Skulle du frivilligt bli bonusförälder?

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: atoms, Alien

Skulle du frivilligt bli bonusförälder?

Inläggav ankie » 2011-03-09 16:06:39

en töntig fråga kanske... men jag är nyfiken.
Som "entie" med två barn i olika åldersspann, båda två utan diagnoser och helt NTiga de oxå.
för ett år sedan träffade jag en man, med Aspergers. Han har inga som helst planer på att skaffa egna barn, vill bla inte riskera föra "AS-arvet" vidare.. Men känner oxå att han inte hade´fungerat som förälder.

Han är nu bonuspappa till mina barn, på gott och ont. Han visste ju om förutsättningarna för vårt förhållande innan han ingick det..

Men min fråga till er, med AS, om ni träffar en partner utan diagnos, med barn, skulle ni då tänka 2 ggr innan ni valde ett liv med den personen? Är det ens ett val?
ankie
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2011-02-23
Ort: Skåne

Inläggav Nefarious » 2011-03-09 16:12:51

Jag skulle inte gå in i förhållandet om jag inte var helt säker på att jag skulle kunna vara en bra förälder åt barnen.
Nefarious
 
Inlägg: 3596
Anslöt: 2010-10-02
Ort: Svíþjóð

Re: skulle du frivilligt bli bonusförälder?

Inläggav earlydayminer » 2011-03-09 16:40:14

ankie skrev:en töntig fråga kanske... men jag är nyfiken.
Som "entie" med två barn i olika åldersspann, båda två utan diagnoser och helt NTiga de oxå.
för ett år sedan träffade jag en man, med Aspergers. Han har inga som helst planer på att skaffa egna barn, vill bla inte riskera föra "AS-arvet" vidare.. Men känner oxå att han inte hade´fungerat som förälder.

Han är nu bonuspappa till mina barn, på gott och ont. Han visste ju om förutsättningarna för vårt förhållande innan han ingick det..

Men min fråga till er, med AS, om ni träffar en partner utan diagnos, med barn, skulle ni då tänka 2 ggr innan ni valde ett liv med den personen? Är det ens ett val?


En bra fråga, inte töntig.

Jag skulle definitivt tänka två gånger, skulle inte helt enkelt vilja ta över någon annans barn. Har även tänkt tanken att jag inte vill föra vidare vad jag själv bär inom mig. Nu när jag trivs i livet och hamnat i rätt spår så har jag tänkt om. Det finns en risk att mitt potentiellt blivande barn kommer få det lite jobbigt både socialt och emotionellt, men det finns en god chans att barnet kommer få förmågor som gör livet väldigt trevligt och mysigt. Och jag får jag barn med min nuvarande sambo, som är den enda jag tänka mig bli moder åt mitt potentiellt blivande barn, så är jag säker på att barnet kommer få ett gott och rikt liv. Och även om inget stämmer så är jag någorlunda säker på att det kommer bildas ett band mellan mig och mitt potentiellt blivande barn som blir rikt och lärorikt - oavsett svaghet eller styrka.
earlydayminer
 
Inlägg: 12419
Anslöt: 2008-03-11
Ort: Wermland

Inläggav Zombie » 2011-03-09 17:02:12

Väldigt bra fråga tycker jag, inte ett dugg töntig.

Jag tycker om barn och skulle nog kunna vara "bra med dem" på en del sätt, men det spelar i praktiken ingen roll, jag skulle vara slut på ett ögonblick. Inte en chans vad jag kan se.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav earlydayminer » 2011-03-09 17:10:22

Zombie skrev:Jag tycker om barn och skulle nog kunna vara "bra med dem" på en del sätt, men det spelar i praktiken ingen roll, jag skulle vara slut på ett ögonblick. Inte en chans vad jag kan se.


Den tanken plågar mig med. Dessutom är jag livrädd för att hålla bebisar eller mindre barn. LIVRÄDD.
earlydayminer
 
Inlägg: 12419
Anslöt: 2008-03-11
Ort: Wermland

Inläggav Nefarious » 2011-03-09 17:16:43

earlydayminer skrev:Den tanken plågar mig med. Dessutom är jag livrädd för att hålla bebisar eller mindre barn. LIVRÄDD.


