Hej jag är 16 år och har genomlidit så jävla mycket fastän jag bara är 16. Har sedan ung ålder haft socialfobi tvångstankar och depressioner och har social fobi och deprisioner än idag. Genom att jag är så socialt kass så har jag inga vänner, bara en som jag endast träffar i skolan. Jag Har varit deprimerad en längre tid nu, brukar annars bara vara mandodeppresiv. Varje kväll går jag och lägger mig och tänker på döden som en befrielse och önskar att morgondagen aldrig skall komma. Mitt liv går i slentrian och om den slentrianen bryts så mår jag ännu sämmre. På kvällarna kan jag oftast inte sova för att jag ligger och grubblar på saker som döden och Det enda som får mig att må lite bättre är att teckna det är som att få ut sin galenskap ur kroppen och föra över den till ett papper. En annan grej som får mig att må dåligt är att jag aldrig talat om dessa problem till andra fast det har synts helt klart. Mina föräldrar påstod att jag var inne i en frågeålder när mina tvångstankar tvingade mig att säga om frågor 4x. De tror att jag bara är glad av mig men jag går egentligen på gränsen till galenskap.

Är det någon som känner sig in i detta och som kunnat må bra tillslut?[/u]

Har du kontakt med någon inom vården som du kan prata med? Vad gäller tvångstankar fick jag mycket hjälp via KBT. Var väldigt skeptisk till det själv först, men visade sig funka bra på mig ivarjefall. Är inte helt fri från det, men tycker det är hanterbart nu. Vad beträffar social fobi är har jag det fortfarande men samma där tycker väl det är hanterbart. Får äta lite medicin, men det är bättre det, än att fara illa i onödan. Tycker bara att det är synd att jag själv inte tog chansen att få hjälp tidigare när jag blev erbjuden det? Men upplevde det som att det var inget man pratade om för c:a 30år sedan? Så om du inte har sökt för det, tycker jag att du ska kontakta någon?

Har inte bett om hjälp ännu eftersom att i min familj skulle de bara säga att jag bara får för mig saker eller liknande. Har gett tydliga vinkar att jag behöver hjälp till näromstående men de viftar bara bort det och jag vågar inte riktigt be om hjälp direkt till en expert på dessa problem.

zingobang skrev:Har inte bett om hjälp ännu eftersom att i min familj skulle de bara säga att jag bara får för mig saker eller liknande. Har gett tydliga vinkar att jag behöver hjälp till näromstående men de viftar bara bort det och jag vågar inte riktigt be om hjälp direkt till en expert på dessa problem.

Känner igen det där. Mina sorger och svårigheter har bagatelliserats så mycket att jag känner mig helt tokig ibland. Detta har också lett till att jag genomlidit saker helt ensam på ett sätt som jag inte hoppas att någon annan skall behöva uppleva.

Jag har också haft extremt svårt för att be om hjälp (och har det fortfarande). Varför vet jag inte riktigt. Vissa människor är kanske bara sådana. Men en gång lyckades jag faktiskt ringa ett samtal till ungdomsmottagningen, och när jag berättade att jag låg blodig på golvet så tog de faktiskt emot mig direkt.

Kanske kan det kännas lättare även för dig att ringa till ungdomsmottagningen än till vårdcentralen? De kan sedan slussa dig vidare. Eller så kanske det finns någon lärare eller något som du har förtroende för och kan be om hjälp med att ringa?

Känner igen en del. Har inte haft kontakt med psyket på flera år, av flera anledningar. Orkar inte, vill inte, vågar inte. Varierar vilket som är det viktigaste skälet. Antidepressiva kan funka mot många av livets bekymmer. Jag vill inte gå in på hur sjuk i huvudet jag är/varit.

Att inte kunna prata med folk i sin omgivning om saken är inte bra. Då blir man bara galnare och galnare.

