Uppgiven (om relationer)

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: Alien, atoms

Uppgiven (om relationer)

Inläggav Silius » 2010-10-27 8:12:19

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag har börjat omvärdera saker senaste året/åren. Förut har jag trivts med att vara ensam för att det gett mej så mycke tid till egna intressen. Jag har varit väldigt ambitiös och haft mer saker att göra än jag haft tid till. Men nu känner jag att inget spelar nån större större roll om jag ändå inte delar det med någon.

Jag hade ett förhållande som varade ett och ett halvt år och som tog slut i somras. Anledningen var att jag inte var tillräckligt normal. Hon tyckte om mej, jag tyckte om henne o vi trivdes jättebra ihop. Men jag var inte tillräckligt social med andra människor förutom henne. Hon ville ha ett "vuxet förhållande" nu. Nån som var mer presentabel o arbetsför med andra ord. För mej är det helt ofattbart att man kan ha såna krav. Jag skiter i om min flickvän är högutbildad med bra jobb eller lever på socialbidrag eller huruvida hon umgås med mycke folk eller inte med någon alls. Det som är viktigt är gemenskapen och att leva tillsammans.

I stort sett i alla mina längre förhållanden har min flickvän haft problem med hur jag lever. Jag hade inte jobb eller pengar i början av tjugoårsåldern vilket var ett stort problem för min tjej. Senare levde jag ett halvår på socialbidrag vilket inte var alls ok för den dåvarande tjejen. Senare fick jag aktivitetsersättning vilket inte heller har varit bra, för jag borde ju "arbeta o göra rätt för mej". Att jag har haft svårt för det verkar inte ha spelat nån större roll. Jag har som mål att vara helt självförsörjande, men det räcker tydligen inte. Man ska "bita ihop o jobba iaf". Jo, jag har provat det ganska många gånger, men energin tar slut efter ett tag o jag blir helt utslagen. Jag höll på att ta livet av mej i tonåren för att jag inte klarade att leva upp till alla krav på utbildning och jobb.

Jag läste på komvux i höstas, men jag "gick in i väggen" efter ett halvår, dock lyckades jag få bra betyg i mina ämnen. Men det var inte bra tyckte min tjej. Jag var inte tillräckligt arbetsför för henne. Även om jag tänkte fortsätta plugga efter jag vilat upp mej.
Hur kan man va så ytlig? Vad vill dom flesta tjejer ha egentligen? En robot som arbetar och försörjer dom och som tycker om att följa med på släktkalas? Var ligger värdet i att sitta o ha ytliga samtal på middagar? Varför är det bättre om jag umgås med andra människor ist för att t.ex. löpträna själv i skogen eller vara helt ensam en hel dag o måla en tavla?
Jag umgås gärna med andra, men det är så sällan jag träffar nån som jag tycker är intressant nog för att umgås med. Jag är egentligen inte alls osocial, jag är bara totalt ointresserad av ytliga samtal.

Alla mina tjejer har sagt att dom tycker om mej jättemycke, att jag är speciell, intelligent, rolig o omtänksam. Det har egentligen aldrig varit nåt fel på MEJ i våran relation till varandra, men att jag inte klarat av att jobba o inte varit tillräckligt social o regelbundet umgåtts med egna vänner har vägt otroligt tungt för dom. Jag har alltid varit väldigt omtänksam och kärleksfull, men det räcker inte.
Om min tjej lyckas bra med sin karriär är jag glad för henne, om hon mår bra av det. Men för min del spelar det ingen roll annars. Jag vill ha familj nån gång, men klarar inte min tjej av det så kan jag leva med det. Jag skulle aldrig lämna henne för nåt sånt. Det här är helt självklara och banala saker för mej, jag fattar inte hur det inte kan vara det för andra. Det skulle vara en DRÖM för mej om jag träffade en tjej som var som jag: inte alls brydde sej om vad jag gjorde och ist ville stötta och hjälpa mej när jag behövde det. Jag tycker inte det är alls mycke begärt i ett förhållande.

