mitzerl skrev:Får jag komma med en teori?

Jag misstänker att de som ser diagnosen som något positivt antingen har partner eller har haft flera eller någon långvarig sådan och blivit av med oskulden och därmed lever eller levt som "normala människor".

Eller att de själva valt att leva i ensamhet och därmed inte berörs av det.

/mitzerl som lever i ensamhet och därmed i högsta grad lider av den diagnos som orsakar detta.

All you need is love, sjunger Beatles, så sant så sant...

Jag tycker du har intressanta åsikter mitzerl och jag skulle gärna vilja träffa dig IRL. Har du lust och möjlighet att komma till träffen i Tullinge 16/6?

Träffens värd, Pemer, har dessutom tydligt uttryckt sin önskan att hitta en livskamrat. Vem vet? Ni kanske finner varandra...

Den här tråden hade fått ett mycket intressant innehåll under helgen...

Jag ser att mitzerl ser bl a på ensamhet så som brukar vara så vanligt för många av oss män med AS. Intressant... Annars brukar det ju verka mycket bland dem jag lärt känna med diagnos att killarna i allmänhet är lika singel som jag och att det mest är en fråga om hur pass man klarar att förlika sig med det, medan tjejerna sällan verkar ha haft särskilt mycket svårare än sina systrar utan diagnos att möta någon, utan som regel redan har mött någon.

Jag sekunderar absolut Mats inbjudan till träffen!

Angående Mats avslutande stycke borde jag nog bara säga "ingen kommentar". Men jag håller helt med om orden "vem vet"...

weasley skrev:liten fundering.....

ser man sej själv som något positivt för att man har partner eller har man partner för att man ser sej själv som nåt positivt?

Ja!


För att utveckla svaret lite: jag och flera med mig (mestadels killar och män) här upplever att det är nästintill omöjligt att se på sig själv positivt om/när man inte har en partner. Och vi vet sedan tidigare att du och flera med dig (mestadels tjejer och kvinnor ?) hävdar att man inte kan/bör få/ha en partner om man inte ser positivt på sig själv. Därmed är den onda cirkeln fullbordad och vi har dessutom, som bonus, visat första halvan av tesen att; "AS-killar inte får sex medan AS-tjejer ibland/ofta hamnar i osunda förhållanden".

Q.E.D

Ett osunt förhållande är bättre än inget förhållande alls, dålig sex är bättre än ingen sex alls.

Ligger mycket i det Nallen skriver.

Antingen har man det där enkelt och naturligt i sig, och har inga problem att möta någon första gången det finns någon som det skulle kunna bli något med. Sedan kommer det bara att rulla på, man får knappast svårare än tidigare att möta någon om man väl har lärt sig det.

Eller så kommer man snett in i det från början och hinner börja vantrivas med ensamheten och längta efter tvåsamhet på det sätt som uppfattas som "för mycket" innan något har hänt.

Och då är största delen av alla andra mest präglade på att se själva längtan efter tvåsamhet som något i sig störande och oattraktivt.

Det är verkligen olyckligt.

weasley skrev:tänk på alla de som kallas "nördar", speciellt "DATAnördar".... jag funderar lite på ibland om inte en hel del av dem kanske har nån form av AS. vore skoj att veta om Bill Gates eller Steve Jobs är en av dem... och de är ju knappast misslyckade töntar, liksom....

Steve Jobs är nog en NT, med ett ovanligt bra affärssinne. Steve Wozniak däremot var den äkta "hårdvarumästaren som tänkte ut Apple I osv.

Även om Steve Jobs hade lätt för att lära sig det tekniska så var han mycket mer företagets ansikte utåt.

Jag kunde se det "positiva" i det innan jag hade partner, och jag har letat efter någon hela mitt liv, men fick någon i år.

Jag har mått pyton större delen av mitt liv. Nu vet jag äntligen att jag inte är dum i huvudet. Det känns bra.

Jag tycker inte att jag är mer för att jag har någon. Men det är mysigt att veta att det finns någon som älskar mej för den jag är, som inte är familj.

Allt löser sej inte bara för att man hittar någon. Problem finns ändå.

catasa skrev:Jag kunde se det "positiva" i det innan jag hade partner, och jag har letat efter någon hela mitt liv, men fick någon i år.

Jag har mått pyton större delen av mitt liv. Nu vet jag äntligen att jag inte är dum i huvudet. Det känns bra.

Jag tycker inte att jag är mer för att jag har någon. Men det är mysigt att veta att det finns någon som älskar mej för den jag är, som inte är familj.

Allt löser sej inte bara för att man hittar någon. Problem finns ändå.

Nu ska jag göra som jag alltid gör och håller med dig i vad du säger.
Jag har ofta mått rätt dåligt och känt mig lite "mindervärdig" och att ingen älskar mig, förutom släkt och familj då. Jag har även jag letat efter någon mer eller mindre jämt.

