Vill bara tillägga att jag tycker att det är intressant att läsa att några skriver att de känner sig utanför gemenskapen på detta forum trots att ni är individer som jag verkligen sett som en del av gänget här. Själv känner jag mig inte heller som en del av gänget. Jag trivs dock här ändå och återkommer för att läsa intressanta och kloka inlägg.

tahlia skrev:

Kikarn skrev:Det är det där jag menar. Jag har aldrig sett någon "sån", dvs någon som mig. Det du beskriver där är ju också en sorts gemenskap/samhörighet. Jag ser mig runt, vars jag än är, och det jag ser kunde lika gärna vara en helt främmande djurart. Jag finner inte någon gemensam nämnare, inte ens när man börjar prata med folk...

Kanske är det inte diagnosbetingat. Kanske har jag bara råkat upptäcka att jag inte riktigt hör hemma någonstans, diagnos eller inte.

Tja, jo, aggressivitet, att vara obstinat och och hat/förakt är ju förstås en samhörighetsfaktor som binder samman när man ser det. Och man kan inte låta bli att se det, eller fastna för det, om man har det själv. Det har du rätt i.
Det jag försökte förklara är att jag kan känna gemenskap i en grupp som fungerar asocialt, inte med personer. Jag kan känna mig som en del av sammanhanget, liksom jag kan känna mig som en del av samhället idag, men på individnivå gör jag mycket för att undvika kontakt och för att undvika gå in i konstellationer som bara i sista ändan känns platta för mig.

Under min uppväxt hade jag långa perioder som jag kallade "vacuum". Jag antar nästan att någon här kan känna igen känslan, att leva i en glaskupol och inte nå fram, som om man har en invertes dimma eller hormonbeläggning: man varken syns eller ser eller når ända fram till andra. Det här händer då och då, även idag, i perioder, oftast kan jag bryta det genom att överdosera blütsaft några dagar, OM det är så, eller om tillståndet bara går över vet jag inte, men jag tycker att det verkar som att jag känner mindre av det om min järnbalans och vitaminbalans är i ordning. Det är oerhört frustrerande, idag, eftersom jag kan avgöra att det finns en skillnad, men min barndoms och tonårsperiod var ungefär sådär.
Kanske är det lättare för oss som har en aggressivitetsproblematik, att komma igenom skalet och känna något? Eftersom ilska och SMÄRTA (dvs, inte den man vållar själv genom att skada sig, utan... någon som har fått riktigt riktigt ont genom att vältra sig i skön heavy metal eller punkmusik? En sorts samhällssmärta?) har en skön eftersmak också, och det är aldrig så lätt att andas som när man har slagit sönder något eller gett en dum jävel på käften, eller retat upp en lärare riktigt mycket? Kanske är det motsvarigheten till ångest som jag aldrig riktigt har haft fallenhet för någon längre period. Kanske är det min/vår motsvarighet till ångestlindring (som ex självskadebeteenden utgör för personer med högre ångestnivå)?

Jag lever inte såhär idag. Men jag har det fortfarande I mig, och har kanaliserat om, får utlopp för det också mellan varven men nu är det andra saker som får igång mig, som ex hårt kroppsligt arbete, eller att omsätta ett omöjligt projekt. Min familj står nog för det där som "gängen" har gett mig, nämligen villkorslöst umgänge där det inte ställs några duglighetskrav på det samhälleliga viset.

Jag kan känna gemenskap och samhörighet men enbart i vissa kretsar dvs inte per automatik överallt och hela tiden.
Och jag kan _inte_ sätta fingret på varför det stundtals känns si och andra gånger så. Det varierar också huruvida jag är "observatören" eller den mera delaktig beroende på i vilket sammanhang/situation jag hamnar/befinner mig i... Och jag personligen trivs bra med att kunna vara just både ock!

Bror Duktig skrev:Oftast, så har jag känslan av att alla andra nog känner varandra redan. Så kände jag som barn, och så känner jag nu. Fast nu vet jag att det inte är så att folk verkligen känner varandra redan, alla de gånger jag får den känslan.

