Jag avskyr slöseri med resurser kanske mer än jag avskyr "orättvisor" (mina egen personliga rättvisedefinitioner avses och ibland står slöseri och "orättvisa" i motsatsförhållande till varandra).

Titta, nu gjorde jag det igen. Jag analyserade, kanske litet för mycket. Sant är att missförstånd ger enorma slöserier med resurser och att analyserande motverkar missförstånd men men. Så enkelt är det inte. Allt missförstånd löses inte genom analyserande, såvitt jag begriper beroende på att människor måste styras av känslor, annars skulle vi inte kunna göra något analyserbart öht.

Så, mellan tummen och pekfingret, hur analytisk ska man vara? När jag inte ens lyckas få er aspisar att orka försöka förstå huir jag menar (inte ens när jag resonerar logiskt), då bör jag definitivt stycka upp analysen i mindre bitar och rentav bli litet luddig mellan varven. Men hur små bitar? Hur luddig?

Luddiga svar mottages lika tacksamt som analytiska!!!

Jag har oftast inga större problem att förstå dej, tror jag åtminstone. Ibland har jag svårt att greppa en frågeställning om jag ser alltför många möjliga "det beror på"-svar. Men det gäller absolut inte enbart dej!

Personligen tycker jag om analys. Utan att analysera får man itne fram samband. Ibland kan analysen ske automatiskt, kanske genom mångåriga erfarenheter av en situation och dess möjligheter. Ibland kanske man måste ta till stora tänkarhatten.

I vissa fall är det lämpligt att vara analytisk, i andra är det lämpligare att använda känslor. Hur vet man då när man ska göra vilket? Tja, man får väl gå på känsla.


Analys och känslor behöver ju inte vara uteslutande heller. I vissa fall kan det vara bra att göra en analys så man har en grund för ett rationellt beslut även om man sedan tar ett känslomässigt beslut. Ofta tar man kanske ett beslut baserat både på rationell grund och känslor, i någon oklar mix. Det kan också vara så att man inte kan göra en tillräckligt bra analys för att ta ett bra rationellt beslut, men att då försöka analysera så långt som möjligt och sedan extrapolera med känsla är ofta bättre än att enbart gå på känsla.

Det var inte vidare konstruktivt, weasley men det värmer

Det kommer nog mer kritiska råd och kanske litet instämmande veklagan om jag bara väntar litet.

Kvasir skrev:Analys och känslor behöver ju inte vara uteslutande heller. I vissa fall kan det vara bra att göra en analys så man har en grund för ett rationellt beslut även om man sedan tar ett känslomässigt beslut. Ofta tar man kanske ett beslut baserat både på rationell grund och känslor, i någon oklar mix. Det kan också vara så att man inte kan göra en tillräckligt bra analys för att ta ett bra rationellt beslut, men att då försöka analysera så långt som möjligt och sedan extrapolera med känsla är ofta bättre än att enbart gå på känsla.

OK, Kvasir men i en diskusion då? Det är där skon klämmer hos mig, andra får gärna ta till sig och kommentera dina råd om beslutsfattande.

Kvasir skrev:I vissa fall är det lämpligt att vara analytisk, i andra är det lämpligare att använda känslor. Hur vet man då när man ska göra vilket? Tja, man får väl gå på känsla. .

Vilken känsla ska man gå på då?
*Redo med min lilla anteckningsbok*

jonsch skrev:Jag avskyr slöseri med resurser kanske mer än jag avskyr "orättvisor" (mina egen personliga rättvisedefinitioner avses och ibland står slöseri och "orättvisa" i motsatsförhållande till varandra).

Existerar orättvisor verkligen kosmiskt sett eller är dom skenbara från vårt begränsade perspektiv? (frågan är lite off topic då du ju nämner att det är din egna definition som gäller här och den har jag ingen anledning att ifrågasätta.)

Så, mellan tummen och pekfingret, hur analytisk ska man vara? När jag inte ens lyckas få er aspisar att orka försöka förstå huir jag menar (inte ens när jag resonerar logiskt), då bör jag definitivt stycka upp analysen i mindre bitar och rentav bli litet luddig mellan varven. Men hur små bitar? Hur luddig?