Hellre livrädd än overconfident, tror jag. Då är man ju försiktigare.
Nefarious
 
Inlägg: 3596
Anslöt: 2010-10-02
Ort: Svíþjóð

Inläggav Angelic Fruitcake » 2011-03-09 17:20:40

Sen måste man ju inte bli bonusförälder bara för att man har ett förhållande med en ensamstående. Jag har två barn och är tillsammans med en barnlös aspie och det funkar alldeles utmärkt att han inte agerar förälder öht till dem. De har ju redan en pappa. Däremot drar han sig ju undan det värsta kaoset ibland. Önskar jag kunde göra detsamma :lol:
Angelic Fruitcake
 
Inlägg: 3352
Anslöt: 2010-05-21
Ort: Täby

skulle du frivilligt bli bonusförälder

Inläggav segdeg » 2011-03-09 17:30:15

Det är svårt med en blick i backspegeln att se vad som varit frivilligt.
Livet har svängt så mycket, att familjebildning aldrig blivit självklart.

Tror inte att frågan är "töntig".
Har själv frågat mig om mognad, ansvar, och hänsyn, ungefär som en körkorts fråga.

När det handlat om bonusbarn har det dem få gånger jag varit med i bilden, inte handlat om att tänka, mer att göra, ge plats och och försöka ta plats, en lite diffus roll som extrapappa, plastpappa, mammas nya kille, delsbo särbo sambo.

Nu för tiden är det inte så aktuellt, då eventuella bonusbarn troligen skulle vara vuxna nog att ha egna barn och bonusbarn.

Frivilligheten och att tänka sig för har bara gjort sig gällande i tankar om vem som skulle bli mor åt mina egna barn. Och så blev det. Inga bonusbarn och inga egna.

Får ibland frågan om eventuella barn, och tar det som något sorts bevis, för att det inte är helt otänkbart att jag har eller haft en egen familj.

Tröstar mig ändå med att jag inte är så säker på hur jag skulle klara av att försvara en familj med barn som kanske ärvt "mina egenskaper och svårigheter" men där får jag leva i ovisshet.

Vet ingenting om dig och din familj. Men tror frågan leder fel beträffande AS/NT.

Är odiagnosticerad, och skulle kanske tänkt på att mitt svar blir därefter, ej tvärsäkert.

Mvh segdeg
segdeg
 
Inlägg: 1788
Anslöt: 2010-12-25

Inläggav Björne » 2011-03-09 19:55:08

Nej, aldrig i livet. Det är otroligt svårt både för barnen och plastpappan som alltid kommer vara en... utböling till familjen. Det är en nitlott på alla sätt och vis. Den typen av slit-och-släng-mentalitet som en del tycks applicera på sina makar och makor är inget jag vill ha något med att göra.
Björne
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 1595
Anslöt: 2009-11-12
Ort: Bah

Inläggav Bjäbbmonstret » 2011-03-09 20:21:07

Du verkar prata generellt Björne och då måste jag säga att med tanke på att en mycket hög andel av Sveriges befolkning har växt upp med styvföräldrar på ett eller annat sätt och dessa män och kvinnor nog i de flesta fall gjort sitt bästa så är det väldigt nedvärderande mot alla dessa människors livsval att tala på det sättet.

Hur många barn skulle inte ha fått en mycket sämre uppväxt om det inte funnits någon annan som varit beredd att ta ett ansvar när förhållandet mellan deras köttsliga föräldrar hade gått i kras.

Visst kan det ta väldigt lång tid innan barnet accepterar mammas eller pappas nya man eller kvinna och visst kan relationen se annorlunda ut än för den "riktige" föräldern men ditt snack om utböling är att dra det hela alldeles för långt.
Bjäbbmonstret
 
Inlägg: 10578
Anslöt: 2007-11-15
Ort: Mälardalen

Inläggav Björne » 2011-03-09 21:12:28

Jag skriver bara vad jag tycker. Jag är själv uppvuxen i en skilsmässofamilj så jag har ett hum om vad jag snackar om. Det är inte helt ovanligt att folk skiljer sig på väldigt lösa grunder och det ser jag inget fel i att nedvärdera. Plastföräldrar är ett dåligt substitut till riktiga.
Björne
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 1595
Anslöt: 2009-11-12
Ort: Bah

Inläggav mnordgren » 2011-03-09 21:40:26

Moderator:

Flyttade tråden från Övriga aspergerfrågor.
mnordgren
 
Inlägg: 9546
Anslöt: 2007-09-16
Ort: Vaffövillduvetadedå?

Inläggav Arkimedes » 2011-03-09 21:45:17

Funderar på rubriken och undrar hur man blir bonusförälder ofrivilligt?
Arkimedes
 
Inlägg: 4043
Anslöt: 2010-10-27

Inläggav tahlia » 2011-03-09 22:19:28

Björne skrev: Plastföräldrar är ett dåligt substitut till riktiga.


