Kan man dra den slutsatsen att man inte kan ha en diagnos om självinsikt finns om hur ens eget beteende påverkar andra? Fick höra det idag på ett första samtal med en ny psykolog. Hade tagit upp mina funderingar kring min personlighet som jag tycker har tydliga autistiska drag och jag har dessutom mycket ångest i vardagen som jag tycker är kopplad till denna personlighet som ”krockar” med andras förväntningar på hur jag borde vara.

Hon sa att hon tyckte att en låg dos antidepressiva medel kunde vara bra för mig för att få bukt med min ångest och att jag skulle ju kunna äta det tills min vardag blir lugnare (har 4 barn mellan 2-10 år). Jag får mycket ångest bl.a. när jag är hemma själv med barnen, när det är mycket omkring mig, ostädat, mycket ljud, etc.

Mina problem handlar om mycket annat än bara ångest (vilket jag tog upp), men detta är vad hon fokuserade på och att jag som sagt kunde analysera mitt beteende = ingen diagnos. Hon sa även att jag hade både autistiska drag, ADHD-drag, lite tvångstankar och depressiva drag, vilket bara gjorde mig mer ”normal”.

Är det vettiga resonemang? Själv känner jag mig lite styvmoderligt behandlad…inte för att en diagnos räddar världen, men att enda lösningen skulle vara antidepressiva i typ 10-15 år känns ju sådär!

Tacksam för input!

Jag fick AS-diagnos nyligen och jag anser mig ha ganska så fullständig koll på mina olika beteendeproblem, orsaker bakom ångest mm. och ser lätt sambanden mellan underliggande problematik och vad det leder till i det dagliga livet.
Vi diskuterade detta ingående men att ha den förmågan var inget hinder enligt min psykolog/utredare.
Tvärtom är det vanligt att man har koll och är väldigt introspektiv fast - eller kanske just för att - man har AS.

Ja, det är ju inte så att självinsikt och en uppövat hög förståelse för sitt annorlundaskap i sig är ett antikriterium och upphäver den diagnos man "annars" kvalificerar sig för.

indra76 skrev:Mina problem handlar om mycket annat än bara ångest (vilket jag tog upp), men detta är vad hon fokuserade på och att jag som sagt kunde analysera mitt beteende = ingen diagnos.

Löjligt, men ett faktum även när det gäller andra diagnoser.

Jag har fått höra att mina ätstörningar inte var så svåra, eftersom jag hade så god insikt i hur jag fungerade och hur det gick fel hela tiden.

Jag har även fått höra detsamma om andra problem.

Psykoser fungerar det väl liknande med? (Jag undrar vad vården gör när en psykosperson får sjukdomsinsikt... friskskrivs den då?)

Jag tror att detta är ett vanligt fenomen, och att det bygger på okunskap och finns hos folk som går blint efter skolboken. Tyvärr finns det för många sådana.

Hon sa även att jag hade både autistiska drag, ADHD-drag, lite tvångstankar och depressiva drag, vilket bara gjorde mig mer ”normal”.

Felaktigt sagt av henne. VISSA motsatta drag kan ta ut varandra i vissa situationer, eller göra att man VERKAR mer normal. Men annars brukar problem + problem vara två problem, inte mindre än ett.

Hur tvångstankar eller depressiva drag på något sätt skulle göra en mer normal eller friskare, kan jag inte förstå. Vare sig man har AS, ADHD eller annat ihop med det. Tvång och depression gör livet sämre. Jag har sådant själv, och för mig gör det livet till ett helvete. Däremot vet jag att vissa personer har tyckt att jag verkar mer harmonisk när jag mår dåligt. Antagligen för att jag då håller käft. Är det så din psykolog tänker, så är hon väldigt okunnig och kan ej se under absoluta ytan.

Tack för stödet och det är lite så jag också resonerar, att hon förenklar och har en ganska gammalmodig mall för sitt resonemang.

Jag sa bl.a. att min mamma funderat på om jag kunde vara autistisk, tankar hon haft de senaste 2 åren, vilket jag fick veta när jag ställde lite frågor ang min barndom inför besöket. Då frågade psykologen om hon inte undrat det när jag var barn. Men vem gjorde det på 70-talet? Att jag inte pratade förrän jag var 2,5 år och inte umgicks med andra barn, det var tydligen mindre relevant.

