Redan innan jag börjar vill jag förbereda alla på att det här är fullständigt LARV från början till slut, att ni kommer att sucka och stöna och att jag förmodligen kommer att dra på mig en varning för tjat eller nåt. Men jag har ingen annanstans att ventilera det här, ingen att prata med. Mina föräldrar bara skäller på mig och säger att jag är sjuk och störd när jag försöker prata med dem.

Jag hade ju för en gångs skull kanontur och fick göra en radiointervju (på min DV finns en grupp som gör webradio) med min för tillfället stora idol (någon gång i höstas växlade jag från Sarah Brightman), Helen Sjöholm. Och det gick bra, även om jag fortfarande inbillar mig att jag gjorde henne arg. Hon tyckte att jag lät cool (wow! Tänk att få höra något sådant från sin idol!) som inte hade någon tillgjord radioröst. "Oj tack," sade jag, "men jag har varit asnervös."
"Sluta, det får man inte vara," sade Helen, varpå jag fnissade dumt. Sedan tolkade jag det hela dagen som att Helen menat "jävla idiot, går du och är rädd för mig? Vilken kränkning!"

Jag var hur som helst skitstolt över intervjun, men sedan var jag dum nog att komma med en ny dum idé. En kille på radion hade fått ett signat kort av en snubbe i The Ark och sade att radion skulle fixa en liten "wall of fame". Aha, tänkte idioten Kahlokatt, då skall jag skriva och be om ett signat foto från Helen! Vilket idioten också gjorde. Jag hade bara adressen till hennes pressansvariga (en människa som jag tyvärr gjorde bort mig inför när jag skulle fixa intervjun och som jag följaktligen är livrädd för), men jag skrev tydligt "Till Helen Sjöholm" i ämnesfältet. Jag tackade för intervjun, lovordade konserten jag varit på, bad artigt om ett signat foto och skrev adressen till radion. Klick. Tyvärr glömde jag att skicka det från min högst propra jobbwebbadress, som jag använt tidigare i kontakten med pressmänniskan, utan använde min privatwebbadress som är jättelarvig och inte har något med mitt namn att göra.

Det gick en vecka. Det gick två. Och det gick tre. Knäpptyst. Inte ett pip från Helen. Tankarna gick så här: "Hon är ute och turnerar och har fullt upp...nej, vänta, hon är ju ledig nu...ja men då vill hon ju vara med sin familj...men hur jobbigt kan det vara att skriva sin kråka på ett jädra foto, jag bad ju inte om en redogörelse för hennes liv, direkt!"
Allt eftersom veckorna har gått, har mina tankar blivit mer och mer störda och paranoida. Jag ser framför mig hur Helen fnyser åt mitt mejl, varpå hon slänger det. Klick. Jag ser framför mig hur Helens presskäring Carina säger att den där jobbiga aspergertjejen är igång igen och tigger foto, varpå Helen säger "släng skiten". Hur presskäringen Carina slänger mitt mejl i tron att det är spam. Hur Helen tänker "usch, vad är det här för påhängsen människa, en jävla STALKER, varför kan hon inte låta mig vara i fred!?"
Jag vet innerst inne att Helen inte ens kommer ihåg mig och omöjligt kan hysa något agg mot mig, att hon helt enkelt har fullt upp hela dagarna, men ändå kommer de paranoida tankarna och en röst i mitt huvud vrålar "Varför hatar du mig, Helen!? Varför hatar du mig, Helen!?"
Det känns som om jag inte kommer att överleva om jag inte får hennes bekräftelse, ett enda pyttigt litet tecken på att denna i min värld närmast perfekta uppenbarelse kan sänka sig till att skriva sitt namn på ett kort och skicka till en värdelös liten råtta.

När jag var tonåring skrev jag till två tjejer som var med i "Phantom of the Opera" i Stockholm. Det var på snigelpostens och de handskrivna brevens tid och båda svarade snällt efter några veckor. Den enda jag inte fick svar från var Sarah Brightman, men det hade jag full förståelse för, inte har hon tid att svara på alla tusentals beundrarbrev. Men eftersom det har gått så bra förr (en av Fantomen-tjejerna fixade alla solisters autografer åt mig, den andra brevväxlade jag med i flera år), tänkte jag att jag självklart skulle få svar nu med...


