Jag är över 40 och relativt nydiagnostiserad och ganska förvirrad. Fattar vad AS går ut på intellektuellt, men har inte riktigt kopplat det till mig själv. En sak som är jag undrar särskilt om det har med AS att göra är en märklig upplevelse som jag har levt med ända sedan jag var barn.

En obehaglig känsla av att inte vara mig själv. Att min personlighet är ett yttre lager. Ibland när jag står framför spegeln vet jag inte vem det är jag tittar på. Jag vet att det finns en annan personlighet bakom, men jag är rädd för att släppa fram den.

När jag fortfarande drack alkohol kunde känslan komma, när jag är trött eller påverkad av vissa mediciner kan den komma.

Jag misstänker själv att det handlar om att jag, som på ytan är väldigt vanlig och social, har byggt en personlighet som ska passa världen, och liksom deformerat mig för att passa in.

Är jag ute på fel spår? Känner någon igen sig.

Jag förstår dig, tror att deformerad identitet och brist på tillhörighet kan ha med saken att göra.

Menar du att känslan kom när du var påverkad av alkohol eller mediciner, men inte när du var nykter?

Är det fortfarande så?

Du skrev:Jag misstänker själv att det handlar om att jag, som på ytan är väldigt vanlig och social, har byggt en personlighet som ska passa världen, och liksom deformerat mig för att passa in.

Detta stycke känner jag igen på mig själv.

Välkommen hit förresten!

barracuber skrev:Menar du att känslan kom när du var påverkad av alkohol eller mediciner, men inte när du var nykter?

Är det fortfarande så?

Du skrev:Jag misstänker själv att det handlar om att jag, som på ytan är väldigt vanlig och social, har byggt en personlighet som ska passa världen, och liksom deformerat mig för att passa in.

Detta stycke känner jag igen på mig själv.

Välkommen hit förresten!

Tack. Jag kommer nog att behöva det här stället.

Jag har slutat att dricka alkohol, men känslan kan komma när jag är helt opåverkad, men trött, stressad eller pressad.

Hej och välkommen.

Många aspergare har beskrivit en dualitet där man upplever att den yttre personligheten är som en mask man har för att klara sig i välden. Tror iofs det är så för alla men kanske är det inte lika stor skillnad mellan vanliga människors inre och deras yttre persona (spekulation bara).

Flera psykologer o psykiater jag pratat med tycker att aspergare de träffat inte känner sig själva. Vi har spelat så 'normala' att vi tappat bort oss själva.

Till mig säger de alltid att jag är 'gåtfull'. En sa 'jag vet inte om det finns något att utreda'. Iofs tvivlar jag lite på hans kompetens inom området.

Det kunde vara jag som skrivit din text i början, helt exakt faktiskt. Så vi är nog på rätt ställe båda två Eller grundlurade?

Jag tycker det är svårt att veta vem som är jag. Vet inte ens om jag vill vara den personen. Identitet och integritet är nära förknippade för mig. Identitet är hur jag upplever mig själv. Integritet är hur jag kan stå upp för mig själv i olika situationer. Att jag vet i förväg hur jag kommer att handla i en given situation. Då hade jag INGEN integritet förut för jag visste inte alls vilken min identitet var.

Någon slags riktning har jag fått genom ganska hårt arbete. Nu vet jag om att jag är vilse i alla fall Rätt och fel har jag fortfarande svårt att begripa mig på. Och en hel del andra saker, som temperament och tålamod.

Jag har hittat ett sätt att leva på som funkar, för jag tar inte död på mig. Men det kan bli bättre och det ska det också bli!

"How could anybody know me when I don't even know myself?" Matt Johnson

Mycket intressant det där med identitet och integritet, AAA.

Välkommen skall du vara!

Ibland står jag med händerna på handfatet och tittar mig själv i spegeln samtidigt som jag säger: "Vad i helvete gör jag här?"

vadloink skrev:En obehaglig känsla av att inte vara mig själv. Att min personlighet är ett yttre lager. Ibland när jag står framför spegeln vet jag inte vem det är jag tittar på. Jag vet att det finns en annan personlighet bakom, men jag är rädd för att släppa fram den.

Jag läste att "människan är en ande som har en själ som bor i en kropp." Det synsättet funkar för mig. Vi behöver komma åt själen och anden.

Det går att tänka sig att vi byggt på oss så många lager av förnekelse, skuld, önskade egenskaper och masker att de blivit som de olika skalen runt en lök. Vi behöver skala den för att komma åt oss själva.

För mig gäller det att bygga upp en värld jag kan klara mig i, har jag insett nu. Därför känns det som jag levt i många världar som många personer (ja, det låter tokigt och det är det nog). Det spelar liksom ingen roll om den är sann enligt andra, men det är livsviktigt att den fungerar för mig.

earlydayminer skrev:Ibland står jag med händerna på handfatet och tittar mig själv i spegeln samtidigt som jag säger: "Vad i helvete gör jag här?"

Radiohead!

But I'm a creep, I'm a weirdo.
What the hell am I doing here?
I don't belong here.

Inger skrev:Mycket intressant det där med identitet och integritet, AAA.

Tack! Personlig tolkning

Altus skrev:Radiohead!

But I'm a creep, I'm a weirdo.
What the hell am I doing here?
I don't belong here.

Jaså??? Det har jag missat... Måste dra på direkt Bra AS-sociationshjärna! Jag har byggt mitt nuvarande liv på citat

Altus skrev:

earlydayminer skrev:Ibland står jag med händerna på handfatet och tittar mig själv i spegeln samtidigt som jag säger: "Vad i helvete gör jag här?"

Radiohead!

But I'm a creep, I'm a weirdo.
What the hell am I doing here?
I don't belong here.

Ungefär så. Shit, det tänkte jag inte på just nu i stundens hetta.

early, se min kommentar ovan

Ja, jag har redan läst den. Nu svarade du som att jag hade frågat eller sagt något du redan påpekat.

Nej, det var bara om ett liv uppbyggt på citat jag menade

Jag tror det jag har i huvudet kommer från rockmusik och litteratur (och sen poppar det bara upp i skallen vid förhoppningsvis hyfsat rätt tidpunkt.)

Det blir konstigt när jag skriver ibland, sorry...