Strax efter att jag + min bror tillsammans sparat ihop pengar till en ny dator med månadspeng allena. Så går jäveln sönder. Jag minns inte exakt hur dock. Så tillbaka till det gamla, att dela på en dator som knappt klarar 3D är inte kul(vi är båda datanördar, hihi), ibland letade vi desperat efter ett sätt att laga moderkortet, vi hade inte råd att köpa en ny. Snart så skickar vi in den med hjälp av storebror i hopp att det hjälper. Förpackningen var otillräcklig och moderkortet går sönder mer i transporten. Datorn gick sönder nån gång på våren, och i slutet av sommarlovet... bestämmer sig storebror att köpa ett nytt moderkort åt mig och min bror, samt installerar den. Datorn fungerar igen.
Det värsta med den här historien är: VARFÖR I HELVETE KÖPTE HAN INTE EN DIREKT?!
Jag var så fruktansvärt deprimerad att jag ville hoppa från andra våningen eller ta livet av mig. Jag hade inga hopp om framtiden överhuvud taget. Anledningen var svår mobbning i skolan, och att inte ha tillgång till datorn gjorde allting bara hemskt. Jag mådde illa av att gå i skolan, jag mådde illa av att komma hem pga datorn. Det var svårt nog som det var innan.

Det här hände några år sedan.
Vad har det med asperger att göra? Tja, mitt specialintresse är väl datorer, och nu vet jag vad som händer om man plockar bort möjligheten att leva ut det. Specialintresset alltså.
Har några fler erfarenheter om vad som händer om man raderar någons specialintresse?

När min hund dog lade jag mig i sängen för att dö. Mamma hade sagt att jag var tvungen att vänta med att köpa ny hund tills jag flyttat hemifrån. Men hon klarade inte av att se mig apatisk, så då sade hon, men köp en hund då.

Sedan blev ordningen återställd, jag hade en hund att gå promenader med och dog inte av apati. Rutinerna var tillbaka, men det blev aldrig riktigt som förr ändå .

Alltså jag saknade inte hunden som dog, det var en riktig skithund med dåligt temperament. Men förändringen gjorde mig förstörd.