Det är egentligen först nu i vuxen ålder som jag varit i sådana här sammanhang och insett att andra på samma möte/kalas/sammankomst inte heller känner andra där. Men själv känner jag mig som en utomstående betraktare och häpnar då jag ser dessa personer prata så obehindrat med varandra om saker som jag inte kan känna minsta engagemang inför. Jag häpnar, men är inte intresserad av att delta för egen del.

Jag känner inte den här tillhörigheten till mina föräldrar och mitt syskon som andra skriver om, bara med min son. Känner mig lika främmande hemma hos mina föräldrar som om de vore bekanta från barndomen. Besöker dem dock sporadiskt och plikttroget.

Sanness skrev:Jag kan känna gemenskap och samhörighet men enbart i vissa kretsar dvs inte per automatik överallt och hela tiden.
Och jag kan _inte_ sätta fingret på varför det stundtals känns si och andra gånger så. Det varierar också huruvida jag är "observatören" eller den mera delaktig beroende på i vilket sammanhang/situation jag hamnar/befinner mig i... Och jag personligen trivs bra med att kunna vara just både ock!

Det här känner jag väldigt väl igen!

Att känna gemenskap och samhörighet är inte en självklarhet för mig. Troligen är det här som brister och ställer till det inom det sociala Eftersom jag inte ser eller uppfattar "kittet", så saknas en naturlig connection, som gör det svårt att upprätthålla en konakt, även om jag tillhör dem som oftast har lätt för att ta kontakt.

Att känna samhörighet med en grupp andra människorär i princip omöjligt. Men i en sakfråga kan jag dela samhörigheten, men absolut inte bara som en umgängesform. Vilket inte behöver betyda att jag inta kan ha trevligt, roligt och trivas på mitt viss.

För mig är det lättare att känna en gemenskap och samhörighet en mot en, för här finns det troligen något som vi har gemensamt som skapar en connection av gemenskap och samhörighet.

I gruppform så är det ofta en omöjlighet, för jag vet inte exakt vad det är som jag ska dela för att känna en gemenskap/samhörighet och få en känslan av tillhörighet.

Alexis skrev:

Bror Duktig skrev:Oftast, så har jag känslan av att alla andra nog känner varandra redan. Så kände jag som barn, och så känner jag nu. Fast nu vet jag att det inte är så att folk verkligen känner varandra redan, alla de gånger jag får den känslan.

Det är egentligen först nu i vuxen ålder som jag varit i sådana här sammanhang och insett att andra på samma möte/kalas/sammankomst inte heller känner andra där. Men själv känner jag mig som en utomstående betraktare och häpnar då jag ser dessa personer prata så obehindrat med varandra om saker som jag inte kan känna minsta engagemang inför. Jag häpnar, men är inte intresserad av att delta för egen del.

Jag häpnar också. Jag förstår inte hur de så enkelt kan börja umgås som om de vore gamla vänner som känner varandra väl.

Jag har flera gånger frågat folk om de känner varandra sedan innan (när jag började komma mitt problem på spåren).

Nog för att det är (för) svårt bara att få det att flyta ens med intressanta ämnen, men som du påpekar, det är ofta helt oengagerande saker som det pratas om, så man får ett dubbelt problem.

Vissa gånger vet jag att det förväntas att jag ska vara intresserad av något specifikt som passar min situation i livet. Men det går bara inte.
Ibland så kan det ju vara så att mitt intresse för stunden passar ihop med sociala situationen. Det löser åtminstone ämnesproblemet.

Jag har varit med i några klubbar, men där har jag aldrig känt gemenskap. Jag har t.o.m. varit smått ansvarig för några saker, men ändå känt mig avknoppad eller ensam. Jag skulle nog vilja kunna vara en del ibland, men det är nog som Sam skriver, att det saknas något av det där sociala kittet som NT har.

