Hej

Jag lyssnade på en podcast som de sa att det fanns två typer av autism, de som har en försening eller störning. Det är jag som använder de orden. Försening menar jag att de endast behöver mera tid att utvecklas och kommer att uppnå normen. Störning är dock brister som varaktiga hela livet.

Jag tror dock inte att det spelar någon roll på behandlingar inte heller tror jag inte att man kan uppskatta ifall det är en störning eller försening.

Har jag förstått det rätt? Kan de uppskatta ifall det kommer att vara varaktigt? I så fall kommer det ändra behandlingen?

Tack för din tid!

Källa:

https://sverigesradio.se/avsnitt/1445638

Jag tror snarare att det är den mänskliga faktorn som spelar in här, inte att det skulle behövas någon uppdelning mellan två typer.
De autister som inte på något sätt kan utveckla sig själv och sina förmågor har oftast ett mycket större behov av hjälp som till exempel tvätta, städa mm som grov generalisering.
Men de flesta individer oavsett förmåga kan lära sig saker på något sätt det sker dock en diskriminering av dessa framgångar då en framgång oftast mäts med samhällets mått.
Jag har sett personer lära sig många nya saker med hjälp av bildstöd till exempel, de uppfyller inte något arbetsvillkor men ändå så har de lärt sig nytt med övning.
Den största fördomen är att handikappade befinner sig på en statisk punkt hela livet och där behöver man stanna annars verkar det som om folk blir förvirrade, kan man se människor som individer så upptäcker man snart att det är ens egna förutfattade meningar som ofta är boven till att folk står still.

Till exempel verkar det svårt att få boendestöd om man har ett vanligt förvärvsarbete, tycker jag strider ganska hårt mot politikernas älskade arbetslinje.
När det gäller handikappade så förväntas man inta en specifik plats som inte alls passar alla.

Jag tror inte att asperger i sig är en fördel men Greta hade turen att ha de föräldrarna hon hade och bli uppmärksammad, då är det helt plötsligt en superkraft.

Alltså är det inte det här man traditionellt sett brukar kalla låg och högfungerande?

Jag kan tillägga att det var ingen i min familj som trodde jag skulle kunna ta körkort, detta då jag haft så mycket problem med skolan sedan innan.
Men nu har jag haft det i över 10 år och det går fin fint, jag har många gånger tänkt på varför en sådan sak känns så lätt, det kan både vara stressigt och uppstå nya situationer.
Jag har kommit fram till att saker jag kan kontrollera på egen hand utan inblandning av andra går mycket bättre!
Nu har jag börjat lägga ett pussel som beskriver vem jag är som person och körkortet har varit en viktig ledtråd för att komma fram till nya insikter.

Jag känner igen Paulas beskrivning i att det är så himla provocerande för andra när man är annorlunda och inte uppfyller vad andra anser vara logiskt.

Acceptera att personer med autism är ojämna!

Paladinen skrev:Alltså är det inte det här man traditionellt sett brukar kalla låg och högfungerande?

Det är bara det att även lågfungerande kan utvecklas, det beror helt på var man drar gränsen för lärande.
Jag har läst forskningen de tar upp i radioprogrammet, 25 % hade ej symtom på autism vid 30 år, men man kan ej bara se på statistik.
Det är självfallet att de som får hjälp tidigare har kommit längre i vuxen ålder, det kommer väl också an på hur mycket resurser man har så klart, men alla får en bättre chans med tidig hjälp.
Att det funnits en generation som utsatts för högre krav och bristfällig hjälp verkar det som att experterna är eniga om.
Det som tidigare gjorde att man delade upp personer med autism var talet, de autister som saknade tal var lågfungerande och de som hade tal hade asperger.
En ganska grov indelning som man idag har gått ifrån och man börjar väl mer se på saken som en begränsning i kontakt med samhället.

Paladinen skrev:Alltså är det inte det här man traditionellt sett brukar kalla låg och högfungerande?

Jag är en lekman men jag tror att högfungerade har högre IQ (>70).

sussi83 skrev:

Paladinen skrev:Alltså är det inte det här man traditionellt sett brukar kalla låg och högfungerande?