Ja ni hör ju själva. Jag är rädd att jag har blivit psykiskt sjuk på allvar, jag fruktar för mitt förstånd, jag är rädd att jag faktiskt kommer att BLI en stalker. Jag har inte en tanke på att försöka komma nära Helen Sjöholm, ta mig till hennes hus, kidnappa hennes son eller något annat i den stilen, det är mig fullkomligt väsenskilt eller vad det nu heter. Men tänk om jag verkligen håller på att bli knäpp...?

Du har hängt upp dej på det där kortet. Lätt hänt man hänger upp sig på nåt vad det nu än är. Jag tycker inte du låter knäpp. Du verkar sårad.

Om det är så att hon har glömt eller inte orkat skicka dig ett kort så är det säkert inget personligt. Folk gör sånt.

Hejsan

Tycker inte alls att du låter knäpp. Känns som ett rop på förståelse och att du fastnat i tankebanan kring det signerade kortet.
Försök släppa den tanken, kanske har ditt mail hamnat direkt i en filtrerad skräppost så att pressansvarig eller Helen inte fått mailet.
Vill du hjärtans gärna ha ett signerat kort så kan du istället skicka ett mail till, från din andra mail?
Och kommer det inget så häng inte läpp och tro att de tycker du är konstig. Kändisar får säkert jättemånga sådana mail och det kan nog vara svårt att hålla reda på allt även för dem.

Lycka till

Men det har gått för långt, det har blivit en fixering! Jag tänker fan inte på något annat! "Om jag hinner till lyktstolpen innan den röda bilen kör förbi, om jag hinner simma 25 meter innan visaren har hunnit till åttan, om första nyheten i kväll handlar om Libyen, om ordet jag pekar på nu är ett verb, om japanskläraren har uppsatt hår i dag, DÅ får jag svar..."
Sådant sysslar ju barnungar med! Jag är fan över 30!
Varje dag på jobbet frågar jag ivrigt om det har kommit någon post till mig på radion. Självklart har det inte det och jag tillbringar resten av dagen i någon sorts deppighetsvakuum. Jag känner att jag inte betyder någonting, att Helen Sjöholm har blivit en sådan blasé diva att hon inte längre tänker: "Beundrarpost, vad glad jag blir!" utan "Jaha, nån ny fjant som vill ha min autograf, orka svara..."
Jag är så fullständigt desperat att betyda något, att få lämna minsta lilla avtryck i världen. Det där kortet skulle för mig vara en bekräftan - du finns, ditt mejl betydde faktiskt något, du är värd ett foto, du existerade i hennes medvetande en kort stund.
Jag gör inget annat än går igenom möjliga scenarion. Jag försöker med alla möjliga visualiseringar för att få drömmen att slå in. Det finns ju de som påstår att saker kan slå in om man bara visualiserar dem riktigt starkt. Så jag tänker och tänker och tänker att XX på radion kommer in och säger: "Kahlokatt, du har fått post."

FAN, det här är ju helt SJUKT! JAG ORKAR INTE HA DET SÅ HÄR!!! Det måste väl för faan finnas något annat att leva för!!! Jag står snart inte ut längre!!!
Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig, jag vill bara att jag skall betyda något...

Klart du betyder nåt!

(läste precis din andra tråd om att inte passa in.) Jag tror dock att det är fler av oss som har denna besattheten. Kanske att det inte är en direkt asperger-grej, men många av oss har ju fler diagnoser med oss, då det är rätt ovanligt att man bara har AS. (Jag har det dock.. bara AS. Känner mig nästan lite utanför där! )
Lite av det du beskriver låter lite som tvångshandlingar. Kan det vara så? För jag antar att det inte är bara Helen du har varit besatt av under ditt liv? Har det funnits fler liknande tillfällen?
Har du någon att prata med? En psykolog eller kurator?

Jag har precis försökt prata med min mamma, men hon skrek bara åt mig: "Kan du fatta att jag är trött! Jag har inte heller någon att prata med och bla, bla, bla, skrik, skrän..."
Jag är sekunder från att greppa saxen och hyvla upp hela armen som jag varje gång lovar mig själv att jag inte skall göra igen.

Kahlokatt skrev:Jag har precis försökt prata med min mamma, men hon skrek bara åt mig: "Kan du fatta att jag är trött! Jag har inte heller någon att prata med och bla, bla, bla, skrik, skrän..."
Jag är sekunder från att greppa saxen och hyvla upp hela armen som jag varje gång lovar mig själv att jag inte skall göra igen.