Du undrar hur analytisk man skall vara, jag tror inte att det finns något bra svar på den frågan som skulle gälla alla.
Att analysera kostar ju energi och alla människor är inte så effektiva på just detta. Men leder det till någon form utav framgång så tycker jag nog att man skall fortsätta med det.
Jag tycker om att analysera och gör det ofta.

jonsch skrev:OK, Kvasir men i en diskusion då? Det är där skon klämmer hos mig, andra får gärna ta till sig och kommentera dina råd om beslutsfattande.

Det var ett typiskt fall av mitt problem i diskussioner, att jag ofta abstraherar saker till ett högre eller mera generellt plan. Dvs. för mig är det ingen problem för jag tycker det är vettigt, men det ställer ofta till problem när andra inte förstår att jag gör så.

När det gäller diskussioner så vet jag inte om det finns något rätt och fel. Vi är väl alla individer med våra egna vinklingar. Somliga, som t.ex. vi två, är mera lagda åt det analytiska hållet och föredrar att seriösa diskussioner baseras på fakta och logiska argument snarare än godtyckliga och känslomässiga åsikter. Andra tycker annorlunda, eller saknar vanan och förmågan att förstå och föra logiska resonemang och har därför inget val. Sedan kan det väl finnas även seriösa diskussioner där själva ämnet är sådant att det är mera befogat att diskutera känslor än rationella argument, men det brukar nog vara ganska uppenbart av ämnet och diskussionen. Med andra ord, sluta analysera ditt analyserande. Du är som du är och om du tycker det är meningsfullt att analysera så ska du göra det. Att folk sedan inte alltid hänger med på resonemanget, det kan ju bero både på att man själv har varit oklar och ostrukturerad och på att mottagaren helt enkelt inte klarar av att förstå tankegången.

Kvasir skrev:I vissa fall är det lämpligt att vara analytisk, i andra är det lämpligare att använda känslor. Hur vet man då när man ska göra vilket? Tja, man får väl gå på känsla. .

Vilken känsla ska man gå på då?
*Redo med min lilla anteckningsbok*[/quote]

Det var mest menat som ett skämt. Eller, snarare så kan man väl ha en lite luddig regel som jag antydde tidigare i detta inlägg, men en sådan regel tenderar ju att bli en känsla med tiden, eller så växer den fram som en känsla som man först i efterhand försöker förstå som en regel.

Kvasir skrev:

jonsch skrev:OK, Kvasir men i en diskusion då? Det är där skon klämmer hos mig, andra får gärna ta till sig och kommentera dina råd om beslutsfattande.

Det var ett typiskt fall av mitt problem i diskussioner, att jag ofta abstraherar saker till ett högre eller mera generellt plan. Dvs. för mig är det ingen problem för jag tycker det är vettigt, men det ställer ofta till problem när andra inte förstår att jag gör så.

Mm, jag gör lätt så själv. Kanske är det sådant abstraherande jag försöker undvika när jag dyker ner i mina om-uti-fall-att-resonemang. Jag kanske försöker vara luddig men känner en obetvinglig lust att minera risken för missförstånd (som man slipper undan litet när man resonerar mer allmänt).

Kvasir skrev:... sluta analysera ditt analyserande. Du är som du är och om du tycker det är meningsfullt att analysera så ska du göra det. Att folk sedan inte alltid hänger med på resonemanget, det kan ju bero både på att man själv har varit oklar och ostrukturerad och på att mottagaren helt enkelt inte klarar av att förstå tankegången.

Mja, jag har faktiskt börjat nå vissa framgångar i väljande av mindre stringenta uttalanden IRL. Jag försöker medvetet och det blir bättre me kanske finns det några tumregler som jag ännu inte tagit i bruk.

Även här inne lämnas mina resonemang ofta utan beaktande när de anses väl komplicerade. De tystnaderna kanske är den nytigaste kritik jag kan få
Dock hoppas jag ständigt på små regler att hålla sig till. Jag vill kunna göra allt rätt från början!

"Det fungerar i praktiken. Men fungerar det i teorin?"