Det är bara det att även lågfungerande kan utvecklas, det beror helt på var man drar gränsen för lärande.
Jag har läst forskningen de tar upp i radioprogrammet, 25 % hade ej symtom på autism vid 30 år, men man kan ej bara se på statistik.
Det är självfallet att de som får hjälp tidigare har kommit längre i vuxen ålder, det kommer väl också an på hur mycket resurser man har så klart, men alla får en bättre chans med tidig hjälp.
Att det funnits en generation som utsatts för högre krav och bristfällig hjälp verkar det som att experterna är eniga om.
Det som tidigare gjorde att man delade upp personer med autism var talet, de autister som saknade tal var lågfungerande och de som hade tal hade asperger.
En ganska grov indelning som man idag har gått ifrån och man börjar väl mer se på saken som en begränsning i kontakt med samhället.

Jag utvecklade inget tal men jag brukar kommunicera på min svenska, det tar en lång tid att lära min idiolekt. Jag fick diagnosen för någon månad sen. Jag hoppas att jag kan få en intervention men jag förstår att min hjärna inte alls är formbar just nu.

Kentarou skrev:

sussi83 skrev:

Paladinen skrev:Alltså är det inte det här man traditionellt sett brukar kalla låg och högfungerande?

Det är bara det att även lågfungerande kan utvecklas, det beror helt på var man drar gränsen för lärande.
Jag har läst forskningen de tar upp i radioprogrammet, 25 % hade ej symtom på autism vid 30 år, men man kan ej bara se på statistik.
Det är självfallet att de som får hjälp tidigare har kommit längre i vuxen ålder, det kommer väl också an på hur mycket resurser man har så klart, men alla får en bättre chans med tidig hjälp.
Att det funnits en generation som utsatts för högre krav och bristfällig hjälp verkar det som att experterna är eniga om.
Det som tidigare gjorde att man delade upp personer med autism var talet, de autister som saknade tal var lågfungerande och de som hade tal hade asperger.
En ganska grov indelning som man idag har gått ifrån och man börjar väl mer se på saken som en begränsning i kontakt med samhället.

Jag utvecklade inget tal men jag brukar kommunicera på min svenska, det tar en lång tid att lära min idiolekt. Jag fick diagnosen för någon månad sen. Jag hoppas att jag kan få en intervention men jag förstår att min hjärna inte alls är formbar just nu.

Jasså varför skulle den inte vara det?

Man lär så länge som man har en lever.

Utvecklade medkänsla sent. Hade hyfsat ToM hela tiden men blev mycket bättre efter 30 då jag insåg hur onda folk var. Jag hade umgåtts för mycket med snälla akademiker där jag var den ondaste ( t ex var de helt förfasade att jag en gång inte betalade kopior när läraren glömt att jag skulle betala). Så den utvecklingen går framåt. Den som man kan komplettera med ungdomlig energi går bakåt. Dvs det blir bara svårare hela tiden att sköta ett hem.

Så man kan gå både framåt och bakåt samtidigt.

Det som kändes bra var en som sa att det är jobbigt att göra grejer hemma, att det tar på krafterna och man vill de ska räcka till annat. Just att man är lat sitter så djupt. En annan sak som jag inte tänkt på var att man byter ort och namn för att hitta sitt sammanhang. Det tänkte jag att det har ju inte jag gjort. Men sedan insåg jag att jag t o m ändrat personlighet. Och innan jag fastnade i min stad så bodde jag överallt. Och ja, jag har ändrat mina namn. Och dessutom haft smeknamn och kallats olika. Det är fortfarande najs att känna igen sig.

Det är bra att de tar upp andra problem än de sociala. I Sverige har vi fattat iaf lite att aspergers inte bara är ett socialt problem, utan som någon sa att få vardagen att gå ihop är svårt, man kan det inte bara intuitivt.

I USA verkar det värre. De jag talat med där talar enbart om aspergers som en social störning. Eventuellt ett specialintresse med.