Jag har bara haft normala flickvänner o nu känner jag mej ganska uppgiven inför att nånsin träffa en normal tjej som det kan fungera med. Behovet av att vara normal verkar helt enkelt vara för stort. Jag har aldrig träffat nån tjej med as-diagons, vilket jag blivit nyfiken på, men det känns ändå som en så otroligt liten chans att träffa nån jag blir intresserad av och passar med. Mest sannolikt är att jag vänjer mej vid singel-livet o tycker om mitt liv igen, men jag ser fan inte fram emot det alls.
Oj, vad bitter jag låter. Men jag får unna mej att vara bitter nu, för jag är alltid så optimistisk annars.

Jag väntar mej inte att någon kan hjälpa mej med det här, men jag behövde nog bara ventilera lite...



moderator mnordgren: förtydligade rubriken lite.
Silius
 
Inlägg: 40
Anslöt: 2010-10-26

Inläggav barracuber » 2010-10-27 8:35:07

Även om jag är några år äldre än dig så talade inlägget talade direkt till mig. Jag kände igen med mycket från hur jag fungerar/fungerat under studentåren m.m., problemen (framför allt på senare år) med att jobba, att klara alla sociala krav, ständigt ökad stress, behovet av ensamhet m.m.

Jag håller helt med i dina slutsatser om hur ytliga dina flickvänner hittills har varit. Min fru är inte sådan som tur är även om hon är NT så jag har haft tur så här långt. Hennes egen familj hade det knapert under hennes uppväxt vilket jag tror på flera sätt kan vara nyttigt.

Du låter vara en väldigt sund kille med vettiga värderingar. Du behöver träffa en aspig tjej helt klart. Eller en NT-tjej som inte är ytlig och statusfixerad.

Tjejer rent generellt prioriterar ju relationer och familjen, att barnen (när de kommer) ska få en bra uppväxt ekonomiskt och socialt. Detta kan ibland förväxlas som att de är ytliga och materialistiska. Har du försökt snacka på djupet med dina tidigare tjejer? Ni verkar ju ha haft det bra tillsammans frånsett utanför relationen.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Silius » 2010-10-27 10:08:06

I mina tidigare relationer var barn aldrig aktuellt, men nu i min senaste så har vi pratat mycke om det. Hon hade svårt att se oss tillsammans i ett familjeliv. Hon blev för osäker för att jag var så onormal. Å ena sidan är jag orättvis mot henne, för hon känner ju som hon gör o jag kan inte kräva att hon ska känna annorlunda. Men samtidigt känner jag mej så utnyttjad. Jag dög inte till att försörja hennes framtida familj, så hon kasta bort mej, trots att vi hade nånting otroligt bra tillsammans. Jag trodde inte att jag var så utbytbar.

Nu har vi dock brutit helt (av andra anledningar), o jag är inte intresserad av henne längre, men jag känner mej uppgiven av tanken på att hitta någon annan.
Jag är rädd. Dels för att inte hitta nån, eller att det kommer dröja flera år till dess, och dels för att jag ska hitta nån, men att jag hamnar i samma situation igen.
Silius
 
Inlägg: 40
Anslöt: 2010-10-26

Inläggav Sussietuss » 2010-10-27 10:24:06

Jag har några kraschade förhållanden bakom mig. Tidigare har jag inte riktigt analyserat varför det gick snett men sakta har en aha-upplevelse vuxit fram (om en sådan nu kan komma långsamt). En intervju i Svd med en kvinna som har en man med Asperger satte ord på det.

”Hon hade ändå trott att hennes man inte bara skulle bli tyst vid kaffet på föräldramötena. Att han skulle kunna sitta och småprata om barnens aktiviteter med de andra. Att han skulle nicka ett hej om han mötte mammor och pappor när han hämtade på dagis.”

Mina pojkvänner har haft förväntningar på mig som jag inte kunnat leva upp till. När man träffas och blir kär så är det så mycket som man har överseende med, som man kanske inte ens noterar. När den första förälskelsen börjar avta och ska ersättas av kärlek är den tiden när det går snett för mig. Det är då de upptäcker att jag inte bara var ”lite blyg”, utan att jag aldrig kommer kallprata med deras släktingar på kalas. Och det är då de upptäcker att jag inte gillar att älta i mina känslor utan kommer förbli en mussla som håller det mesta inombords.

