går att behandla det på ett helt annat sätt. Den biten tänker jag är betydligt mer lämpad att adressera med metoder som KBT.

Kan det vara detta (ovanstående) som det handlar om när det sägs att KBT, eller andra terapimetoder, inte fungerar för personer med asperger? Själv tänker jag att det kan finnas massor av problem man kan ha som aspie som mycket väl är mottagliga för olika former av terapi. Jag har själv haft mycket god hjälp av psykodynamisk terapi, samtidigt som jag då satte en gräns för vilka av mina symptom som jag fann lämpade för den sortens tolkningar (och min terapeut hade inga problem med att respektera det). Precis som Flawed säger, bara för att man har det ena är man ju inte immun mot det andra.

---

Jag uppskattar f ö formuleringen "ev. medfödd brist att se helheten" (min fetstil). Det kanske är mitt detaljsinne som gör det, men de få tecknen utgör för mig en väsentlig skillnad. Det är ett respektfullt och ödmjukt sätt att explicitgöra att det trots allt handlar om teorier, som man arbetar efter därför att det i nuläget är det som man finner mest rimligt, men att man egentligen inte riktigt vet.

Om jag får uppehålla mig lite vid detaljer, så gillar jag inte heller formuleringar som "brist att se helheten". OBS! När man har ditt professionella förhållningssätt till vad det innebär ser jag inget problem med att använda den formuleringen som en arbetsterm (vill understryka det). Däremot tycker ju inte jag att det riktigt är det som är problemet. Jag kan visst se helheten, och då i om inte hela dess komplexitet så åtminstone betydligt större komplexitet än "gemene man". Det tar bara längre tid och kräver avsevärt mer energi. Jag retar mig på att gemene man, ur min synvinkel, förenklar så förskräckligt. Ofta jämför man "äpplen med päron" och blandar nivåer hejvilt. Det är ju just för att jag har respekt för helheten som jag är så mån om att förstå hur de olika detaljerna förhåller sig till varandra. Vad leder till vad? Vad är ömsesidig påverkan, och i vilka avseenden? Finns det motsättningar? Vad är underordnat vad? Hur ser överlappningarna ut? Vad handlar om grad och vad handlar om art när det gäller likheter och skillnader? Vilka detaljer är de väsentliga för en förståelse, och vilka är ovidkommande? Kan något till synes ovidkommande egentligen vara "pudelns kärna"? o.s.v. Den "helhet" jag antas ha så svårt att se är inget annat än en uppsättning typifieringar som de neurotypiska utgår ifrån för att det är bekvämt - och i många avseenden är det väldigt effektivt, det ifrågasätter jag inte alls.

Ingen kan se helheten.

Jag har svårt för att strategiskt använda mig av typifieringar för att hushålla med kognitiva resurser.

Många neurotypiska har svårigheter att förstå komplexiteter. Där tycker jag att de brister i abstraktionsnivåer.

Tintomara Ariadne skrev:
När det gäller den bit som handlar om tvång, i den bemärkelse som avses med OCD, så kan man "enklare" lära om - eller hur? Enkelt är det så klart inte, eftersom det ligger en så stor psykisk investering i det (tar jag mig friheten att säga utan att vara insatt i terminologi på området). Men det går att behandla det på ett helt annat sätt. Den biten tänker jag är betydligt mer lämpad att adressera med metoder som KBT.

Kan det vara detta (ovanstående) som det handlar om när det sägs att KBT, eller andra terapimetoder, inte fungerar för personer med asperger? Själv tänker jag att det kan finnas massor av problem man kan ha som aspie som mycket väl är mottagliga för olika former av terapi. Jag har själv haft mycket god hjälp av psykodynamisk terapi, samtidigt som jag då satte en gräns för vilka av mina symptom som jag fann lämpade för den sortens tolkningar (och min terapeut hade inga problem med att respektera det). Precis som Flawed säger, bara för att man har det ena är man ju inte immun mot det andra.

Detta är en lite kontroversiell fråga mellan behandlare för det råder olika meningar här. Iaf på de mottagningar jag varit kontakt med. KBT har visat god effekt på ex. OCD. Men behandling av personer med blandad tvång och Asperger, har visat sig i studier att behandlingseffekten uteblivit (se länk för sammanställning) http://www.autismforum.se/gn/export/dow ... yndrom.pdf.

Detta pga två huvudanledningar. Dels visade det sig att personer med AS har svårare att utstå ångest vilket är en central komponent vid behandling av OCD. Och dels hade AS gruppen svårare att generalisera sina inlärda beteenden till nya situationer. Detta gör att personer med AS har en sårbarhet vid behandling av KBT. Vet inte hur det ligger till på PDT fronten kopplat till AS.

Tintomara Ariadne skrev:
Om jag får uppehålla mig lite vid detaljer, så gillar jag inte heller formuleringar som "brist att se helheten". OBS! När man har ditt professionella förhållningssätt till vad det innebär ser jag inget problem med att använda den formuleringen som en arbetsterm (vill understryka det).

Tar till mig av detta och ska tänka på formuleringen i fortsättningen. Min avsikt är verkligen inte att trampa på tår och min jargong är nog lite färgad av mitt sätt att förhålla mig i arbetet.

mar0der skrev:Tar till mig av detta och ska tänka på formuleringen i fortsättningen. Min avsikt är verkligen inte att trampa på tår och min jargong är nog lite färgad av mitt sätt att förhålla mig i arbetet.

