Hej tahlia och så roligt att se dig igen !

Men du... inte skrev du virrigt, bara väldigt klokt och insiktsfullt ju, tycker jag.

Och jag tänker lika som du, har det på samma sätt, om allt du skrev i inlägget. Och faktiskt med det där att "vara född på fel planet". Inte minst har jag den kännslan genom min autism.

Kram till dig om du vill.

tahlia

De där tankarna är du verkligen inte ensam om. Du skriver att "jobb" är en uppfinning och sätter ord på mina egna tankar. Jag vill dock påpeka att roten till det allra mesta onda här i världen det är en ännu värre mänsklig uppfinning, nämligen pengar.

Pengar görs av lump. Bokstavligt talat bomullsfibrer och lite papper. De representerar egentligen inget mer än det som står på dem. En lumpbit representerar tjugo kronor, en nästan exakt likadan representerar 100. Varför, egentligen?
Aktier är ännu värre. Där får man en bit papper på att man äger lumpbitar någonannanstans. Lumpbitarna därborta beror i sin tur på vad en massa slipsnissar tror om vad de lumpbitarna är värda.
Numera får man inte ens hålla i papprena - de är bara digitalt skapade ettor och nollor.... försvinner de om man drar ut kontakten? Vad skulle hända då? Har jag fortfarande min lump eller mitt papper?

En gång, för länge sedan, kunde man byta tre får mot en ko. Sen kom man på att om man hade lite metallbitar så kunde man byta metall som motsvarade värdet av en ko mot tre får. Det var så mycket enklare på det viset, och vi slapp de här vansinniga trollkonsterna som det innebär att vara tex bonde.

Såhär: Solen skiner. Alldeles gratis. Det regnar. Ingen har betalt regnet för att falla. Ingen slipsnisse mutar jorden med näringsämnen. Grödorna växer utan att de ges varken metall, lump eller papper.
Men sen. När de ska skördas. Då ska lumpen in. Så, något som växer från början alldeles gratis blir omgärdat av kostnader, EU-regler, statliga lumpbidrag och konkurser.

Samma gäller för alla våra råvaror, ända tills människan lägger sin lump på allt.

En sak jag har undrat över väldigt mycket: Om man äger, säg tre hektars yta med mark - hur DJUPT äger man marken då? Fem kilometer? Ner till jordens mitt?

tahlia

Jag glömde tillägga att det där med att vara "söt" är för mej en ganska komplicerad fråga.

Man kan vara "söt" eller "snygg" såtillvida att man har regelbundna ansiktsdrag med proportionerliga beståndsdelar. Jag tycker att brillis är söt på det viset.

Sen kan man vara "söt" eller "snygg" på ett mycket större vis. Det är när man har lärt känna personen ifråga. När man ser vem denne är. Då kan man uttala sej om den är söt "på riktigt" eller inte.

I exemplet brillis så känner jag inte honom. Har ingen aning om vem det är egentligen (jo vi har träffats, och missuppfattat misslyckade skämt tillsammans ;-D , men jag känner honom inte). Fast jag ser att han har ett regelbundet och symmetriskt ansikte.

av "weasley" Såhär: Solen skiner. Alldeles gratis. Det regnar. Ingen har betalt regnet för att falla. Ingen slipsnisse mutar jorden med näringsämnen. Grödorna växer utan att de ges varken metall, lump eller papper.
Men sen. När de ska skördas. Då ska lumpen in. Så, något som växer från början alldeles gratis blir omgärdat av kostnader, EU-regler, statliga lumpbidrag och konkurser.

Samma gäller för alla våra råvaror, ända tills människan lägger sin lump på allt.

Hej weasley! Insiktsfullt! Tack!


Vi har ju inte fört något med oss in i världen, inte heller kan vi ta med oss något härifrån. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det. Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont!
( For we brought nothing into this world, and it is certain we can carry nothing out. And having food and raiment let us be therewith content. But they that will be rich fall into temptation and a snare, and into many foolish and hurtful lusts, which drown men in destruction and perdition. For the love of money is the root of all evil!)