Tricket är nog att träffa någon som inte har som mål att ändra på sin partner. Lätt som en plätt eller hur? :wink: Jag vet att somliga ser på sina respektive som renoveringsobjekt och det är gräsligt. Men med ålder så kommer ofta erfarenhet och jag känner att ju äldre jag blir desto lättare blir det att träffa någon med acceptabla förväntningar. Och så har jag nog blivit bättre på att i ett tidigt stadium berätta att det är så här jag är. Take it or leave it. :)

(Nu kom jag nog inte med några konkreta bra råd för din situation just nu, ser jag när jag läser igenom. Sorry.)
Sussietuss
 
Inlägg: 39
Anslöt: 2010-07-19

Inläggav barracuber » 2010-10-27 10:42:38

Sussietuss skrev:...
När den första förälskelsen börjar avta och ska ersättas av kärlek är den tiden när det går snett för mig. Det är då de upptäcker att jag inte bara var ”lite blyg”, utan att jag aldrig kommer kallprata med deras släktingar på kalas.


Är du blyg - till och med mycket blyg - eller är du snarare ointresserad av kallpratet? Att vara blyg behöver ju inte alltid vara fel. I vissa kulturer - kanske den svenska? - kanske det till och med är en tillgång och ses som lite charmigt. Fast själv har jag träffat folk som ser ner på blyghet och sånt gör mig bara förbannad. Själv var var väldigt blyg fram till 25 ungefär, sedan har jag blivit lite mera öppen, även om det går i vågor beroende på hur jag mår.

Jag brukar undvika kallprat så mycket det bara går eftersom jag är så dålig på det. Jag pratar ganska tyst och nasalt och kan vara svår att uppfatta och det kan nog folk förväxla med blyghet. Och jag orkar inte med folk som är så där plågsamt högljudda och utåtriktade med sina öronbedövande röster!

Men samtidigt inser jag att det funkar så att kallprat är som ett socialt "kitt". Folk pratar om väder och vind med varandra för att de egentligen vill prata om djupare saker men inte vågar för att de är blyga eller personkemin inte stämmer. (OK sedan finns det människor som enbart är ytliga men de är jag totalt ointresserade av),

Sussietuss skrev:Och det är då de upptäcker att jag inte gillar att älta i mina känslor utan kommer förbli en mussla som håller det mesta inombords.


Du tror inte du skulle kunna tycka om att "älta dina känslor" med någon/några få utvalda, någon du tycker väldigt mycket om och som antagligen även är din livskamrat? Men visst, att hitta en sådan person måste väl ses som en "jackpot" i livet. Många lever hela sina liv utan att någonsin hitta den rätte.
Senast redigerad av barracuber 2010-10-27 10:53:03, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav barracuber » 2010-10-27 10:48:55

Silius skrev:..Å ena sidan är jag orättvis mot henne, för hon känner ju som hon gör o jag kan inte kräva att hon ska känna annorlunda. Men samtidigt känner jag mej så utnyttjad.


Det finns ett talessätt att: man kan egentligen inte ändra på andra människor. Det man kan ändra på är sig själv så att de uppfattar en annorlunda.

Även små saker kan göra stor skillnad. Även tjejer som inte är ytliga kan gilla att bli uppmärksammade t ex genom överraskningar, romantiska presenter och liknande. Sånt där tillhör definitivt inte min egen starka sida. Men om det är så kan man åtminstone försöka skämta om sina brister. Kommer att tänka på tv-serien Jims värld om du känner till den. Hur hade ni det med humorn i dina förhållanden?

Silius skrev:Jag är rädd. Dels för att inte hitta nån, eller att det kommer dröja flera år till dess, och dels för att jag ska hitta nån, men att jag hamnar i samma situation igen.


Satsa på aspietjejer eller NT-tjejer som inte är ytliga.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Sussietuss » 2010-10-27 10:56:08

Jag vet inte om det är en fördel eller nackdel, men som tjej så tolkas man ofta som just blyg när man inte deltar i kallpratet. Men nej, jag är inte blyg, och har aldrig varit. Jag svarar på den fråga jag fått och sen vet jag inte hur (eller varför) jag ska föra samtalet vidare utan det "dör" hos mig.