Jag tror inte att din mamma är rätt väg att gå tyvärr.. Hemskt dock. För hon borde vara rätt väg.
Går du i skolan fortfarande? Då kanske du kan ta kontakt med skolkuratorn för att bli lotsad rätt?
Om inte annat så kanske du har någon kontakt med hablitering eller nåt liknande? Så att du kan få någon proffesionell att prata med.

Framstår jag som så ung och barnslig att du tror jag går i skolan fortfarande? Jag gick ut skolan på 90-talet. Jag är över 30! Vilket gör det hela ännu mer patetiskt.
Jag har en samtalskontakt, en psykiatrisyrra, men henne kan jag inte ringa till, vi har ju bara inbokade besök. En läkarkontakt har jag också, men honom kan jag ABSOLUT inte prata med, för han har varit bekant med Helen (och pratar om henne som en "sådan rar och fin tjej"...)!

Ja, jag har varit besatt av alla möjliga personer - ibland har det varit idolskap, ibland har det varit något hos personen som jag funnit obehagligt eller ångestframkallande. Det har varit sångerskor och skådespelerskor, släktingar, vänner till familjen, vänner till mig, lärare....
Ibland kan besattheten vara helt underbar, en kärlek som är så stark att jag svävar på moln (det handlar emellertid inte om erotisk kärlek, snarare någon sorts hänförd dyrkan). Ibland väcker den enorm ångest. Ingen har någonsin förstått sig på denn besatthet, men för mig har den ersatt förälskelse. Visst har jag väl varit småkär i en del killar och även tjejer till viss del, men himlastormande passion har jag bara känt för mina idoler.

Är jag galen? Lider jag av manodepressivitet? Eller vad är det egentligen frågan om!?

Glömde nämna att jag har väldiga problem med OCD. Och så hoppas jag att jag inte lät ohövlig mot dig, Ylva-Li. Det var absolut inte min mening. Jag hoppas att du känner dig välkommen här.

Åh förlåt! Min hjärna är lite rörig. Det minns jag ju nu att du skrivit att du är 30! Förlåt mig!
Du beter dig inte alls barnsligt, det var bara min hjärna som rörde ihop det.

Nej jag tror inte att du är galen. Inte mer än oss andra.
Har du några andra diagnoser förutom Aspergern?

När har du nästa besök hos din samtalskontakt? Du tror inte att du får höra av dig till henne och säga att det är panik, och se om du antingen kan få en telefontid eller komma in på en avbokad till eller nåt?
Jag tror du verkligen behöver prata med någon. Även om jag tror att du är fullt normal, så normala vi Aspergare kan bli ( ), så förstår jag att du inte mår bra och behöver hjälp för att må bättre.

edit: Ser ditt svar nu, innan jag hann posta.
Inte var du ohövlig heller!

Funderar lite på om OCD kan ha sånna här tendenser? Kan väldigt lite om OCD tyvärr. Tycker dock att det kanske kan vara värt att ta upp med en psykolog. Det kanske finns hjälp att få här, samtal med en proffesionell människa som kan OCD bra, medicin? (som sagt, kan inte mycket om den diagnosen.)

Nästa samtalstid har jag inte förrän i maj, tyvärr, men läkaren skall jag träffa innan dess. Lite pinsamt att yppa mitt problem för honom, dock...känns lite som att jag skulle vara besatt av hans fru eller nåt.. Han är snäll, men han kan inte göra så mycket, han sitter mest och suckar och tycker synd om en.
Jag tror att jag är extra uppskruvad för att jag snart skall lämna boet, alldeles för sent, och flytta till en för mig helt okänd del av staden.
Just nu känns det som om jag bara skulle vilja sova i tre-fyra dygn och totalt tömmas på känslor.

Kahlokatt skrev:Nästa samtalstid har jag inte förrän i maj, tyvärr, men läkaren skall jag träffa innan dess. Lite pinsamt att yppa mitt problem för honom, dock...känns lite som att jag skulle vara besatt av hans fru eller nåt.. Han är snäll, men han kan inte göra så mycket, han sitter mest och suckar och tycker synd om en.
Jag tror att jag är extra uppskruvad för att jag snart skall lämna boet, alldeles för sent, och flytta till en för mig helt okänd del av staden.
Just nu känns det som om jag bara skulle vilja sova i tre-fyra dygn och totalt tömmas på känslor.

Låter jobbigt med en läkare som bara tycker synd om. =/ visst, bra att de bryr sig, men lite mer konstruktivt vore ju bra.