Jag berättade om mina problem på mitt förra jobbet, att jag blivit betraktad som lite av en bitch där ibland när jag vara okonventionell i mitt sätt och tänka och då trampat folk på tårna. Då sa hon att jag ju ändå fått mitt jobb för att jag var duktig. Men inte på det sociala planet...!

Nej, det var mycket som jag i efterhand känner inte kändes riktigt 100 när jag tänker på hennes resonemang.

indra76 skrev:Tack för stödet och det är lite så jag också resonerar, att hon förenklar och har en ganska gammalmodig mall för sitt resonemang.

Jag sa bl.a. att min mamma funderat på om jag kunde vara autistisk, tankar hon haft de senaste 2 åren, vilket jag fick veta när jag ställde lite frågor ang min barndom inför besöket. Då frågade psykologen om hon inte undrat det när jag var barn. Men vem gjorde det på 70-talet? Att jag inte pratade förrän jag var 2,5 år och inte umgicks med andra barn, det var tydligen mindre relevant.

Jag berättade om mina problem på mitt förra jobbet, att jag blivit betraktad som lite av en bitch där ibland när jag vara okonventionell i mitt sätt och tänka och då trampat folk på tårna. Då sa hon att jag ju ändå fått mitt jobb för att jag var duktig. Men inte på det sociala planet...!

Nej, det var mycket som jag i efterhand känner inte kändes riktigt 100 när jag tänker på hennes resonemang.

Det låter som att psykologen har problemet att bagatellisera problem, eller vända på dem, eller peka på något annat. Det gör de för att de tror att man gör ett problem större om man fokuserar på det (typ "aaah, haaar jag inte lite ont i magen... *petpet* jooo, kanske, jovisst det har jag nog").

Det beteendet blir väldigt fel. Man behöver bekräftelse också, riktig bekräftelse, inget "jag förstår att du tror dig uppleva" som psykologer kan komma med.

Och har man ett rikigt problem, så behöver man göra något åt det, sådana problem går inte över för att man fokuserar på annat. Fokusera på annat kan man göra om man VET SÄKERT att det är ett bagatellproblem som har mer att göra med att man fokuserar på det.

Psykologer bör vara så välutbildade att de ser skillnaden. Tyvärr är inte många det.

Min mamma tyckte inte att jag var konstig som barn. Hon tyckte att jag var så intelligent, och enkel. Jag frågade aldrig så där jobbigt som andra "vad ska jag gööööra, jag har tråååkigt" utan var kreativ för mig själv och hade alltid kreativa saker för mig.

När min bror kom, trodde hon att han var lite sen i stället för att tänka att han var normal men inte jag.

De som har autistiska barn nu, kan ibland inte tänka att något är fel förrän någon säger något i skolan. På min tid (också 70-talet) så var man ju bara en jobbig provocerande typ eller "konstig" bara. Jag hade visserligen BUP inkopplade, men fick ingen diagnos. Jag var ouppfostrad eller bara "svår". Möjligtvis att de tänkte på någon personlighetsstörning ett tag i tolv/trettonårsåldern. Men utan inlärningssvårigheter på den tiden, så var man mest bara trotsig, udda, konstig och liknande.

Din psykolog behöver förstå att det är JÄTTEMÅNGA i vår ålder som levt genom hela ungdomen utan att man misstänkt autism eller något sådant, utan bara att man var "konstig". Jag vet inga siffror, men det är en hel del som fått diagnos i vuxen ålder, som inte haft kontakt med BUP ens.

Fast med tanke på vad du skrev i inlägget jag citerar, så tror jag att hon försöker med "det man inte fokuserar på blir inget problem - fokusering gör att problemet växer".

Jag ansågs också som ett väldigt lätt barn, som inte krävde mycket, var ledsen eller krånglig.

Vet ju att som vuxen och kvinna är det lätt att tas för lite stressad småbarnsmamma som behöver lugna ner sig lite...det kändes som det var det facket jag hamnade i. Lite ångest får man leva med, eller ta medicin till barnen blivit stora (ju mer jag tänker på det, desto mer oseriöst känns det resonemanget!).