Något som jag direkt tänkte på när jag hörde om "autister i sin bubbla" var att jag alltid har upplevt det som att alla andra är i en gemensam bubbla, medan jag tittar på, ibland som att titta in i ett akvarium.

Jag undrar vad det perspektivet betyder, att jag upplever alla andra i en bubbla och inte mig själv.

Om man får bra kontakt med någon är det antingen ett desillisionerad nt eller en npf:are på "samma våglängd".

Jepp, håller med. Att tänka på det här får mig att avsky att inte ha någon man verkligen kan vara, känna, tänka, älska och leva med. Det skulle vara så underbart, så underbart. Det måste finnas någon som bär på nyckeln. Någon som vet hur man låser upp mig. Någon som kommer förändra mitt liv, någon som jag kan förändra livet för. Hittar ni ett mystiskt mönster på hur man finner den personen, dela med er! Ok?

earlydayminer skrev:Jepp, håller med. Att tänka på det här får mig att avsky att inte ha någon man verkligen kan vara, känna, tänka, älska och leva med. Det skulle vara så underbart, så underbart. Det måste finnas någon som bär på nyckeln. Någon som vet hur man låser upp mig. Någon som kommer förändra mitt liv, någon som jag kan förändra livet för. Hittar ni ett mystiskt mönster på hur man finner den personen, dela med er! Ok?

Svår fråga. Jag hade turen träffa min fru när jag jobbade och därför framstod som hyfsat normal. Det sa bara klick. På den visste jag ingenting om npf. Numera kan jag prata med henne - kärleken lever - och hon förståär mig samtidigt som hon föraktar de dåliga sidorna av nt-världen vilket stärker vår sammanhållning.

Bror Duktig skrev:Jag har varit med i några klubbar, men där har jag aldrig känt gemenskap. Jag har t.o.m. varit smått ansvarig för några saker, men ändå känt mig avknoppad eller ensam. Jag skulle nog vilja kunna vara en del ibland, men det är nog som Sam skriver, att det saknas något av det där sociala kittet som NT har.

Något som jag direkt tänkte på när jag hörde om "autister i sin bubbla" var att jag alltid har upplevt det som att alla andra är i en gemensam bubbla, medan jag tittar på, ibland som att titta in i ett akvarium.

Jag undrar vad det perspektivet betyder, att jag upplever alla andra i en bubbla och inte mig själv.

Javisst. Samma här.

Fast mig har de såta vännernas samtalsämnen ofta intresserat. Jag har haft den (på grund av min egen oförmåga) tvivelaktiga turen att röra mig i kanten på rätt många sådana kretsar. (Vilket dock säkert har varit nyttigt för min uppfattning om - "NT" - .)

Egentligen bara med min familj jag känner riktig gemenskap, och det inkluderar inte släktingarna. Skäms över mig själv rätt ofta under sammankomster med dem då jag tycks vara mer eller mindre oförmögen att känna något för dem. T.ex. det faktum att en kusin hade fått barn för första gången gjorde mig bara aningen förvånad och lite, lite glad, men inte så att jag kände något direkt behov av att grattulera detta eller något sådant. Kan inte säga att jag var helt likgiltig för hennes skull men inte så jag känner något band. iof inte alla NT som är vän med sina kusiner heller har jag förstått.

Under en period bodde jag låångt ifrån min familj och kom där med i en liten grupp människor som skulle komma att bli stommen i min tillvaro; min fritid, mina förebilder och inspiration, några jag faktiskt brydde mig om och som, åtminstone lite grann tror jag, brydde sig om mig. De blev på sätt och vis min nya familj där och jag kan nog med handen på hjärtat säga att jag kände mer gemenskap med dem än för min egen familj under den tiden. Men, tider förändras. Folk skaffar flick och pojkvänner, utvecklas, flyttar och man själv hänger inte med i svängarna. Den egna familjen är än en gång den jag bryr mig om mest, och egentligen enbart, om.