PS. läs gärna mitt tidigare inlägg...(här på denna tråd av tahlia)

/T

weasley skrev:tahlia

De där tankarna är du verkligen inte ensam om.

Håller med. Tahlia ditt inlägg är det bästa som skrivits här på länge. Missförstå mig inte jag trivs här på ASF men det är för mycket utseende, sex, och yta till och med här, vilket gör även mig lite beklämd. Samtidigt är det väl tyvärr gilla läget som gäller, så har det väl alltid varit...Jag tänker svara mer på det Tahlia skrev när jag samlat ihop tankarna.

weasley skrev:En sak jag har undrat över väldigt mycket: Om man äger, säg tre hektars yta med mark - hur DJUPT äger man marken då? Fem kilometer? Ner till jordens mitt?

<a target="_blank" href="http://www.answerbag.com/q_view/422284">If you own an area of land, how deep into the earth does your property go? </a>

* visserligen en ammerikansk länk men ändå... *

/Barracuber

barracuber skrev:

weasley skrev:En sak jag har undrat över väldigt mycket: Om man äger, säg tre hektars yta med mark - hur DJUPT äger man marken då? Fem kilometer? Ner till jordens mitt?

<a target="_blank" href="http://www.answerbag.com/q_view/422284">If you own an area of land, how deep into the earth does your property go? </a>

* visserligen en ammerikansk länk men ändå... *

/Barracuber

Man äger inte sin mark särskilt djupt eller hårt om den har kvaliteter som är av samhälleligt intresse:
miljöbalken
plan- och bygglagen (1987:10)
lagen (1988:950) om kulturminnen
Minerallag (1991:45)

Förlåt Thalia för att jag gick OT! Ditt inlägg var verkligen intressant och viktigt och jag önskar att jag kunde tillägga något bra. Men i stället är jag bara tvångsmässig med juridik...

pH skrev:....

Förlåt Thalia för att jag gick OT! Ditt inlägg var verkligen intressant och viktigt och jag önskar att jag kunde tillägga något bra. Men i stället är jag bara tvångsmässig med juridik...

Kanske Weasley, som slängde ut markfrågan, vill göra en egen tråd av den, det kunde nog bli en "djuplodande" tråd....

Sry för OT här med Tahlia.

/Barracuber

Ja, ni sätter ord på mina egna tankar så bra allihop.
Får skriva så, eftersom jag inte orkar uttrycka dem med egna ord just nu.
... tankar och förnimmelser sedan så länge, och som jag är van att behöva dölja...

Och vad glad jag blir när du dyker upp, Tahlia! (helt kravlöst) Allt gott

Intressant tråd! Många gemensamma tankar med mina tankar.

Dock har jag inte så mycket vettigt att tillägga just nu, bara upplyser om mitt intresse...

I förrgår besökte jag en träff inom en subkultur, och förvånas över att inte ens de som väljer att skilja ut sig från mängden är genuina. Nästan värre verkar det ställt.
Där träffade jag en ung person som är verkligt genuin (och som t.o.m. kommer att komma med i en bok om "konstiga typer" som han beskrev det själv - någon bok som Bosse Bildoktorn ska ge ut i höst).

Han och jag hade ett långt givande samtal i samma stil som denna tråd.
Till ytan verkade han vara olik de i subkulturträffen vi var på, men på djupet/inuti var han bland de enda äkta.

Folk verkar bestämma sig för vilket fack/subkultur/annat de vill identifiera sig med, sedan anammar de allt med hull och hår. Och de har ingen aning om varför de använder eller gör vissa saker, de vet bara att det tillhör.
När någon annan är genuinare, kan de t.o.m. öppet se ned på denna eftersom subkulturen vridits mot överdriven yta i stället för vad det en gång var.

Och - detsamma gäller andra saker i livet, arbete, hur man bor, hur man reser, vilket skick, pris och renhet man har på kläderna o.s.v.

