sengångaren skrev:hej, ja har endel dilemma inom detta område med de härrör mina problem med scoilios som är aktiv rörlig å som kräver lite extra tonus för kopensation. detta begrepp tycker ja att man ska sära på lite granna för de är neurologisk autonom muskeltonus som är förhöjd samt försänkt vid kataplexi. ja har just indikationmessikt lite kataplexi för att ja måste ha lite extra muskeltonus som kompenserar min scolis för den är rörlig. men som ja har sett om katatoni å aspergerdiagnos som är katastrof med tanke på sterotyp syn på vaneföreställningar där skulle ja kunna tro . för min del så kommer ja nog att bemöta dessa vaneföreställningar kontrat till mina fysiska problem att bli psykologisk, itsället för att rehabiliterar dessa på bästa sätt som helt uteblivit.
kataton är i regel mera paranoja å kataplexi mera szitsoid samt autonom lydnad å detta är inte en regel som psykiatrin ser sterotypt på eller har gjort. mvh sengångaren

Hej och välkommen till forumet

Det vore lättare att läsa inlägget med styckesindelningar och stor bokstav i början på varje mening, ett tips bara.

Moderator:

Swooshar in det här i existerande tråd.

rdos skrev:

Isabell skrev:Skulle bara vilja säga spontant att det är ett fruktansvärt övergrepp på en människa att ge henne diagnosen schizofreni samt medicin mot det när det senare visar sig att hon har aspergers syndrom.

Håller med, och problemet är att psykiatrin ännu inte har utvecklat kriterier som gör att man kan skilja autism ifrån schizofreni. Genom att inkludera mängder av symptom som överlappar mellan autism och schizofreni i båda diagnoserna så bäddar man för en sådan situation. Det går inte att snacka bort med att medicinerna bara fungerar på vissa med schizofreni. Det är ett generalfel i DSM.

Som jag nämnt tidigare är jag med i forskningsprojekt om AS och schizofreni, skall dit igen om en knapp vecka att göra fler tester. Folk söker hela tiden mer säkra metoder för att ge folk rätt behandlingar för både AS och schizofreni (och allt annat). Man gör ju sitt bästa utifrån den kunskap man känner till.

Jag tror säkert att man gör sitt bästa, utifrån den patologiska synen på AST och schozifreni. Dock lär det ju vara relativt svårt att komma vidare utan att ha en mer nyanserad bild än så. Inser man t.ex. inte att hallucinationer kan (observera kan, inte måste) vara ESPs, så finns ju inget större hopp om att komma någonvart med att hjälpa de som fått schizofrenidiagnos baserat på ESPs.

Likadant är det ju när man gör studier som kopplar ihop schizofreni med t.ex. avsaknad av "rycka på axlarna" för att någon observerat detta kliniskt i gruppen. Om man inte inser att dessa rimligen hör ihop med andra skillnader i ickeverbal kommunikation i AST-gruppen, så kommer man ju inte heller någonstans (påpekade faktiskt detta på ett professionellt forum nyligen, återstår att se om någon nappar och gör en studie i AST-gruppen).

Samma sak kan sägas om tics. Varför är det ingen som undersöker kopplingar mellan tics i Tourette, stims i AST och katatoni i schizofreni? Jo, det är för att olika fraktioner pinkat in sina revir och inte verkar tala med varandra.

Att "pinka in" sina egna diagnosrevir är ju inte speciellt bra för patienterna om man säger så. Tyvärr verkar det idag vara så att mycket av diagnoskriterierna bygger på rena anekdoter snarare än hård vetenskap. Då är det du lätt att (utifrån DSM) argumentera för "positiva" drag hör till diagnos X och negativa till diagons Y. Så länge det saknas riktig vetenskap bakom (korrelationsstudier för drag & diagnoser) så är det dock inte mer värt än ett rent konstaterande av hur DSM ser ut.

Tack weasley för att du la mitt inlägg i rätt tråd. Jag är inte så bra på teknik.

docfrasse skrev:

Isabell skrev:Man kan ägna sig åt intellektuella diskussioner och briljera med sina kunskaper i ämnet, men när det kommer till verkliga situationer blir en feldiagnos en personlig tragedi.

Till vem riktar sig repliken?

Repliken riktar sig till de läkare, psykiatriker och psykologer i Frankrike som feldiagnosticerat mig. Som utgått från att jag fabricerat historier på grund av elaka grannars avundsjuka och min mans (förmodligen aspergare själv) oförmåga att säga nej och tala till mitt försvar.