- Storbritanniens finansminister angående EMU, 2006 -

Kom bara att tänka på det citatet nu. Det har blivit mitt motto. Jag analyserar för mycket. Men det är en egenskap som alla andra och därför går det inte att generalisera. Men alldeles för många verkar analysera alldeles för lite.

jonsch skrev:

Kvasir skrev:Analys och känslor behöver ju inte vara uteslutande heller. I vissa fall kan det vara bra att göra en analys så man har en grund för ett rationellt beslut även om man sedan tar ett känslomässigt beslut. Ofta tar man kanske ett beslut baserat både på rationell grund och känslor, i någon oklar mix. Det kan också vara så att man inte kan göra en tillräckligt bra analys för att ta ett bra rationellt beslut, men att då försöka analysera så långt som möjligt och sedan extrapolera med känsla är ofta bättre än att enbart gå på känsla.

OK, Kvasir men i en diskusion då? Det är där skon klämmer hos mig, andra får gärna ta till sig och kommentera dina råd om beslutsfattande.

I en diskussion är det min åsikt att analys av argument, både ens egna och motpartens, är mycket bra. Utan analys av det som sägs blir diskussionen meningslös.

Känslomässiga argument under diskussioner är obegripliga. För mej. Att vara känslosam under en diskussion är dock högst naturligt.

Att "gå på känsla" under en diskussion är lite vanskligt. Däremot är det väldigt bra att gå på känslan när man samtalar med någon, speciellt om Viktiga Saker; livet, universum och allt däremellan.

jonsch skrev:Jag avskyr slöseri med resurser kanske mer än jag avskyr "orättvisor" (mina egen personliga rättvisedefinitioner avses och ibland står slöseri och "orättvisa" i motsatsförhållande till varandra).

Titta, nu gjorde jag det igen. Jag analyserade, kanske litet för mycket. <
<snip>

Så, mellan tummen och pekfingret, hur analytisk ska man vara? När jag inte ens lyckas få er aspisar att orka försöka förstå huir jag menar (inte ens när jag resonerar logiskt), då bör jag definitivt stycka upp analysen i mindre bitar och rentav bli litet luddig mellan varven. Men hur små bitar? Hur luddig?

Luddiga svar mottages lika tacksamt som analytiska!!!

Ok, jag svarar på Jonsch post som var den som skapade ämnet.

Jag har skitsvårt att förstå vad du vill säga eller vad din poäng är.

Titta, nu gjorde jag det igen. Jag analyserade, kanske litet för mycket.

Va??? Vad analyserade du exakt? Jag förstår inte...

För att att vara ärlig så tycker jag att du bara svamlar, eller annorlunda uttryckt, försöker sortera ett virr-varr av dina tankar och känslor genom att presentera dessa i ett foruminlägg. Jag kan inte finna något sammanhang eller något som ens skulle närma sig analyserande utifrån ditt inlägg.... Men det slutar inte där. Andra som svarat på ditt inlägg svarar också oerhört osammanhängande samt retoriskt obegripbart.

Är det något jag missat? Vad är det som avhandlas här???? Fattar nada!

Föreställningen att det skulle gå att hitta någon tumregel för balansen mellan analys och känsla är typisk AS. Bullshit bland NT, det går inte!

Jag tror att Jonsch är inne på något intressant när han talar om att "ludda till det". Förstår man också att en argumentation ofta behöver luddas för att folk inte orkar mer analyser så greppar man också en del av diskussionens sociala roll.

Kvasir skrev:I vissa fall är det lämpligt att vara analytisk, i andra är det lämpligare att använda känslor. Hur vet man då när man ska göra vilket? Tja, man får väl gå på känsla.

Det var den relevantaste sofismen jag har läst på länge!

jonsch skrev:

Kvasir skrev:Det var ett typiskt fall av mitt problem i diskussioner, att jag ofta abstraherar saker till ett högre eller mera generellt plan. Dvs. för mig är det ingen problem för jag tycker det är vettigt, men det ställer ofta till problem när andra inte förstår att jag gör så.

Mm, jag gör lätt så själv. Kanske är det sådant abstraherande jag försöker undvika när jag dyker ner i mina om-uti-fall-att-resonemang. Jag kanske försöker vara luddig men känner en obetvinglig lust att minera risken för missförstånd (som man slipper undan litet när man resonerar mer allmänt).

Jag också!

jonsch skrev:Även här inne lämnas mina resonemang ofta utan beaktande när de anses väl komplicerade. De tystnaderna kanske är den nytigaste kritik jag kan få
Dock hoppas jag ständigt på små regler att hålla sig till. Jag vill kunna göra allt rätt från början!

Samma här. Om det nu är det tystnaderna beror på. Hur avgör man det?