Problem finns alltid, oavsett om man är singel eller upptagen eller gift. Men att vara älskad är stort och iaf jag kan tänka på det när jag känner att det mesta går emot mig.

P.S. Puss

Isabo skrev:

catasa skrev:Jag kunde se det "positiva" i det innan jag hade partner, och jag har letat efter någon hela mitt liv, men fick någon i år.

Jag har mått pyton större delen av mitt liv. Nu vet jag äntligen att jag inte är dum i huvudet. Det känns bra.

Jag tycker inte att jag är mer för att jag har någon. Men det är mysigt att veta att det finns någon som älskar mej för den jag är, som inte är familj.

Allt löser sej inte bara för att man hittar någon. Problem finns ändå.

Nu ska jag göra som jag alltid gör och håller med dig i vad du säger.
Jag har ofta mått rätt dåligt och känt mig lite "mindervärdig" och att ingen älskar mig, förutom släkt och familj då. Jag har även jag letat efter någon mer eller mindre jämt.

Problem finns alltid, oavsett om man är singel eller upptagen eller gift. Men att vara älskad är stort och iaf jag kan tänka på det när jag känner att det mesta går emot mig.

P.S. Puss

Du är gullig. Men som jag sa till dej på MSN, jag vill inte hålla på och "gulla" för mycket på forumet, för andra kan tycka det är jobbigt, eller att vi är dryga

Inger skrev:
Eller heter de så på svenska? Du menar säkert den här? (Skum kisse! Ser mer ut som en förvuxen råtta.)

Jag har alltid drömt om att få gosa och klappa en sån katt. Jag undrar om jag får det någon gång...

Kloka ord från er båda, självklart kommer man att ha problem med saker och ting även när man har mött någon.

Men visst tror jag att vi tappar en stor tyngd från våra axlar den dag kärleken väl finns där. Jag har märkt stor antydan till det de gånger något kommit åtminstone en bit på väg, det betyder jättemycket att älska och vara älskad...

Ska bli kul att få träffa er båda två tillsammans nästa helg!

Hej alla, har ofrivilligt fått hålla mig borta från tråden och forumet i sig, har haft problem med inloggningen senaste dagarna. Det är nåt strul med den. Har mailat admin för flera dagar sen men inte fått något svar. Jag kan läsa inlägg, men har varit problem med att svara. Har fått logga in för varje inlägg jag skrivit, för det mesta har det funkat, men senaste dagarna har jag inte lyckats logga in alls. Har prövat gång efter annan, flera gånger om dagen och flera dagar i rad. Nu lyckades jag logga in för att kunna svara här, men får väl se om jag lyckas skicka iväg det också, eller om inloggningen återigen behagar sig strula...

Jag kan tyvärr inte komma på träffen i Tullinge, jag åker nämligen till Öland på vedic art-målning just den dagen. Men jag kommer gärna på andra träffar, brukar vara pigg på sånt, även om jag inte är så duktig på det sociala.

Milyc skrev:De allra flesta NT jag känner har ett behov av sociala kontakter och frekvent sällskap som jag inte har och när jag var barn innan jag fick diagnos tyckte var konstigt. Det är en klassisk autistisk/aspergsk grej att vara mer intresserad av att ensam ägna sig åt sitt specialintresse än att delta i sociala gruppaktiviteter.

Menar du att man är en udda aspergare då om man gärna vill ha kontakt med folk och inte vill vara ensamma?

Milyc skrev:Dessutom skrev jag inte om koncentration och känslokontroll i allmänhet utan om koncentration och fokus på specialintressen och att inte övermannas av känslor som följer av spontan inlevelse i hur andra tänker och känner.

Och jag menade det inte heller i allmänhet, utan i just de fokus som du skrev utifrån. Jag tror inte alls att det är ovanligt med koncentrationssvårigheter även när det gäller ens egna intressen, specialintressen eller ej. Och jag tror inte heller det är helt ovanligt att helt övermannas av känslor när man lyckats sätta sig in i någon annans tankar/känslor. Dvs att man antingen känner för lite eller känner för mycket, så att känslorna då blir kaotiska.

Milyc skrev:Jag har aldrig påstått att AS för alla alltid är positivt utan endast invänt mot att AS för alla alltid inte är annat än pina. Så är det nämligen inte för mig. För mig är det både positivt och negativt.

Det har jag inte menat att du har menat heller. Jag menade helt enkelt bara att det säkerligen varit lättare för dig att se AS som positivt genom att du har lyckats med relationer och sånt. Lättare än för de som inte lyckats med detta.

Moggy skrev: Mmm, vilket just är en anledning till att vissa kan tycka AS är en pina när man saknar nån att pussas med och depressionen kommer...

