Hur tycker ni det är att få komplimanger?
Vad jag har förstått så har ganska många med asperger svårt för komlimanger,stämmer detta?



Moderator atoms - förtydligade rubriken.

Det kan vålla en del huvudbry för mig. Ibland ska man tacka för komplimangen, ibland ska man inte göra det. Kan vara svårt att veta vad det är som gäller.

Komplimanger ger jag sällan (är mycket för mig själv, så jag får inte så mycket tillfällen att göra det). Det är mest när någon jag känner har gjort någonting, t.ex. ett konstverk eller en maträtt, då kan jag säga nåt i stil med "snyggt jobbat" eller liknande. Kommenterar aldrig folks klädsel, frisyrer osv. Som i många andra fall så funderar jag på huruvida komplimangen kommer att framstå som äkta eller konstgjord, vilket kan leda till att jag håller tyst hellre än säger något.

Jag tror oftast att de inte menar det, att de bara säger det för att vara snälla eller för att det är så man förväntas säga. Tror jag att de verkligen menar det blir jag generad och vet inte vad jag förväntas svara.

Jag blir generad och säger "Ja, det duger väl" eller "Hehe, tack så mycket". Men ibland sitter jag och ler medan jag tittar runt omkring mig.

Generellt sett så tror jag att jag uppfattas lite som otrevlig. Har fått ganska många komplimanger kring mitt musicerande och jag svarar alltid att jag kunde ha gjort det bättre.

Oftast jobbigt. Undantag om man man lagt ned möda på t ex ett projekt, då kan det vara kul att få lite positiv feedback (av typ en eller två personer). Har lättare att ta emot komplimanger - eller kritik - för något jag gjort, än för hur jag är skapt t ex (vilket ju inte är min förtjänst). Men blir det för mycket vill jag bara gå och gömma mig och tycker det känns oerhört pinsamt.

Gratulationer har jag ännu svårare för, liksom sympatier om man är sjuk el dyl. Jag är så bra på att tycka synd om mig själv att det oftast är tillräckligt. Om jag undantagsvis vill ha sympatier eller komplimanger så ber jag om det rakt ut, med starkt ledande frågor som "Å, visst är det jättesynd om mig?!" eller "Kolla, visst blev jag fin i håret idag?"

Vad jag förstått så är det många som blivit misstänksamma mot komplimanger men jag tror nog jag har rätt bra pejl på när folk säger saker bara för att smöra (som expediter i affärer) och när de menar det.

Att få komplimanger som är överdrivna eller osanna är verkligen obehagligt. Där kickar mitt aspie-sinne för korrekta fakta in direkt så att jag blir riktigt irriterad. Hade en chef som hade den tendensen och det gick mig verkligen på nerverna när hon överdrev om nåt man gjort fast det var uppenbart att hon inte var tillräckligt intresserad för att ens ta reda på vad det var man faktiskt gjorde. Lyckligtvis har jag inga såna personer omkring mig längre.

Jag försöker svara tack, men ibland blir jag bara förbryllad. Jag ger nog inte komplimanger så ofta som jag "borde", men det är nog samma fenomen som att säga tack för maten, varför säga något som alla redan vet? Jag vet att jag glädjer andra men syntax error blinkar.

Brukar uppfatta att de som kan utveckla sin komplimanger är endast a) ärliga eller b) lögnare med skills. Men det kan också vara svårigheter att öppna sig, eller att få fram det man menar. Det kan vara så att det är en känsla, och jag kan ha svårt att konkretisera mina känslor - "the gut feeling".

Om jag inte tycker om <whatever> kan jag ha svårt att få fram något över huvud taget.

Det blir riktigt svettigt när någon frågar mig: "Men visst är den snygg?"

Nej fy för komplimanger, jag har ingen aning om hur jag ska ta det. Fast jag har lärt mig att le och säga tack ändå (när jag kommer ihåg det.....)

Jag ger inte komplimanger på samma sätt som NT, däremot kan jag tala om saker som jag reagerar över.
Häromdan påpekade jag att en nybörjar-virkares saker var så snyggt och jämnt gjorda. Det togs som en komplimang, fast det var egentligen bara en filosofisk betraktelse. Har lärt mig hålla tyst med negativa betraktelser.

earlydayminer skrev:Det blir riktigt svettigt när någon frågar mig: "Men visst är den snygg?"

Haha, jag lovar att inte fråga dig vad du tycker om jag fått till en bra frisyr.

Inger skrev:

earlydayminer skrev:Det blir riktigt svettigt när någon frågar mig: "Men visst är den snygg?"

Haha, jag lovar att inte fråga dig vad du tycker om jag fått till en bra frisyr.

Hehe.

Blir nog mest glad över en komplimang. Är kanske så pass naiv att jag utgår från att folk menar vad de säger...