Jag har blivit utstött och hånad av ett helt samhälle för att min dotter har en autistisk störning. Jag har tvingats byta skola för mitt barn eftersom jag själv mobbades så att jag fick psykoser. Dessa har absolut inget med schizofreni att göra. Jag minns allt detta mycket tydligt. Jag har hållits ansvarig för dotterns epilepsi (som franska läkare inte klarade av att diagnosticera fast hon haft den i två år) och för hennes avvikande beteende.

Läkare i Sverige konstaterade att dotten har epilepsi direkt när hon flyttade hit i somras. Förskolan och numera även bup verkar nu övertygade att dotterns beteende inte beror på mig.

Jag väntar fortfarande på ett rättsligt efterspel på den här historien.

Isabell skrev:Tack weasley för att du la mitt inlägg i rätt tråd. Jag är inte så bra på teknik.

docfrasse skrev:

Isabell skrev:Man kan ägna sig åt intellektuella diskussioner och briljera med sina kunskaper i ämnet, men när det kommer till verkliga situationer blir en feldiagnos en personlig tragedi.

Till vem riktar sig repliken?

Repliken riktar sig till de läkare, psykiatriker och psykologer i Frankrike som feldiagnosticerat mig...

Nu förstår jag inte. Är de även med på forum, ägnar sig åt intellektuella diskussioner och briljerar med sina kunskaper?

Jag tror docfrasse ägnar sig åt nöjestjafs.

Jag tror att docfrasse önskat att jag skulle säga att repliken var riktad till honom. Docfrasse, om det känns bättre kan jag väl säga att den var det.

Man har på WP en liknande diskussion om sammanblandningen mellan AST och schizofreni, som jag nog tycker håller betydligt högre klass än den här.

Länk: http://www.wrongplanet.net/postt87658.html

rdos skrev:Jag tror säkert att man gör sitt bästa, utifrån den patologiska synen på AST och schozifreni. Dock lär det ju vara relativt svårt att komma vidare utan att ha en mer nyanserad bild än så. Inser man t.ex. inte att hallucinationer kan (observera kan, inte måste) vara ESPs, så finns ju inget större hopp om att komma någonvart med att hjälpa de som fått schizofrenidiagnos baserat på ESPs.

Jag har svårt att tro att felaktiga schizofrenidiagnoser utifrån "ESPs" är ett särskilt stort samhällsproblem i dagens Sverige.
Jag kan tänka mig att det inte förekommer alls faktiskt.

Nu avstannade diskussionen tror jag.Synd!
Jag har följt alla inlägg och är tacksam för att ni har svarat.
Jag fortsätter att att vara kritisk,observant och ifrågasättande till denna diagnos i samband med AS.Vill gärna få fler inlägg!Känner mig styrkt i min egen uppfattning
och hoppas komma fram till en förändring som positivt kan gagna dem som råkat ut för feldiagnosticering!Jag är öppen för fortsatt dialog.

irene skrev:Nu avstannade diskussionen tror jag.Synd!
...

Vill gärna få fler inlägg!Känner mig styrkt i min egen uppfattning
och hoppas komma fram till en förändring som positivt kan gagna dem som råkat ut för feldiagnosticering!Jag är öppen för fortsatt dialog.

Tråden behöver inte dö ut nu. Berätta gärna mer om din uppfattning och hur du kommit fram till den. Det ger nog näring åt diskussionen. Inte minst jag vill veta mer.

Som jag förstått dig är du dels kritisk mot feldiagnostiken, och dels till "diagnoser som schizofreni över huvudtaget". Det första har jag inte svårt att förstå, har, som sagt, själv upplevt förfärliga exempel på det. Det senare får du gärna göra begripligt för mig.

Din tur.

Jag funderar hur jag ska svara.

Så här i efterhand minns jag patienter som jag har mött,som mycket väl stämmer överens på aspergers syndrom.Jag kan bara tänka hur de kunde ha varit utan neuroleptika.
En man minns jag särskilt som hade synestesi.Han kunde ibland inte gå upp i en tunnelbaneuppgång för den hade fel färg.Han kunde inte duscha för han var rädd att lösas upp och rinna ut i avloppet.Allt tolkades som vanföreställningar och han fick neuroleptika i höga doser så han fladdrade bort,kändes det som.Tragiskt!

