Vänner - omöjligt?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Inläggav Kvasir » 2007-11-08 20:35:45

Ah, just det--efter depressionen. Det är nyckelfrasen, misstänker jag.

Jag har väl också alltid försökt leva NT-liv i vuxen ålder även om jag har insett att jag varit lite onormal och haft svårt med sociala kontakter. Jag har dock i stort sett alltid haft några få men nära vänner som har betytt mycket för mig. Med åren har jag blivit bättre och bättre på sociala kontakter och fått lättare att umgås även med folk jag inte känner så väl. Sedan började utbrändheten, och då orkade jag plötsligt inte umgås med folk längre och ville bara isolera mig från omvärlden under långa perioder. Efter ett tag återhämtade jag mig delvis, men jag har fortfarande svårt att orka umgås med folk i den omfattning jag vill.

Och då är vi där igen, ofta kanske det inte är så att man vill vara ensam pga. AS, utan för att direkta eller indirekta symptom gör att man inte orkar. Men alla är individer, och alla varianter förekommer säkert.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 10:41:32, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir
 
Inlägg: 14628
Anslöt: 2007-11-04
Ort: Vilse någonstans mellan coNP och P/poly

Inläggav tahlia » 2007-11-09 22:42:58

Kvasir skrev:Ah, just det--efter depressionen. Det är nyckelfrasen, misstänker jag.



Ja, i den mening att jag då återgick till mitt aspiga jag. Depressionen är jag ur så den påverkar mig inte längre. Däremot rasade hela NT-grejen och jag lär känna mig själv igen, den här gången som jag egentligen är. Den jag egentligen är vill inte ha med andra att göra mer än nödvändigt.

Jag vet att det är få med AS som inte vill ha vänner och bekanta, men de finns, och jag är en sådan.
tahlia
 
Inlägg: 10775
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in