Jag retar mig också väldigt mycket på många av de de sakerna som Thalia skrev om (och några andra skrev om).
Jag avskyr den sociala falska ytan som florerar överallt. Komplimanger som ska höras på och förväntas sägas oavsett vad personen tycker.
Inget fel egentligen på vänlighet och viss artighet, men jag tycker att det är för mycket av att ljuga eller enträget vilja tala om saker på ett utpräglat ointresserat och ytligt sätt.

Hej Weasley

Din berättelse om lump, får och kor var det klokaste och roligaste jag läst på många många år. Och jag läser massor... heja dig!

Hej...några tankar till tahlias inlägg och era andras visa genmälen.....det verkar som om vi är rätt många som tänker som tahlia...jag har använt timmar och åter timmar att hålla brinnande passionerade utläggningar om det meningslösa och det falska som jag ser...men som inte verkar beröra andra (NT:s)...och nu läser jag era insiktsfulla och kloka inlägg och känner mig mindre ensam...det är meningsfullt att reagera och tänka annorlunda än majoriteten... "To every thing there is a season, and a time to every purpose under the heaven: a time to keep silence, and a time to speak; a time to love, and a time to hate!"

/T

PS. Jag kan tänka mig att Albert Einstein kanske kunde säga att "jag känner mig ensam".:wink: ...eller vad tror ni bästa vänner att han tänkte stundtals..?

Jag undrar om inte alla känner sig avvikande innerst inne (även värsta svensson-NT). Jag tycker jag har saker gemensamt både med aspergare och NT (vi är ju inte olika arter) och dessutom känner jag mig olik dem i vissa saker.

Nu skriver jag lite spridda tankar som andra kanske redan skrivit bättre (dåligt minne även för det jag läst nyss).

Utseendet
När jag var ung var utseendet mycket viktigt och jag indelade automatiskt alla i snygga, alldagliga och fula. Bekymrade mig mycket om jag var ful el bara alldaglig och hur jag skulle sminka och klä mig för att bli snyggare. Ingen ville ju vara med mig, alltså måste det vara fel på mitt utseende. Att det var fel på min personlighet fattade jag inte.

Men när det gällde andra människor var jag inte lika sträng. Även de som jag kategoriserat som "mindre snygga" blev snabbt tilldragande om jag tyckte de var sympatiska.

När det gäller bilder i bildtråden så är ju inte avsikten att recensera folks utseende. Därför tycker jag det vore både opåkallat och sårande att säga att någon är ful. (Tycker inte heller att någon är direkt ful, möjligen vanlig/alldaglig.) Det viktiga är ju att få ett ansikte till nicket och kunna känna igen t ex vid aspergerträff. (Något som jag ändå har svårt för, iaf när det är många personer.)

Behov av umgänge/andra människor
Innan jag började hänga här trodde jag att alla människor vill umgås med andra människor. Att jag saknade vänner trodde jag dels berodde på mina dåliga erfarenheter (mobbning), dels på bristande tid (min familj och mitt arbete tog all tid). Dessutom fungerade arbetskamraterna som ett slags vänner.

Nu undrar jag om aspergare kan vara undantag. Men är inte vi som skriver är på forumet på sätt och vis sociala aspergare, vi umgås iaf på nätet? Det kanske räcker för många. Och även du Thalia har behov att umgås med dina barn. Jag kan tänka mig att det är alldeles tillräckligt för dig.

Sen hartror jag att en del människor gjort en dygd av nödvändigheten. De har negativa erfarenheter och har blivit sårade av andra. Därför saknar de tillit till andra människor och det blir för jobbigt att träffa andra. Ensamhet = trygghet

Behov av jobb
Freud påstod att människan behöver två saker: kärlek och arbete. Även om jag inte tror på Freud annars, tycker jag detta låter troligt.

Men man kan ju definiera "kärlek" inte bara som romantisk/erotisk kärlek utan kärlek till sina barn, vänskap, altruism. Och "arbete" behöver inte vara lönearbete.