Just precis! Och katt passar inte alla människor, även om man inte är allergisk.

mitzerl skrev:Menar du att man är en udda aspergare då om man gärna vill ha kontakt med folk och inte vill vara ensamma?

mitzerl skrev:Och jag menade det inte heller i allmänhet, utan i just de fokus som du skrev utifrån. Jag tror inte alls att det är ovanligt med koncentrationssvårigheter även när det gäller ens egna intressen, specialintressen eller ej. Och jag tror inte heller det är helt ovanligt att helt övermannas av känslor när man lyckats sätta sig in i någon annans tankar/känslor. Dvs att man antingen känner för lite eller känner för mycket, så att känslorna då blir kaotiska.

Jag avstår från att kommentera eller spekulera i vad som är "udda" eller "normalt" hos aspergare. AS kan yttra sig på en mängd olika sätt och i olika grad vilket räcker som förklaring till att vi inte upplever diagnosen på samma sätt. Vilka symptom och kombinationer av sådana som är vanligast anser jag inte nödvändigt att spekulera i.

Jag är dock helt på det klara med vilka egenskaper/svårigheter/störningar som givit mig diagnosen och med dessa ser jag helt klart både positiva och negativa sidor samt ser dem som kärnan i min personlighet som jag inte vill byta ut mot något jag inte känner till och som skulle kunna vara mycket värre.

mitzerl skrev:Det har jag inte menat att du har menat heller. Jag menade helt enkelt bara att det säkerligen varit lättare för dig att se AS som positivt genom att du har lyckats med relationer och sånt. Lättare än för de som inte lyckats med detta.

Vad vet du om huruvida jag lyckats med relationer eller inte?

I vilket fall ser jag mina AS-egenskaper som min personlighet och har inga som hälst erfarenheter av att fungera på något annat sätt. Däremot vet jag att det finns många NTs som rent allmänt har det betydligt svårare i livet än jag har det och då känns det bara dumt att inbilla mig att just mitt liv skulle vara så mycket bättre bara jag inte hade AS.

Nä, jag orkar inte göra ett långt inlägg, om att försöka motbevisa det någon skriver, att det inte stämmer...Det är ju så att, bara för att någon tror något, så gör inte det saken sann. Ja, folk kan ju försöka få andra att må dåligt, som har något man själv vill ha (det kanske inte är det som är problemet egentligen här, men man börjar ju undra). Men man visar inte sin bästa sida på det sättet. Saker kan ju misstolkas av vem som helst, även utav den som kanske trodde att någon var trevlig ett tag, och som nu kanske tvivlar. Det är alltid möjligt att skämma iväg folk, och på så sätt kan man ju gå miste om vänskap man trodde inte fanns.

Isabo skrev:Jag har ofta mått rätt dåligt och känt mig lite "mindervärdig" och att ingen älskar mig, förutom släkt och familj då. Jag har även jag letat efter någon mer eller mindre jämt.

Samma här.

Det känns som om mitt värde ligger på två olika nivåer. Jag är duktig på vissa saker såsom matematik och programmering. Där har jag högt värde. Men som person, framförallt som kille (tänkbar pojkvän), har jag lågt värde. Efter mitt livs största förälskelse, som förstås gick åt skogen, ritade jag en bild där jag höll upp mina studieresultat, VG, VG, VG, ..., men i hjärtat syntes ett stort mörkt U.

catasa skrev:jag vill inte hålla på och "gulla" för mycket på forumet, för andra kan tycka det är jobbigt, eller att vi är dryga

Du är väldigt omtänksam, catasa. Just nu har jag inte så jobbigt att se andras lycka, men tidigare har det varit väldigt svårt, och då fick det mig att göra mindre smarta saker...

Jag tycker bara det är väldigt kul att veta att två aspergare som Isabo och Catasa har funnit varandra. Det tycker jag att ofrivilligt ensamma aspergare borde kunna se som ett bevis på att även vår sort faktiskt kan finna någon och även kunna få en smula hopp av för egen del av.

Däremot tycker jag både nyförälskade, "provocerade" och andra borde tänka på att inte fylla forumstrådarna med inlägg vars innehåll inte berör ämnet.

Det tyckte tydligen också de som styr forumet eftersom både gullandet och förfasandet över dessa är borttagna.

Då asperger är ärftligt så finns det flera aspisar som träffar någon även om det kanske inte är en själv.

Det största misstaget man som aspie kan göra och vad flera här förmodligen gjort, är att försöka vara NT. Det går bara inte hur mycket man än försöker.

Sen är det snarare mitt liv inte min AS som är en pina men det är väl egentligen samma sak. Störta pinan nu är inte min AS utan min ensamhet. Ska skapa ett nytt ämne på en sak jag hittat som hör till det.

Vi är alla ensamma från vaggan till graven.....