Själv ger jag också komplimanger. Tycker de flesta i min närhet verkar bli glada över det. Det kan vara ett sätt att visa att man ser andra och bryr sig om dem, tycker jag. Om jag ändå tänker att "det där var snyggt gjort" så kan jag likaväl säga det högt till den personen. Förhoppningsvis kan den personen bli lite stärkt av att höra det.

För mig handlar det inte om att smöra eller ställa sig in utan att jag uppriktigt menar det jag säger. Annars håller jag tyst.

Om någon säger komplimanger utan att mena det övergår det väl nästan till ironi och blir snarare elakt - eller?

Jag tycker att det är bra att säga snälla saker till folk om folk. Då blir de oftast glada. Glada människor är bra.

Inger skrev:Vad jag förstått så är det många som blivit misstänksamma mot komplimanger men jag tror nog jag har rätt bra pejl på när folk säger saker bara för att smöra (som expediter i affärer) och när de menar det.

Att få komplimanger som är överdrivna eller osanna är verkligen obehagligt.

Jo jag har också koll på det där. De lismande osanna brukar jag le lite försiktigt åt. Medans jag tänker, Fy fasiken vilken falsk människa. Och de tänker, åh, hon gick på det, vad bra, hon ser glad ut!

De ärliga, ja, jag vet inte, jag säger väl oftast inte så mycket i de fallen heller, kanske ett Åh, tack, eller Tack, jag tyckte själv det blev bra också! (Tex håret). Men oftast får de väl ett ärligt nedtonat aspieleende utan blottade tänder eller en huvudknyck som tack för komplimangen.

Jag har alltid svårt att veta hur jag ska ta komplimanger dock, känner mig alltid överraskad på något sätt. När jag var yngre kändes det pinsamt, men numera känns det helt ok.

Jag är väldigt misstänksam mot komplimanger pga tvetydigheten i dem. Det skulle inte vara så svårt om komplimanger alltid var sanna. Att ge komplimanger är något jag älskar. När jag känner att något stämmer bra på någon person så vill jag förmedla den kunskapen.

Snälla saker är bra att säga, tyvärr kan det leda till onödig överdrift och ger negativ effekt.

Ren kritik är den bästa formen av "komplimang" enligt mitt tycke. Kritik är någorlunda konstruktivt. Så vill man vara extra snäll mot mig ska man kritisera mig, hårt... effekten av kritik i det långa loppet kan bli mycket positiv.

Nej, vet ej heller hur man förväntas svara. Jag känner hellre än svarar. Fast ibland är det svårt att ta in olika saker. Nej, jag tycker inte det är bra med komplimanger om man bara säger dem för att det skall se ut. Man skall väl mena det? Tala inte om klänningen för f-n om du tycker den ser illa ut, tala istället om tröjan om det är den du gillar, osv. . Behöver inte gå till överdrift. Sånt är irriterande...säger man så bara för att det är förväntat, för att man inte kommer på nåt annat att säga, fylla upp en tystnad i rummet, sånt är hemskt. Tala då hellre om vädret isåfall liksom om det verkligen inte spelar nån roll..

Själv har jag inte klarat av att säga något sånt på länge. Tror folk tar det som fjäsk från min sida så har slutat säga sådant. Vill inte att nån går och reagerar sådär. Har hänt ett par gånger så jag har väl sagt nåt fel, känner man bara. Men visst, kan förstå det på ett sätt, men på ett annat sätt är det inte kul när man verkligen menat och tänkt nåt, såhär är det ser jag det, nu säger jag det. Sen tar de det som påhitt. Som smör...Så, jag vet inte. Har knipit sen dess ganska mkt. .

Angående kritik, ja det kan vara bra om det är rätt gjort eller hur man skall uttrycka det. Man behöver som sagt inte hitta på mer än vad man menar/tror, sånt är irriterande. Man kan säga saker som inte är smicker så att säga och ändå att det blir nåt bra, men skäller man blir det nog fel.

Jag ger gärna komplimangar, men jag har inget till övers för att slänga dem runt mig "bara för att". Ger jag en så är den alltid uppriktigt menad.

Får jag en komplimang viftar jag bort den, helt sonika för att jag aldrig tror på dem och aldrig anser mig förtjäna dem. På sista tiden har jag försökt med ett "tack" men det känns som om att säga "ja, jag vet, jag är bäst" och det skulle liksom aldrig falla mig in.
Däremot har jag uppmärksammats på att vänner ofta kan känna sig sårade när man inte vill ta emot en komplimang och bara viftar bort dem. Jag löser det genom att helt sonika säga "ge inga då". Jag vill inte ha dem ändå.

Jag tycker det är trevligt med komplimanger så länge de är ärligt menade och som väl är klarar jag för det mesta av att läsa av om de är ärligt menade, bara " för att det ska så vara" eller fjäsk.

