Jag har funderat på om det syns att man har AS?

Ser man allmänt nördig ut eller?

Tänkte på hållning, kroppsspråk, mimik, rörelser i övrigt.

Har träffat vissa som det tydligt syns att det är "nåt" med. Tex. en brukare som bor på ett gruppboende som jag jobbat på. Han såg verkligen konstig ut, typ blandning av förståndshandikappad och psykiskt sjuk...
Detta gjorde att jag inte ens reflekterat över att jag själv skulle ha diagnosen.

Sen har jag träffat personer som jag absolut inte märkt något alls på.

Jag har grubblat mycket på hur JAG upplevs.

Vad säger ni om detta?

Olika hos alla, högst individuellt. Allt från att det syns väldigt tydligt - kanske inte just att det är AS, men väl att det är något - till att ingen skulle ana någonting om man inte sade något.

Inom gruppen utvecklar många av oss ett slags "NPF-radar/AS-radar" och blir bättre på att känna igen våra egna drag hos andra än utomstående skulle vara.

Kort svar om vad jag har märkt: Finns hela skalan. Från uppenbara "kufar" över mer subtila till sådana som knappt jag heller märker (som tror jag har skaffat mig rätt välutvecklad neudar (neuroradar) så länge jag inte stressas t.ex. genom att någon frågar mig...).

Har själv vandrat genom större delen av den skalan under livets gång, och det finns det väl också en del som har gjort. Kan nog också variera över kortare intervall (dagsform) och med sällskap, situation osv.

Håller med de andra. Sen beror det förstås på vad man menar med Märks det? Det kan ju synas i utseendet, som slafsig gång, klädsel, skeva glasögon eller tvärsom med väldigt petnoga klädsel och renlighet osv.

Sen kan det märkas på SÄTTET fast det inte SYNS nåt. Och då syns det ju ändå, på nåt sätt, för att man gestikulerar för mycket eller för lite, har för mycket ansiktsmimik eller tvärsom osv. Men om personen är stilla eller fastnar på en stillbild så kanske det inte märks alls.

Samma sak är det med sättet att tala. Vissa SER helt vanliga ut och så talar de så monotont, lågt eller högljutt att man blir varse eljestheten på det viset.

Jag har sett eller träffat folk som ser "aspiga" ut men inte är det, folk som ser ut som det OCH är det och folk som är det men inte ser ut som det, vad man nu menar med se aspig ut... Gaaah. Definitioner...

Tror jag har en hyfsad neudar. Om inte annat så är det många som jag finner sympatiska som senare visar sig ha lite extra bokstäver innanför pannbenet.

Vill du se en aspie som bara ser aspig ut i fel element så hitta länken med den surfande aspien från Hawaii, han som ser ut som en grekisk gud men är jätteobekväm så fort han är på land... Glömt vad han heter tyvärr.

Clay Marzo ("Leran från Mars"? Klart man blir aspie av det... ):
http://www.aspergerforum.se/clay-marzo- ... 17405.html

Håller med i definitionskrånglet förresten. (Blev för drygt att skriva om det också, så andra människor är bra till mycket. )

Zombie skrev:Clay Marzo ("Leran från Mars"? Klart man blir aspie av det... ):
http://www.aspergerforum.se/clay-marzo- ... 17405.html

Spanx. Jag visste det var nåt med hans namn, som gjorde att jag borde komma ihåg namnet, men det funkade inte. (Man blir inte särskilt lerig om man är i vågorna jämt, tänkte jag.)

Jag är en kameleont!

Ja det märks. Står några och samtalar så kan jag på hundra meters avstånd peka ut om någon har AS.

Men man skall vara väldigt medveten om att det finns en felmarginal och många av sina observationer gör man bäst i att hålla för sig själv. Men det är kul att sätta dessa hobby-diagnoser på folk.

Då få jag känner med AS syns det på, särskilt när de är i grupp.

På mig, det som "syns" är min stela gång, och att jag 95% av dagen ser "sur" ut = (jag kan ju le också såklart ) Har fått dessa påpekat väldigt många gånger, under hela mitt liv.

Jag tror att det syns på mig att jag inte är som "alla andra". Har fått höra att jag ser sur ut alternativt arrogant eller "näsan-i-vädret".

Jag går ofta i samma kläder. Har en egen stil, följer inte modet. (Jag tycker att "konstiga" saker är snyggt, t ex strumpor ovanpå byxbenen, långärmat under t-shirt, kjol på byxor etc.)

Jag är inte direkt blyg men kan sitta tyst länge under en konversation och sedan plötsligt säga något.

Folk brukar bli ställda när de ska skoja och jag tar det bokstavligt. Därför tror jag inte alla kan se det direkt. Tror inte att det syns på mig när jag går på stan. (Går visserligen alltid helt i min egen värld, lyssnar på mp3 och tittar ner).