Utan arbete hade vi inte haft t ex datorer och internet och kunnat prata med varandra så här. Utan tekniska uppfinningar hade vi fått arbeta hårt med att få mat. Även fåglar arbetar, se hur de stackars fågelföräldrarna måste mata sina ständigt gapande ungar. Jag tror på att "arbete befordrar hälsa och välstånd". Tyvärr medför arbete (fel arbete el för mycket) också ohälsa.

Uppvaktning
Många djurarter har uppvaktning. De hoppar inte på varann direkt. Tänk bara på tjäderspel. Sen finns det andra som är pang på, t ex kaniner. Men om man inte vet om motparten är en kanin, är det säkrast med en uppvaktningsritual. Dessutom, det som ska avgöras under "uppvaktningen" är inte bara om båda är intresserade utan av vad. ONS, KK el förhållande? Att visa lagom intresse, så ingen blir tillbakastött och får sin självkänsla sårad.

Sen kan jag också tycka att det är något grundläggande fel på människan. Varför så egoistisk, varför så kortsiktigt tänkande? Antagligen för att de är egenskaper som fått människan att överleva.

Ni anar inte hur skönt det är att höra att jag inte är den enda människan på planeten som upprörs av hur samhället ser ut, hur planeten vårdas och denna otroliga falskhet.

Detta med pengar har också orsakat mig frustration vid ett x antal tillfällen, och förstärker känslan av att livet bara är ett sorts spel, som tyvärr involverar liv av alla de slag.

Som det ser ut idag är vissa konstverk mer värda än andra, vissa böcker mer värda än andra, vissa människor mer värda än andra. Men vem har rätt att bestämma ett värde på någonting eller någon?
Ta det här med tavlor och konst (som jag retar upp mig på något så kopiöst). Om den och den personen säger att konstnären är nyskapande, underbart och unikt, så betalar helt plötsligt en hel drös människor en jäkla massa pengar för de konstverken. Om konstnären inte behagar x och x så får han i princip skänka bort tavlorna.
Det knepiga i det är också att majoriteten inte påverkar. De allra flesta människor skulle inte ge många ören för en Picasso, om det inte stod Picasso på tavlan, eller hur? De skulle föredra konst som faktiskt föreställde något.

Nej det är ett fåtal människor som bestämmer värdet. Det är ett mönster som hela tiden upprepar sig överallt i det "civiliserade" samhället.

Idag är i princip allt datoriserat. Jag leker ibland med tanken på att samtliga system skulle bryta ihop, krasha. Hela världen skulle stå stilla. Kaos. När kaoset har lagt sig och vi står utan pengar, banker, fabriker, bilar, tidningar, tv etc, och vi tvingas börja om, när stress inte längre finns, när skönhetsideal är ett minne blott, när mode inte längre existerar och när vi tvingas börja tänka själva, då skulle jag trivas.

Är det bara jag, eller verkar det som om människan tappar i intelligens? När ett program som Big Brother, EKG eller Hej Baberibba (med reservation för stavningen) får massor av tittare, kan man då påstå att människans intelligens ökar?

Människor har i princip slutat att använda sig av sitt viktigaste redskap. Man låter andra tänka åt en, högre uppsatta personer eller en maskin. Det skrämmer mig också. En hel massa.

Men just nu, här idag, känns det lite mindre skrämmande. Varför? För att nu vet jag att jag inte är ensam och jag vet att allt hopp inte är ute. Så tack för underbara inlägg!



Jag vill gärna höra era (och andra medlemmars) reflektioner om detta ämne. Inte bara av det egoistiska skälet att jag njuter av att inte känna mig så ensam, utan också för att jag tycker det är viktigt att diskutera.

Alien

Jag vet inte varför, men ditt inlägg får mej att känna mej oerhört vemodig.