Den person jag nu känner,behandlas enbart som en kataton scitzofreni
trots att han har diagnosen Aspergers syndrom sedan barn.Han har överhuvudtaget inte träffat någon som har gjort en neuropsykiatrisk bedömning på honom som vuxen.Varför?

irene skrev:Så här i efterhand minns jag patienter som jag har mött,som mycket väl stämmer överens på aspergers syndrom.Jag kan bara tänka hur de kunde ha varit utan neuroleptika.

Detta är något som de flesta av oss som arbetat med psykosvård och senare får kunskaper om neuropsykiatri har erfarit. Det är fruktansvärt upprörande, framför allt om vi försökt förgäves att ändra diagnosen.

irene skrev:En man minns jag särskilt som hade synestesi.Han kunde ibland inte gå upp i en tunnelbaneuppgång för den hade fel färg.Han kunde inte duscha för han var rädd att lösas upp och rinna ut i avloppet.Allt tolkades som vanföreställningar och han fick neuroleptika i höga doser så han fladdrade bort,kändes det som.Tragiskt!

Synestesi leder ju inte tanken till schizofreni, men inte nödvändigtvis bort heller. Tunnelbaneexemplet skulle kunna handla om sensorisk överkänslighet, som mer talar för AST. Det skulle också kunna röra sig om tvång (OCD) som är vanligt vid både AST och schizofreni. Duschexemplet låter mer som en bisarr vanföreställning, som talar för schizofreni, kanske för att han upplevde känslan av spolande vatten som något som gjorde ont. Det senare argumentet kunde likaväl tala för AST som schizofreni. Här vet nog du bättre, som var med.

Det är svårt att veta vad du menar med "fladdra bort" när du skriver om neuroleptika. Om du menar att bli mer självförsjunken, onåbar kan det lika väl (och kanske mer sannolikt) röra sig om sjukdomsförloppet i schizofreni, eller katatoni som del i schizofrenin eller som pålagring på AST, som än om en neuroleptikabiverkan. Sånt är mycket svårt att skilja isär. Många gånger får neuroleptika felaktigt skulden för sånt som hör till grundsjukdomen, oavsett vilken den är. Och - ja - jag har sett felmedicinerade och övermedicinerade personer. Och - ja - jag tycker att man ska vara mycket restriktiv med just neuroleptika pga de många gånger otrevliga biverkningarna.

Men - ja - jag har sett många mycket plågade makar/makor/syskon/föräldrar/döttrar etc få tillbaka sina anhöriga till verkligheten efter ohyggliga psykoser/skov. Och på motsvarande sätt många gånger kunnat följa personer före, under och efter återinsjuknanden i schizofreni. Jag har sett hur de många gånger mått bra (förvisso med en del biverkningar) på neuroleptika, satt ut medicinen själv, återinsjuknat, förrött sina och andras liv, tvingats till tvångsvård under för dem själva skrämmande och förödmjukande former när de uppfattats som en risk för sin egen eller andras säkerhet eller själshälsa, fått tvångsvård, tillfrisknat på neuroleptika, skrivits ut, slutat ta medicinen, återinsjuknat osv. Vid varje nytt återinsjuknande har de förlorat mer av sina tidigare förmågor. Psykoser förstör hjärnan!

Schizofreni är en av de mest förödande sjukdomar man kan få. Det finns ingen bot men en oerhört viktig symtomlindring mot plågorna finns i form av neuroleptika. Så snart man finner på något bättre - tack och lov! Tills dess ...

Ovanstående är delvis ett svar på ditt första inlägg, där du ställer dig "väldigt tveksam och ifrågasättande till diagnoser som schizofreni över huvudtaget".

irene skrev:Den person jag nu känner,behandlas enbart som en kataton scitzofreni
trots att han har diagnosen Aspergers syndrom sedan barn.Han har överhuvudtaget inte träffat någon som har gjort en neuropsykiatrisk bedömning på honom som vuxen.Varför?

Jag anar att frågan är retorisk, men frestas att skriva: "Ingen aning, jag känner honom inte." Sannolikt har inte de ansvariga för vården haft de kunskaper om AS och den här personen som du har. Kanske ingen mer än du tänkt tanken på att ompröva diagnosen? Eller?

Min fråga är: vad har du gjort i sammanhanget för den här personen?