Har vänner som förtvivlat försöker få mig att älta, både de bra och dåliga sakerna i mitt liv. De tar det ofta personligt när jag inte berättar om sådant som pågår. Detta har jag förstått nu, att de blir sårade så jag försöker minimera de händelserna. Visst pratar jag om saker med andra människor, de som står mig nära kan få höra vad som pågår i mitt huvud, men jag är långt ifrån de flesta andra jag känner. De verkar aldrig sluta älta...
Sussietuss
 
Inlägg: 39
Anslöt: 2010-07-19

Inläggav barracuber » 2010-10-27 11:05:39

Sussietuss skrev:Har vänner som förtvivlat försöker få mig att älta, både de bra och dåliga sakerna i mitt liv. De tar det ofta personligt när jag inte berättar om sådant som pågår. Detta har jag förstått nu, att de blir sårade så jag försöker minimera de händelserna. Visst pratar jag om saker med andra människor, de som står mig nära kan få höra vad som pågår i mitt huvud, men jag är långt ifrån de flesta andra jag känner. De verkar aldrig sluta älta...


De andra som aldrig slutar älta, är de NT? För NT-personer är väldiga känslomänniskor, ibland under stress rent känslostyrda (vilket lätt kan bli irrationellt.)

Medans vi aspiga typer inte lika lätt blir irrationella av våra känslor (vi blir irrationella av andra orsaker, som att vi har problem med exekutiva funktioner till exempel). Vi har liksom en längre sträcka innan vi dels kommer i kontakt med våra känslor ("vet vad vi känner och kan sätta ord på känslorna") och dels bearbetar dem och kan formulera våra tankar och börja agera och fatta beslut.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Silius » 2010-10-27 11:16:39

Sussietuss skrev:(Nu kom jag nog inte med några konkreta bra råd för din situation just nu, ser jag när jag läser igenom. Sorry.)


Det kändes bättre av att läsa ditt inlägg. Behöver inte vara konkreta råd :)

Sussietuss skrev:...utan att jag aldrig kommer kallprata med deras släktingar på kalas.


Jag skulle bli jätteglad om jag insåg det om min tjej! :D
Inte att det är nåt bra i sej, men du förstår nog vad jag menar.

Sussietuss skrev:Och det är då de upptäcker att jag inte gillar att älta i mina känslor utan kommer förbli en mussla som håller det mesta inombords.


Varför är du en mussla? Jag är tvärtom, tills jag blir sårad. Men jag strävar alltid efter att vara öppen. Fast det kan vara svårt i början av ett förhållande innan jag börjat lita riktigt på tjejen.


[mod]Admin

Det är viktigt att vara noga med att ange vem man citerar.[/mod]
Silius
 
Inlägg: 40
Anslöt: 2010-10-26

Inläggav Sussietuss » 2010-10-27 11:17:23

barracuber skrev:De andra som aldrig slutar älta, är de NT? För NT-personer är väldiga känslomänniskor, ibland under stress rent känslostyrda (vilket lätt kan bli irrationellt.)


Oja. Väldigt NT. :D Alla mina vänner (hrm, alla två stycken nära vänner) är NT.

Av en slump så sprang jag på min extremt aspiga moster på bussen häromdagen. Där satt vi tysta långa stunder och stirrade rakt fram. Tills vi kom på att prata om min mammas sjuka katt, då var det ingen hejd på ordflödet! Ett gemensamt intresse var det som behövdes, kallprat om vädret brukar vi i allmänhet hoppa över.
Sussietuss
 
Inlägg: 39
Anslöt: 2010-07-19

Inläggav Sussietuss » 2010-10-27 11:25:48

Silius skrev:Varför är du en mussla? Jag är tvärtom, tills jag blir sårad. Men jag strävar alltid efter att vara öppen. Fast det kan vara svårt i början av ett förhållande innan jag börjat lita riktigt på tjejen.


Jag tycker egentligen inte att jag är en mussla. Men jag har förstått att det är så jag framstår för de flesta andra. Jag tycker att jag pratar exakt så mycket om mitt känsloliv som jag behöver. Sen räcker det inte på långa vägar för de flesta andra, men för mig är det tillräckligt. Det behöver nödvändigtvis inte vara ett AS-drag, utan bara en del av min personlighet.
Sussietuss
 
Inlägg: 39
Anslöt: 2010-07-19

Inläggav Silius » 2010-10-27 11:40:39

Det finns ett talessätt att: man kan egentligen inte ändra på andra människor. Det man kan ändra på är sig själv så att de uppfattar en annorlunda.