Tvivlar på att det finns "regler". Men bland en sån här samling genier vore det ju själva fan om inte!

Ändå känner jag mig som en känslomänniska i hög grad [EDIT] - och ofta sådär föraktligt "luddig" bland riktiga karlar/leg. analytiker [/EDIT]... varför är allt så komplicerat?

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror att Jonsch är inne på något intressant när han talar om att "ludda till det". Förstår man också att en argumentation ofta behöver luddas för att folk inte orkar mer analyser så greppar man också en del av diskussionens sociala roll.

Vadå sociala roll? Man diskuterar för att komma fram till en eller flera slutsatser, för att berika varandras vetande, för att testa sina egna ståndpunkter och möjligen ompröva dem, för att fatta beslut eller för att avstå från att göra det och en massa andra skäl - men sociala roll, nej det begriper jag inte...

Titti, vet du inte att samtalets huvudsakliga syfte mellan entisar är bekräftelse och befästande av relationen? Apor plockar i pälsen på varandra, entisar (och aspisar som jag i entiga stunder) pratar.

Det är lika bra att du lär dig det. Jag försöker, alltmer, vilket alltså är vad tråden handlar om.

Du kanske var helt allvarlig eller helt humoristisk. Tag svaret på allvar i båda fallen.

jonsch skrev:Titti, vet du inte att samtalets huvudsakliga syfte mellan entisar är bekräftelse och befästande av relationen? Apor plockar i pälsen på varandra, entisar (och aspisar som jag i entiga stunder) pratar.

Det är lika bra att du lär dig det. Jag försöker, alltmer, vilket alltså är vad tråden handlar om.

Du kanske var helt allvarlig eller helt humoristisk. Tag svaret på allvar i båda fallen.

Det är inte riktigt sant Jonsch. Det kan vara en blandning av befästande av relationer och ärligt utbyte men slår oftare över åt relationer än åt det senare. En skillnad finns också mellan mäns och kvinnors sätt att diskutera där kvinnor ofta är mer öppet relationsorienterade. Mäns relationsorientering ser ut på annat sätt och gömmer sig ofta i skämt och jargong tror jag man kan säga.

Själv har jag haft svårt med det sätt att diskutera som jag uppfattat som "kvinnligt" eftersom det är väldigt aggressionshämmat och man måste släta över alla meningsskiljaktigheter.

Funtionen av en diskussion kan också vara ren underhållning. Då är det ett slags spel snarare än något annat.

Träffande distinktioner, Bjäbbmonstret. Jag hårddrog det litet.

Bjäbbmonstret skrev:Själv har jag haft svårt med det sätt att diskutera som jag uppfattat som "kvinnligt" eftersom det är väldigt aggressionshämmat och man måste släta över alla meningsskiljaktigheter.

Aha! Tyckte jag börjat förstå det. Det är ju därför du trivs så väl här, naturligtvis. Genomsnittliga kvinnor och manliga jargongpratare kommer vi aldrig att få gott om här, så lyder en profetia från mig.

jonsch skrev:Titti, vet du inte att samtalets huvudsakliga syfte mellan entisar är bekräftelse och befästande av relationen? Apor plockar i pälsen på varandra, entisar (och aspisar som jag i entiga stunder) pratar.

Det är lika bra att du lär dig det. Jag försöker, alltmer, vilket alltså är vad tråden handlar om.

Du kanske var helt allvarlig eller helt humoristisk. Tag svaret på allvar i båda fallen.

Jag samtalar oavbrutet - i vart fall med mina barn när de är hemma. Vi talar om hur saker förhåller sig (fakta), vem som skall göra vad och inte, vem som har gjort vad och inte... ungefär. Vad skulle vi annars prata om? Jo, mina barn har svårt i samspelet med andra barn, utom möjligen min yngsta. En av dem har AS, en av dem misstänker vi har det. På jobbet talar vi om praktiska saker som behöver göras eller inte etc. Med andra människor likaså.

Jag kan inget annat sätt att prata och vet inte hur jag skulle lära mig det eller varför. Och jag var helt allvarlig. Jag har hört talas om, nu när diskussionen dyker upp erinrar jag mig det, att det finns folk som pratar av andra skäl. men jag har aldrig lyckats förstå om vad, hur de gör eller varför.