Jag blir både glad och generad när jag får en komplimang och det "lyfter" mig, samma upplevelse som många andra får då de tar emot komplimanger. Jag ser mest generad ut men man kan se att jag blir glad också. Tyvärr är jag dåligt på att säga tack, vilket jag lärt mig att man bör göra. Lika dålig är jag på att ge komplimanger. Jag kan tycka att tex. någon på jobbet har fått en ny, snygg frisyr men säger ingenting. Det är lite dåligt.

Dock tycker jag inte om för mycket komplimanger för det blir nästan smörigt. Jag märker när folk säger snälla saker bara för att fjäska/smöra. Sådant hatar jag. *r*vslickeri*

Tycker man någon har något fult bör man hålla tyst liksom när andra säger att någon har tex. en fin tröja men man själv tycker inte det. Alltid märks det ju inte att man inte menar vad man säger men det är ändå oärligt och ett ful ovana.

Edit: en liten avstickare. Apropå att snäsa av när man får en komplimang, så är de inte så lämpligt. Bättre att säga att man gärna avstår dem. Nästan lika olämpligt är det att tacka Nej eller säga emot (bara för man anser sig inte vara värd det) när någon vill bjuda ut en eller bjuda på en fika någonstans. Jag har inte tänkt så noga på det förrän vi pratade om det i självhjälpsgruppen för sjukskrivna häromveckan. I fortsättningen ska jag inte säga emot när någon vill bjuda ut mig på middag för det kanske inte är så kul för den personen. Den vill vara artig och visa sin uppskattning. Men uppriktigt hatar man själva grejen bör man (nog) säga det direkt.

imperativ skrev:Snälla saker är bra att säga, tyvärr kan det leda till onödig överdrift och ger negativ effekt.

Ren kritik är den bästa formen av "komplimang" enligt mitt tycke. Kritik är någorlunda konstruktivt. Så vill man vara extra snäll mot mig ska man kritisera mig, hårt... effekten av kritik i det långa loppet kan bli mycket positiv.

Jag undrar hur människor ser på komplimanger. Om de blir glada eller bara låtsas vara glada. Jag utgår ifrån att de kan bli glada.
För att helt och hållet kunna stå för det jag säger så kan jag motivera varför. Därför tycker även jag att kritik är den bästa formen där man samtidigt har utrymme att förklara varför.

carl skrev:

imperativ skrev:Snälla saker är bra att säga, tyvärr kan det leda till onödig överdrift och ger negativ effekt.

Ren kritik är den bästa formen av "komplimang" enligt mitt tycke. Kritik är någorlunda konstruktivt. Så vill man vara extra snäll mot mig ska man kritisera mig, hårt... effekten av kritik i det långa loppet kan bli mycket positiv.

Jag undrar hur människor ser på komplimanger. Om de blir glada eller bara låtsas vara glada. Jag utgår ifrån att de kan bli glada.
För att helt och hållet kunna stå för det jag säger så kan jag motivera varför. Därför tycker även jag att kritik är den bästa formen där man samtidigt har utrymme att förklara varför.

Det var intressant. Menar du att du kan motivera både kritik och komplimang?
Det måste förresten vara en konst att ge kritik på ett sådant sätt att det inte blir som skäll?

Blir generad och misstänksam om jag får komplimanger. Vet inte om de driver med mig.
Är väldigt sparsam med komplimanger till andra. Det ska vara något alldeles extra för att jag ska kommentera det.

Förstår mig inte på meningslösa fraser som "-Åh ! Har du klippt dig !?" (Det brukar väl vara uppenbart ?)
"-Vad fint det blev !" (Ja , vad ska de säga ?)

regnif skrev:

carl skrev:

imperativ skrev:Snälla saker är bra att säga, tyvärr kan det leda till onödig överdrift och ger negativ effekt.

Ren kritik är den bästa formen av "komplimang" enligt mitt tycke. Kritik är någorlunda konstruktivt. Så vill man vara extra snäll mot mig ska man kritisera mig, hårt... effekten av kritik i det långa loppet kan bli mycket positiv.

Jag undrar hur människor ser på komplimanger. Om de blir glada eller bara låtsas vara glada. Jag utgår ifrån att de kan bli glada.
För att helt och hållet kunna stå för det jag säger så kan jag motivera varför. Därför tycker även jag att kritik är den bästa formen där man samtidigt har utrymme att förklara varför.

Det var intressant. Menar du att du kan motivera både kritik och komplimang?
Det måste förresten vara en konst att ge kritik på ett sådant sätt att det inte blir som skäll?

En bra metod är att ge komplimanger om saker man vet nåt om. Kritik behöver ju inte vara negativ. Säger en frisör att jag har fin frisyr och kan förklara varför så är det ju värt mer än om nån som inte alls vet nåt om ämnet kommenterar något.

Intressant tråd förresten!

Jag har svårt att ta emot komplimanger på ett socialt smidigt sätt.

Sen är det även få komplimanger jag faktiskt uppskattar. Händer nog någon gång per år om ens det.