Jag råkar ofta ut för konstiga saker.

Olycka 1: Kast med liten katt. Jag bär gammelkatten. Jag har halvlånga byxor som jag vikt upp ett slag. När jag lyfter foten barfota för att ta ett steg och ska sätta ner foten, fastnar jag i andra benets slag med stortån. Jag inser att jag kommer falla framåt på katten. Så för att katten ska klara sig, kastar jag honom genom rummet. Han var väldigt förvånad. Jag landade med en duns, men det var inte farligare än så.

Olycka 2: Pekfinger vs öga. Jag och min kompis är ute och går. Det är halt. Hon ska precis peka ut något och sträcker ut sitt finger, medan jag halkar på is och åker in med ögat först i hennes finger. Ouch! Ögat sitter fortfarande fast.

Olycka 3: Kast med stor tekopp. Sitter med en annan kompis och dricker te. Jag har en jättekopp i handen. Jag gör en pytteliten knyck med handleden, men den får koppen att flyga ur min hand med stor kraft och genom rummet. Kompisen trodde det var en poltergeist för det såg overkligt ut. Tekoppen gick såklart sönder.

Olycka 4: Tetsunami. Har en kopp te vid sidan av datorn, ganska långt ifrån. En sked sticker upp men jag ser inte den så när jag går förbi, fastnar jag i skeden, och koppen skjuter perfekt sidledes med kraft in allt teet i laptopen. Laptopens öde är ovisst. Den ska lämnas in.

Olycka 5: Vill sitta fram och blir direkt straffad. Tre personer ska åka bil. Jaa, jag får sitta fram. Jag sätter mig på plats och griper tag i säkerhetsbältet högt upp. Just då slår passageraren bakom igen sin dörr, och just då har jag min hand nära, så mitt finger fastnar i dörren och sitter helt fast, dörren är stängd om den, som ett skruvstäd. Jag tänker inte på att ens säga aj, försöker dra loss fingret från dörren men det går inte. Så jag säger till passageraren att öppna dörren. Han undrar såklart varför, men jag kan inte riktigt få fram några bra ord. Så han öppnar inte dörren. Jag kan fortfarande inte förklara, det är tilt i skallen. Till slut kommer jag loss och de i bilen undrar varför jag inte ens sa aj. Tror inte alltid jag kommer på att använda sådan kommunikation. Dumskalle.

Olycka 6: Ett straff från längesedan. I min högstadieskola var det ofta man saknade vettig penna. Jag hade smugit mig in i ett kontor och skaffat skolans guld, en helt ny blyertspenna i fulla sin längd. Mina andra pennor bestod i stumpar efter att klasskamrater utan penna brutit av min för att få en halv penna. Jag råkar snubbla in i ett räcke och den extremt vassa pennan körs rakt in i min handflata. Blyertsspetsen är fortfarande kvar i min hand.

Generell olycka: Kast med liten Kidzi. Varje gång jag är i naturen står jag på öronen. Jag brukar varna de som inte är vana vid mig, de tror mig inte tills det händer. Har t o m blivit anklagad för att fejka. Vem vill fejka att vara klumpig?

Är det en aspergers liv att råka ut för sådana saker?

Murphys lag heter det, typ min ständige följeslagare känns det som.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Murphys_lag

Kidzi skrev:Olycka 6: Ett straff från längesedan. I min högstadieskola var det ofta man saknade vettig penna. Jag hade smugit mig in i ett kontor och skaffat skolans guld, en helt ny blyertspenna i fulla sin längd. Mina andra pennor bestod i stumpar efter att klasskamrater utan penna brutit av min för att få en halv penna. Jag råkar snubbla in i ett räcke och den extremt vassa pennan körs rakt in i min handflata. Blyertsspetsen är fortfarande kvar i min hand.

Jag bröt också av en pennspets inne i handen en gång, under 10+ år kunde man se den genom huden som en svart prick. Min mor sa en gång att det nog inte var farligt, men skulle jag råka skära mig just där kunde jag ju passa på att plocka ut den. Jag tänkte att sannolikheten för att jag skulle skära mig just där var nog inte så hög. Sedan råkade jag ut för en liten olycka med en vinkelslip, och pennspetsen försvann.