Har även varit ledare för en ideell rörelse under en tid. Då försökte jag intala mig själv att jag gjorde det för andras skull och var något finare och duktigare än andra i min närvaro som inte gjorde något liknande. Efterhand har jag kommit underfund med att det egentligen var något jag gjorde för mig själv. Utåt var jag bror duktig (syftar ej på känd forummedlem) och hjälpsam och trevlig mot, nåja, nästan alla. Men innerst inne tänkte jag bara på mig själv. Tänkte på hur duktig [jag] var och gick ofta tillbaka och tittade på allt jag åstadkommit. Kände inte mycket för någon i rörelsen egentligen. Gjorde allt detta mest för min egen skull. Usch! En sån hemsk och falsk människa jag är. Men kanske blomma det ändå ut i nåt gott. Jag hoppas på det!

Fester har motsatt effekt för mig, känner mig oftast bara ensam och ledsen om det inte är med färre än tio pers där jag känner majoriteten av dem väl. Vissa tillfällen med vissa människor kan det som glimma till för en kort stund men dör ut ganska snabbt. Känner sällan något direkt vid stora sammankomster, typ högtider, bröllop eller dylikt. Vissa musikevents har gett känslor av eurofori men det har främst berott på musiken i sig. Tragedier eller väldigt tragiska händelser kan få mig att känna viss gemenskap i andra människors sorg och förtvivlan och själv känna mig nedstämd av detta. Men detta dör ut så snart media tycker att vi haft dåligt samvete tillräckligt länge.

alfapetsmamma skrev:Och jag känner olika. Både ett utanförskap i många grupper, och en känsla av att sånt som är viktigt för många inte angår mig ett skvatt.

Samtidigt känner jag en samhörighet med alla, med hela världen, och ett ansvar, som jag tycker att det inte skulle skada om fler kände likadant kring.

Ska vi ta en liten grej för att exemplifiera så fattar jag inte hur man kan lämna sitt grillskräp ute i naturen, som om ens egen bekvämlighet/lättja vore viktigare än att det är okej för att andra att gå där, plus att fåglar slipper käka saker som är giftiga för dem?

Igenkänning!

Det handlar nog mycket om rädsla för mig. Rädsla för att se mig själv som del i en grupp när gruppen inte håller med (och därmed bli bortstött). Detta stödjs delvis med att jag faktiskt kände gemenskap med de flesta grupper som liten. (Även tillfälliga sådana.)

alfapetsmamma skrev:Och jag känner olika. Både ett utanförskap i många grupper, och en känsla av att sånt som är viktigt för många inte angår mig ett skvatt.

Samtidigt känner jag en samhörighet med alla, med hela världen, och ett ansvar, som jag tycker att det inte skulle skada om fler kände likadant kring.

Ska vi ta en liten grej för att exemplifiera så fattar jag inte hur man kan lämna sitt grillskräp ute i naturen, som om ens egen bekvämlighet/lättja vore viktigare än att det är okej för att andra att gå där, plus att fåglar slipper käka saker som är giftiga för dem?

Jag känner ingen samhörighet med människorna i världen. Däremot med naturen och djurlivet, vilket gör att jag ofta kommer på mig själv med att säga saker som att jorden skulle må mycket bättre utan människan samt att människan inte är mer än en parasit på den här planeten.

Så någon "stora hela"-gemenskap finns inte där heller. Inte ens när jag träffar på någon som, i den aktuella frågan, tänker som jag känner jag någon gemenskap med nämnda person. Jag tror helt enkelt att jag föddes utan förmågan att känna samhörighet och gemenskap med människor öht (undantaget dem jag själv givit liv). Det verkar åtminstone inte bättre. :/

Samhörighet nolla med människor.
Maximal samhörighet med mina intressen och "intressanta" organisationer. (t. ex så kände jag stor samhörighet med det militära, "att tillhöra en organisation som är mycket speciell i alla sammanhang", även om jag låg lite under soldatgenomsnittet)