Just den kombination av de personlighetsdrag hon tyckte jag hade är ju inte ovanliga heller för just kvinnor med autism (ADHD, depression). Men hon hade nog inte läst på det senaste

Nej, suck, detta var nog inte rätt väg.

Några tips på hur man kan ta sig vidare? Detta var i den kommunala psykiatrin som jag gått till tidigare i samband med depressioner (inte till denna person dock).

indra76 skrev:Jag ansågs också som ett väldigt lätt barn, som inte krävde mycket, var ledsen eller krånglig.

Vet ju att som vuxen och kvinna är det lätt att tas för lite stressad småbarnsmamma som behöver lugna ner sig lite...det kändes som det var det facket jag hamnade i. Lite ångest får man leva med, eller ta medicin till barnen blivit stora (ju mer jag tänker på det, desto mer oseriöst känns det resonemanget!).

Just den kombination av de personlighetsdrag hon tyckte jag hade är ju inte ovanliga heller för just kvinnor med autism (ADHD, depression). Men hon hade nog inte läst på det senaste

Nej, suck, detta var nog inte rätt väg.

Några tips på hur man kan ta sig vidare? Detta var i den kommunala psykiatrin som jag gått till tidigare i samband med depressioner (inte till denna person dock).

Kan du stå på dig, och kräva utredning? Eller bedömningssamtal med en specialist?

Jag fick träffa en läkare som genast remitterade mig för utredning, men det var nog ren tur. Jag hade inte en aning om vad AS var för något. Läkarmötet var bara överflyttningsmöte från när jag kom från psykiatrin på min gamla ort (där de inte visste något alls om sådant här).

Jag tycker att du ska ha talat med en läkare också innan du ger upp, inte bara en psykolog. Psykiatriläkare är mycket mindre sådana som du beskriver din psykolog.

Kanske kan du också säga till din psykolog att du menar allvar. Berätta några aspiga saker från din barndom, och berätta att man inte visste vad sådant var på den tiden. Och kanske leta lite info på www.autismforum.se om asperger och flickor. Aspergerflickor verkar ofta vara ganska "lätta" och snälla (även om jag inte var det när jag började skolan [och så kunde jag hitta på "jävulskap" innan dess också, när jag var utan uppsikt ute], men jag var nog mer en pojkflicka, och hade hyperdrag också).

Det kan ju kanske tänkas att psykologen "testar lite"? Ser om du menar allvar? Om du ska träffa henne igen, så försök "tala allvar" med henne, det kanske löser sig. Får du träffa experter, så blir det oftast bättre och lättare att prata utan att bli bortpratad.

Om du inte kommer någon vart med psykologen, försök med en psykiatriker.

Bror Duktig skrev:Psykoser fungerar det väl liknande med? (Jag undrar vad vården gör när en psykosperson får sjukdomsinsikt... friskskrivs den då?)

Nej man friskskrivs inte, men man räknas nog som mindre sjuk än om man har starkare vanföreställningar som inte kan resoneras bort.

Detta är något jag själv märkt av: psykologer/psykiatriker som bara är intresserade av att fixa till statistik - så mycket som möjligt så enkelt och fort som möjligt.

Även jag fick antidepp utskrivet FÖRSTA gången jag var och pratade med en psykiatriker ang. mina problem. "Nä du är nog bara deprimerad" tror jag var hans korrekta ordval. Även han påpekade något om att jag var "lite för väl påläst" och har för god självinsikt.

Byt psykolog om du kan... En idiot som analyserar dig sådär ovetenskapligt är inte värd din tid. "Brist på självinsikt" är inget symptom på störningar inom autismspektrat - och heller inget symptom på personlighetsstörning. Byt bort kvacksalvaren, och glöm inte att på ett subtilt sätt berätta vilken tramsare personen är.

MsTibbs skrev:

Bror Duktig skrev:Psykoser fungerar det väl liknande med? (Jag undrar vad vården gör när en psykosperson får sjukdomsinsikt... friskskrivs den då?)

Nej man friskskrivs inte, men man räknas nog som mindre sjuk än om man har starkare vanföreställningar som inte kan resoneras bort.