Blev påmind om en fest jag var på nyligen... Jag satt och pratade med några personer. Gick på toa och medans jag var på toa kom jag på något mer jag ville säga om det ämnet. När jag kom tillbaka fortsatte jag alltså att prata om ämnet. Jag tyckte det kändes helt naturligt men det tyckte nog inte dom. Dom bara stirrade med stora ögon.

Har funderat mycket på detta och kommit fram till att jag skulle vilja ha en fotoutställning, under pseudonym, i ett stort, vitt rum. På väggarna skulle det hänga 50 porträtt på diagnostiserade aspergare. Utställningen skulle heta: "Gemensam nämnare?"
...Jag tror, att extremt få skulle finna den...

Panika skrev:Har funderat mycket på detta och kommit fram till att jag skulle vilja ha en fotoutställning, under pseudonym, i ett stort, vitt rum. På väggarna skulle det hänga 50 porträtt på diagnostiserade aspergare. Utställningen skulle heta: "Gemensam nämnare?"
...Jag tror, att extremt få skulle finna den...

En kalender, med Gissa min diagnos! Sen kunde det vara så väl bokstavsfolk, epileptiker och diabetiker.

Annars kan man ju direkt se om någon är Aspergare om denne blir upprymd av något, t.ex ett tåg eller en spårvagn (om det är intresset). Hopp hopp och gärna lite vift med armarna
Jo, jag skulle viftat med armarna om det gick att fotografera samtidigt

Funderaren skrev:Annars kan man ju direkt se om någon är Aspergare om denne blir upprymd av något, t.ex ett tåg eller en spårvagn (om det är intresset). Hopp hopp och gärna lite vift med armarna

Jag kan oftast behärska mig, men ibland undslipper en kommentar rakt ut om det är något exceptionellt.

har allt märkt att jag inte skrattar med alla andra i ett rum (t.ex. på fest), hajar liksom inte det roliga förräns det blir jätteroligt. kan säkert missförstås som surt eller drygt. faktiskt var det nåt som jag undrat över hela livet och som nu fick sin förklaring i.o.m. diagnos
annars tror jag inte det känns av mer än undermedvetet av andra, fast psykiatrikern sa att jag har dålig motorik, och det kanske syns

Jag har försökt att lära mig att kontrollera det som för andra ser konstigt ut, men så fort jag glömmer bort att tänka på hur jag gör så kan det bli väldigt uppenbart.

Under hela mitt liv har jag flera gånger fått höra att jag går konstigt, skrattar ovanligt högt, har fruktansvärd hållning, inte verkar veta vart jag ska göra av händerna, undviker ögonkontakt ("vad är det som du tittar på, egentligen?"), att jag är för tyst osv. Även att jag reagerar för mycket eller för lite på olika saker, haha.

What to do, what to do..? Anpassning är inte så enkelt och bör väl egentligen undvikas. Det är obehagligt att försöka göra andra nöjda, när man egentligen inte vill eller kan.

Syns är jag ganska säker på att det inte gör, inte för den stora majoriteten omkring mig. Inte vid en första anblick. Däremot märks det efter en stund i min närhet, i synnerhet för en viss typ av personlighet. Jag brukar kalla dem för ”mobbarna”. Det var de som i skolan kunde läsa av andras svagheter på någon minut och sedan trycka på de rätta knapparna för att göra illa. Jag har lärt mig att hitta de människorna, liksom de lärt sig att hitta mig. Fortfarande, långt upp i vuxen ålder, så kan de ”känna av” mig snabbt som attan och notera det underliga. Och sedan utnyttja det för att ha roligt på min bekostnad. Det blir dock mer och mer ovanligt ju äldre jag blir.

Sussietuss skrev:Syns är jag ganska säker på att det inte gör, inte för den stora majoriteten omkring mig. Inte vid en första anblick. Däremot märks det efter en stund i min närhet, i synnerhet för en viss typ av personlighet. Jag brukar kalla dem för ”mobbarna”. Det var de som i skolan kunde läsa av andras svagheter på någon minut och sedan trycka på de rätta knapparna för att göra illa. Jag har lärt mig att hitta de människorna, liksom de lärt sig att hitta mig. Fortfarande, långt upp i vuxen ålder, så kan de ”känna av” mig snabbt som attan och notera det underliga. Och sedan utnyttja det för att ha roligt på min bekostnad. Det blir dock mer och mer ovanligt ju äldre jag blir.

På mitt första riktiga jobb efter högskolan blev jag utsatt för diskret mobbning av två killar som satt intill mig i landskapet. Jag bröt till slut ihop inför chefen och sa att jag vill sluta. Jag hade lååånga terapeutiska samtal med chefens chef. Jag blev uppsagd (jag var aldrig fast) av "arbetsbrist" efter sex månader.

För att anknyta till trådämnet. Jag hade helt säkert en ganska omedveten (dvs i andras ögon antagligen töntig) klädsmak vilket kan ha bidragit. Utseendemässigt har jag nog alltid sett ganska nördig och omanlig ut vilket kan ha inspirerat mobbarna (de var tuffa och flashiga typer). Om det var något i mitt sätt har jag ingen aning om.

