Jag hade tänkt att svara i en debatt om sommarlovet men det spårade ur och bidde mer som en presentation istället.

När jag var liten skämdes mina föräldrar väldigt mycket över sig själva. Till exempel är min mamma invandrare och hon blev mobbad i skolan för hon inte kunde språket riktigt. För att jag skulle slippa råka ut för samma sak har hon försökt uppfostra mig så hypersvenskt som möjligt. Fortfarande när jag blev vuxen kunde hon säga att jag inte skulle ha vissa kläder för då kunde folk tro att jag var en invandrarkille (precis som ingen skulle misstänka det på utseendet).

Även min pappa har kasst självförtroende och nojar sig löjligt mycket över vad folk skall tänka om honom. Det känns dock som att han inte skäms på djupet utan att det entligen handlar om att fokusera på tramsproblem så han slipper tänka på saker som faktiskt betyder nånting.

I samband med att min farmor gick bort fick jag reda på många konstiga saker som hänt i det förflutna. Kände delvis igen mig i detta: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/exi ... 259590.svd

Att jag blivit uppfostrad med att man hela tiden skall göra om sig för att duga har gjort att jag fått dåligt självförtroende, och jag har svårt att öppna mig för folk.

När jag gick i förskolan till mellanstadiet hade jag en del kompisar och vi lekte mycket på sommarlovet. Det var kul. Tyvärr hängde jag inte med i den sociala utvecklingen när jag började högstadiet och vi kom ifrån varandra. Hamnade dessutom i en ny klass med mycket bråk hela tiden. Idag skulle jag säga att jag blev mobbad, men på den tiden var jag bara glad för att jag inte tillhörde dem som råkade riktigt illa ut.

Hursomhelst var sommarloven i högstadiet en riktig plåga. Alla umgicks med varandra och festade mm, medan jag snabbt blev reducerad till reservkompis. Sista sommarlovet var jag inte ens det. Vågade inte gå på stan och råka träffa på någon som frågade varför jag inte var med på nånting. Stannade inne flera dar i sträck, det kändes som ett fängelse.

Sen i gymnasiet blev det mycket bättre i skolan. Lärde känna flera både i min egen och de andra klasserna. Tyvärr vågade jag inte släppa in dem på livet, var nog ganska skadad pga mina högstadieupplevelser. Jag var mest en person som det var kul att umgås med och ingens riktiga kompis.


Detta har fortsatt upp i vuxen ålder, brukar inte ha problem att ta kontakt göra bra intryck på folk. Men jag vet inte hur jag skall fördjupa relationen så det stannar nästan alltid vid en ytlig bekantskap.

Samma grej med tjejer, när jag var yngre var det en del som tog kontakt med mig, men det blev inget för jag hade för kasst självförtroene.Detta ändrades dock för ett par år sen, var ihop med min första flickvän i drygt två år.

När det tog slut bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv och flyttade till en annan stad för att plugga. Engagerade mig mycket i studentkåren och försökte ta igen allt jag missat som ung. Det gick mycket bättre än jag trodde faktiskt. Har lärt känna en hel del, men tyvärr också det ytligt. Kvantitet framför kvalitet. Snackar med alla men är samtidigt lika ensam som i högstadiet.

Nu har dessutom en massa stuckit över sommarlovet. Så här i efterhand tycker jag att jag borde ha sommarjobbat i min gamla hemstad istället för här, då hade jag kunnat vara mer social på fritiden. Känns som att jag sitter i ett fängelse och bara väntar på att bli frigiven till hösten.

När hösten kommer måste jag verkligen försöka ta kontakt med folk på djupet och inte bara snacka ytligt. Men jag vet inte hur jag skall göra.

Jag känner igen detta:

Men jag vet inte hur jag skall fördjupa relationen så det stannar nästan alltid vid en ytlig bekantskap.

Det var en framgång för mig när jag äntligen lyckades klara av ytliga relationer, t ex med arbetskamrater. Men hur man gick vidare till riktig vänskap fattade jag inte. Dessutom hade mina tidigare erfarenheter fått mig att misstänka att jag var för tråkig/konstig/whatever för att andra skulle vilja bli vän med mig.

Men har du träffat andra aspergare? Det går kanske lättare iom att vägen från småprat till att prata om intressanta saker är kortare.

