Jag genomgår för tillfället en neuroutredning och kommer troligen få diagnosen AS. En av mina största farhågor med diagnosen är att jag för evigt kommer få leva ett liv i ensamhet.

Redan nu är jag väldigt ensam och har kopiösa problem med att skaffa en livspartner. En AS-diagnos lär knappast underlätta detta, och jag undrar nu över andras erfarenheter i ämnet? Om ni fått en potentiell livspartner på kroken och sedan kommer dragandes med faktumet att ni har AS, hur har detta tagits emot? Ses man som ett måndagsexemplar som ingen vill ta i med tång?

En annan fråga.. Hur fungerar förhållanden där båda parter har AS? Är det en destruktiv väg att gå som leder till avgrunden, eller kan det faktist fungera?

Nu tror jag visserligen inte att jag skulle lyckas med konststycket att finna en AS-kvinna (jag är man) som dessutom faller för mig, men drömma kan man ju alltid.

Om du lär dig att våga prata eller snarare tvinga dig att prata framför kvinnor så har du goda chanser att få en kvinna.

Om du däremot går förbi kvinnor och inte kollar dem i ansiktet så blir det svårt.

Så det går att få en partner men våga som sagt, jag är inte säker om alkohol kan hjälpa dig, men ett gott självförtroende kan ge resultat.

Det finns folk som blivit ihop via det här forumet. Jag startade en tråd nån gång för att få folk att berätta om nya relationer de fått här, men den har nog sjunkit ner några sidor. Men jag och animal kan i alla fall tacka aspergerforum för att vi hittade varann....

Det kan vara jättefrustrerande att vara ihop med någon som har liknande problem (eh, båda är envisa, fyrkantiga och har svårt att ta den andras perspektiv), men jag har aldrig upplevt mer förståelse och acceptans för den jag är.

opteron skrev:Så det går att få en partner men våga som sagt, jag är inte säker om alkohol kan hjälpa dig, men ett gott självförtroende kan ge resultat.

Självförtroende existerar inte, men visst kan alkohol hjälpa till att få igång en konversation med det motsatta könet. Efter varje rus kommer dock vardagen, och vad gör man då? Att förmedla en bild av sig själv i påverkat tillstånd, som man sedan ska försöka leva upp till nykter känns som ett väldigt osäkert kort.

Absolut skrev:En AS-diagnos lär knappast underlätta detta, ...

1.Med diagnos finns det ju faktiskt en möjlighet att tillhandahålla konkreta tips till andra.
2.Med diagnos kan man faktiskt få tillgång till sociala sammanhang där alla vet ungefär vad som gäller.

Vad du menar med "knappast underlätta", är det insikten att det inte kommer att gå över?

L'inimitable skrev:Vad du menar med "knappast underlätta", är det insikten att det inte kommer att gå över?

De egenskaper, svårigheter, problem man innehar har man ju haft någon sorts hopp om att kunna komma till rätta med genom exempelvis terapi eller liknande. Om det nu visar sig vara medfött känns läget genast lite mer hopplöst, då är jag ju som jag är, och kommer så troligen förbli.

är 28 år nu. aldrig haft ett förhållande trots att jag verkar helt normal utåt sett. till och med kan jag verka social och intelligent.

men när det gäller kärlek, nära vänner och livspartners:

omöjligt. punkt.

kul för dom som vinner på lotto och faktiskt hittar någon dock.

Jag vill gärna tro att det finns där ute, ett mer permanent tillstånd där jag inte känner mig ensam var jag än är. Aldrig haft något förhållande, vet inte heller hur det funkar men jag har känt mig alldeles för fel för att vara tillsammans med någon. Efter jag fick diagnosen nu i somras var det skönt att veta var det var som var fel men det kändes redan tyngre att hålla hoppet uppe för att hitta tjejen en dag.

Nya vänner är så jäkla svårt att skaffa också tycker jag. Fortsätta hoppas, kanske hittar någon med likartade problem eller något jag kan stödja mig emot, men inte fan ge upp!

Det har alltid tagits emot väldigt bra. Inga konstigheter.

Någon (minns inte vem) sa så här: "utan diagnos ÄR du ett problem, med diagnos HAR du ett problem". Och det tycker jag är så himla bra sagt. Om du har en diagnos så har du ju en tydlig beskrivning på exakt vad som kan tänkas ställa till det för dig. Utan en diagnos så vet varken du eller någon annan vad problemet är.

Jag tror att de flesta människor är mera toleranta mot sin partner (eller vem som helst, för den delen) om de vet varför han/hon beter sig som han/hon gör. Annars är det så lätt att man börjar leka "tankeläsare" och tro sig veta hur den andra tänker eller känner, och om man då har att göra med en person med AS kan det lätt bli jättefel. (annars också, för den delen...)

Det är klart att det förmodligen är lättare att hitta en partner om man INTE har något funktionshinder, men om man nu har ett funktionshinder så tror jag att det bästa man kan göra är att ta reda på så mycket som möjligt om det, så att man själv kan göra det bästa av situationen och informera omgivningen så att de förstår hur man funkar.