Jag har i mitt senaste förhållande verkligen försökt att ändra på mej själv utan att kompromissa med mej själv, och det har faktiskt funkat bra ibland. Det är nåt jag borde jobba mer på. Det är ju inte mej personligen som andra ser, utan mitt beteende.

Hur hade ni det med humorn i dina förhållanden?


Humorn var central och verkligen viktig i mitt senaste förhållande. Vi hade väldigt roligt ihop.
Humor har varit väldigt viktigt i alla mina förhållanden när jag tänker efter, o jag tror att det är en stor anledning till att tjejer velat vara med mej. Att jag är lättsam o alltid försöker se positivt på saker.

Satsa på aspietjejer eller NT-tjejer som inte är ytliga.


Ja, jag skulle vilja träffa en aspietjej. Jag ska hålla ögonen öppna.
Silius
 
Inlägg: 40
Anslöt: 2010-10-26

Inläggav barracuber » 2010-10-27 11:41:52

Sussietuss skrev:Jag tycker egentligen inte att jag är en mussla. Men jag har förstått att det är så jag framstår för de flesta andra. Jag tycker att jag pratar exakt så mycket om mitt känsloliv som jag behöver. Sen räcker det inte på långa vägar för de flesta andra, men för mig är det tillräckligt. Det behöver nödvändigtvis inte vara ett AS-drag, utan bara en del av min personlighet.


Ett AS-drag man ibland hör talas om är att man är åt andra hållet - dvs för öppen - på ett enligt normen opassande sätt. Men det är nog vanligare att man är reserverad, framför allt mot okända.
Senast redigerad av barracuber 2010-10-27 11:48:17, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav barracuber » 2010-10-27 11:45:18

Sussietuss skrev:Av en slump så sprang jag på min extremt aspiga moster på bussen häromdagen. Där satt vi tysta långa stunder och stirrade rakt fram. Tills vi kom på att prata om min mammas sjuka katt, då var det ingen hejd på ordflödet! Ett gemensamt intresse var det som behövdes, kallprat om vädret brukar vi i allmänhet hoppa över.


Skönt :)

Men din moster har ingen diagnos eller?

Så är du ganska lik din moster i aspig mening? Då kan ju dragen ha gått i arv via dina morföräldrar kanske...

Min mamma är väldigt aspig (+ ep) och hennes mamma var det också.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Silius » 2010-10-27 12:01:05

Jag tycker egentligen inte att jag är en mussla. Men jag har förstått att det är så jag framstår för de flesta andra.


När jag tänker efter har jag faktiskt fått höra ibland att jag är sluten också.
Fast jag tycker inte att jag är det. Det är i situationer när jag vet att om jag berättar en sak, då kommer det att missuppfattas, o då måste jag förklara, vilket förmodligen inte går helt smärtfritt. Då låter jag bli att ta upp det överhuvudtaget för att spara på min energi. Såna situationer uppstår ganska ofta, så det är nog många som tycker jag är sluten.

Ett liknande exempel är om jag är med en grupp människor, t.ex. på en fest. En kille kanske säger något, men jag kan läsa av honom och vet att han bara säger så för att han blir osäker i grupper och därför måste bete sej på ett visst sätt för att känna att han har kontroll. Då känner jag det totalt meningslöst att yttra mej i saken, eftersom han tror att ingen vet hans baktankar (förmodligen vet han inte det själv). Jag vill inte spela med i hans skådespel, o jag vill heller inte prata om hans beteende, för att då raseras hans image han försöker upprätthålla vilket kan få honom att bli defensiv. Så jag förblir helt tyst istället.
Det här är nåt som verkligen händer ofta, med olika typer av människor o beteenden, och en stor del av min tystnad i sociala situationer beror på just det. Jag vill prata om deras (och mina) känslor och beteenden, för det är nåt jag tycker är intressant och jag vill hjälpa dom med, men dom flesta skulle känna sej illa till mods om jag bara börja spontanprata om deras inre. Och ytligt prat är otroligt tråkigt, så jag förblir tyst. Jag skulle vilja hitta ett tredje alternativ nån gång som gör att jag kan vara socialare.
Silius
 
Inlägg: 40
Anslöt: 2010-10-26

Inläggav Sussietuss » 2010-10-27 12:22:45

barracuber skrev:Men din moster har ingen diagnos eller?