Det där är egentligen kärnan i det hela. En plastförälder ska inte vara ett substitut för den biologiska föräldern såvida denne inte kommer in i det hela när barnet är väldigt ungt och/eller inte har en biologisk förälder av det könet närvarande.

Personligen skulle jag inte behöva tänka en halv sekund på frågan. Jag älskar ungar i alla åldrar. Nu har ju jag två egna barn, vilket kan underlätta det hela och garanterat påverkar min inställning till frågan.

Huruvida barnen (och partnern) i fråga har eller inte har NPF är irrelevant för mig och något som inte skulle påverka mitt beslut åt något håll. Jag älskar ungar av alla slag.
tahlia
 
Inlägg: 10775
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Bjäbbmonstret » 2011-03-09 23:10:16

@Björne. Detsamma gäller mig så jag vet också vad jag talar om utifrån mina erfarenheter. Och jag använder inte ordet "plastföräldrar" för jag tycker det låter nedvärderande.

@Tahlia Jag är helt enig med dig om att förälderns nya respektive aldrig kan ersätta mamma eller pappa utan menar att det handlar om att bygga upp en egen relation utan alltför förutfattade meningar om hur det ska fungera vilket nog ofta kan vara väldigt svårt. Hur man rent allmänt kan säga att man "älskar barn" har jag lite svårt att förstå. Barn är ju som andra människor. Man tycker om vissa och andra inte.
Bjäbbmonstret
 
Inlägg: 10578
Anslöt: 2007-11-15
Ort: Mälardalen

Inläggav Pemer » 2011-03-10 2:01:29

Från det att han kom in i familjen har min styvfar varit långt mer pappa till mig än min biologiska far har. Så man kan bara inte yttra sig så kategoriskt som Björne gör.

Jag har alltid älskat barn och längtade länge efter kärlek. Sade mig alltid att barn inte vore ett hinder, och ville ha egna. Jag har adlrig ändrat uppfattning om egna barn pga diagnosen jag har, om något i så fall tvärtom.

Däremot känns det väl inte längre något annat än väldigt hypotetiskt, så omöjligt som det har verkat vara att få möta kärleken. Och nu tycker jag att jag har blivit för gammal för att börja, i varje fall med egna.

Men mötte jag kärleken och känslorna fanns där - självklart skulle jag följa känslorna, barn eller inte!
Pemer
 
Inlägg: 13588
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Inläggav Parvlon » 2011-03-10 3:22:03

Beror på hur jobbiga ungarna är.
Parvlon
Inaktiv
 
Inlägg: 14823
Anslöt: 2006-07-28
Ort: ∴ℜ∴Ψ∴ℜ∴

Inläggav Abbreviation » 2011-03-10 9:58:17

Jag skulle verkligen inte ha något emot om en partner hade barn sedan tidigare. Älskar barn och vill ha egna. Men man måste tänka på att barnen påverkas av relationen, och ta det lugnt så att det inte blir för stora omställningar.
Abbreviation
 
Inlägg: 3446
Anslöt: 2010-10-15

Inläggav ankie » 2011-03-10 10:17:45

Zombie skrev:Väldigt bra fråga tycker jag, inte ett dugg töntig.

Jag tycker om barn och skulle nog kunna vara "bra med dem" på en del sätt, men det spelar i praktiken ingen roll, jag skulle vara slut på ett ögonblick. Inte en chans vad jag kan se.


Min sambo blir oxå väldigt trött av stimmet och buset och ljudnivån. Men jag är jättestolt över hur han har viljan att ändå göra det bästa av situationen. Att lixom pressa sig själv att orka, men ändå mäkta med sig själv.
Jag förstår att det måste vara svårt många gånger, tom jag som energifull entie kan bli lätt stressad ibland och tycka att kidzen är too much :)
ankie
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2011-02-23
Ort: Skåne

Inläggav ankie » 2011-03-10 10:19:01

Nefarious skrev:
earlydayminer skrev:Den tanken plågar mig med. Dessutom är jag livrädd för att hålla bebisar eller mindre barn. LIVRÄDD.


Hellre livrädd än overconfident, tror jag. Då är man ju försiktigare.


Jag tycker inte heller om att hålla andras bebisar etc. Tycker det är skrämmande med ansvaret.
ankie
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2011-02-23
Ort: Skåne

Inläggav ankie » 2011-03-10 10:22:47

Angelic Fruitcake skrev:Sen måste man ju inte bli bonusförälder bara för att man har ett förhållande med en ensamstående. Jag har två barn och är tillsammans med en barnlös aspie och det funkar alldeles utmärkt att han inte agerar förälder öht till dem. De har ju redan en pappa. Däremot drar han sig ju undan det värsta kaoset ibland. Önskar jag kunde göra detsamma :lol:


Sant. Och jo, jag kan ha överdrivit "bonusförälder"-biten. Man kan nog mer se det som att det finns en annan vuxen i hushållet... Min sambo har inget att säga till om i deras uppfostran (låter hemskt jag vet), men jag är deras mamma så jag fattar besluten och de har en pappa oxå som får ta sitt ansvar.

