Jag vet inte hur det här kommer sig, är det kommunikationen som inte fungerar - hur har det varit för er?

Läkare brukar ha en förkärlek till att låsa in mig på avdelning för att de inte förstår mig. Jag kan säga, "Nej" på frågan om att vilja skada sig eller att ha tankar om det och även "Nej" på frågan om att vilja bli inlagd. *POFF* sitter jag med ett LPT i handen. Hur gick det till?

Många pratar om svinigheten inom psykiatrin när det kommer till att skicka hem människor som söker hjälp. Jag har aldrig någonsin varit nära att bli skickad hem, även om det inte ens är jag som vill gå dit utan någon som är orolig för mig. Hälften av alla gånger har jag absolut velat åka hem, nu på slutet har jag börjat acceptera att jag inte får säga nej till vård. Går hellre med på HSL så jag kan åka hem efter någon eller några dagar istället för att åka på LPT.

Det är naturligtvis jobbigt att det blir så här, har därför undvikit allt om mitt mående i ett år nu och har lyckats hålla mig från allt vad avdelning är.

Vad står HSL för?

Ja, det är förjäkligt. Folk som inte behöver åka in på LPT gör det (jag hade t e x. en gång kunnat lika gärna åka in på vanlig (ej psyk) avdelning då det handlade om undernäring och det var inte psykiskt att jag inte åt, för jag trodde jag var allergisk som jag inte åt + hade varit fysiskt sjuk innan. åkte in på LPT. Visst, jag ville inte ha öppenvårdens hjälp just då, men jag var fysiskt sjuk, inte suicidal eller någonting annat psykiskt), och folk som verkligen behöver platsen skickas hem med en burk tabletter...
Visst, i vissa fall kanske det har hänt, alltså att någon som behöver platsen fått den. Men hur skall man göra de andra gångerna...de gånger det felbedöms?

Jag har aldrig lyckats tala mig ur någon situation, det är som om de bestämt innan jag kommer in i rummet att jag måste stanna.

HSL = Frivillig vård. Dvs inläggning på frivillig basis. Man kan skriva ut sig när man vill.

shibedibato skrev:Många pratar om svinigheten inom psykiatrin när det kommer till att skicka hem människor som söker hjälp. Jag har aldrig någonsin varit nära att bli skickad hem, även om det inte ens är jag som vill gå dit utan någon som är orolig för mig. Hälften av alla gånger har jag absolut velat åka hem, nu på slutet har jag börjat acceptera att jag inte får säga nej till vård. Går hellre med på HSL så jag kan åka hem efter någon eller några dagar istället för att åka på LPT.

Det är när man vill bli inlagd som man blir hemskickad, och när man inte vill som man blir tvångsinlagd.

shibedibato skrev:Jag har aldrig lyckats tala mig ur någon situation, det är som om de bestämt innan jag kommer in i rummet att jag måste stanna.

HSL = Frivillig vård. Dvs inläggning på frivillig basis. Man kan skriva ut sig när man vill.

Ah, borde jag ha förstått av vad du beskrev det som. Kom bara inte på vad det hette. Nu klarnade det, förstås.

Synd att du inte verkar kunna påverka dem om en sådan sak. Jobbigt.

Jag mådde väldigt dåligt och kände att jag behövde komma bort från hemmet och mina föräldrar, så jag frågade min terapeut om jag fick bli inlagd. Hon ringde till behandlingsavdelningen, sen sa hon att stämmningen där var så tung pga de nuvarande patienterna, att hon trodde att jag bara skulle må sämre av att vara där. Förutom det skulle ju min mamma varit tvungen att vara där med mig, och det var ju som sagt föräldrarna och hemmet jag ville slippa, så det hade ju inte hjälpt.

Altus skrev:Det är när man vill bli inlagd som man blir hemskickad, och när man inte vill som man blir tvångsinlagd.

Fast det har inte varit så för mig, de gånger jag behövt bli inlagd har det gått bra. Likaså har de ibland gjort rätt bedömning när de satt LPT. Men det är så mycket mer utöver det.

Jag har bara blivit inlagd när jag velat.

Regnif, om du lät bli att äta på grund av att du trodde dig ha en allergi, så är det ju psykiskt. Att inbilla sig att man har så allvarliga allergier att man inte kan äta, är ju ett psykiskt problem.

Jag stör mig oerhört på att man inte tas på allvar om man själv tar ansvar och söker slutenvård jämfört med hur man blir bemött om man s a s tas in mot sin vilja, t ex genom att någon närstående larmat o rapporterat sin oro o sina misstankar. Här tror jag dock att aspighet kan sätta många käppar i hjulet o att många kommunikationsmissar sker samt att läkarna som ska bedöma en inte sällan inte kan bedöma en aspergares psykiska status.

Många blir förvånade första gången dom blir inlagda. Många vet inte att det mest handlar om förvaring o att vården ofta består av att man bara e på avdelningen, ligger i sängen eller sitter någonstans...Ifrågasätter man det kan man få höra att man e där för observation. "Vården" handlar mycket om att förvara en människa på ett säkert ställe, rädda ett liv i många fall. Samt att man kan få t ex ECT-behandlingar, medicinjusteringar.

Förstått det som att tanken är att slutenvården ska funka som akut vård och att man så snabbt det går ska skrivas ut till öppen vård (som ofta inte funkat/varit otillräcklig och som föranlett inläggningen). Inga psykologsamtal på avdelningen alltså.

Min erfarenhet är att överläkarna som "har all makt över en om man e inlagd både genom LPT o HSL" brukar vara mycket svårtillgängliga. Sjuksköterskorna jag träffat har ofta varit mkt stressade och inte haft tid för en. Har man tur hittar man någon skötare som man får förtroende för, om man orkar prata vill säga.

Hur man blir bemött skiljer sig verkligen åt från psyk sjukhus till psyk sjukhus. Kan se väldigt olika ut inom ett landsting. Så...man ska ha tur...här också.

Abbreviation skrev:Jag har bara blivit inlagd när jag velat.

Regnif, om du lät bli att äta på grund av att du trodde dig ha en allergi, så är det ju psykiskt. Att inbilla sig att man har så allvarliga allergier att man inte kan äta, är ju ett psykiskt problem.

Jaha, men det var bara några grejer jag trodde var det, inte allt. Så jag åt lite, jag trodde det räckte. Ibland får jag reaktioner, men inte alltid, som gör att jag blev osäker på vad jag tålde.

Inte varje gång jag sökt.

Jag har varit på psykjouren fyra gånger, två av dem blev jag inlagd. En gång på vanlig avdelning, en gång på psykakuten. Hade nog behövt bli inlagd en tredje gång, om än bara för att få satt in neuroleptika, då det var kameror och röster, svart bil jagade mig, min socialsekreterare ringde psyk då jag var gränspsykotisk men jag ljög i hop något som "ja jag hår hur bra som helst! Hopp och hej!"

Tillägg, båda gångerna har jag haft HSL (Hälso och Sjukvårdslagen), men så har jag ju också velat bli inlagd.