Tycker det låter troligt att du är stressad av flytt, och det tar mycket av din energi och då blir OCD'n mycket värre. Och att den tar sig uttryck av besatthet.
Måste faktiskt erkänna att jag upplevt något liknande ett par gånger i mitt liv, när jag var yngre. Inte "kändisar", men av vänner och pojkar som jag fann intressanta. Jag blev väldigt besatt och "klängig".. Så jag känner faktiskt igen lite av det du skriver om.
För mig berodde det mycket på att jag har svårt att sätta gränser för hur man är med andra människor. Jag blev osäker om människorna gillade mig, och hur jag skulle bete mig mot dem. Och så blev allt bara fel..

Jag blir också lätt besatt, spec. i vissa människor. Det kanske är typiskt Aspergers..?
Vet inte om det är till någon hjälp men som min läkare brukar säga till mig när jag tror jag ska bli helt galen och tappa kontrollen, så länge du tror att du ska bli knäpp så betyder det att du inte kommer bli det. Vad jag förstår det som bör du inte vara orolig, så länge du vet om dina "problem" är det inte så stor fara. Men förstår verkligen att du mår dåligt över det, jag känner igen mig mycket i det du beskriver.

Kahlokatt skrev:Jag har precis försökt prata med min mamma, men hon skrek bara åt mig: "Kan du fatta att jag är trött! Jag har inte heller någon att prata med och bla, bla, bla, skrik, skrän..."
Jag är sekunder från att greppa saxen och hyvla upp hela armen som jag varje gång lovar mig själv att jag inte skall göra igen.

snälla... avstå från att skada dig
*kram*

Ge tusan i självskadandet! Jag tycker inte heller du låter knäpp eller vad du skrev. Du låter besatt av detta just nu men vem blir inte det ibland (inte minst off society-typer som vi här)?

Sen tycker jag faktiskt att Helen gav dig ett jävligt klumpigt svar (min markering):

du skrev:Jag hade ju för en gångs skull kanontur och fick göra en radiointervju (på min DV finns en grupp som gör webradio) med min för tillfället stora idol (någon gång i höstas växlade jag från Sarah Brightman), Helen Sjöholm. Och det gick bra, även om jag fortfarande inbillar mig att jag gjorde henne arg. Hon tyckte att jag lät cool (wow! Tänk att få höra något sådant från sin idol!) som inte hade någon tillgjord radioröst. "Oj tack," sade jag, "men jag har varit asnervös."
"Sluta, det får man inte vara," sade Helen, varpå jag fnissade dumt. Sedan tolkade jag det hela dagen som att Helen menat "jävla idiot, går du och är rädd för mig? Vilken kränkning!"

Tror nästan hon försökte skämta, har sett henne på tv4 och hon skämtade hela tiden. Fast hon visste ju inte att du är aspie och att vi har problem med att tolka ibland.

Hej Kahlokatt,

Jag förstår så väl vad du upplever just nu. Jag blev själv helt besatt i en kille som var med i ett tv-program (kommer inte ens ihåg vad det heter nu...)
Det var en sångare och jag fick t.o.m. träffa honom då jag var på en konsert på Skansen. Jag höll på att sjunka genom marken då han såg mig i ögonen, han var såååå SNYGG och charmig att jag blev så generad. När jag sen kom hem så tog jag reda på vart jag kunde hitta honom, satte mig och skrev ett långt brev till honom där jag berättade hur jag upplevde mötet med honom, att jag tycker han är en fantastisk artist, att han är så vacker mm.mm. Jag måste ha varit galen, för jag skickade iväg det till honom, t.o.m. med mitt riktiga namn så att jag skulle kunna få ett svar.
I veckor gick jag omkring och var ett nervvrak. Jag gick och väntade på posten varje dag för att se om jag fått ett svar från HAN. Jag blev mer och mer besviken för varje dag som gick, jag skämdes och tänkte att jag var så pinsam som skrivit allt detta. Till slut så blev jag arg för att jag tänkte att han var så stroppig som inte ens kunde skicka mig en bild med en autograf eller nåt livstecken som tack för att jag beundrade honom.
Till slut så mattades det här av och efter lång tid så glömde jag bort incidenten. Men än i dag så kan jag känna känslan av besvikelsen och ilskan över att bara bli dissad, att inte betyda något, att han inte ens kunde tacka mig för att jag skrivit.
Men när jag tänker på det så tror jag att han blev livrädd för alla mina känslor som jag uttryckte i brevet. Det var en ung kille och naturligtvis så kunde han ju inte veta att jag har Asperger (vilket jag själv inte visste då heller...) så att jag var extra känslig för såna här saker.
Jag kan också berätta för dig att jag var långt över 30 då jag gjorde det här, så snacka om att vara pinsam...