Gafsan skrev:Man själv kan göra det bästa av situationen och informera omgivningen så att de förstår hur man funkar.

Skulle inte föreslå att informera om du söker att bli ihop med en "normal-fungerande" person. Var i nyheterna förra veckan om hur mer än 50% av Sveriges befolkning aktivt väljer att ta avstånd från folk med psykiska och neuropsykiska hinder.

Och att informera när man söker sig till en AS-partner verkar överflödigt...

outzaidur skrev: Skulle inte föreslå att informera om du söker att bli ihop med en "normal-fungerande" person. Var i nyheterna förra veckan om hur mer än 50% av Sveriges befolkning aktivt väljer att ta avstånd från folk med psykiska och neuropsykiska hinder.

Och att informera när man söker sig till en AS-partner verkar överflödigt...

Alltså... jag menar inte att man ska gå runt med en stor skylt där det står "JAG HAR ASPERGER" eller att det ska vara det första man berättar för killen/tjejen man är intresserad av. Men om man har tänkt sig en allvarligare relation så tror jag att ärlighet varar längst. Om ens handikapp är så lindrigt att man framgångsrikt kan dölja det i en nära relation, då tror jag inte att man får någon diagnos.

Sen beror det förstås på vad man har för problem, det är såklart jätteindividuellt. Men om man t.ex. har väldigt svårt att känna igen ansikten så kan det ju vara bra att berätta det på ett tidigt stadium för annars kan tjejen/killen bli rätt sur om man inte hejar på stan.... för att ta ett exempel.

Själv har jag ingen diagnos ännu men det lutar väl åt att jag får en. Och om jag träffade en kille med ett handikapp så skulle jag definitivt ogilla om han mörkade det någon längre tid, oavsett om det handlade om AS eller något annat. Jag gillar helt enkelt information och ogillar att bli förd bakom ljuset.

Moderator mnordgren: fixade trasigt citat

outzaidur skrev:Var i nyheterna förra veckan om hur mer än 50% av Sveriges befolkning aktivt väljer att ta avstånd från folk med psykiska och neuropsykiska hinder.

Outzaidur, tror du på dessa nyheter ? Tror du att låt oss säga 4,5 miljoner invånare har blivit intervjuade om denna sak ? Det intressanta här är varför man presenterar en sådan "nyhet". Jag tror att det är politiskt.

Generellt sett bör man vara lite skeptisk mot såna undersökningar helt enkelt för att det beror väldigt mycket på hur frågan ställs och vilka svarsalternativ som finns. Det kunde ju i värsta fall vara formulerat ungefär så här:

- Känner du dig bekväm med psykiskt störda människor omkring dig?

Svarsalternativ:

-Absolut

-Lite

-Nej

Där allt utom "absolut" innebär att man tar avstånd från psykiskt störda.

Gafsan skrev: Om ens handikapp är så lindrigt att man framgångsrikt kan dölja det i en nära relation, då tror jag inte att man får någon diagnos.

har träffat 2 killar med svår asperger + annat. båda har flera barn som är mer än 10 år gamla. båda blev lämnade av sina fruar när de berättade om sin diagnos.

en av fruarna sa till och med att de aldrig skulle skaffat barn om hon visste.

det går att dölja väldigt väl trots att man har svåra problem. och det är väldigt många NT's som inte ens förstår om man väl tar sig tid att förklara.

Gafsan skrev:Någon (minns inte vem) sa så här: "utan diagnos ÄR du ett problem, med diagnos HAR du ett problem". Och det tycker jag är så himla bra sagt.

Tycker jag med. Det vill säga, precis min erfarenhet. Resten av inlägget var också bra sagt.

Inte heller jag tror på att sitta kvar i garderoben inför sin partner och eventuella närmaste vänner. Själv skulle jag känna mig grundsviken i ett sådant förhållande. Och vill man själv vara intim med någon man har anledning att tro inte tål en som man är?

Annars är väl min erfarenhet att hade förklaringen AS funnits i min ungdom, och jag hade fått den, kanske jag hade kunnat skapa mig en chans på förhållandemarknaden åtminstone med andra aspergare. Nu tog det mig halva livet av nedbrytande ensamhet och att slå mig halvt fördärvad i "NT"-världen innan jag upptäckte det. Men det första man måste veta är väl att alla är olika, särskilt bland oss.

Grimuald skrev:Outzaidur, tror du på dessa nyheter ? Tror du att låt oss säga 4,5 miljoner invånare har blivit intervjuade om denna sak ? Det intressanta här är varför man presenterar en sådan "nyhet". Jag tror att det är politiskt.

Man behöver inte tro på några nyheter eller undersökningar om man så vill.

