Hej alla!

Jag har under de senaste åren undrat vad det är för någonting som gör att jag inte är som alla andra. För ett par veckor sedan så började jag misstänka Aspergers Syndrom eftersom väldigt många saker som är typiskt för Asperger stämmer in på mig.

Så min fråga till er är om det ens är värt att dra till en psykolog för att se om jag har eller inte har Aspergers. När jag var ung så har jag haft stora problem att passa in men nu när jag går i en liten skola så har mina problem blivit betydligt lättare att hantera.

Så i nuläget klarar jag mig bra när det gäller skolgången, vilket är någonting jag prioriterar. Men jag är orolig för vad som kommer att hända sen när jag drar ut till arbetslivet/byter skola. Så vad tycker ni? Är det värt att gå till en psykiatriker och kolla om jag har Aspergers Syndrom eller kommer det inte att göra någon skillnad ändå (föräldrarna tycker att det känns som ett icke problem som inte är värt att gräva sig djupare i)?

Fråga först om personen har kunskap eller erfarenhet av As innan du bokar tid för samtal. Jag satt 10 år hos en psykolog och nu i efterhand är jag bara förbannad på psykologer som inget vet och inget kan om As.

Lycka till!!

Du kan gå på vårdcentralen eller psyk och söka utredning om du vill veta.

Jag får väl ta och göra det, föräldrarna är dock lite tveksamma om jag ens behöver en undersökning. Jag är inte myndig än (dock mindre än ett år kvar) men vad jag vet så går det utmärkt att dra till BUP utan att behöva ha med sig föräldrar?

Det skulle vara mycket roligare om man lyckades få mina föräldrar att ta mig dit dock, har ni några tips om hur jag skulle få dem att förstå att det här är någonting som jag verkligen vill göra?
Sen angående BUP. Går man dit och får tid där eller ska man skicka ett meddelande till dem innan och få en tid på det viset?

precis, dom är bra allihopa där, extremt bra människor

Roligt att höra!

Då är det bara att (helst) få med föräldrarna på tåget annars så får man väl ta sig dit själv.

Jag råder dig att ta reda på så mycket som möjligt och diagnostisera dig själv före du försöker övertyga myndighetspersoner.

Jag har redan gjort en ganska stor lista som troligtvis kommer att bli längre innan jag drar dit. Funderar på att använda den listan till att få föräldrarna att ta mig dit. Det skulle kännas bättre att ha någon där än att komma dit ensam.

Kom ihåg att du är den du är med eller utan diagnos. Har du nytta av en diagnos? Den har inget egenvärde.

Krake skrev:Kom ihåg att du är den du är med eller utan diagnos. Har du nytta av en diagnos? Den har inget egenvärde.

Det är lite det jag tänker på, jag har ingen egentlig användning av en diagnos i nuläget och jag vet inte om jag kommer att få det i framtiden heller. Jag har bara mitt förflutna att gå på och när jag tänker på den tiden så har jag haft svårt att koncentrera mig i större klasser. Så jag vet inte om diagnosen kommer att behövas i framtiden eller inte.

Det är av den anledningen jag skapade tråden. Att försöka få intryck från andra människor än mig själv och mina föräldrar, om det är värt att gå till en psykolog eller inte. Jag har alltid känt behovet av att anpassa mig till andra och jag känner att jag inte kan vara mig själv framför mina vänner. De enda jag kan vara mig själv med är personer som sticker ut från normen.

Men det är sant det du säger, en diagnos kommer inte att ändra på mig som person. Men jag skulle kunna få reda på varför jag växte upp som jag växte upp, inte blev den där killen som känner alla på skolan och är social med alla han träffar. Det skulle också reda ut några personliga frågetecken som jag har haft genom livet.

Det är så jag ser på det i alla fall.

Varför du är som du är går nog inte att svara på. Varför du blir behandlad som du blir går att svara på.

Jag tycker du skulle kunna vara med på några aspieträffar. Oavsett om du är i behov av diagnos eller inte så är det lite andra typer av människor "här ibland oss" ,så att säga, än det är i världen utanför.

Användningen lär mest bli dina farhågor bekräftade om den du får prata med ens kan något om det dvs. Jag fick 'jackpot' först på min fjärde psykolog men livet fortgår som innan i det mesta ändå. Inte lätt o veta på förhand vem som bidrar våra liv med vad oavsett titlar.

Krake skrev:Varför du är som du är går nog inte att svara på. Varför du blir behandlad som du blir går att svara på.

Jag tycker du skulle kunna vara med på några aspieträffar. Oavsett om du är i behov av diagnos eller inte så är det lite andra typer av människor "här ibland oss" ,så att säga, än det är i världen utanför.

Det är jag lyckligt medveten om, har två stycken vänner med As som jag känner mig mer öppen för än andra. Jag fick veta att de hade As långt efter vi hade träffats och dessa två personer skulle jag gå så långt som att säga att det är mina två bästa vänner.

Jag har ingen nytta av min diagnos längre, sedan jag slutade vara sjukskriven, men jag ville ha den för att få svar på varför jag är annorlunda. Det kan vara anledning nog.

Och behöver man verkligen hjälp längre fram finns laglig rätt till mycket mer hjälp med en aspergerdiagnos än utan.

Mördarsnigel skrev:Jag har ingen nytta av min diagnos längre, sedan jag slutade vara sjukskriven, men jag ville ha den för att få svar på varför jag är annorlunda. Det kan vara anledning nog.

Det är lite så jag tänker också. Det känns bara bra att få ett konkret svar istället för att veta att det är någonting som är udda med en men inte veta vad.

Sen är det som Pemer säger sant också. Visserligen har jag inga problem just nu, men om jag behöver hjälp i framtiden så skulle det vara en lättnad att veta att man kan få det.

hej
+ att det vidgar ens perspektiv och kanske att man kan se sina svårigheter i ett nytt ljus. för mig medförde diagnosen just det.

att det inte gör saker o ting bättre än vad de är är naturligtvis ett argument man kan ha. har man för höga förväntningar kan det ju ge bakslag förstås.