Sussietuss skrev:Syns är jag ganska säker på att det inte gör, inte för den stora majoriteten omkring mig. Inte vid en första anblick. Däremot märks det efter en stund i min närhet, i synnerhet för en viss typ av personlighet. Jag brukar kalla dem för ”mobbarna”. Det var de som i skolan kunde läsa av andras svagheter på någon minut och sedan trycka på de rätta knapparna för att göra illa. Jag har lärt mig att hitta de människorna, liksom de lärt sig att hitta mig. Fortfarande, långt upp i vuxen ålder, så kan de ”känna av” mig snabbt som attan och notera det underliga. Och sedan utnyttja det för att ha roligt på min bekostnad. Det blir dock mer och mer ovanligt ju äldre jag blir.

Vad tror du de anser är underligt?

Jag har märkt av samma sak, killar som ofta är kriminella dras till mig som "flugorna runt en skit" och jag vet inte varför. Eller är det jag som dras till dem?

Jag kanske utstrålar något som lockar...jag vet inte...men jag tror att det är för att jag blottar min själ så mycket och därför blir ett easy target. Har iaf inte blivit bra behandlad...samtidigt som jag hört att jag varit den bästa av alla...

Så man har både blivit klappad på och fått snytingar på samma gång (i metaforisk mening). Jag fattar inte....!!!!

barracuber skrev:

Sussietuss skrev:Syns är jag ganska säker på att det inte gör, inte för den stora majoriteten omkring mig. Inte vid en första anblick. Däremot märks det efter en stund i min närhet, i synnerhet för en viss typ av personlighet. Jag brukar kalla dem för ”mobbarna”. Det var de som i skolan kunde läsa av andras svagheter på någon minut och sedan trycka på de rätta knapparna för att göra illa. Jag har lärt mig att hitta de människorna, liksom de lärt sig att hitta mig. Fortfarande, långt upp i vuxen ålder, så kan de ”känna av” mig snabbt som attan och notera det underliga. Och sedan utnyttja det för att ha roligt på min bekostnad. Det blir dock mer och mer ovanligt ju äldre jag blir.

På mitt första riktiga jobb efter högskolan blev jag utsatt för diskret mobbning av två killar som satt intill mig i landskapet. Jag bröt till slut ihop inför chefen och sa att jag vill sluta. Jag hade lååånga terapeutiska samtal med chefens chef. Jag blev uppsagd (jag var aldrig fast) av "arbetsbrist" efter sex månader.

För att anknyta till trådämnet. Jag hade helt säkert en ganska omedveten (dvs i andras ögon antagligen töntig) klädsmak vilket kan ha bidragit. Utseendemässigt har jag nog alltid sett ganska nördig och omanlig ut vilket kan ha inspirerat mobbarna (de var tuffa och flashiga typer). Om det var något i mitt sätt har jag ingen aning om.

Låter jättetufft att ge sig på någon som inte kan försvara sig, fega typer som ville framstå som mer än vad de var/är.

MvH

sussi83 skrev:Jag har märkt av samma sak, killar som ofta är kriminella dras till mig som "flugorna runt en skit" och jag vet inte varför. Eller är det jag som dras till dem?

Jag kanske utstrålar något som lockar...jag vet inte...men jag tror att det är för att jag blottar min själ så mycket och därför blir ett easy target. Har iaf inte blivit bra behandlad...samtidigt som jag hört att jag varit den bästa av alla...

Det är vanligt att kvinnor med AS hamnar i destruktiva relationer, då de är alltför godtrogna, och t ex bokstavstolkar "Jag älskar dig, jag skulle aldrig göra nåt som gör dig illa" (fast mannens beteende säger nåt helt annat).

Att man själv ofta ljuger mindre än andra, och samtidigt har svårigheter att tänka sig att andra är på ett helt annat sätt än man själv gör att man inte förstår att man blir ljugen för. Osv osv.

(Jag är en av dem.)

alfapetsmamma... jag har totalt misst förtroendet för killar och har istället blivit extremt misstänksam/vaksam istället. Jag kommer säker dö singel tyvärr... istället för att jämt ha ett förhållande.

Man är ju inte "lagom" av sig...

sussi83 skrev:Vad tror du de anser är underligt?

Jag har aldrig tidigare riktigt förstått hur de har kunnat prata med mig en kort stund för att sedan ”bestämma sig” för att jag är udda. Men numera vet jag att de sänder ut tusentals små signaler med hjälp av kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck som jag inte svarar på, för jag uppfattar sällan dessa saker. Och om jag gör det så spenderar jag ofta alldeles för lång tid med att tolka och fundera och misslyckas med att i rimlig tid kunna återgälda signalerna på rätt sätt. (Men även detta har jag blivit väldigt mycket bättre på, om man jämför med hur det var i t.ex. tonåren.)

Kanske är dessa personer inte ens själva helt medvetna om hur de gör, förmodligen är det något som sker i deras undermedvetna. De uppfattar mig som underlig men kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är som gör det.