Du är inte ensam om att känna dig född på fel planet tahlia.
Nu förundras jag inte så mycket av allt. Men känner mig hemma gör jag ännu inte. Jag har sedan jag var 5 år drömt att jag lämnar planeten jorden och upptäcker nya beboeliga solsystem...Drömmarna kommer sådär en gång varje år på höstmorgon...

uniqueNr5 skrev:Du är inte ensam om att känna dig född på fel planet tahlia.
Nu förundras jag inte så mycket av allt. Men känner mig hemma gör jag ännu inte. Jag har sedan jag var 5 år drömt att jag lämnar planeten jorden och upptäcker nya beboeliga solsystem...Drömmarna kommer sådär en gång varje år på höstmorgon...

Kul att se dig här uniqueNr5! Ett tag sedan du var här?

Fel planet vet jag inte. Jag tycker själva planeten är rätt ok faktiskt. Däremot skulle jag gärna byta århundrade och även tillhöra något annat än Homo Sapiens.

/Barracuber

Jag är nog oxo mer född i fel tid och land... 50 år för sent och 8-10 tidszoner för långt österut.

Jag har alltid känt mig på fel planet och tyckt att det mesta är åt pipsvängen. Framför allt häpnar jag över brist på logik och när man krånglar till saker i onödan och gör saker fulare och mer opraktiska än de behöver vara. Men jag har retat mig så mycket på de system som existerar (inom ekonomi, politik, utbildning etc etc) sen jag var typ 18 att jag inte orkar längre utan har accepterat att det är så här just nu. Majoriteten får köra sitt race så kör jag mitt.

Kanske har jag också fått en mer positiv livsinställning för jag ser också fantastiskt mycket fint omkring mig, och tycker många saker blivit rejält mycket bättre.

Verkar som att det man ser (eller omedvetet fokuserar på) trots allt färgas antingen i svart (alt blått) eller i vitt (alt rosa) beroende på hur man själv mår. Svårt att göra sig en rent objektiv bild. Undrar om någon kan det?

Jag tycker det låter lite som en fantasi att människor var smartare och tänkte mer förut. Jag tror anledningen till att folk vill fylla ut deras själsliga tomrum med skitdåliga tv-program är just att det är ett tomrum där, inte för att skitprogrammen tvingar sig in, breder ut sig och skapar det själsliga vakuumet. Folk vill bli ledda och att andra ska tänka åt dom. Alla populära tv-program handlar ju bara om åsiktsreglering och snask.

antikropp skrev:Alla populära tv-program handlar ju bara om åsiktsreglering och snask.

Det där måste jag bara sno!

Är jag ensam om det? Att känna mig utanför både i NT-världen och i NPF-världen...

Jag var reggad och aktiv här ett tag precis när forumet startade men stannade inte kvar för jag kände mig utanför . Inte utstött utan bara utanför, annorlunda, konstig . Jag gick på träffar och hade faktiskt rätt trevligt men det "klickade" aldrig, det fortsatte vara lika motigt liksom.

Och lika känns det i NT-sammanhang.

Jag blir lika avis på er som träffas, som känner varandra och som skapat er ett sammanhang som på mammagruppen som svetsades samman med mig utanför eller de gamla kompisarna som festar tillsammans men utan mig för jag behöver ju vara hemma och natta barnen eller grannarna som alltid har vänner på besök men till oss vill ingen komma eller sambons vänner som ordnar stora lekträffar men exkluderar mina barn (men enskilda lekträffar går faktiskt bra ibland).

Jag är jättetrött och det känns inte kul att lägga en massa energi när det ändå inte funkar.. det är hemskt ensamt att sakna ett sammanhang!!

Känner mig också utanför. Har träffat en aspie härifrån men det blev bara en enda träff. Till och med mina föräldrar tar avstånd känns det som. När de ringer vill de inte prata länge, när jag berättade att vi kanske kommer upp, säger pappa bara att det får vi se. Han kunde ha sagt välkomna eller något sådant. Känner mig som det svarta fåret! Överallt.

Jag känner igen mig bland aspergare, dock har ju jag andra diagnoser också, så jag är ju inte lika stabil som den med "bara" asperger (trots kanske svårare asperger) är.

Kan inte göra mycket annat än att fortsätta leta right. Jag har fått några pusselbitar på plats.