På din fråga vad jag har gjort ,docfrasse,så svarar jag så här:
Först vill jag bilda mig en uppfattning om ett område som jag inte kan säga att jag är lika bevandrad i som kanske du är.Därför skapade jag tråden.Jag vill samla på mig kunskap om andras erfarenheter.

Sedan för jag fram frågan till ansvarig läkare.Många gånger medicinerar
man i onödan.Det finns ofta rädslor för vad som kan hända om man provar att sätta ut medicinen och se vad som händer då.Under trygga omständigheter med kunnig personal som tar hand om personen under en inläggning,tycker jag att man skulle våga att testa hur det fungerar utan medicin.Ibland är det nödvändigt under en fas i sjukdomsförloppet,men det är så mycket som inverkar av yttre omständigheter som man inte får glömma att beakta.Helheten är viktig.

Jag får nu en association till en patient som inte hade sörjt sin make som hade avlidit.Hon behandlades med antidepressiv medicin och samtal med mig.Jag föreslog henne att vara med i en bildgrupp som jag hade.Hon ville först inte och var mycket rädd.Sedan kom hon och tog bestämt penseln och använde svart färg.
Hon målade telefonstolpar mot det vita papprets bakgrund.Den sista stolpen hade gått av!Hennes man hade arbetat på dåtidens Televerket.
Patienten hade ätit sin medicin under flera år.Jag frågade om det inte var dags att sätta ut den.
Hon fick kontakt med sin sorg,slutade med medicinen och mådde bättre än hon hade gjort på länge och kunde gå vidare.Ja,det är ungefär mitt svar.Man måste våga att prova andra alternativ.

Jag tycker att det låter klokt och tänkvärt allt du skriver i inlägget.

Intressant läsning!
Har stött på många inom psykiatrin med schizofreni-diagnos, där jag ganska omgående börjat misstänka att just autism eller aspergers syndrom helt eller delvis orsakat en feldiagnos eller varit den bakomliggande orsaken till insjuknandet.
Dessutom kan väl neuroleptikan i sig utlösa hallucinationer och andra psykossymtom.
Skrämmande att tänka på hur många som feldiagnosticerats genom åren och de facto medicinerats till en allvarlig psykisk sjukdom.

eyes wide open: Varför skulle någon medicinera någon som inte har symtom att botas från? Enda är i lugnande syfte snarast?

MsTibbs skrev:eyes wide open: Varför skulle någon medicinera någon som inte har symtom att botas från? Enda är i lugnande syfte snarast?

För att man är besvärlig för omgivningen. De symptom som finns med är inte helt olika de som låg till grund för häxjakten förr i tiden.

Själv har jag en i släkten (min farfars mor) som blev förklarad psykiskt sjuk (vet inte om det var schizofreni eller inte). Uppenbarligen var motivet att tysta henne.

Men det är ju supervanligt att man medicinerar direkt med neuroleptika, gärna i depot dessutom därför att man är van att se symptom som schizofreni, psykos et.c. Speciellt om personer kommer in akut.

Mer önskvärt är väl (som många läkare även förespråkar) att INTE sätta in neuroleptika så fort för att se VAD som är VAD. Mer skrämmande är väl att få kan göra en bedömning på skillnaderna.

Men jag måste hålla med om att om man t.ex. tror att man ska rinna ut i ett duschavlopp knappast låter som AST. Men det kan vara en reaktion på att man är så stressad av livet så att man blir närmast psykotisk. Där skulle grundorsaken kunna vara många saker bl.a. AST. Det är ju inte helt uteslutet att man kan gå in i en psykos vid AST men att det kanske inte tillhör vanligheterna?

Man är ovanligt snabb att sätta in neuroleptika tycker jag mig höra av många, även profesionella.

Neuroleptika har inte nämts i mitt fall, trots att jag har snackat med läkare om psykossymtom i ett år. Nyligen frågade de om jag "ville bli av med" det, men mer som en öppen fråga. De har sagt flera ggr att om jag har önskemål att prova på någon speciell medicn elelr så, men upplever absolut inte att någon tvingat på mig något. Förutom Imovane då, jag låg flera timmar flera nätter i rad på psyk utan att somna, och totalvägrade att ta emot sömnmedicin, "från och med i kväll får du insomningstablett" sa sköterskan med barsk blick. I efterhand ser jag att det var rätt uppenbart att jag behövde det, nu är jag glad jag har den, har ju haft sömnproblem i massa år omedicinerad trots jag gjort "allt rätt"...

Oj, OT.