Ok.

Men om man har sjukdomsinsikt redan när man får kontakt med vården? Om man söker själv? Är det möjligt att få diagnos då?

Har inte läst hela tråden (hjärnan är slut för idag) men det låter som den du talat med har samma yxiga och otillräckligt kompetenta syn på AS och npf allmänt kanske.

Det låter som personen skulle behöva en dos Svenny Kopp t ex. Bara för att många med npf inte har världens bästa självinsikt betyder det inte att alla eller ens de flesta saknar det.

Vi som måste klura så förbenat över andras märkliga prioriteringar och värdeskalor, och dessutom ofta är hyfsat smarta och analytiska, klart som fanken man kan bli ganska bra på det mänskliga psyket och t ex tillkortakommanden, med tiden? Suck... och lycka till!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.as ... el=3578438

Bror Duktig skrev:

MsTibbs skrev:

Bror Duktig skrev:Psykoser fungerar det väl liknande med? (Jag undrar vad vården gör när en psykosperson får sjukdomsinsikt... friskskrivs den då?)

Nej man friskskrivs inte, men man räknas nog som mindre sjuk än om man har starkare vanföreställningar som inte kan resoneras bort.

Ok.

Men om man har sjukdomsinsikt redan när man får kontakt med vården? Om man söker själv? Är det möjligt att få diagnos då?

Ja. ÖL sa jag var i ett psykotiskt tillstånd (sedan ett halvår iaf), fick diagnos "Andra ickeorganiska psykotiska störningar (kroniskt hallucinatoriskt syndrom)" och senare "Recidiverande depressioner, svår episod med psykotiska symtom". Jag har kunnat "resonera kring vanföreställningarna" stod det på ett ställe, så helt blåst behöver man tydligen inte vara.

Instämmer med A-mamma (tyvärr även i att jag inte orkar plöja tråden ordentligt). Låter för mig preliminärt som ännu en av dessa måååååånga knäppskallar* som sitter på jobb som kräver NPF-kunskaper de inte har och lurar folk som behöver hjälp.

För övrigt har jag massor med väl valda ord att säga om folks i allmänhet (vanligtvis aspergerlösa) självinsikt.

Den springande punkten är enligt min erfarenhet om livet tvingar en till självinsikt. Den därnäst springande kan säkert vara predisposition, men inte fan har den med asperger att göra. Ålder, och genom det försenad utveckling på grund av asperger, kan den för all del ha att göra med - men där har då inte jag sett några tecken på att forskningen har kommit ens så ynkligt "långt" att man har börjat göra korrigeringar för all extra energi vi med våra redan vanligtvis mer begränsade krafter måste lägga på anpassning till och förståelse för en främmande värld, som folk utan asperger slipper göra, eller för vad folk utan asperger helt enkelt inte ser eller inte begriper hos oss (där vi i regel har tvingats se och åtminstone lära oss hantera motsvarande saker hos dem). När vi väl har börjat komma ut på andra sidan om allt det skulle jag vilja påstå att livet har tvingat många av oss till en självinsikt som går utanpå de flestas utan asperger.

------------
* Se högvis med trådar här i forumet.

MsTibbs skrev:

Bror Duktig skrev:

MsTibbs skrev:

Bror Duktig skrev:Psykoser fungerar det väl liknande med? (Jag undrar vad vården gör när en psykosperson får sjukdomsinsikt... friskskrivs den då?)

Nej man friskskrivs inte, men man räknas nog som mindre sjuk än om man har starkare vanföreställningar som inte kan resoneras bort.

Ok.

Men om man har sjukdomsinsikt redan när man får kontakt med vården? Om man söker själv? Är det möjligt att få diagnos då?

Ja. ÖL sa jag var i ett psykotiskt tillstånd (sedan ett halvår iaf), fick diagnos "Andra ickeorganiska psykotiska störningar (kroniskt hallucinatoriskt syndrom)" och senare "Recidiverande depressioner, svår episod med psykotiska symtom". Jag har kunnat "resonera kring vanföreställningarna" stod det på ett ställe, så helt blåst behöver man tydligen inte vara.