Nope. Mycket svårt att se att hon skulle vilja ha (eller gagnas av) en diagnos. Men ja, det kommer definitivt från min mammas sida av släkten.
Sussietuss
 
Inlägg: 39
Anslöt: 2010-07-19

Inläggav barracuber » 2010-10-27 12:27:33

Silius skrev:
Jag tycker egentligen inte att jag är en mussla. Men jag har förstått att det är så jag framstår för de flesta andra.


När jag tänker efter har jag faktiskt fått höra ibland att jag är sluten också.
Fast jag tycker inte att jag är det. Det är i situationer när jag vet att om jag berättar en sak, då kommer det att missuppfattas, o då måste jag förklara, vilket förmodligen inte går helt smärtfritt. Då låter jag bli att ta upp det överhuvudtaget för att spara på min energi. Såna situationer uppstår ganska ofta, så det är nog många som tycker jag är sluten.


Stort medhåll (både numera och förr om åren).

Silius skrev:Ett liknande exempel är om jag är med en grupp människor, t.ex. på en fest. En kille kanske säger något, men jag kan läsa av honom och vet att han bara säger så för att han blir osäker i grupper och därför måste bete sej på ett visst sätt för att känna att han har kontroll. Då känner jag det totalt meningslöst att yttra mej i saken, eftersom han tror att ingen vet hans baktankar (förmodligen vet han inte det själv). Jag vill inte spela med i hans skådespel, o jag vill heller inte prata om hans beteende, för att då raseras hans image han försöker upprätthålla vilket kan få honom att bli defensiv. Så jag förblir helt tyst istället.


Det visar ju att aspiga typer visst kan läsa av signaler. Fast annorlunda - på vårt sätt. Inte lika snabbt och automatiskt som NT. Allting måste gå genom våra huvuden.

Jag kan ofta känna att jag inte hinner med i samtalet om man står några stycken och pratar. Medans de andra hinner byta ämne både en och två gånger är jag kvar i det gamla ämnet, fullt analyserande både vad men framför allt hur någon sade nånting. NT behöver bara tänka på vad. Då kan det vara svårt att hamna "back on track" igen.

Silius skrev:Det här är nåt som verkligen händer ofta, med olika typer av människor o beteenden, och en stor del av min tystnad i sociala situationer beror på just det. Jag vill prata om deras (och mina) känslor och beteenden, för det är nåt jag tycker är intressant och jag vill hjälpa dom med, men dom flesta skulle känna sej illa till mods om jag bara börja spontanprata om deras inre. Och ytligt prat är otroligt tråkigt, så jag förblir tyst. Jag skulle vilja hitta ett tredje alternativ nån gång som gör att jag kan vara socialare.


Jag skrev innan att många NT kallpratar därför att de egentligen vill bli djupare men inte riktigt fixar det pga blyghet osv. Samtidigt tycker de att kallprat är rätt kul till skillnad från oss. Vi vill också gå på djupet men utan kallpratet. Det kan skära sig.

Sedan finns det en social norm som sätter en gräns åt andra hållet - man får inte bli för intim eller personlig eller privat. Det kan man märka bland vissa som är efterblivna att de går öven gränsen. Och även vissa aspergare men jag tror det är en minoritet.
Senast redigerad av barracuber 2010-10-27 13:41:40, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Micke_B » 2010-10-27 13:39:05

känner igen mig i det där med relationer , min fd flickvän kunde inte heller ta att jag inte var så kallat normal i hennes ögon
Micke_B
 
Inlägg: 377
Anslöt: 2010-07-17
Ort: Västkusten

Inläggav DIProgan » 2010-10-27 14:29:38

Tror också på en aspie-tjej. En vars empati du kan förstå dig på helst då.
Senast redigerad av DIProgan 2010-10-27 14:30:57, redigerad totalt 1 gång.
DIProgan
 
Inlägg: 4558
Anslöt: 2008-10-14

Inläggav Silius » 2010-10-27 14:30:28

Det visar ju att aspiga typer visst kan läsa av signaler. Fast annorlunda - på vårt sätt. Inte lika snabbt och automatiskt som NT. Allting måste gå genom våra huvuden.