De professionella talar om sociala problem och aspergare verkar mer prata om problem i vardagen och att små saker stressar jättemycket. Det är viktigt att försöka få vardagen att funka. Att bo och äta är faktiskt viktigare än att socialisera rätt.

Kidzi skrev:Det är bra att de tar upp andra problem än de sociala. I Sverige har vi fattat iaf lite att aspergers inte bara är ett socialt problem, utan som någon sa att få vardagen att gå ihop är svårt, man kan det inte bara intuitivt.

I USA verkar det värre. De jag talat med där talar enbart om aspergers som en social störning. Eventuellt ett specialintresse med.

De professionella talar om sociala problem och aspergare verkar mer prata om problem i vardagen och att små saker stressar jättemycket. Det är viktigt att försöka få vardagen att funka. Att bo och äta är faktiskt viktigare än att socialisera rätt.

Asså i USA går ju AS/ASD under Developmental Disability vilket går under Genomgripande utvecklingsstörningar i Sverige observera att det inte är samma sak som Psykisk utvecklingsstörning.

https://www.cdc.gov/ncbddd/developmenta ... facts.html

http://icd.internetmedicin.se/diagnos/F ... ingar.html

Kidzi skrev:Det är bra att de tar upp andra problem än de sociala. I Sverige har vi fattat iaf lite att aspergers inte bara är ett socialt problem, utan som någon sa att få vardagen att gå ihop är svårt, man kan det inte bara intuitivt.

Vet ärligt talat inte om man fattat så mycket egentligen, de som vet mest är ju psykologer som ägnar sig åt autism och kanske gjort det i flera år.
Eller så är det så att man förstår men inte kan ge alla hjälp och då går man på fler variabler än det sociala, en person som behöver mer hjälp till följd av sitt handikapp kommer koncentrera resurser.
Det betyder inte att personer som i huvudsak har svårt med det sociala inte får problem utav detta, kanske kan det tom vara kämpigare då man inte får den uppbackning man behöver.
Jag har ingen aning om vad man i USA anser att autism handlar om men de har ju ett försäkringssystem som funkar ganska lika som myndigheter i sina bedömningar.
Men där ger man inte dyra hjälpmedel till personer som tex aldrig kommer kunna prata då de ska ge något form av resultat.
Följde en kanal där föräldrar med en autistisk dotter sökte hjälp osv, jag går dock inte in på för och nackdelar.

Kidzi skrev:Det är bra att de tar upp andra problem än de sociala. I Sverige har vi fattat iaf lite att aspergers inte bara är ett socialt problem, utan som någon sa att få vardagen att gå ihop är svårt, man kan det inte bara intuitivt.

I USA verkar det värre. De jag talat med där talar enbart om aspergers som en social störning. Eventuellt ett specialintresse med.

Är väl så de resonerar nere i Europa också?

De professionella talar om sociala problem och aspergare verkar mer prata om problem i vardagen och att små saker stressar jättemycket. Det är viktigt att försöka få vardagen att funka. Att bo och äta är faktiskt viktigare än att socialisera rätt.

Det stämmer bra allt det där

Flinta skrev:

Kidzi skrev:Det är bra att de tar upp andra problem än de sociala. I Sverige har vi fattat iaf lite att aspergers inte bara är ett socialt problem, utan som någon sa att få vardagen att gå ihop är svårt, man kan det inte bara intuitivt.

I USA verkar det värre. De jag talat med där talar enbart om aspergers som en social störning. Eventuellt ett specialintresse med.

Är väl så de resonerar nere i Europa också?

De professionella talar om sociala problem och aspergare verkar mer prata om problem i vardagen och att små saker stressar jättemycket. Det är viktigt att försöka få vardagen att funka. Att bo och äta är faktiskt viktigare än att socialisera rätt.

Det stämmer bra allt det där

Ja i Sverige har man rätt att Söka all hjälp men inte alla får den för den sakens skull. Det finns väl personer som lever i sociala problem i Sverige med och som har NPF diagnoser och svag begåvning eller liknande.