Här behöver sägas att de "fakta" rdos kommer med härrör från hans egna amatörundersökningar. De behöver inte stämma med vad som är vedertaget eller allmänt iakttagbart.

Å andra sidan är väldigt mycket av det som är i svang om aspergare byggt på gamla förenklingar, feltolkningar och halsbrytande generaliseringar från en tid då det nästan bara var unga pojkar som ansågs ha det. Så det brukar inte heller stämma så som det framställs. Det där om strukturer till exempel. Fast, för att göra en lång historia kort, så som du beskriver din dotter verkar det ju tillämpligt på henne.

Dynah skrev:Tilliten är borta och då hennes far antagligen odiagnostiserad aspergare, inte vill kännas vid mig utan startat en vårdnadstvist mot mig, vilket gör det ännu svårare för henne att få den hjälp hon behöver och svårare för mig att återfå kontakten med henne. Det var i samband med den som hon sa upp kontakten med mig och syskonen. I detta fall är det inte bara hon och jag som lider (för jag menar att hon inte heller mår bra av att vi inte har kontakt) utan även småsyskon som saknar henne och frågar efter henne. Mina ögon tåras varje gång de nämner hennes namn och jag vet inte vad jag ska svara dem varför vi inte kan hälsa på eller ringa henne.

Om jag skulle gissa utifrån egna erfarenheter så tyr sig din dotter till sin far just p.g.a de liknar varandra, och han antagligen förstår det där med auktoritetstrots. Dock, om dottern spårat ur när hon bott hos sin far så visar ju det att han inte lyckats leda in henne på rätt väg heller, och då behövs ju någon form av förändring.

Att han dessutom driver en vårdnadstvist emot dig låter inte heller något vidare. Det borde han inte göra om han sett till er dotters bästa.

Zombie skrev:Här behöver sägas att de "fakta" rdos kommer med härrör från hans egna amatörundersökningar. De behöver inte stämma med vad som är vedertaget eller allmänt iakttagbart.

Inte alls, Zombie. Just detta är 100% egen erfarenhet. Om hennes dotter passar in på en auktoritetstrotsig tonåring så lär mina erfarenheter ha hög relevans. Oavsett vad de som tror sig veta (t.ex. socialtjänsten) påstår.

Det här tycker inte jag är platsen att tjabbla om det. Och var skrev jag "allt rdos säger"?

Hade du formulerat till exempel

rdos skrev:Det finns en medfödd preferens som vissa aspies har där man inte gillar att umgås med folk i sin egen ålder. Det finns speciellt en preferens hos flickor att gilla äldre killar/män.

med seriös ödmjukhet i stället för att framställa det som allmänt vedertagen kunskap så hade du sluppit min kommentar.

Mycket annat du skriver här håller jag med om, antingen allmänt eller som personliga reflexioner.

Zombie skrev:Det här tycker inte jag är platsen att tjabbla om det. Och var skrev jag "allt rdos säger"? Hade du formulerat till exempel

rdos skrev:Det finns en medfödd preferens som vissa aspies har där man inte gillar att umgås med folk i sin egen ålder. Det finns speciellt en preferens hos flickor att gilla äldre killar/män.

med seriös ödmjukhet i stället för att framställa det som allmänt vedertagen kunskap så hade du sluppit min kommentar.

OK. Dynah kan skippa den kommentaren, även om jag som sagt sett denna tendens även hos min dotter (som är ungefär i Dynahs dotters ålder). Låt oss säga att sådant existerar, och lämna därhän hur vanligt det är och om det hör ihop med AS eller inte.

rdos skrev:Håller inte med. Det finns en medfödd preferens som vissa aspies har där man inte gillar att umgås med folk i sin egen ålder. Det finns speciellt en preferens hos flickor att gilla äldre killar/män. Så detta behöver inte vara ett problem.

Jag hoppas du har rätt!

Dynah skrev:Som förälder vill man sitt barns bästa. Hennes egen väg att gå med tatueringar (som hon sedan ångrat), dåligt umgänge, alkohol och droger är ingen bra väg. Därför anser jag inte hon har rätt att gå den vägen.

rdos skrev:Det stämmer. Det är inte rätt väg. Men du behöver inse att förbud är fel väg. Du behöver förklara för henne vad som kan hända om hon börjar med alkohol och droger, eller skaffar dåligt umgänge, utan att det låter som förmaningar och förbud. Det är naturligtvis jättesvårt med en tonåring som hamnat fel, och dessutom inte vill veta av dig, men du måste byta taktik. Om du börjar att prata om hennes beteende utifrån ett rent konkret orsak-verkan synsätt, på ett sätt som hon inte kan tolka som förmaningar eller förbud, så kan du möjligen återvinna hennes förtroende. Kom då ihåg att hon själv i alla lägen ska välja vad hon ska göra. Du är den som förklarar vad som händer när hon tar sina beslut, inget annat. Du ska inte heller lägga några moraliska tolkningar i hennes beslut. Du ska bara rent logiskt förklara hur saker hänger ihop. Detta är kärnan i en icke-auktoritär uppfostran som fungerar på auktoritetstrotsiga barn.