Jag vet inte om det här beteendet beror på att jag har AS eller på nåt annat, men vad jag vet är att det gör väldigt ont i själen då man blir bortglömd och undanskuffad. Jag förstår ju med logiken att dessa artister får jättemycket brev, mail osv. så att de inte kan svara alla, men känslan i mig gör väldigt ont.
Jag hoppas verkligen att du kan få prata med någon om detta och att du kommer att kunna lämna det bakom dig så småningom. Även jag tror att stressen du känner för flytten kan ha med detta att göra, att du är extra känslig just nu och kan ha svårt att hantera besvikelser som denna. Det kan vara en idé att få hjälp att prata om flytten och den här saken. Jag tycker verkligen att du ska ringa till din samtalskontakt och tala om att det är kris och att du behöver hjälp NU!
Snälla, skada inte dig själv som ett sätt att ta hand om ångesten!! Det är mycket bättre att prata om den och få hjälp att ta sig igenom den!!
Lycka till!
Hälsningar
Amari

Tack för era svar, allihopa, ni är så himla gulliga!

Jag tror inte att Helen menade något illa med det hon sade, i hennes värld finns väl helt enkelt inga störda personer som kan tolka fel. Med tanke på att hon skämtade och var snäll och väldigt avslappnad (till skillnad från mig) så hoppas jag att hon bara menade "äsch, inte behöver du vara rädd". Hon kunde väl inte veta att jag skulle tolka det som "nu har du gjort bort dig igen, ditt stora, klumpiga troll! Nu sårade du henne, din idol till på köpet, smidigt, Katten, smidigt!"
Jag tror inte jag kommer att kunna sluta tänka "hon hatar mig, hon gör det här för att straffa mig" om inte Helen personligen kom till mig och sade NEJ, Katten, jag hyser inget agg gentemot dig. Och det kans ju aldrig ske. Jag önskar att jag kunde få svart på vitt att jag inte gjorde fel, att Helen inte ens minns den där intervjun bland hundratals andra, att hon aldrig haft en tanke på att straffa mig, att hon inte vet vem jag är och att hon inte tänker "men åååh, en ny idiot som vill ha min autograf, jag orkar inte bryyy mig."
Jag har en elak röst inom mig som väser: "Nu går hon in på er radiostations hemsida...nu ser hon hur dåligt folk stavar och att ni har konstiga program om manga och obskyr musik...nu tror hon att ni är ett gäng utvecklingsstörda typer som sitter hemma och diggar Du är min man (jag hatar den låten), nej, ännu värre, hon har gått på Aros tugg och tror att ni är våldsgalningar! Hon tror att du är ute efter henne! Hon tror att du skall komma till hennes sons dagis och vifta med kniv! Haaa haaa haaa Katten, trodde du verkligen att du skulle kunna framstå som en normalt funtad människa inför Helen Sjöholm!? Hon var säkert sårad resten av dagen! Det var ju en jävla tur att du inte lade till att du var så nervös att det kändes som om du var på väg till din egen avrättning och att ditt hjärta nästan stannade innan du lyckades pipa "hej Helen". Jaja, du är allt bra patetisk..."

Jag är så jävla BESVIKEN och det gör så jävla ONT. Jag tycker att postfacket på jobbet hångarvar åt mig med sin tomma käft. Det har t.o.m. gått så långt att när jag hittar en ny intervju med Helen, tänker jag: "Jaså, Expressen/Allers/Dalarnas tidningar/vilken jävla blaska som helst har du tid för, men du kan inte tänka dig att kludda ned ditt namn åt ett olyckligt fan, jävla skit-Helen?"

:/

Och vad betyder denna smiley, treeman? "Jävla idiot", eller?

Kahlokatt skrev:Och vad betyder denna smiley, treeman? "Jävla idiot", eller?

Att du har ont gör mig bekymrad. Önskar jag kunde hjälpa. Var inte illa menat på något sätt.

:/
smileyn
betyder för mig ett lite ledsamt ansiktsuttryck.

Säger inget mer till dej. Hoppas det ordnar sig. Lycka till!

Förlåt, treeman. Det var inte meningen att vara otrevlig. Det är bara jag som är paranoid.

Kahlokatt skrev:Förlåt, treeman. Det var inte meningen att vara otrevlig. Det är bara jag som är paranoid.

Lugnt. Förlåt jag gjorde dej paranoid. Cyberkram.