Jag tänker saker som att känna förtroende och/eller att ge av sig själv. Att våga öppna dörren lite på glänt för saker som rör sig innuti dig och ge andra chansen att intressera sig för vem du faktiskt är. Att inte bara säga sådant som ska säga för att vara smidig. Misslyckas det finns det ju som sagt alltid andra vänner att hitta . Try it.

Det att du skriver den här texten är väl en bra början

Stark igenkänning, har inga kompisar och kan bara förvirrat titta på när mina kollegor blir kompisar med varandra och börjar umgås. Fast ofta upptäcker jag det inte förrän de umgåtts ett tag.

Och håller med Alien kanske andra med AS? Ibland träffar man ju vissa som man klickar lite med, kanske råkar det då vara en liten aspie?

Är du verkligen intresserad av människor då? Det är inte jag iallafall,det är kanske därför jag aldrig riktigt lyckas jag heller. Detta kanske är något som "vanliga människor" känner av,va fan vet jag?
Jag har alltid varit lite av en ensamvarg och trivts som det hela mitt liv.Jag har däremot haft perioder i mitt liv där jag känt mig helt ensam i min värld och sökt lite kontakt med folk men som regel så är det alltid något som skiter sig.
Nu har det gått så långt att jag känner mig som en utomjording,och blir behandlad som det tom av andra utomjordingar.

Jag känner igen mig mycket. Ett tips som funkade bra för mig var att engagera mig i en förening med tätare umgänge. I mitt fall var det teater. När man jobbar med en teateruppsättning blir det väldigt intensivt, med heldagsrepetitioner och sena kvällar. Det svetsar samman. Vi hade också gemensamma fester, middagar, övernattningar, knytisar... Om man dessutom bor åt samma håll som någon av dem blir det lätt att man tar sällskap. Jag har delat lägenhet med två olika personer i den studentteatergrupp jag var aktiv i. Jag kände inte någon av dem särskilt väl innan, men bostadssituationen var ju som den var och ingen ville bo på gatan. Just teater drar också till sig en del udda fåglar som det kan vara lättare att bli vän med. Om du inte är intresserad av just teater finns det kanske någon annan hobbyförening som kan passa?

Jag var också engagerad i kåren, men det gav ingen nära vänskap. Det är nog en svårare arena. Några kursraee klickade det med, men de flesta (som inte även var med i samma teaterförening) har jag tappat kontakten med.

En riktigt god väninna fick jag i en kör som inte var för studenter (också en udda fågel, och kaka söker maka).

Tack för era svar! Jag har inte bemött dem eftersom jag inte pallar att skriva om personliga saker just nu.

Mår rätt kasst över mitt sommarjobb, tycker inte att jag räcker till där. Det är för många nya moment att ta till sig. Ringde precis och pratade med chefen. Hon tyckte att jag skulle tänka efter lite och prata i eftermiddag om jag verkligen ville sluta. Men jag har redan bestämt mig.


Känner mig dock glad nu efteråt, jag har aldrig varit den som erkänt mina begränsningar. Men ibland måste man göra det.

OK. Du satte en egen gräns för vad du skall ägna dig åt. Good for you! Ta samtidigt till dig att din chef gärna såg att du funderade över ditt beslut. Det innebär att hon inte hade någon anledning att se dig som olämplig. Du behöver alltså inte känna att du misslyckats. Du bara fattade ett beslut, baserat på din självkännedom om hur du fungerar just nu (men inte nödvändigtvis i framtiden, om förutsättningarna ser annorlunda ut) och på att du vill ta ansvar för det jobb du utför. Det är moget.

Låt det bara inte hindra dig att prova nya saker i framtiden! Du är ju uppenbarligen en reflekterande människa som tar sina uppgifter på allvar. Det kan man komma långt med, även om hindren kanske är högre för dig än för andra. Det gäller att utsätta sig för lagom mycket utmaningar hela tiden, tror jag - inte begära det orimliga av sig själv, men inte heller ge upp om det som är viktigt för en. Plötsligt kan det omöjliga bli möjligt utan att man riktigt vet hur det gick till. Poletter trillar ner. De största fobier övervinns. Man hittar nya styrkor hos sig själv och upptäcker att man kan använda dem istället för att försöka bli som kollegan; man hittar sitt eget sätt att tackla uppgifter.