Det uppskattar jag. Jag upplevde mig inte tåtrampad på nu, men jag tror att just sådan jargong gör det svårt för oss att tillsammans uppnå intersubjektivitet. Den bidrar till de kommunikativa svårigheter som vi båda har i mötet. Bidrar gör också min svårighet att strategiskt använda mig av typifieringar för att hushålla med kognitiva resurser.

Du får gärna sprida mina reflektioner (tänker då just nu på dem uttryckta under "---" i mitt förra inlägg) till kollegor, ifall de också är intresserade av att föra dialog och/eller uttalar sig offentligt. Det är ju synd att omedvetet och oavsiktligt hålla upp fladdrande skynken, menar jag. Om sedan tjurens reaktioner tillskrivs tjurens karaktär utan att sammanhanget beaktas, underlättas inte direkt det fortsatta samspelet. No offense. Jag syftar inte på något specifikt nu. Bara en tanke.

mar0der skrev:Detta är en lite kontroversiell fråga mellan behandlare för det råder olika meningar här. Iaf på de mottagningar jag varit kontakt med. KBT har visat god effekt på ex. OCD. Men behandling av personer med blandad tvång och Asperger, har visat sig i studier att behandlingseffekten uteblivit (se länk för sammanställning) http://www.autismforum.se/gn/export/dow ... yndrom.pdf.

Detta pga två huvudanledningar. Dels visade det sig att personer med AS har svårare att utstå ångest vilket är en central komponent vid behandling av OCD. Och dels hade AS gruppen svårare att generalisera sina inlärda beteenden till nya situationer. Detta gör att personer med AS har en sårbarhet vid behandling av KBT. Vet inte hur det ligger till på PDT fronten kopplat till AS.

Intressant. Formulerat så där ser jag plötsligt att tanken kan vara att det är metoden som är otillräcklig för människan, inte människan som är otillräcklig för metoden. Det känns mycket bättre. Och det ligger nog mycket i det. Generellt svårare att utstå ångest kanske skulle kunna tilläggas. En del av oss (inklusive jag själv) har som vardagsstrategier att utsätta oss för gradvis svårare utmaningar när det gäller sammanhang som genererar svår ångest. För andra kan det säkert vara direkt olämpligt, och omänskligt att begära det av (gäller ev. min särbo, svårt att veta). Dock känner jag mig skeptisk till delar av KBT för min egen del även av andra skäl som ligger utanför denna tråds ämne. Men min tanke här är att personer med asperger inte rutinmässigt av denna anledning skall uteslutas från möjligheten till terapi, utan att hänsyn skall tas till förutsättningarna i det enskilda fallet.

När det gäller att generalisera - detta är intressant och viktigt att beakta. Men här handlar det ju väldigt mycket om att hitta rätt verktyg för just den här gruppen. Intressant forskningsområde!

I vissa fall kanske det inte behövs så mycket av generaliseringar för att nå god effekt för personen i dennes vardag. Kanske räcker det t.ex. väldigt långt för individen att klara av att (stor)handla i en viss butik, utan att för den skull kunna generalisera det till andra situationer. I andra fall får man väl hitta beröringspunkter mellan situationerna och utgå från dem. Det är bra att ha strategier som fungerar inte bara för den tågstation men reser från, utan också dem man kan tänkas resa till.

Och kanske finns det då, f ö, möjliga strategier för att på förhand inhämta information som gör att man inte behöver använda sin föreställningsförmåga lika mycket. Det torde vara lättare om man kan förbereda sig på olika eventualiteter i lugn och ro i förväg, i hemmets trygga vrå, än om man måste anpassa sig till dem mitt i situationen utan denna förberedelse.

Lite lösa tankar.

Jag generaliserar nu från det gamla talesättet "Det man inte har i huvudet får man ha i benen". Jag menar att det man inte förmår att hantera på egen hand, men det sätt att fungera kognitivt som man har, får man kompensera på annat sätt. Kognitiva hjälpmedel kan vara ett sätt. Strategier för att underlätta de kognitiva processer som de facto sker, och avlasta delar av dem, är bra. En terapeut kan ingå i detta som en del av en större helhet. Kognitiv distribution är en bra term för det, tycker jag.

Fan vilka bra inlägg av Tintomara och mar0der!

Intressant artikel. Avsnittet om Aspergers syndrom är lite skrämmande. En tredjedel av aspergare har andra psykgrejer, som depression och förvirringstillstånd.

Vi är överrepresenterade i rättspsykiatrin. Fast de flesta av oss är extremt noga med att följa lagar och regler. Det finns ingen medicin, utom mot de här andra problemen.

Brudarna som skriver har checkat upp 32 diagnosticerade i norra Stockholm (550000 innevånare) mellan 2001 och 2003. Bara 12 svarade på brudarnas enkät.

Enligt dom har aspergare behov av habilitering och lss.

De tror att det finns en massa dolda adhd-människor i samhället, jag håller med. Jag träffade antagligen en massa på ställena jag jobbade utan att fatta nånting. Ulleråkers sjukhus, akademiska vuxempsyk, akademiska barn- och ungdomspsyk, lokalanstalten i Uppsala, riksanstalten i Mariefred, riksanstalten Hall, Bärby ungdomshem.

Lennart Frimodig

Jag läser och begrundar! (Tråden i helhet alltså!)

Bali skrev:Jag läser och begrundar! (Tråden i helhet alltså!)

Jag försöker att läsa, men det är för mycket att ta in. Jag orkar inte med...