Jag kan tänka mig om att om jag någonsin får en psykos eller psykotiska symptom, så kommer jag att ha insikt. Antagligen för mycket insikt i förhållande till graden av sjukdom. Så är det alltid med mig enligt psykvården. Jag kan ju vara på väg att ta mitt liv och få höra att jag inte mår så dåligt.

Bror Duktig skrev:Jag kan tänka mig om att om jag någonsin får en psykos eller psykotiska symptom, så kommer jag att ha insikt. Antagligen för mycket insikt i förhållande till graden av sjukdom. Så är det alltid med mig enligt psykvården. Jag kan ju vara på väg att ta mitt liv och få höra att jag inte mår så dåligt.

Det stämmer bättre med min erfarenhet av "typiskt aspergare"!

Jag kommer nog försöka finna andra vägar, tror inte att det är ngn idé att diskutera detta vidare med denna psykolog i alla fall.

Hon visste att jag har en historia med upprepade depressioner, ätstörning, etc. så det känns trist att man än en gång blir ordinerad lite piller för att lugna symptomen, som i min värld beror på något annat än att jag har en stressig vardag. Antagligen ett symptom på min oförmåga att hantera världen ibland!

Jag har ju dessutom trots denna självinsikt inte kunnat agera därefter för att smälta in utan jag stöter ibland på situationer då jag blir väldigt förbluffad över hur andra reagerar, känner mig ofta annorlunda och utanför.

Att jag haft svårt med mitt sociala liv identifierade hon snabbt som att jag hade ett umgängesmönster som killar, "problem solved" liksom... men jag är ju tjej då´rå...och förväntas bete mig som en sådan.

Känns skönt att hittat hit, även om jag ser mig mer som en "autism-störd" med lite släng av ADHD, dessutom pratade jag inte förrän jag var nästan 3, så jag lär ju i vilket fall inte kvala in som en aspbergare

du har inte fått nån annan hjälp trots återkommande depressioner? Det ska ju vara praxis att utreda vidare annat isf...

Jag har haft två som jag inte fick behandling för, sen två i samband med mina graviditeter, så då är det ju klassat som graviditetsberoende, även om jag kan se ett samband med min övriga problem med det sociala.

Hon såg ju en depressiv sida i min "personlighet", så för henne var väl det svar nog. Hon ville ju sätta mig på antidepp för att bli kvitt det hela. Tar bort symptom, men inga problem, som jag ser det.

Det är väl inte en PSYKOLOG du har träffat utan en PSYKIATER, alltså en läkare?
Psykologer brukar inte börja prata om läkemedel, det är inte deras bord.

Din läkare verkar vara just mycket begränsad i sin kunskap om npf och hur de ser ut hos olika individer.
Tala om det för henne o säg att hennes syn på detta är lite gammaldags.

Att moderna o kunniga specialister inte resonerar på det sättet.
Att du tycker det är att bli nonchalerad när hon föreslår antidepp redan vid ert första möte o har snabba förklaringar på det du säger utan att hon egentligen känner dig.

Att du inte vill bli behandlad med quick-fix utan att du förväntar dig ett seriöst bemötande. Att om hon hade haft kunskap om dessa npf så hade hon förstått att en tids "behandling" med antidepp inte löser något o inte eliminerar din "ångest". Som kanske handlar om stress? Och den är nog kvar när du avslutar behandlingen

Se till att du har läst på o sätt henne på plats med din kunskap.

Jo, det var en psykolog. Hon sa att antingen kunde jag få hjälp med lite ”verktyg” för att minska stressen och därmed ångesten (vad jag förstod typ att skriva listor så att jag får struktur på vad som ska göras etc.), men det alternativ hon trodde mest på vad antidepp i lägsta dos. Hon trodde att ångesten kunde vara en ”rest” från mina depressioner. Hon sa samtidigt att hon ju inte kunde skriva ut eller egentligen göra den bedömningen, men att det trodde hon skulle hjälpa.