Där tror jag du slog huvet på spiken! Jag har svårt för detta men försöker. Ska tänka på det du skriver men samtidigt är det jätte-svårt. Naturligtvis har du rätt! Är du själv diagnostiserad med asperger eller endast dina barn eller ingetdera?
Jag har ju hela tiden utgått från vad som fungerade på mig som barn och från hur jag tänker, därför har det blivit så fel i min relation till min dotter.

rdos skrev:egna erfarenheter så tyr sig din dotter till sin far just p.g.a de liknar varandra, och han antagligen förstår det där med auktoritetstrots. Dock, om dottern spårat ur när hon bott hos sin far så visar ju det att han inte lyckats leda in henne på rätt väg heller, och då behövs ju någon form av förändring.

Att han dessutom driver en vårdnadstvist emot dig låter inte heller något vidare. Det borde han inte göra om han sett till er dotters bästa.

Jag tror att hon vill bo hos sin pappa pga den bristande struktur och brist på regler som finns där. Där får hon leva precis som hon vill. Där finns heller ingen som säger till henne att borsta tänderna och sköta sin hygien. Detta klarar hon inte av helt själv. Antagligen beror detta på att hennes pappa själv har asperger.
Jag tror att även detta har påverkat hans beslut av att inleda en vårdnadstvist mot mig.
Jag är så ledsen att de båda tror att jag vill vår dotter illa när jag försöker få den hjälp hon behöver från soc. Men efter dina ord/tips så kanske jag inte är inne på rätt spår vad det gäller hennes behov?
Det jag dock vet är att så som har det idag inte främjar hennes framtid.
Men inte att förglömma så är hon en mycket smart och även förslagen tjej. Hon är inte sen med att dra lögner om hon tror att det kan gagna henne, vilket skadar andra.

Dynah skrev:Där tror jag du slog huvet på spiken! Jag har svårt för detta men försöker. Ska tänka på det du skriver men samtidigt är det jätte-svårt. Naturligtvis har du rätt! Är du själv diagnostiserad med asperger eller endast dina barn eller ingetdera?

Min dotter är diagnosticerad med autism. Själv är jag "självdiagnosticerad" med AS. Sonen har en blandning av allt möjligt och är ansedd som "utvecklingsstörd". Dock ser jag honom som en kombination av AS, ADHD och dyslexi.

Dock behöver det påpekas att auktoritetstrots bara är vanligt i samband med AS (och andra npf), det ingår inte i diagnoskriterierna.

Dynah skrev:Jag har ju hela tiden utgått från vad som fungerade på mig som barn och från hur jag tänker, därför har det blivit så fel i min relation till min dotter.

Det lustiga är ju att jag haft detta naturligt sedan barnen var små. Jag är liksom bara sådan att jag inte sätter upp förbud eller gränser, utan kör med förklaringar och orsakssamband. När t.ex. sonen var för påflugen som betydligt yngre så sade jag åt honom helt krasst att han skulle få stryk av någon om han höll på så. Han slutade då självmant.

Det är bara under de sista åren som jag fått klart för mig hur det hela fungerade på ett medvetet plan. Det var nog framförallt under HVB-utredning då man påstod att jag skulle vara orsaken bakom att det saknades gränser. När hustrun skulle börja sätta gränser så blev hon bara ignorerad. Jag tror hon numera insett att det var jag som hade rätt och de som hade fel.

Ja sätta gränser bara för gränssättandets skull ser jag som per definition fel.
Jag har stött på en chef som sade "de ska fostras" till mig när jag var trafikledare på ett jobb.

Jag hade hand om vad 8 pers skulle göra och jag skickade hem dem när det inte fanns mer o göra den dagen för jag tyckte det var dumt o hålla dem kvar bara för o vänta ut klockan.

Han tyckte inte som mig och jag sade att det inte finns någon anledning att hålla dem kvar och att de dessutom kunde se själva att jobbet var klart och bara skulle bli sura och inte bry sig om att bli klara i tid om de ändå var tvungna o vara kvar.
Då blev han tyst o kommentarade det aldrig igen.