Minns att det var tal om att jag skulle åka och träna upp mig och få hjälp, men då reagerade familjen med att, vad ska folk säga, det ordnar sig nog, så allvarligt kan det väl inte vara, mm mm Finns det ingen du kan prata med, vet inte om du går i skola, om det finns någon där? Bör ju vara någon som du känner att du kan prata med. Sedan kanske försöka hitta någon lösning, helst så din familj får veta hur du mår igentligen? Tycker att det borde gå att lösa på något sätt?

Kom visst lite inlägg imellan

Jo jag har alltså också extremt svårt att fråga om hjälp då mina problem aldrig tagits på allvar så har jag fått komplex för att fråga folk om det. en grej som jag verkligen kan instämma på är att om man är ensam så blir man bara galnare och galnare och det är just det som hänt mig.
Det får lösa sig när jag flippar ur eller något sådant

zingobang skrev:Jo jag har alltså också extremt svårt att fråga om hjälp då mina problem aldrig tagits på allvar så har jag fått komplex för att fråga folk om det. en grej som jag verkligen kan instämma på är att om man är ensam så blir man bara galnare och galnare och det är just det som hänt mig.
Det får lösa sig när jag flippar ur eller något sådant

Går du i skolan? Då har du en skolsköterska som du kan gå och förklara allvaret i hur dåligt du mår. För att få fram allt när du väl står där så skriv ner på ett papper. Du skriver bra och beskrivande här så gör lika på ett papper till skolsköterskan.

Bor du i en stad med BUP? Många har jag förstått tar emot telefonsamtal och pratar första samtalen med ungdomar för att många tycker att det är svårt att komma dit. Min unga kompis hade först två längre samtal per telefon som gick bra för att sen komma dit på möte och det tyckte hon kändes bra.

zingobang skrev:Är det någon som känner sig in i detta och som kunnat må bra tillslut?

Jag läste igenom vad du skrev för några månader sedan och jag hoppas verkligen att du kan gå till din skolsyster. Annars om jag var du skulle jag ringa till Vårdcentralen eller den Läkaremottagning som du går till om du t ex behöver något för förkylning.

Om du har besvär som ovan kan det möjligen vara så att du kan äta medicin för att få en lättare tillvaro och någon läkare som förstår kan förklara för dina föräldrar.

Du skrev också i ditt först inlägg för några månader sedan att du har Posttraumatisk stress. Vet du att du har det för någon berättat detta då kan du säga även detta till din skolsyster för det är en allvarlig och svår sak att leva med. Jag har gjort det sen jag var barn.

Har du någonsin pratat med en medicinsk kunnig person om dina problem? Vuxna omkring kan ibland må lika dåligt själva och bryr sig därför inte om för dom klarar inte av det. Andra vuxna som borde ta ansvar och hjälpa dig kanske skäms för att dom inte hjälpt dig tidigare. Så var det för mig då för länge sen fast vi pratat ut om det nu 20 år senare.

Tackar för svaren Ursäkta för att jag bumpar en gamal tråd men var tvungen att visa tacksamhet.

Kan tillägga att jag lyckades ta mig ur denna tunga fas. Har visserligen fortfarande ungefär lika stora problem men har blivit bra mycket bättre på att leva med dem.

Japp, känner igen mig mycket bra! Jag är i ungefär samma ålder som du.
Nu vet jag inte om man får skriva så här; men helt seriöst så är själva tanken på att jag när som helst kan avsluta mitt liv en slags befrielse, låter säkert sjukt men that's fact!

Lycka till o hoppas du mår bättre!

En sak jag ångrar när jag växte upp (är 26 år nu) är att jag inte sökte hjälp tidigare - det var först i 20årsåldern som jag vågade göra något åt det. Och när man väl söker hjälp så tar det en jävla tid innan det händer något eftersom vi har stora vårdköer i Sverige.

Är du deprimerad och dessutom har social fobi så måste du få hjälp av psykiatrin - så är det. Problemet i din sits är dock att du är omyndig och du kanske inte vill att föräldrar ska få nys om dina "besök" på eventuell vårdcentral, osv.