Någon som pratar om mig?

Well, jag tycker Asperger Esmått jobbigt och det begränsar en hel del för mig (jag fick inte välja vilken linje jag ville på gymnasiet, ville till esteterna men fick vara tillsammans med überstökiga samhällare).

Men, jag vill inte säga att detta är ett HELT hinder. Det går att breaka loss igenom dom genom lätt mental styrka som heter förståelse och det är enkelt.

Men, som jag säger innan så är terapimetoderna rent smutsigt och det är nästan som i Tyskland innan muren föll och Stasi tog "Storebror ser dig" på allvar (Ni har väl känt att bristen på privatliv är på er).

mitzerl skrev:Får jag komma med en teori?

Jag misstänker att de som ser diagnosen som något positivt antingen har partner eller har haft flera eller någon långvarig sådan och blivit av med oskulden och därmed lever eller levt som "normala människor".

Eller att de själva valt att leva i ensamhet och därmed inte berörs av det.

/mitzerl som lever i ensamhet och därmed i högsta grad lider av den diagnos som orsakar detta.

All you need is love, sjunger Beatles, så sant så sant...

Jag har AS. o. är ett levande bevis för att det inte behöver vara så.

mitzerl skrev:Får jag komma med en teori?

Jag misstänker att de som ser diagnosen som något positivt antingen har partner eller har haft flera eller någon långvarig sådan och blivit av med oskulden och därmed lever eller levt som "normala människor".

Eller att de själva valt att leva i ensamhet och därmed inte berörs av det.

/mitzerl som lever i ensamhet och därmed i högsta grad lider av den diagnos som orsakar detta.

All you need is love, sjunger Beatles, så sant så sant...

Well, då kontrar jag med mig själv då.
Jag ska försöka att inte generalisera, då jag enbart pratar om mig själv i det här inlägget.

Personligen så både älskar jag och hatar min diagnos. Jag har en AS diagnos, som ligger rätt långt ner i autismsspektrumet, och hur jag fungerar som person vandrar upp och ner, ibland är jag jätte autistisk, och vägrar göra nåtning.

Jag har haft flra partners, både temorära och lite mer långvariga sådana.
Och jag vill inte säga att att jag har haft sexuella relationer har påverkat min egen syn på min diagnos.
Det här kan låta extremt grymt, och jag kommer säkert få skit för det.

Vissa av mina relationer, har varit rent praktiska. Andra har varit för att jag har tyckt om personen.
I förhållandet jag är i just nu skulle jag säga att jag älskar min sambo, och jag menar det också.
Men för min del så medför ett förhållande också en hel del problem. Jag kan bland annat inte isolera mig i måndadsvis som jag gjorde tidigare när det blev för mycket i världen omkring mig.
Jag kan väl säga på ett sätt, att en av dom stora nackdelerna för min del med min diagnos är att jag kan vara otroligt känslokall, som när min mormor dog (som jag älskade och brydde mig väldigt mycket om) så var det bara tomt, det kändes ingenting alls. (En del i min problematik, att när jag inte kan hantera något, så stänger jag ner det).

Så, visst, jag har haft relationer. Men jag kan inte heller säga att jag någonsin har levt ett "normalt" liv med svenssonmått mätt.
Visst, jag förnekar inte att relationer kan ha en betydelse för vissa med AS, och kan hjälpa dem att bygga upp självföroende och annat som kan hjälpa dem att skapa en acceptans för sin diagnos.

Jag kan väl säga som så att jag varken är stolt, eller har en icke acceptans för min diagnos. Men samtidigt för min del så kan jag inte tänka mig ett liv utan det. För det är ändå en del i det som gör mig till den jag är som person, och jag uppskattar faktiskt dom fördelar jag ser med min diagnos som NT personer saknar.

För mig så var det en stor pina innan jag fick diagnosen, och sen dröjde det ett par år innan jag tog till mig den. Nu ser jag fördelarna och friheten att ha AS. Min sociala fobi som jag hade förut har försvunnit och numera vill jag att folk ska lägga märke till mig så att dom tar kontakt med mig.

När det gäller relationer så hade jag många korta relationer i barnaåren men det var aldrig jag som tog initiativet. Efter grundskolan har jag levt ensam och aldrig känt nåt behov av att ha djupare relationer, enbart ytliga.

Jag har nog haft tur eftersom de flesta upplever mig som en ovanligt positiv individ. Kanske är det därför jag trivs med att ha AS och kan leva ensam utan att känna mig speciellt pinad.

Nu känns det som att jag traskar in i tråden lite sent men det får gå ändå.

Jag är inte stolt över min diagnos på ett sånt sätt att jag skyltar med den och berättar det för var och varannan människa, men om en kompis skulle fråga varför jag är som jag är så skulle jag inte tveka att berätta heller.