Sen att jag har ångest över de mest vardagliga situationer som att vara själv med barnen, vara ensam hemma, gå och handla, umgås med kollegor ”after-work”, umgås med familjen, barnkalas, etc. det verkade inte spela någon roll. Verkade som hon trodde att jag var allmänt stressad i min vardag eftersom det är rörigt med 4 barn. Eftersom hennes lösning var lågdosering tills mitt liv lugnat ner sig, vilket innebär 10-15 år till!

Just nu känner jag inte ens för att träffa henne en andra gång (ska dit nästa onsdag) eftersom jag känner mig nonchalerad och det är ändå hon som ”bestämmer” om hon tycker att jag är värd att utredas. Och grundat på hennes kunskap då så kan jag ju i vilket fall inte ha ngn diagnos pga. självinsikt.

Kanske jag inte har någon diagnos, men det vore ju skönt att få veta det på ett mer vetenskapligt sätt än att jag bara har för stor självinsikt!

Säg till henne att du vill träffa en läkare. Eller om du inte vill träffa henne igen, ring till mottagningen och säg att du behöver träffa en läkare för bedömning av utredning av NPF.

Jag tycker inte att hon verkar seriös, utan att hon psykologiserar problemen.

Undrar om det finns NÅGON SOM HELST statistik som visar att folk i mängder kommer och söker för livslånga problem, som är "lite stressade som alla med småbarn".

Jag känner inte till någon som missuppfattat sin lite stressade situation som livslångt annorlundaskap.

Det känns oprofessionellt det du berättar om din psykolog. Sådana har man fått nog av.

Det är tydligen rätt vanligt att aspergare har dålig självkännedom eller självinsikt (jag är osäker på de exakta betydelserna) enligt en habpsykolog jag hade, men det är inte helt ovanligt med motsatsen. Sedan beror det lite på i vilken krets man rör sig. De som jobbar med aspergare på många plan, träffar ju aldrig dem som inte har något stöd t.ex.

Man måste som proffs förstå att det finns andra än de man ser. Precis som att den som jobbar med äldre förstår att alla äldre inte ligger på långvården och är dementa.

Mitt personliga tips om mediciner, är att du ska akta dig för att börja med sådant om du inte måste. Jag började när jag inte mådde så svindåligt, och när jag 8 år senare började försöka sätta ut dem, så mådde jag MYCKET sämre än innan. Första försöket gav mig en depression av en grad jag aldrig känt innan eller efter.

Jag har lyckats sätta ut dem nu, men jag mår ändå mycket sämre än när jag började. Jag känner också en del saker som varit borta under alla år, vilket känns tråkigt (att de har varit borta).

Om psykologen tycker att du behöver piller o.s.v. så ska hon genast hjälpa dig till en läkare och inte själv spekulera. Och får du träffa en läkare, så kan du ju ta upp det verkliga problem igen.

Tyvärr så är det nog inte de bästa som hamnar i offentlig vård verkar det som. De som har driv och engagemang har det även för att starta eget eller driva på för att hamna på bra ställen där de kan utvecklas (tyvärr kan det ju finnas en del "rövar" inom det privata, sådana som har underliga idéer eller har som mål att tjäna mer pengar än inom det offentliga - så man får försöka höra sig för efter läkare som andra gillar, se www.doktorsguiden.se). Samma tendens som inom hunderiet eller whatever. Och de allra bästa verkar börja forska och därför försvinna eller bli mycket dåligt tillgängliga.

Jag har ätit antidepressiva i tre omgångar tidigare vid depressioner, men vill gärna klara mig utan dem och må som jag mår. Vid en depression kan jag förstå vitsen med dem eftersom jag behövde hjälp med den kemiska balansen för att må bättre, men som en långsiktig lösning som skydd mot ångest, då känns det mer som ett sätt att dämpa känslorna på och det känns verkligen inte bra. I möjligaste mån vill man ju känna det man faktiskt känner. Så jag håller med dig i ditt resonemang.

Tanken var nog att jag skulle få träffa läkaren om jag ville ha medicin utskrivet, men det känns som risken är att hon resonerar som psykologen. Behöver ju inte vara så, men jag känner mig lite ”bränd”. Har en kompis som är psykolog, ska se om hon kan ge mig någon vägledning vart jag kan vända mig. Finns ju många om man kikar på nätet, men det vore ju skönt att hamna så rätt som möjligt på en gång.