Jag har funderat på detta en stund och ställer nu frågan: känner du dig själv?

När folk har "ångest" brukar jag fråga varför de har det och det är ingen/väldigt få som kunnat ge mig ett konkret svar. De flesta svaren är "det är jobbigt" och "jag mår dåligt", vilket är cirkulärresonering och därmed ogiltigt som svar.

Jag brukar veta exakt varför jag mår som jag mår och har väldigt svårt att se var det svåra ligger i att känna sig själv så pass bra så man vet vad som händer i hjärnan.

Är det bara jag som vet hur man fungerar (mer eller mindre) eller finns det fler som klarar av det?

Eftersom jag tänker och grubblar mycket och ägnar mig åt självanlys som anser jag att jag har koll på anledningar till att jag mår som jag gör.

Sen kan man ju spinna vidare på det resonemanget och säga att jag mår dåligt för att jag grubblar för mycket och sitter i smeten som alla andra, och att jag bara tror mig ha koll på mig själv.

Hmm.. Eftersom man som AS har medvetna tankar i en helt annan utsträckning än NT som lever omedvetet i stora delar och fungerar mera instintivt så är det nog lättare för oss..

NT vet ofta inte vad dom tänker och känner utan reagerar bara instinktivt på det och har således svårare att sätta fingret på problemet..

Detta är inte bara min egen analys utan vad jag läst om AS i den litteraturen som finns på bibblan. Kan inte ge exakta källanvisningar mer än: "alla böcker om AS på bibblan" typ..

Mår alltid dåligt när folk missförstår mig, när det är helt UPPENBART att jag har rätt och de fel.

*Fastnar med arslet i en stor klet av ironi*

Jag känner inte mig själv.

*kletar på med lite mer*

Tycker jag har bra koll. Känner igen mig i det många redan sagt; man tenderar att analysera mycket, inte minst sig själv. Tack vare min verbala förmåga kan jag dessutom sätta ord på allt också.

Jag analyserar också mig själv (och andra) mycket, och precis som KrigarSjäl kan jag sätta ord på det tack vare min verbala förmåga - men det är ju inte alltid man vill det heller. Ibland kommer jag in i en självförnekelsefas eller vad man ska kalla det, när jag inte har lust att tänka eller veta varför jag mår som jag mår, eller ens känna något. Kanske är det för jobbigt att ta tag i känslorna då. Kanske önskar jag att jag inte hade dem. Eller så är det för att jag är tonåring...

Anledningen till att ni vet varför ni inte mår bra beror just på att ni analyserar och vågar vara ärliga mot er själva.
De flesta puttar bara upp tankarna.
sedan kanske de inte är vana att analysera och saker har byggts på. Så det skulle nog komma ut mycket om de började.
Och det sociala livet ger en hel del problem.

harrypotter skrev:Anledningen till att ni vet varför ni inte mår bra beror just på att ni analyserar och vågar vara ärliga mot er själva.
De flesta puttar bara upp tankarna.
sedan kanske de inte är vana att analysera och saker har byggts på. Så det skulle nog komma ut mycket om de började.
Och det sociala livet ger en hel del problem.

Det tror jag också.

Vanlig ångest – rationell ångest
Vanlig ångest, så kallad rationell ångest, kännetecknas av att det finns en uppenbar orsak till ångesten. Man kan till exempel känna ångest i samband med ett dödsfall, vid en olycka eller en skilsmässa. Man vet varför man har ångest.

Sjuklig ångest – irrationell ångest
Den sjukliga ångesten, så kallad irrationell ångest, skiljer sig egentligen inte så mycket från den rationella. Man upplever samma känslor av spänning, oro eller panik som om verklig fara hotade. Skillnaden är att man inte förstår varför alarmsystemet är igång. Därför är den irrationella ångesten mycket svårare att uthärda. Det blir dessutom svårare att bearbeta de problem som kan ligga bakom ångesten. Då skapas en ond cirkel. Man känner sig hjälplös och uppgiven och det kan i sin tur leda till ännu svårare ångest.

Jag kan nog säga att jag i jämförelse med omgivningen har mycket god självkännedom. Jag analyserar liksom de andra skribenterna mycket mer än NT och har fått erkännandet som ovanligt klarsynt av NT i min omgivning. Jag har i regel lätt att förstå vad jag behöver och varför jag mår dåligt när jag gör det.

Men ibland tenderar jag också att analysera för mycket så att jag mår dåligt av det. Så det är ju på gott och ont som så mycket annat.