Jag tycker själv jag är bättre än genomsnittet på att förstå och läsa andra människor, men jag minns att jag var väldigt dålig på det när jag var yngre, så det är nog inlärt snarare än instinktivt. En anledning kan vara att jag var väldigt inställsam och konflikträdd och alltid var i behov av beröm, så jag försökte ständigt läsa andra. Jag fattade aldrig då att jag var dålig på det, jag minns bara att jag kände mej utanför när jag var bland människor. Jag trodde alltid att alla andra kunde läsa mej som en öppen bok. Oj vad fel jag hade...

Jag kan ofta känna att jag inte hinner med i samtalet om man står några stycken och pratar.


Jag känner inte att jag inte hänger med, men jag har ADD så jag har dålig kontroll över min uppmärksamhet. Den har en egen vilja så jag börjar ofta dagdrömma o slutar lyssna så fort det blir ointressant. Oftast tänker jag på något annat parallellt medan jag lyssnar för att täcka min hjärnas stimulansbehov.
Silius
 
Inlägg: 40
Anslöt: 2010-10-26

Inläggav barracuber » 2010-10-27 15:17:35

Silius skrev:
Jag kan ofta känna att jag inte hinner med i samtalet om man står några stycken och pratar.


Jag känner inte att jag inte hänger med, men jag har ADD så jag har dålig kontroll över min uppmärksamhet. Den har en egen vilja så jag börjar ofta dagdrömma o slutar lyssna så fort det blir ointressant. Oftast tänker jag på något annat parallellt medan jag lyssnar för att täcka min hjärnas stimulansbehov.


Jag är under utredning och det är möjligt att jag kommer att få bland annat ADD. Jag är definitivt inte hyperaktiv. Testerna visar att jag är impulsiv ibland, detaljfokuserad och glömmer bort överblicken, lätt blir uttråkad, ibland tappar koncentrationen och därmed systematiken, planerar dåligt, ibland blir lätt manisk, glömmer vad som var bestämt från början, ofta gör på mitt eget sätt även om det kanske är ineffektivt (lite tvångigt).

Förr kunde jag glömma lyssna för jag var så upptagen av mig själv och hur jag framstod. Men numera är jag lite bättre på att koppla bort sådana tankar och koncentrera mig på samtalet. Och även slappna av i samtalet vilket inte är minst viktigt.

Det låter som att du är lite uppskruvad och skulle behöva slappna av mer?

Det är inte säkert att man upplever sig som uppskruvad. Under vissa av testerna konstaterade vi efteråt att jag varit irriterad på mig själv, osystematisk och lätt manisk - men själv upplevde jag det inte så under själva testen. Min upplevelse av mig själv är att jag är ständigt kolugn. :?
Senast redigerad av barracuber 2010-10-27 15:39:08, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav sussi83 » 2010-10-27 15:33:39

Silius skrev: Nu har vi dock brutit helt (av andra anledningar), o jag är inte intresserad av henne längre, men jag känner mej uppgiven av tanken på att hitta någon annan.
Jag är rädd. Dels för att inte hitta nån, eller att det kommer dröja flera år till dess, och dels för att jag ska hitta nån, men att jag hamnar i samma situation igen.


Jag kan bara säga att jag lider med dig. Är lite i samma sits just nu...pallar fan inte att bli bränd igen. =(
Gräver ner mig å går under jorden för att inte drabbas av någon hemsk förälskelse. :-)185
sussi83
 
Inlägg: 2765
Anslöt: 2010-10-21
Ort: Betongen

Inläggav Silius » 2010-10-27 15:43:25

Det låter som att du är lite uppskruvad och skulle behöva slappna av mer?


Ja, jag behöver slappna av mer, men jag blir stressad av att tänka på avslappning, för jag vill göra nåt precis hela tiden.
För några år sen mediterade jag regelbundet, vilket gjorde en enorm skillnad i mitt liv. Jag hade mycke mer energi samtidigt som jag inte gjorde av med lika mycke, även efter att jag mediterat. Det var liksom ett lugn som satt kvar i kroppen resten av dagen. Jag klarade av sociala situationer mycke bättre då.
Silius
 
Inlägg: 40
Anslöt: 2010-10-26

Inläggav barracuber » 2010-10-27 15:59:37

Meditera låter väldigt vettigt.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in