Min sambo har däremot lite vuxen-ansvars-bitar. Som tex att lämna minstingen på förskolan. En win-win situation lite. Min son får möjligheten att sova lite längre på morgonen, min sambo får en anledning att gå upp på morgonen... Och så har de lite kvalitetstid tillsammans på vägen till förskolan. Sambon får ett ansvar och sonen får härligt sällskap.

Min sambo drar sig oxå undan när det kaosar för mycket, och som du säger, det hade jag oxå velat göra ibland :)
ankie
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2011-02-23
Ort: Skåne

Re: skulle du frivilligt bli bonusförälder

Inläggav ankie » 2011-03-10 10:24:16

segdeg skrev:Det är svårt med en blick i backspegeln att se vad som varit frivilligt.
Livet har svängt så mycket, att familjebildning aldrig blivit självklart.

Tror inte att frågan är "töntig".
Har själv frågat mig om mognad, ansvar, och hänsyn, ungefär som en körkorts fråga.

När det handlat om bonusbarn har det dem få gånger jag varit med i bilden, inte handlat om att tänka, mer att göra, ge plats och och försöka ta plats, en lite diffus roll som extrapappa, plastpappa, mammas nya kille, delsbo särbo sambo.

Nu för tiden är det inte så aktuellt, då eventuella bonusbarn troligen skulle vara vuxna nog att ha egna barn och bonusbarn.

Frivilligheten och att tänka sig för har bara gjort sig gällande i tankar om vem som skulle bli mor åt mina egna barn. Och så blev det. Inga bonusbarn och inga egna.

Får ibland frågan om eventuella barn, och tar det som något sorts bevis, för att det inte är helt otänkbart att jag har eller haft en egen familj.

Tröstar mig ändå med att jag inte är så säker på hur jag skulle klara av att försvara en familj med barn som kanske ärvt "mina egenskaper och svårigheter" men där får jag leva i ovisshet.

Vet ingenting om dig och din familj. Men tror frågan leder fel beträffande AS/NT.

Är odiagnosticerad, och skulle kanske tänkt på att mitt svar blir därefter, ej tvärsäkert.

Mvh segdeg


Intressant tanke. Tar till mig detta :) Tack
ankie
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2011-02-23
Ort: Skåne

Inläggav ankie » 2011-03-10 10:33:46

Tack alla ni som visat intresse och tagit er tid att svara. Uppskattar enormt era synpunkter.

För mig handlar det inte om att ersätta barnens pappa med en ny fadersgestalt. Min "nya man" är en bonusvuxen kan man väl mer säga. Förutom det faktum att kärleken gör mig till en gladare mer energifull mamma som trots enorma motgångar och trassligheter med exet ändå orkar med vardagen och har tid för barnen, riktig tid, så upplever jag barnen som mer harmoniska nu när vi har en egen "ny" liten familjekonstellation. Även pappan har en ny kvinna så det är samma på båda ställen för barnen.
I en separation och skilsmässa kan man tycka att barnen alltid är de stora förlorarna. Jag var själv av den åsikten under de 16 år jag bodde med barnens far. Men har kommit till insikt om att ibland har barnen kanske det bättre i en splittrad familj där de får massor av omtanke och kärlek från båda föräldrarna (och eventuella nya partners) än i en trasig familj där det bara är bråk och missmodighet.

Det finns inga givna svar på något, tyvärr blir ofta hela livet ett experiment där man provar sig fram till bra och fungerande lösningar. Så att alla i ens närhet skall må bra och känna livskvalitet. Ibland gör man missar, ibland får man in fullträffar.

Åter stort tack till er alla som svarat <3 (och läst)
ankie
 
Inlägg: 42
Anslöt: 2011-02-23
Ort: Skåne

Inläggav Fenren » 2011-03-10 20:02:07

Abbreviation skrev:Jag skulle verkligen inte ha något emot om en partner hade barn sedan tidigare. Älskar barn och vill ha egna. Men man måste tänka på att barnen påverkas av relationen, och ta det lugnt så att det inte blir för stora omställningar.

+1
Fenren
 
Inlägg: 7847
Anslöt: 2009-09-03
Ort: Min Mamma

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in