Dödsryttaren som sitter säkert i sadeln

Efter drygt 50 fall och 36 benbrott uppträder Freddy Hansen med William Arnes motorcirkus på Kiviks marknad i år för 48:e gången.
– Jag tror att det är världsrekord, säger Freddy Hansen och skrattar.

Trender kommer och går på Kiviks marknad. Men en sak är säker. William Arnes Motorcirkus är där. Och sedan slutet av 1960-talet har Freddy Hansen varit med och kört motorcykel på väggen i velodromen.

SkD träffar honom på hans gård i Klasaröd. Han har ordnat ett parti med sten till ett bra pris vilket nu ska bli golv i ett nytt garage.
– Så slipper jag att gjuta en betongplatta, konstaterar Freddy Hansen nöjd.
Han är mer hemma nuförtiden än förr, det är flera år sen han slutade att turnera med motorcirkusen.
– Vi uppträder bara en gång om året och det är på Kiviks marknad. Vi fick en fråga från Helsingborg om vi ville komma dit och köra. Vi skulle få betalt men vi tackade nej. Vi tjänar inga pengar på det här utan kör bara för att det är kul.
Och det blir som ett årligt vän- och släktkalas när det drar ihop sig till föreställning där döttrar, systersöner, en före detta svärson och partnern Lee Trevor ”Monkee” är med.
– Det är den enda gången om året som vi alla träffas.
Och motorcirkusen har varit en familjeangelägenhet för Freddy ända från början. Han har gift sig, haft dop och firat jul på motorcirkusen.
– Min mamma blev med barn när hon var 15 år. Det var skämmigt för henne och hon rymde hemifrån. Hon fick jobb som knivkastarmodell på en cirkus och där träffade hon Erik Hansen och han blev min pappa, berättar Freddy Hansen.
Erik Hansen var motorakrobat och hela familjen var med på turnéerna.
– Jag har gått på 151 skolor, säger Freddy Hansen och ler.
– Jag var rätt duktig i skolan ändå, men det var inte riktigt för mig.
I stället började han också uppträda som motorcykelakrobat och var med på Kiviks marknad redan som 13-åring.
– Jag började köra på väggen med en moped när jag var nio år. Min syster började när hon var tio.


Inne i huset pryds väggarna av affischer på ”dödsryttarna” på ”the wall of death” och av fotografier från förr.
Motorcirkusen har en lång historia.
– Det var vanligt med motorcirkus förr. Då tyckte man att det var fantastiskt att man kunde köra på väggen, berättar Freddy Hansen och fortsätter:
– William Arne startade den 1934. Det var egentligen hans pappas idé. Han hade varit i England och sett hur man körde motorcykel på väggar där och han lärde sen upp sina pojkar. William Arne körde på en Indian Scout från 1926, samma som vi använder idag, berättar Freddy Hansen.

William Arne hade under en period två cirkusar och Erik Hansen köpte en av dem i början på 1960-talet.
– Vi hjälpte honom när han skulle uppträda i Sjöbo och på Kiviks marknad och 1976 tog vi över den andra. Vi fick den för nästan inga pengar alls, min pappa hade aldrig några pengar, mot att William Arne fick 50 procent av våra intäkter av det vi tjänade i Sjöbo och Kivik i fem år.

William Arne fortsatte att vara med långt upp i åldern, men körde då i en bil. En Effyh Midget Racer, byggd av Bröderna Håkansson i Malmö.
– De byggde 56 stycken. men den sista, den 57:e, som William Arne hade var ihopasatt av reservdelar. Så den har varit med sedan mitten av 50-talet.
Bilen såldes sen till Tekniska museet i Malmö men Freddys partner Lee Trevor lyckades att köpa tillbaka den.
Freddy Hansen var ute på vägarna med cirkusen i 35 år, åtta-nio månader om året. Det blev många föreställningar. Ofta flera stycken om dagen.
– Vi körde som galningar. Men då var vi fyra-fem unga killar och vi tävlade mot varandra. Vi stod på ett ben och gjorde allt möjligt.

Vem var bäst?
– Det var jag och en som hette Hans Tommy. Hans pappa hade kört med min pappa. Jag körde mer med stil, men han körde som en riktig buse, ha ha.

Hur gör du för att värma upp innan du kör?
– Jag kör till rondellen i Ystad och kör riktigt många varv där.

Är det svårt att lära sig?
– Vi hade en kille en gång som stod och tittade på oss en hel dag. Han kom tillbaka nästa dag och sa att det alltid varit hans dröm att prova. Han fick prova på vår träningscykel och kunde köra efter en kvart. Men han kunde köra motorcykel.

Freddy Hansen förklarar att centrifugalkraften i princip gör jobbet åt en.
– Men din kroppsvikt blir två och en halv gånger det vanliga. Så du måste träna för att till exempel kunna lägga det ena benet över det andra.
Det värsta tycker han är när blodet pressas ner från huvudet vilket gör att det svartnar för ögonen.
– Det får man också träna bort. Men det kan fortfarande hända att det svartnar för mina ögon.
Genom åren har han ramlat över 50 gånger och haft 36 benbrott. Freddy Hansen visar ett fult ärr längs med ena höften.
– Men det är mest fingrar och nyckelben som jag brutit. Jag har ramlat ner från väggen två gånger på samma föreställning.

Under många år följdes dagarnas uppträdanden av hårt festande på kvällar och nätter.
– Men jag har slutat att dricka och varit nykter i 16 år. Min pappa och syster är döda. De slutade aldrig att festa. De var inte vettiga som jag, säger Freddy Hansen och ler lite snett.
När Erik Hansen dog ärvde Freddy och två halvbröder cirkusen och strax efter det kom Lee Trevor med.
– Men nu är det inte ekonomiskt bärbart längre. Vi har köpt ett nytt toppsegel till cirkusen också. Så nu blir det inget överskott de närmaste åren.

Vad är det som gör att du fortsätter?
– Det är kicken att köra. Och alla människor som är där. Jag känner mig som 20 år igen. Och ibland kommer det fram någon gubbe som berättar att han var och tittade på cirkusen som barn och att han nu är här med sina barnbarn. Det är roligt att få höra att det är uppskattat.

Kommer William Arnes motorcirkus att finnas kvar i framtiden?
– Jadå. Min systerson har två pojkar som kan fortsätta.

Och du då? Hur länge fortsätter du?
– Jag kommer att köra i 40 år till. Jag kan köra på väggarna i bilen de sista åren.
Som William Arne själv då alltså.
http://www.skd.se/2017/03/17/dodsryttar ... -i-sadeln/