Har någon här känt sig som om man blir studerad av andra pga sin diagnos? Kan vara allt ifrån att folk ser ner på en eller att folk frågar saker som om man vore dum i huvudet mm. Syftar mest på självklara grejer som de flesta förstår och vet. Känns som jag blir iakttagen väldigt ofta men kan ju förstå om det är missförstånd också. Men att känna att man antingen har gjort något eller att man känner sig fel.

Vet två gånger som jag kände mig iakttagen eller som jag hade gjort något fel. Ena gången var på en spelning som jag var på med min sambo & andra gången var på en tillställning där jag bara försökte vara artig trevlig och social mot de personerna som satt vid samma bord. Vore ju konstigt om man inte pratade med dem. Plus de var ju i ungefär min ålder.

Om du bara känt dig fel två gånger får du ta som en välsignelse.

Vilken välsignelse att bara uppmärksammat det två gånger..
Jag har i perioder inte sett en poäng med för mycket socialt liv runt mig, man måste vara psykiskt stark på fler sätt.
Det är himla tröttsamt men har kommit på att jag inte behöver vara en perfekt person för andra, så att försöka för mycket har jag slutat med.
Faktum är att man kan verka mer normal om man inte försöker för det viktigaste är att känna sig avslappnad och närvarande sedan kan man inte kräva att alla ska tycka om en.

Alltså det var de gångerna jag kände de tydligt. Sedan finns de säkert andra gånger jag också känt något men inte lika tydligt. Sedan tog jag bara dem tydligaste situationerna som exempel i samband med min text. Så det blir en röd tråd dvs. Kanske inte var så tydligt men orkade inte rabbla upp ALLA gänget jag känt mig iakttagen eller studerad eller hur man ska säga. Missförstådd vet jag redan att jag är.

Vadå typ som paranoid?

Nej inte så brutalt men mer att man inte riktigt vad som händer och missförstår situationen så att man tänker att man har gjort något socialt fel eller man försöker förstå vad vissa saker beror på osv.

Tex som den gången jag var på student grejen så trodde jag att jag var social och trevlig och ville småprata och lära känna de andra (det är ju det man brukar göra vad jag vet) men då kändes det som om jag skulle fatta att det var så man inte skulle göra.

Även om andra gjorde samma sak så kändes det som om dels att de fatta att jag var annorlunda eftersom de fattade inte mina sk signaler och jag fattade inte deras. Och för att de kändes som att pga detta att jag gjorde något fel socialt dvs om de var något jag sa eller jag vet liksom inte vad själva felet är men jag känner ju att de är pga min diagnos även om jag ni inte har nämnt den så är de något de tycks märka.

Ingen har ju liksom kunnat förklara riktigt vad det är som är annorlunda. De som har diagnoser fattar ju såklart men dessa personer som inte har någon diagnos kan bara gissa sig fram. De kanske bara har fattat att jag är annorlunda men kanske inte vet vad det beror på heller. I några utav situationerna har ju jag inte vetat om min diagnos heller. Så det blir ju lite konstigt om folk märker min diagnos på ngt mystiskt sätt som de inte kan sätta fingret på eller förklara men samtidigt som jag inte vet om att jag har en diagnos.

Hur förklarar man för någon att den är annorlunda när den knappt vet att den är annorlunda själv? För enligt den ”annorlunda” personen så är ju den normal. Den har ju inte sett allting utifrån utan mer levt i sin värld där den inte vet ett dugg om diagnoser. Kanske lite dåligt exempel men det är som att alla kan se att du är vad som helst tex jätte smal eller överviktig eller gravid osv men du kan inte se det.