Särskilt svårt har jag om jag hamnar i en halvstor grupp utan egentligt syfte med att samlas. Det brukar bli så att jag hamnar i ett samtal med någon/några av männen om något konkret av typen takkonstruktioner, avloppsfrågor eller bilar. Efter en stund upptäcker jag att kvinnan de (oftast) hade med sig inte gillar detta. Och jag lär mig aldrig...

Men du har alltså lyckats betydligt bättre socialt än jag, Titti. Jag avundas dig. Fast det löser sig nog för mig också. Kanske dyker det rentav till slut upp en tumregel att beakta här i tråden.

/ J

jonsch skrev:Men du har alltså lyckats betydligt bättre socialt än jag, Titti. Jag avundas dig. Fast det löser sig nog för mig också. Kanske dyker det rentav till slut upp en tumregel att beakta här i tråden.

/ J

Möjligen. Jag lever ensam med fem barn varav tre bor hemma, jag har ett arbete jag sällan är på eftersom jag mestadels är sjukskriven och nu går mot sjukpension, jag har betydligt fler sociala kontakter än jag egentligen önskar pga - eller tack vare - barnen. Att de är "barn med särskilda behov" gör inte direkt antalet sociala kontakter kring dem mindre.

Att ha många barn är mitt sätt att trots allt finnas i ett socialt sammanhang. Barnen är min flock. Hade jag inte dem - eller hundarna - satt jag nog helt själv hemma jämt.

Titti skrev:Särskilt svårt har jag om jag hamnar i en halvstor grupp utan egentligt syfte med att samlas. Det brukar bli så att jag hamnar i ett samtal med någon/några av männen om något konkret av typen takkonstruktioner, avloppsfrågor eller bilar. Efter en stund upptäcker jag att kvinnan de (oftast) hade med sig inte gillar detta. Och jag lär mig aldrig...

Det låter som den ultimata förolämpningen mot den kvinna de hade med sig. "Vad, är det till och med roligare att sitta och prata avlopp med en annan kvinna än att vara med mig?"

Kvasir skrev:

Titti skrev:Särskilt svårt har jag om jag hamnar i en halvstor grupp utan egentligt syfte med att samlas. Det brukar bli så att jag hamnar i ett samtal med någon/några av männen om något konkret av typen takkonstruktioner, avloppsfrågor eller bilar. Efter en stund upptäcker jag att kvinnan de (oftast) hade med sig inte gillar detta. Och jag lär mig aldrig...

Det låter som den ultimata förolämpningen mot den kvinna de hade med sig. "Vad, är det till och med roligare att sitta och prata avlopp med en annan kvinna än att vara med mig?" :)

Det där är så himla TYPISKT!

Kärringen borde ju förstå att karln tycker det är intressant att samtala om avlopp, och eftersom kärringen själv inte vill göra det ska hon inte gnälla sen. Det är lika löjligt som det där klassiska "ser jag tjock ut i de här byxorna" - där man MÅSTE svara nej, oavsett.

Titti, jag hoppas verkligen att du inte bryr dej om vad karlns fruntimmer tycker om avloppsdiskussionerna! Det är inte ditt problem.

Kvasir skrev:

Titti skrev:Särskilt svårt har jag om jag hamnar i en halvstor grupp utan egentligt syfte med att samlas. Det brukar bli så att jag hamnar i ett samtal med någon/några av männen om något konkret av typen takkonstruktioner, avloppsfrågor eller bilar. Efter en stund upptäcker jag att kvinnan de (oftast) hade med sig inte gillar detta. Och jag lär mig aldrig...

Det låter som den ultimata förolämpningen mot den kvinna de hade med sig. "Vad, är det till och med roligare att sitta och prata avlopp med en annan kvinna än att vara med mig?"

Vi har en synnerligen nitisk miljöförvaltning här i kommunen för tillfället... därav exemplet. Men det blir sällan aktuellt att diskutera samma sak med henne - varför vet jag inte men det blir inte så. Vad kvinnor talar om i grupp vet jag inte, jag har aldrig lyckats lista ut det.

Och "roligare än att vara med mig"? Det var inte det saken gällde. Hon får gärna delta i avloppsdiskussionen men gör det inte även om det i rimlighetens namn borde angå henne lika mycket. Vi diskuterar en konkret fråga där alla är välkomna att delta som intresserar sig för frågan. Alla deltar inte, då talar de väl om något de tycker är väsentligare - antar jag?