Läste på ett powerpoint från NPF-läkare (minns ej namn) att samsjuklighet med psykos vid AST var 7%. Jag gissar att det mest är reaktiv psykos, jag hade en eventuellt sådan under värnplikten som förmodligen var kombo av sömnbrist och stress. Än vanligare är nog "förvirringstillstånd" som kan ytligt likna psykos, kanske det som är när världen grötar ihop sig alldeles när det blir för mycket folk, det att inte kunna sortera alla intryck så det blir kaos.

Idag träffade jag en med både Asperger, ADHD och schizofrenidiagnos, som sa han var kataton, kunde bli "fastlåst" en vecka i en ställning. Han visste dock inte om han hade "kataton schizofreni" eller om katatonin var ett symtom för sig i hans fall.

MsTibbs skrev:eyes wide open: Varför skulle någon medicinera någon som inte har symtom att botas från? Enda är i lugnande syfte snarast?

Jag tror att många inom autism-spektrat blivit missförstådda genom åren. Att vara litet annorlunda och ha ett avvikande beteende ansågs förr i tiden som skäl nog för inläggning. Speciellt om det förekom aggressionsutbrott. Dessa människor, som idag troligtvis fått en diagnos inom autism-spektrat ansågs då som mentalt sjuka och medicinerades med dåtidens neuroleptika. Resultatet är ett gäng gamlingar på gruppboenden, berövade sina liv, inlåsta och söndermedicinerade.

Det hemska är att detta fortsätter fortfarande. Unga med klara AST-drag men ingen diagnos, trassliga uppväxtförhållanden med allt vad det innebär för stresstoleransen och den allmänna psykiska hälsan faller igenom med psykossymptom, medicineras, låses in och degraderas från ungdomar med hela livet framför sig till mentalpatienter.
När de sedan ska habiliteras har den felaktiga behandlingen, bemötandet och livssituationen tagit ut sin rätt. Dessa unga är förlorade.
Hur bygger man upp ett liv utan en klar identitet?
Återkommande reaktiva psykoser som felaktigt tolkas som början till psykosgenombrott dvs. schizofreni. Medicinerna som ger biverkningar som tex. hörsel- och synhallucinationer ges med tvång.
Ingen tror dig när du förklarar att det är medicinerna som gör dig psykotisk, vad gör man då?

Till slut blir man väl mentalt sjuk på riktigt, när ingen lyssnar eller tror på din version.

eyes wide open skrev:

MsTibbs skrev:eyes wide open: Varför skulle någon medicinera någon som inte har symtom att botas från? Enda är i lugnande syfte snarast?

Jag tror att många inom autism-spektrat blivit missförstådda genom åren. Att vara litet annorlunda och ha ett avvikande beteende ansågs förr i tiden som skäl nog för inläggning. Speciellt om det förekom aggressionsutbrott. Dessa människor, som idag troligtvis fått en diagnos inom autism-spektrat ansågs då som mentalt sjuka och medicinerades med dåtidens neuroleptika. Resultatet är ett gäng gamlingar på gruppboenden, berövade sina liv, inlåsta och söndermedicinerade.

Det hemska är att detta fortsätter fortfarande. Unga med klara AST-drag men ingen diagnos, trassliga uppväxtförhållanden med allt vad det innebär för stresstoleransen och den allmänna psykiska hälsan faller igenom med psykossymptom, medicineras, låses in och degraderas från ungdomar med hela livet framför sig till mentalpatienter.
När de sedan ska habiliteras har den felaktiga behandlingen, bemötandet och livssituationen tagit ut sin rätt. Dessa unga är förlorade.
Hur bygger man upp ett liv utan en klar identitet?
Återkommande reaktiva psykoser som felaktigt tolkas som början till psykosgenombrott dvs. schizofreni. Medicinerna som ger biverkningar som tex. hörsel- och synhallucinationer ges med tvång.
Ingen tror dig när du förklarar att det är medicinerna som gör dig psykotisk, vad gör man då?

Till slut blir man väl mentalt sjuk på riktigt, när ingen lyssnar eller tror på din version.

Vill ogärna säga emot dig när du skriver så mycket bra i ditt inlägg. Håller med om allt - inklusive det förödande med att tvångsmedicinera personer med AST med neuroleptika mot schizofreni som inte är schizofreni - utom en sak: neuroleptika gör ingen psykotisk. Många biverkningar kan tillskrivas neuroleptika, men inte psykos. Bra inlägg i övrigt!