Av egen erfarenhet kan jag säga att bilden stämmer ganska bra. Oavsett om man skadat sig själv eller andra tidigare. Spelar ingen roll. Många resonerar helt enkelt: Störd = Störd. Undvik.

outzaidur skrev: har träffat 2 killar med svår asperger + annat. båda har flera barn som är mer än 10 år gamla. båda blev lämnade av sina fruar när de berättade om sin diagnos.

en av fruarna sa till och med att de aldrig skulle skaffat barn om hon visste.

det går att dölja väldigt väl trots att man har svåra problem. och det är väldigt många NT's som inte ens förstår om man väl tar sig tid att förklara.

Det här tycker jag inte låter trovärdigt. Att ett förhållande spricker pga NPF är nog tyvärr inte helt ovanligt, men då tror jag att det är de problem som diagnosen beskriver som är den utlösande faktorn, inte diagnosen i sig. Det är klart att det är bekvämt att säga att "hon lämnade mig när jag berättade om diagnosen" (för då kan man ju helt och hållet lägga över ansvaret på partnern och slipper ta något ansvar själv för skilsmässan), men om man frågar kvinnan i de här förhållandena skulle man nog få ett helt annat svar, misstänker jag.

Att NT ibland inte kan eller vill förstå vad en diagnos innebär är ju långtifrån detsamma som att de inte märker att man har problem.

outzaidur skrev:

Grimuald skrev:Outzaidur, tror du på dessa nyheter ? Tror du att låt oss säga 4,5 miljoner invånare har blivit intervjuade om denna sak ? Det intressanta här är varför man presenterar en sådan "nyhet". Jag tror att det är politiskt.

Man behöver inte tro på några nyheter eller undersökningar om man så vill.

Av egen erfarenhet kan jag säga att bilden stämmer ganska bra. Oavsett om man skadat sig själv eller andra tidigare. Spelar ingen roll. Många resonerar helt enkelt: Störd = Störd. Undvik.

Tyvärr är det nog så. I väldigt hög grad, såpass att det är bisaker om det gäller femtio procent si med svarsalternativ formulerade så.

Folk kan inte se kategorier, som hundar kan. De kan alltså inte se gruppen "handikappade", utan ser bara rullstolsbundna, döva, blinda och så vidare. Alla de grupperna har de fått lära sig, var för sig under massor med årtionden, att man ska vara snäll mot. Men om oss har ingen hunnit med den dressyren.

Ännu — eller kanske, också, på grund av samhällsklimatet: handikappmarknaden börjar bli mättad, vi håller redan på att spricka av all påtvingad snällhet, vi har inte råd att vara snälla mot ännu fler.

(men bara delvis)

Gafsan skrev:Det här tycker jag inte låter trovärdigt.

Nähä.

Jag tror det kan förekomma. Enligt samma psykologi som kan få både oss själva och vissa i vår omgivning att plötsligt se systematiken i och respektera våra handikapp där alla förut bara har sett en disparat räcka karaktärsfel och dåliga personlighetsdrag kan nog diagnosförklaringen för andra bli det som slutligen skrämmer dem eller får dem att lösgöra sig från oss.

båda familjerna hade haft stora problem i åratal. diagnosen blev "en väg ut" för dessa "normala kvinnor". men det vara bara den ena frun som tydligt uttryckte att det var anledningen.

Diagnosen är bara ett sätt att gruppera folk, med antydan till lika svårigheter på godtycklig grund. Sällan har så många varit så olika.

Var dig själv, vara nån annan är själslig prostitution. Vet du inte vem du är så kan det vara en fördel att ta reda på det.

Är du dig själv kommer någon att upptäcka vilket kap du är som har integritet nog att stå på dig vid olika tillfällen Och plötsligt står din prinsessa där!

"Love is a many splintered thing..."

Gafsan skrev:Alltså... jag menar inte att man ska gå runt med en stor skylt där det står "JAG HAR ASPERGER" eller att det ska vara det första man berättar för killen/tjejen man är intresserad av. Men om man har tänkt sig en allvarligare relation så tror jag att ärlighet varar längst. Om ens handikapp är så lindrigt att man framgångsrikt kan dölja det i en nära relation, då tror jag inte att man får någon diagnos.

Sen beror det förstås på vad man har för problem, det är såklart jätteindividuellt. Men om man t.ex. har väldigt svårt att känna igen ansikten så kan det ju vara bra att berätta det på ett tidigt stadium för annars kan tjejen/killen bli rätt sur om man inte hejar på stan.... för att ta ett exempel.

Själv har jag ingen diagnos ännu men det lutar väl åt att jag får en. Och om jag träffade en kille med ett handikapp så skulle jag definitivt ogilla om han mörkade det någon längre tid, oavsett om det handlade om AS eller något annat. Jag gillar helt enkelt information och ogillar att bli förd bakom ljuset.

Jag är alldeles för ärlig för att kunna undanhålla något sådant i början av en relation, jag skulle nämligen absolut inte vilja komma dragandes med det en bit in i relationen, skulle kännas fruktansvärt oärligt.